Hur har du det med Gud?

[suchanother]

Jag har kommit till en punkt där ingen/inget imponerar på mej längre. Kanske är det fel på mej, vi får se.
Jag mår inte så bra för tillfället och ber om ursäkt om jag trampar någon på tårna, menar inget illa.
Självmord är ett realistiskt alternativ.
Nu lämnar jag er i fred. Saatanan vittu perkele.
Going my own way.

[Viola]

Jag har kommit till en punkt där ingen/inget imponerar på mej längre. Kanske är det fel på mej, vi får se.
Jag mår inte så bra för tillfället och ber om ursäkt om jag trampar någon på tårna, menar inget illa.
Självmord är ett realistiskt alternativ.
Nu lämnar jag er i fred. Saatanan vittu perkele.
Going my own way.

Klara livet med glans fast du liiiiiiiiiider
snart får du vila för eviga tiiiiiiiiiider
ingen större idé att du smiiiiiiiiiter....

[suchanother]

Viola, håll käften.

[dangdang]

taistella sisäpuolella ruumis ja ulkopuolella

[Viola]

Viola, håll käften.

[suchanother]

Ja mitä taistella? Mä taistelen piruja vastaan.

[suchanother]

Jag tror Viola är en gammal häxa.
Hennes religionsproblematik är av gammal klassiskt slag. För mej är Jesus en pajas, en vekling som inte ens kan ta en pilsner.
Som sagt, har tappat all respekt för överhegheten och skiter i de. De som forfarande ser dessa pajasar som nåt har jag bara nervärderande åsikter om.

[meanman]

(det faller svart sorgset regn i tråden nu, verkar det.)

För mig är GUD en "person". Det betyder att jag rent konkret kan känna tilltal när jag går på stranden. Det känns och "nästan hörs" som en god vän går vid min sida och talar.

För mig är GUD en personlig GUD. I mitt fall är relationen till GUD en personlig och individuell andlig relation. Jag kan vid strandpromenaderna känna samma personliga GUDs-närvaro, som närvaron av min fru Lizian när vi promenerar vid Söderslätts Östersjökust.

GUDs-närvaron är starkt existentiell, starkt emotionell. Fast av en annan dimension.

men enkelt uttryckt: nej, jag upplever inte någon gestalt när jag vänder mig till Gud. Det är känslan av en samvaro snarare än en närvaro. Hoppas det besvarar din undran.

Jag fattar er som att det är en stark upplevelse av något personligt, men av ett väsen eller en kraft som ni uppfattar inte har fysikaliskt eller mentalt ursprung? Är det riktigt förstått?

Eller villighet. Tro och villighet, skulle jag säga,

.... Vi tillåter varandra att finnas;....

Min åsikt är den att GUD kan förnimmas endast om han "får finnas".

Och här fattar jag det som att människan själv bestämmer om hon vill öppna sitt sinne(?) för Gud. Är det vad ni menar?


Förövrigt tycker jag att ni menar att människa och Gud möts på ett, som det heter(?), andligt plan. Det innebär då att människan beskrivs med fysikaliska, mentala och andliga termer.

(kommer att tänka på gammalegyptisk tro, där två entiteter lämnar kroppen vid döden, nämligen Ka och Ba.)

Anser ni att endast anden överlever den fysiska döden, eller gäller det det mentala också?

Och var finns, menar ni, en människas personlighet, i anden eller i psyket eller i kroppen eller 'sammanvävt'. Jag menar: Tror ni att vår personlighet överlever döden; om nu i varje fall anden gör det?

[Viola]

Jag tror Viola är en gammal häxa.
Hennes religionsproblematik är av gammal klassiskt slag. För mej är Jesus en pajas, en vekling som inte ens kan ta en pilsner.
Som sagt, har tappat all respekt för överhegheten och skiter i de. De som forfarande ser dessa pajasar som nåt har jag bara nervärderande åsikter om.

Så söt och vänlig du är Suchanother och visst är jag en gammal häxa som har fått religionsproblematik av gammalt klassiskt slag med modersmjölken. Du föraktar mig så mycket så du inte ens talar till mig utan om mig tydligen.

Fastän jag är starkt kritisk mot religion så nedvärderar jag inte någon. Försök att jobba på att sätta dig in i andra människors tankar och känslor och varför människor sitter fast i saker och ting och inse att saker och ting inte är så enkla.
Det är nyttigt mot depressioner och ger lite distans till de
egna problemen.

Den där lilla strofen jag bjöd på var inte illa menad heller - brukar "trösta" mig själv på det viset ibland när jag känner mig vissen och ifrågasätter livet. Med det tonläge du hade trodde jag nämligen inte det skulle gå hem med något "gullegull"
hos dig...

