Inläggav ingenar » 27 dec 2012 09:06
Förkovra dig lite i historia om templet:
Eftersom judarna hatade Herodes och inte litade på honom, tillät de inte att han byggde om templet innan han hade förberett allt för den nya byggnaden. Av samma anledning ansåg de inte heller att det var fråga om ett tredje tempel utan ansåg att det bara var en ombyggnation, och därför talade de bara om det första och det andra templet (Salomos och Serubbabels).
När det gäller de mått som Josephus anger sägs det i Smiths Dictionary of the Bible (1889, bd IV, sid. 3203): ”Han anger de horisontella måtten så exakt att vi nästan misstänker att han vid nedskrivandet hade en planritning av byggnaden framför sig som var utarbetad på generalkvartermästarens avdelning i Titus här. Dessa mått utgör en skarp kontrast till höjdmåtten, som nästan utan undantag kan påvisas vara överdrivna, vanligtvis fördubblade. Eftersom alla byggnader lades i ruiner under belägringen, var det omöjligt att påvisa att han angett felaktiga höjdmått.”
Pelarhallar och portar. Josephus skriver att Herodes utvidgade tempelområdet till det dubbla genom att bygga murar av stora stenar utmed sidorna av berget Moria och jämna ut ett område uppe på bergstoppen. (Bellum Judaicum [Det judiska kriget], I, 401 [xxi, 1]; Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XV, 391–402 [xi, 3]) I Mishna (Middot 2:1) står det att tempelområdet var 500 × 500 alnar (223 × 223 m).
Längs områdets ytterkanter fanns det pelarhallar. Templets ingång vette mot öster, precis som i de tidigare templen. Längs den östra sidan låg Salomos pelarhall, som hade tre rader av marmorpelare.
Det var här som Jesus en vinterdag omringades av vissa judar som frågade om han var Kristus. (Joh 10:22–24) Det fanns pelarhallar också längs den norra och den västra sidan, men den klart största pelarhallen, den kungliga pelarhallen,
låg mot söder och bestod av fyra rader korinthiska pelare, sammanlagt 162 stycken, som bildade tre gångar. Pelarna hade så stor omkrets att det behövdes tre man med utsträckta armar för att nå runt dem, och de var mycket högre än pelarna i de andra pelarhallarna.
Det fanns tydligen åtta portar som ledde till tempelområdet – fyra på västra sidan, två på södra sidan, en på östra sidan och en på norra sidan. (Se PORT [Tempelportar].) På grund av dessa portar användes den första förgården, hedningarnas förgård, även som genväg, för folket passerade hellre där än att ta vägen runt tempelområdet.
Hedningarnas förgård.
Pelarhallar omgav det stora område som kallades hedningarnas förgård. Det kallades så för att icke-judar fick komma in dit. Det var därifrån som Jesus två gånger – vid början och vid slutet av sin jordiska tjänst – drev ut dem som hade gjort hans Faders hus till ett marknadshus. (Joh 2:13–17; Mt 21:12, 13; Mk 11:15–18)
För att komma till den egentliga tempelbyggnaden, själva helgedomen, behövde man gå genom flera förgårdar. Varje ny förgård hade en högre grad av helighet. När man gick över hedningarnas förgård kom man till en tre alnar (1,3 m) hög mur med öppningar som man kunde passera genom. På muren fanns stora stentavlor med en varning på grekiska och på latin. Den grekiska inskriften löd (enligt en översättning): ”Ingen främling får träda innanför skranket omkring det Heliga och området därinnanför. Den som blir beslagen därmed, skall ha sig själv att skylla, enär döden blir följden därav.” (Svenskt Bibliskt Uppslagsverk, 1963, bd 2, sp. 505, 506)
När aposteln Paulus vid ett tillfälle blev angripen av en folkhop i templet berodde det på att det bland judarna ryktades om att han hade tagit med en icke-jude in i det förbjudna området. Vi blir påminda om denna mur när vi läser att Kristus ”rev skiljemuren” mellan judar och icke-judar. Paulus använder här ordet mur i symbolisk betydelse. (Ef 2:14, not; Apg 21:20–32)
Kvinnornas förgård.
Kvinnornas förgård låg 14 trappsteg högre. Hit kunde kvinnorna komma för att tillbe. På kvinnornas förgård fanns det även bidragsbössor, och det var i närheten av en sådan Jesus befann sig när han berömde en änka för att hon gav allt hon hade. (Lu 21:1–4) Det fanns också flera byggnader på denna förgård.
Israels förgård och prästernas förgård.
Femton stora halvcirkelformiga trappsteg ledde upp till Israels förgård, dit bara män som var ceremoniellt rena kunde gå. Längs yttermuren på denna förgård fanns förrådskamrar.
Därefter kom prästernas förgård, som motsvarade tältboningens förgård. Där stod altaret, som var byggt av ohuggna stenar. Enligt Mishna var det kvadratiskt och hade 32 alnar (14,2 m) långa sidor vid basen. (Middot 3:1) Josephus anger en högre siffra. (Bellum Judaicum [Det judiska kriget], V, 225 [v, 6]; se ALTARE [Altaren efter landsflykten].) Prästerna gick upp till altaret på en ramp. Enligt Mishna användes också ett tvättkar. (Middot 3:6) Det fanns olika byggnader även runt denna förgård.
