Vikten av att förlåta

[Esther]

Det finns nog olika sätt att hjälpa och inget är korrekt för alla. Att man medvetet gör ont kan ha många orsaker. Man måste försöka ta reda på vad som driver till ondska. Lösnummer vid katastrofer säljer mer än vad folk behöver info, så nåt finns i oss alla, som Algot sa. Sen tror jag inte det lättar så mycket att vara elak, mer än som att kissa i sängen. Man behöver ta itu med problemen som ligger bakom.

Dels så måste man anse sig "berättigad" : man har rätten till detta för att.......
Skälen till "för att" --- är egna "rättfärdigande" som man gärna vill få andra att tro på - helst få dem med på saken man vill göra.

[sökandesjäl]

Det finns nog olika sätt att hjälpa och inget är korrekt för alla. Att man medvetet gör ont kan ha många orsaker. Man måste försöka ta reda på vad som driver till ondska. Lösnummer vid katastrofer säljer mer än vad folk behöver info, så nåt finns i oss alla, som Algot sa. Sen tror jag inte det lättar så mycket att vara elak, mer än som att kissa i sängen. Man behöver ta itu med problemen som ligger bakom.

Nej, inte ifall man endast är elak i vissa delar, att man drivs fram i och tillbaks mellan gott och ont. Fast om man verkligen sätter värde på elakheten, så slipper man ifrån mycket ont som annars hade slagit tillbaks på en själv. Om man har nära och kära så tvingas man istället in i godheten.

Finns en del att invända mot det, eller åtminstone kommentera.
Skäl till att göra det goda bör ju inte bara vara att man får en gloria runt skallen, utan att man faktiskt har nytta av att välja det goda. I alla former av kollektiv, även de som machiavelli beskriver kan du inte alltför uppenbart göra det onda, det kommer märkas och du får lida mer än det sköna du gör. Är du en total ensamvarg, man behöver ju inte vara kriminell, jag tänker till exempel på de som är mer konsekventa näthatare, de får väl antagligen någon slags kick, men frågan är hur effekterna av det mer långsiktigt är positiva för en själv.

Lite darwinistiskt bör det ändå ha varit en fördel att vara god, det bör ha varit en konkurrensfördel att verka tillsammans, och en alltför ond människa kommer bli utstött, våra belöningssystem för det goda bör vara mer kraftfulla än de som gör det onda. Däremot är våldet något som var helt nödvändigt för överlevnad under alla tusentals år som vi försökt klubba ner varandra och den som lyckats har överlevt.

Rent allmänt, skulle påstå att det goda i långa loppet kommer att löna sig även om man uppskattar det onda, och det gör mer eller mindre alla. Just därför att det goda underlättar och uppmuntrar samarbete.

Jag håller med dig i allt vad du skriver, men får man också inse att det man gör, är för att en själv tjänar på det hela. T.o.m. om man låter sitt barn gå före en själv, så är det ändå en själv som beslutar sig för detta.

Men en del människor verkar vilja skilja ont ifrån gott och att tro att dom själva står på den goda sidan, fast precis som du beskriver, så är ju anledningen till detta, att dom spelar med i leken eftersom det faller sig naturligt.

Dock kan man fråga sig en sak, och det är varför människor ofta blir arga på den som förstör? Det skulle kunna vara en avundsjuka menar jag på, en förträngning av sina egna lustar som kommer upp till ytan när vissa otäcka saker inträffar.

[Esther]

Sanningen som gör oss fria finns hos Gud sa Han som var detta.
Antigen väljer vi tro på det - eller inte.

Tron är ingen förmåga vi kan välja utan att tro vi kan välja den. Kort sagt. Tron förutsätter sig själv. Att man har den. Har man den inte - vad finns för anledning att önska sig den eller inbilla sig man har den?

Att tro på något som man läser eller får höra är inte den slags tro som omvandlar en individ inifrån - den sista är en nådegåva. Du behöver inte den sista för att tro på att 1+1=2 eller att Lenin speciellt förordade Socialdemokratin (detta finns att läsa i dokument som är öppna) eller att det eldades upp människor i Tredje Riket för att de var judar --- etc. Det finns mycket du kan läsa eller tro på utan att du har en tro PÅ Gud som avser Gud.