[Viola]

För människan ligger vågmästarrollen på individnivå (för djur på gruppnivå, växter artnivå, mineraler rikesnivå - grovt tillyxat). Du minns de där två extremerna om mäniskan som gud och människan som ynkedom som du reagerade på? Eller det eviga och oförgänliga som vi talat om ovan. Min poäng var att för människan ligger "skarven" precis på individnivå - det är det som gör människan mänsklig. Du vet, den fria viljan och allt det där. Berget som vittrar och blir till sand och andra mineraler "gör sin grej" på rikesnivå, det är där evigheten kommer in. För människan kommer den in på individnivå! Men såna tankar tror jag inte du bryr dig om.

Jag försöker bry mig men begriper inte. Det du skrev om berg och sand begrep jag och att det enda som blir kvar är det eviga. Men när vi kommer till det intressanta, vad detta innebär för människan begriper jag ingenting. Den fria viljan är den evig?
Menar du detsamma som Kadmos sa förut att man kan vilja sig till evigt liv? Hur kommer den in på individnivå???

Ja det är väl snarare symptomet än problemet! Problemet är ju just brytningen (synden, för att använda Bibelns ord) mellan intellekt och känsla, att hjärna och hjärta, medvetet och omedvetet, inte är upplinjerade med varandra och i lod. Motsägelsefulla förklaringar - på alla områden - måste ju då bli följden.

Ja, problemet som troende blev för mig brytningen mellan intellekt och känsla och numera ser jag intellekt och känsla som delar av en kompass. När intellekt och känsla inte alls kompar ihop är det ett symtom på att något inte är bra, när intellekt och känsla går åt samma håll har jag en inriktning i livet som fungerar.

Att konservera skit är verkligen inte min ambition, och tycker du jag verkar förstoppad så mottar jag tacksamt en omgång laxerande. Och sedan vet jag inte om det där med "behövs" är så beskrivande för min situation. Jag "behöver" naturligtvis inte se världen i färg heller, men det är svårt att låta bli. I synnerhet när jag inte tror att något skulle bli bättre om jag såg världen i svart-vitt istället - det är svårt att uppbåda motivation då. Förstår du?

Hmmm om jag bara kunde komma på ett sätt att leverera ett
lavemang så.....
Alternativet till ditt synsätt är alltså svartvitt? Men det kanske inte skadar med lite klara konturer i alla fall - så man vet vad man pysslar med liksom?

[* KYREUS *]

Det känns varmt i hjärtat att läsa sign Meanman här. För till skillnad från vissa andra som tycks vilja riva ner, vill Meanman - om möjligt - bygga upp en verkliga förståelse; tex genom att fråga och lyssna in även till synes oliktänkande. Stort!!

Bäste Meanman, här har Du några svar från *KADMOZ:

1. Vilken gestalt, vilken framtoning har GUD när vi, tex jag Kadmos,
möter GUD?

- GUD möter jag i en tydlig och konkret och personlig
förnimmelse. I en dimension som KOMMUNICERAR,
men gäckar fysikalisk definition/beskrivning.

2. Hur GUD får nedslag här och nu? Endast till dem som vill det
och hälsar GUD välkommen. Vi kan säga ja eller nej till GUD,
uttalat^outtalat; medvetet ^eller omedvetet.

OBS ! DETTA ÄR VARKEN SVARVITT TÄNKANDE ELLER
SKULDBELÄGGANDE AV NÅGON.
DET ÄR DE TVÅ EXISTENTIELLA VALALTERNATIVEN
INOM DEN FRIA VILJANS RAM.

OBS! GUD ger oss alltså rätten att säga nej.

3. Vad är döden? Vad återuppstår efter döden?

Redan i livet är människan en helhet. Döden är ingen egentlig
utplåning; därför: (förvisso förmultnar den förgängliga kroppen)
liksom människan är en helhet i livet -
ÅTERUPPSTÅR HELA MÄNNISKAN fast i ny gestalt


/Fortsättning följer bäste Meanman om Du vill!!/

*Kristne KADMOZ

[meanman]

Det känns varmt i hjärtat att läsa sign Meanman här. För till skillnad från vissa andra som tycks vilja riva ner, vill Meanman - om möjligt - bygga upp en verkliga förståelse;

2. Hur GUD får nedslag här och nu? Endast till dem som vill det
och hälsar GUD välkommen. Vi kan säga ja eller nej till GUD,
uttalat^outtalat; medvetet ^eller omedvetet....
...... GUD ger oss alltså rätten att säga nej.

Tack Kadmos, och javisst, jag är intresserad av människors personliga ställningstagande i alla avseenden. Varför jag och andra har de uppfattningar vi har.

Jag tror som Wittgenstein, att var och en måste bringa ordning i sina uppfattningar. I det fallet kan man inte 'delegera' till andra eller nästa generation.

När det gäller 'rätten, möjligheten att säga nej till Gud', så undrar jag om du funderat på varför vi har den rätten? Ibland framställs det väl även som så att det är en nåd att bli utvald?

En annan fråga gäller huruvida du tror att alla människor har lika förutsättningar att säga ja till Paradiset - och inte bli förtappade.