Tempelbyggnaden.
Detta tempel bestod också huvudsakligen av två rum, det heliga och det allra heligaste. Golvet i denna byggnad låg 12 trappsteg högre än prästernas förgård. Precis som i Salomos tempel byggdes kamrar längs byggnadens sidor, och det fanns också en takkammare. Ingångens dörrar var av guld och var 55 alnar (24,5 m) höga och 16 alnar (7,1 m) breda. Den främre delen av byggnaden var bredare än den bakre och hade flyglar som sträckte sig 20 alnar (8,9 m) ut på vardera sidan.
Det heliga var invändigt 40 alnar (17,8 m) långt och 20 alnar brett.
I det heliga stod lampstället, skådebrödsbordet och rökelsealtaret, som alltsammans var av guld.
Framför ingången till det allra heligaste hängde ett tjockt och vackert utsmyckat förhänge. När Jesus dog slets detta förhänge itu uppifrån och ända ner, så att man kunde se att det inte stod någon förbundsark i det allra heligaste. På arkens plats fanns en stenplatta på vilken översteprästen stänkte blodet på försoningsdagen. (Mt 27:51; Heb 6:19; 10:20) Detta rum var 20 alnar långt och 20 alnar brett.
Under romarnas belägring av Jerusalem år 70 använde judarna tempelområdet som fästning. De satte själva eld på pelarhallarna, men själva templet sattes i brand av en romersk soldat, i strid med den romerska härföraren Titus önskan.
Därigenom uppfylldes Jesu ord angående tempelbyggnaderna: ”Här skall alls inte lämnas sten på sten; allt skall bli nerrivet.” (Mt 24:2; Bellum Judaicum [Det judiska kriget], VI, 252–266 [iv, 5–7]; VII, 3, 4 [i, 1])
JHVHs stora andliga tempel.
Den tältboning som Mose uppförde och Salomos, Serubbabels och Herodes tempel var bara förebilder, som pekade fram emot något större. Aposteln Paulus visade att det var så när han skrev att tältboningen, vars grunddrag återfanns i templen, var ”en symbolisk framställning och en skugga av de himmelska tingen”. (Heb 8:1–5; se också 1Ku 8:27; Jes 66:1; Apg 7:48; 17:24.)
De kristna grekiska skrifterna uppenbarar den verklighet som förebilderna pekade mot.
Dessa skrifter visar att tältboningen och Salomos, Serubbabels och Herodes tempel – och inslagen i dem – förebildade ett större, andligt tempel, ”det sanna tält som Jehova har uppfört och inte någon människa”. (Heb 8:2)
De olika inslagen visar att det andliga templet är den anordning som gör det möjligt att närma sig Jehova för att tillbe honom på grundval av Jesu Kristi försoningsoffer. (Heb 9:2–10, 23)
Det inspirerade brevet till hebréerna visar att det allra heligaste i detta andliga tempel är ”själva himlen”, den plats där Gud själv befinner sig. (Heb 9:24) Eftersom bara det allra heligaste är ”själva himlen”, måste det heliga och prästernas förgård och inslagen där gälla något på jorden – något som har att göra med Jesus Kristus under hans tjänst på jorden och med dem av hans efterföljare som ”har andel i den himmelska kallelsen”. (Heb 3:1)
Förhänget var en barriär som skilde det heliga från det allra heligaste. I Jesu fall motsvarade det hans ”kött”, som han måste offra och avstå från för alltid för att kunna träda in i himlen, det motbildliga allra heligaste. (Heb 10:20) Smorda kristna måste också passera den köttsliga barriär som hindrar dem från att träda fram inför Jehova Gud i himlen. I deras fall motsvarar det heliga deras tillstånd som av anden pånyttfödda söner till Gud med utsikten till himmelskt liv, en belöning de får när de vid döden lämnar sin köttsliga kropp. (1Kor 15:50; Heb 2:10)
De som blivit smorda med helig ande och tjänar som underpräster med Kristus kan, medan de fortfarande befinner sig i det motbildliga heliga, glädja sig över andligt ljus, som symboliseras av ljuset från lampstället. De kan äta andlig mat, som symboliseras av brödet på skådebrödsbordet.