[Esther]

Nej, inte ifall man endast är elak i vissa delar, att man drivs fram i och tillbaks mellan gott och ont. Fast om man verkligen sätter värde på elakheten, så slipper man ifrån mycket ont som annars hade slagit tillbaks på en själv. Om man har nära och kära så tvingas man istället in i godheten.

Finns en del att invända mot det, eller åtminstone kommentera.
Skäl till att göra det goda bör ju inte bara vara att man får en gloria runt skallen, utan att man faktiskt har nytta av att välja det goda. I alla former av kollektiv, även de som machiavelli beskriver kan du inte alltför uppenbart göra det onda, det kommer märkas och du får lida mer än det sköna du gör. Är du en total ensamvarg, man behöver ju inte vara kriminell, jag tänker till exempel på de som är mer konsekventa näthatare, de får väl antagligen någon slags kick, men frågan är hur effekterna av det mer långsiktigt är positiva för en själv.

Lite darwinistiskt bör det ändå ha varit en fördel att vara god, det bör ha varit en konkurrensfördel att verka tillsammans, och en alltför ond människa kommer bli utstött, våra belöningssystem för det goda bör vara mer kraftfulla än de som gör det onda. Däremot är våldet något som var helt nödvändigt för överlevnad under alla tusentals år som vi försökt klubba ner varandra och den som lyckats har överlevt.

Rent allmänt, skulle påstå att det goda i långa loppet kommer att löna sig även om man uppskattar det onda, och det gör mer eller mindre alla. Just därför att det goda underlättar och uppmuntrar samarbete.

Jag håller med dig i allt vad du skriver, men får man också inse att det man gör, är för att en själv tjänar på det hela. T.o.m. om man låter sitt barn gå före en själv, så är det ändå en själv som beslutar sig för detta.

Men en del människor verkar vilja skilja ont ifrån gott och att tro att dom själva står på den goda sidan, fast precis som du beskriver, så är ju anledningen till detta, att dom spelar med i leken eftersom det faller sig naturligt.

Dock kan man fråga sig en sak, och det är varför människor ofta blir arga på den som förstör? Det skulle kunna vara en avundsjuka menar jag på, en förträngning av sina egna lustar som kommer upp till ytan när vissa otäcka saker inträffar.

Har sagt detta om och om igen - enligt de psykologiska studier som finns är inte alla människor lika.
Problemet med de onda är att de är övertygade om att alla är som de - men döljer det, eller förtränger det --- för de kan helt enkelt inte inse att inte alla människor är som de själva.
Många är det... men inte alla.
Detta finns belagt.

[sökandesjäl]

Om man genomen plötslig affekt blir ledsen eller t.o.m. visar ilska, aggressivitet mot något som drabbar en själv eller nära och kära, då kan jag hålla med dig.

Däremot, ifall man känner hat i sitt hjärta mot den som gjort en illa, då menar jag att man själv är en lika god kålsupare och upprätthåller våldscirkeln.

[Algotezza]

Sanningen som gör oss fria finns hos Gud sa Han som var detta.
Antigen väljer vi tro på det - eller inte.

Tron är ingen förmåga vi kan välja utan att tro vi kan välja den. Kort sagt. Tron förutsätter sig själv. Att man har den. Har man den inte - vad finns för anledning att önska sig den eller inbilla sig man har den?

Att tro på något som man läser eller får höra är inte den slags tro som omvandlar en individ inifrån - den sista är en nådegåva. Du behöver inte den sista för att tro på att 1+1=2 eller att Lenin speciellt förordade Socialdemokratin (detta finns att läsa i dokument som är öppna) eller att det eldades upp människor i Tredje Riket för att de var judar --- etc. Det finns mycket du kan läsa eller tro på utan att du har en tro PÅ Gud som avser Gud.

Om det är en nådegåva, alltså en gåva från Gud, kanske den inte ges till alla, och inte heller till alla som ber om den - och varför skulle man be om den om man just saknade tro?

[sökandesjäl]

Tron är ingen förmåga vi kan välja utan att tro vi kan välja den. Kort sagt. Tron förutsätter sig själv. Att man har den. Har man den inte - vad finns för anledning att önska sig den eller inbilla sig man har den?

Att tro på något som man läser eller får höra är inte den slags tro som omvandlar en individ inifrån - den sista är en nådegåva. Du behöver inte den sista för att tro på att 1+1=2 eller att Lenin speciellt förordade Socialdemokratin (detta finns att läsa i dokument som är öppna) eller att det eldades upp människor i Tredje Riket för att de var judar --- etc. Det finns mycket du kan läsa eller tro på utan att du har en tro PÅ Gud som avser Gud.