Jag menar att om alla människor verkligen har chans att 'se himmelriket', så skulle väl inte någon tacka nej?
Och om alla inte är så disponerade att de tar vara på denna chans, så är det väl ganska orättvist vi är skapade?

Jag tror nämligen att alla som verkligen fattar att det rör sig om en himmelsk gåva, inte är så kortsiktigt lagda att de inte under jordelivet skulle utstå något mera obehag i väntan på det eviga livet.

[* KYREUS *]

Bästa kollega! Dina senaste reflektioner i grundtråden är så inspirerande att jag behöver lite betänketid ytterligare. Lovar återkomma med svar, inom någon vecka.

Under korkêken, KADMOZ

[Tatjana]

Hur har du det med Gud?

Intressant fråga.

Varje gång jag tar ordet gud eller närmar mig det som i folkmun kallas kristen så vill jag nästan genast ursäkta mig och förklara att jag inte har förlorat förståndet eller en släkting alldeles nyligen. Jag har aldrig kallat mig själv kristen i större sällskap än i egenskap av mig själv och om någon av mina vänner frågar mig om jag tror på gud så kontrar jag gärna med en motfråga i stil med
-Sålänge jag inte hittat ngt annat som kan förklara allting.

Men däremot verkligen älskar jag att läsa bibeln. Och jag ber dagligen, ibland känns det som jag "hänger på honom lite väl ofta".
Ibland får jag en sådan överväldigande känsla att jag måste tacka. Hur lyckligt lottad jag är, ibland är jag nog rätt arg/försöker resonera fram ett gott tänkande.

Och vilken otrolig upplevelse det är att läsa ur bibeln, om hur människor för hur länge sedan som helst går igenom samma saker som jag gör idag. samma sorg och smärta, samma eländiga vardag, samma glädje. den kan få en att skrtta ibland oxå för gud har faktiskt humor.

Så hur det gör att jag får en relation till gud har jag igentligen ingen aning om, han lovar mig saker som jag annars bara kan drömma om. han har utan att jag har uttalat min önskan förklarat för mig vad mitt hjärta söker och saknar. Vad sann glädje är och hur man kan nå den. Innebörden av att ha ett samvete, hoppet om en morgondag.
jag känner för gud som jag känt för mina nyvunna kärlekar förr i tiden, det pirrar i magen och jag kan inte låta bli att le --- Kär i gud, helt galet ju...
Men så är det nog, jag är kär i gud, i hans egenskaper. Jag saknar hans ord ibland, då känns det fel i mig, jag vill gärna veta varenda del av hans personlighet och bli lik honom för jag har förstått att han är fulkomlig i allt. Om jag kan försöka likna honom så kommer människor att dras till mig och vidare förstå att det igentligen är gud "som verkar genom mig". det skulle göra att även dem ville bli vänner med honom (och mig förhoppningsvis) vilket skulle vara skojigt för ju fler desto bättre. Det hela är väldigt enkelt igentligen.

Det är som en kärlek till vem som helst, utveklad genom att man lär känna personen i fråga så blir den stark och äkta. Han ger mig information om hur han vill att hans vänner skall vara, för han vill gärna ha mig som vän och jag försöker om möjligt att ändra mina tidiare vanor (som gör honom ledsen) ibland är det svårt, men som vänner gör så hjälper han mig och förstår att det kan ta tid.

Men rent praktiskt, på den här jordiska plattformen till land vi fått så är jag nog tämligen normal, men jag tror att det som alla har gemensamt när de har en tro (vad den nu må vara) är: ett hopp. Så livgivande.
Visst jag måste jobba varenda dag, har bekymmer med ekonomin ibland, gråter till ngn sorglig film, skrattar med mina vänner, går ut och har kul och har mindre kul dagen efter, måste jag plugga vidare eller duger jag som jag är, skall jag gifta mig med honom eller inte? kattungar, söta.. men har jag tid?.
Skillnaden är att hela tiden så finns det i mitt medvetande att: Gud har skapat allt detta runtikring mig för att han älskar mig och han vill att jag skall må bra. han kan ge mig råd och vägledning genom bibeln och han kan ge mig styrka och kraft genom bönen.
Jädrans schysst kille helt enkelt... honom vill jag hålla mig polare med!!!

[meanman]

....Men rent praktiskt, på den här jordiska plattformen till land vi fått så är jag nog tämligen normal, men jag tror att det som alla har gemensamt när de har en tro (vad den nu må vara) är: ett hopp. Så livgivande.

Tack för svaret Tatjana!
Jag uppskattar så djupt mänskliga vittnesbörd.
Helt befriade från teologi och filosofi.

Och det du säger om "hopp" ovan tycker jag är något mycket centralt och livsnödvändigt.

(jag har lagt märke till att om jag lever mig in i en egentligen mycket tragisk film, så blir jag inte nedstämd om den förmedlar en 'ton' av något som nog kan liknas vid hoppfullhet.......)