Om det är en nådegåva, alltså en gåva från Gud, kanske den inte ges till alla, och inte heller till alla som ber om den - och varför skulle man be om den om man just saknade tro?

En tanke bara, Algotezza. Jag ber om den, det skulle underlätta mycket, tror jag? Även fast jag tror att det säkert är ett hårt arbete också för att behålla tron? Behålla tron värdig?

[Algotezza]

Att tro på något som man läser eller får höra är inte den slags tro som omvandlar en individ inifrån - den sista är en nådegåva. Du behöver inte den sista för att tro på att 1+1=2 eller att Lenin speciellt förordade Socialdemokratin (detta finns att läsa i dokument som är öppna) eller att det eldades upp människor i Tredje Riket för att de var judar --- etc. Det finns mycket du kan läsa eller tro på utan att du har en tro PÅ Gud som avser Gud.

Om det är en nådegåva, alltså en gåva från Gud, kanske den inte ges till alla, och inte heller till alla som ber om den - och varför skulle man be om den om man just saknade tro?

En tanke bara, Algotezza. Jag ber om den, det skulle underlätta mycket, tror jag? Även fast jag tror att det säkert är ett hårt arbete också för att behålla tron? Behålla tron värdig?

Är andens gåvor villkorade? Är villkoret för att få trons gåva att man redan tror?

[Esther]

Att tro på något som man läser eller får höra är inte den slags tro som omvandlar en individ inifrån - den sista är en nådegåva. Du behöver inte den sista för att tro på att 1+1=2 eller att Lenin speciellt förordade Socialdemokratin (detta finns att läsa i dokument som är öppna) eller att det eldades upp människor i Tredje Riket för att de var judar --- etc. Det finns mycket du kan läsa eller tro på utan att du har en tro PÅ Gud som avser Gud.

Om det är en nådegåva, alltså en gåva från Gud, kanske den inte ges till alla, och inte heller till alla som ber om den - och varför skulle man be om den om man just saknade tro?

En tanke bara, Algotezza. Jag ber om den, det skulle underlätta mycket, tror jag? Även fast jag tror att det säkert är ett hårt arbete också för att behålla tron? Behålla tron värdig?

Det är fint.

[Esther]

Om man genomen plötslig affekt blir ledsen eller t.o.m. visar ilska, aggressivitet mot något som drabbar en själv eller nära och kära, då kan jag hålla med dig.

Däremot, ifall man känner hat i sitt hjärta mot den som gjort en illa, då menar jag att man själv är en lika god kålsupare och upprätthåller våldscirkeln.

Alla som inte kan förlåta, hatar inte.

[Kreativ]

Ge gärna exempel på hur och när du menar att jag klandrar.
Inte bara för min självinsikt (eftersom jag själv inte ser det så)... Så citera gärna.

Du har ofta påpekat hur människor är och även att folk är ansvariga (fri vilja) vilket är svårt att separera från klander, även om du anser det vara någon sorts objektiv fakta. Jag har inte tid att gå igenom gamla inlägg för att hänvisa till specifika exempel.

Du uppfattade kanske att varken Möller eller lägerkommendanten (han hängdes redan på den tiden efter att de hittade honom när han försökte gömma sig i ett sjukhus för psykiskt störda människor) inte var värda klander. Den första avtjänar straff för att ha sett till att en ung man mördade hennes föräldrar och förmodligen mördade hon själv mannen hon var gift med och försökte få ut hans livförsäkring som hon själv tecknat - samt framställde honom som något han aldrig varit. --- jag uppfattande att jag --- redogjorde --- inte klandrade (man använder då i min värld ord som: otäck, hemskt, vidrigt mm - som är värdeord som visar på känslor man har i fallen) för fallen.

Det saknas för mycket information (inklusive om deras egen inre natur/psykologi/genetiska impulser) för att jag ska kunna avgöra till vilken grad de är värda klander. I allmänhet skulle jag säga att ju högre samhällsposition med inflytande över utbildning (kunskapsspridning) och kulturbygge en individ har, desto större ansvar har de att få till det rätt.

Dessa fall har alla bäring på förlåtelse.
Allt som görs av ondo av någon mot en annan människa ska inte förklaras med något som säger "de är inte skyldiga för att de kommer från fattigdom, fadern var alkoholist eller de blev utsatta för övergrepp) - eftersom vi vet att inte alla som blivit utsatta för övergrepp eller varit fattiga begår grova brott...
Det är andra faktorer som styr detta beteende - och det var vad jag ville illustrera --- inte klandra--- utan framhålla att det finns andra bakomliggande orsaker som gör att vissa människor blir vad vi benämner onda - och andra från samma eller värre förhållande INTE blir det.

Ja det finns andra faktorer, men det behöver inte betyda att människor har större valmöjlighet. Det är hypotetiskt lättare att motstå influenser/påtryckningar från omgivningen än influenser/påtryckningar från den inre naturen.

Sanningen som gör oss fria finns hos Gud sa Han som var detta.
Antigen väljer vi tro på det - eller inte.

Igen pratar du om val. Frihet är något som måste hända i möte med rätt influenser som ökar förståelse. Att tro på vad någon säger är inte detsamma som att förstå. Bibliska skrifter innehåller potentiellt sanning, men det är kodat i obskyr metaforisk jargong som kräver rätt förståelse för att begripa till att börja med. Därför menar jag att de flesta religiösa skrifter är inkompetenta. Även för människor som söker sanningen hos Gud (på det vanliga viset) förblir sanningen ändå dold.

[sökandesjäl]

Om man genomen plötslig affekt blir ledsen eller t.o.m. visar ilska, aggressivitet mot något som drabbar en själv eller nära och kära, då kan jag hålla med dig.

Däremot, ifall man känner hat i sitt hjärta mot den som gjort en illa, då menar jag att man själv är en lika god kålsupare och upprätthåller våldscirkeln.

Alla som inte kan förlåta, hatar inte.

Ok, det är väl lite här som jag går fel kan tänkas. Kan inte sätta mig in i detta.

[sökandesjäl]

Om det är en nådegåva, alltså en gåva från Gud, kanske den inte ges till alla, och inte heller till alla som ber om den - och varför skulle man be om den om man just saknade tro?

En tanke bara, Algotezza. Jag ber om den, det skulle underlätta mycket, tror jag? Även fast jag tror att det säkert är ett hårt arbete också för att behålla tron? Behålla tron värdig?

Är andens gåvor villkorade? Är villkoret för att få trons gåva att man redan tror?

Nej, detta är svårt, men som jag tänker det hela, är att det vore positivt att ha någonting att hänga upp sig på. För om livet inte har något absolut alls utan endast är relativt, så får man väl isåfall själv spela Gud. Men om man istället kunde ha nån känsla för Universum, d.v.s. att hjälpa till och i utbyte få nån slags tröst, så kunde nog detta underlätta för många.

Kyrkan är vacker dessutom, den katolska kyrkan ger nåt slags intryck så att man känner sig välkommen på ett sätt som jag inte kan tänka mig någon annanstans, ej ens inom östliga religioner, för då hänger det mycket på den specifika miljön där man blir upptagen i såfall.

Om man fick sitta uppe i djungeln hos Ramana Maharshi kanske, men annars vet jag inte.

[sökandesjäl]

Dom är hyggliga och hjälpsamma också, har ett par vänner ifrån Jehovas Vittnen och detta är människor som ställer upp oavsett. Ialla fall om man visar respekt i sin tur.

[Anders]

Jag håller med dig i allt vad du skriver, men får man också inse att det man gör, är för att en själv tjänar på det hela. T.o.m. om man låter sitt barn gå före en själv, så är det ändå en själv som beslutar sig för detta.

Men en del människor verkar vilja skilja ont ifrån gott och att tro att dom själva står på den goda sidan, fast precis som du beskriver, så är ju anledningen till detta, att dom spelar med i leken eftersom det faller sig naturligt.

Dock kan man fråga sig en sak, och det är varför människor ofta blir arga på den som förstör? Det skulle kunna vara en avundsjuka menar jag på, en förträngning av sina egna lustar som kommer upp till ytan när vissa otäcka saker inträffar.

Skulle påstå att ilskan på den som förstör är ett socialt spel. Lite förstör de flesta jämt utan att folk blir alltför upprörda. Det finns liksom spelregler på det där, hur förstörande man får vara. Handlar om tillit. Att bara för ond är att ta sig friheter. Machiavelli beskriver det där bra. Gäller där för fursten, men gäller i princip för alla.