De frambär böner och lovprisning till Gud och utför tjänst för honom, vilket symboliseras av den välluktande rökelsen som offrades på det guldöverdragna rökelsealtaret. Det heliga i det förebildliga templet var avskärmat så att de som stod utanför inte kunde se in, och på motsvarande sätt kan de som inte är pånyttfödda av anden inte helt och fullt förstå hur de som är pånyttfödda kan veta att de är det och vad de därigenom upplever. (Upp 14:3)
På templets förgård stod det altare där man frambar slaktoffer. Detta förebildade att Gud, i enlighet med sin vilja, skulle tillhandahålla ett fullkomligt offer för att återlösa Adams avkomlingar. (Heb 10:1–10; 13:10–12; Ps 40:6–8)
I det andliga templet måste själva förgården beteckna ett tillstånd som står i förhållande till detta offer. Jesus var en fullkomlig människa, och det gjorde att hans offer kunde godtas. Jesu smorda efterföljare blir allesammans förklarade rättfärdiga på grundval av sin tro på Kristi offer, och Gud betraktar dem därför som syndfria medan de fortfarande är i köttet. (Rom 3:24–26; 5:1, 9; 8:1)
De olika inslagen i detta ”sanna tält”, Guds stora andliga tempel, existerade redan under det första århundradet. Det framgår av att Paulus skrev att den tältboning Mose uppförde var ”en bild som gäller den fastställda tid som nu är här” – det är alltså en bild av något som existerade redan när Paulus skrev detta. (Heb 9:9) Det andliga templet måste naturligtvis ha existerat när Jesus frambar värdet av sitt offer i det allra heligaste, i själva himlen. Det måste i själva verket ha blivit till år 29, när Jesus smordes med helig ande för att tjäna som Jehovas store överstepräst. (Heb 4:14; 9:11, 12)
Jesus Kristus lovar kristna som är pånyttfödda av anden att den som segrar, den som troget håller ut till slutet, skall göras ”till en pelare i ... Guds tempel, och han skall aldrig mer gå ut ur det”. (Upp 3:12)
De som segrar får alltså en permanent plats i ”själva himlen”, det motbildliga allra heligaste.
Enligt Uppenbarelseboken 7:9–15 finns det dessutom ”en stor skara” som tar del i den rena tillbedjan av Jehova i det andliga templet. De som utgör denna stora skara beskrivs inte på ett sätt som visar att de är underpräster.
Det sägs att de har ”tvättat sina långa dräkter och gjort dem vita i Lammets blod”. På grund av sin tro på Kristi offer tillräknas de en rättfärdig ställning som gör att de kan bli bevarade genom ”den stora vedermödan”.
Det sägs därför att de ”kommer ut ur” den, dvs. överlever den.
Enligt Jesaja 2:1–4 och Mika 4:1–4 skulle ”berget med Jehovas hus” i ”dagarnas slutskede” ”lyftas upp”, och människor från ”alla nationerna” skulle strömma till ”Jehovas hus”. Eftersom det inte har funnits något bokstavligt tempel för Jehova i Jerusalem sedan år 70, kan inte denna profetia avse någon bokstavlig byggnad. Profetian måste i stället avse den sanna tillbedjans upphöjda ställning i Jehovas tjänares liv ”i dagarnas slutskede” och den stora tillströmningen av människor av alla nationer som vill ta del i tillbedjan i JHVHs stora andliga tempel.
Även i Hesekiel, kapitlen 40–47, finns en detaljerad beskrivning av ett tempel för Jehova, men detta tempel byggdes aldrig på berget Moria i Jerusalem, och det skulle inte heller ha fått plats där.
Därför måste även det vara en bild av Guds stora andliga tempel. I beskrivningen läggs särskild vikt vid de anordningar som har sitt ursprung i templet och vid de försiktighetsåtgärder som vidtas för att utestänga dem som inte är värdiga att få vara bland tillbedjarna på templets förgårdar.
Hesekiels tempelsyn.
År 593 f.v.t., det 14:e året efter det att Jerusalem och Salomos tempel förstörts, blev prästen och profeten Hesekiel i en syn förd upp på ett högt berg och fick se ett stort tempel för JHVH. (Hes 40:1, 2)
Hesekiel skulle berätta allt han såg för ”Israels hus” för att de landsflyktiga judarna skulle känna sig förödmjukade och ändra sinne, och utan tvivel också för att trösta dem som var trogna. (Hes 40:4; 43:10, 11) I synen angavs mycket detaljerade mått. De måttenheter som användes var ”mätstaven” (den långa staven, 3,11 m) och ”alnen” (den långa alnen, 51,8 cm). (Hes 40:5,
De noggranna måttangivelserna har fått några att dra slutsatsen att detta tempel skulle tjäna som mönster för det tempel som Serubbabel skulle bygga efter landsflykten. Men det finns ingen hållbar grund för det antagandet.
Tempelområdet var tydligen kvadratiskt och hade 500 alnar långa sidor. Där fanns en yttre förgård, en upphöjd inre förgård, templet med dess altare, olika matsalar och en byggnad väster om, eller bakom, templet.
Man kom in på förgårdarna genom sex väldiga portar. Tre ledde till den yttre förgården, och tre ledde till den inre. Portarna låg mot norr, mot öster och mot söder, och var och en av de inre portarna stod i linje med, eller mitt emot, den yttre. (Hes 40:6, 20, 23, 24, 27) Innanför den yttre muren fanns den nedre stenläggningen. Den var 50 alnar (25,9 m) bred, dvs. lika bred som portarnas längd. (Hes 40:18, 21)
Där fanns 30 matsalar, där folket troligen kunde äta sina gemenskapsoffer. (Hes 40:17) I vart och ett av den yttre förgårdens fyra hörn fanns platser där folkets andelar av offren kokades av prästerna i enlighet med lagen, och tydligen åts sedan köttet i matsalarna. (Hes 46:21–24) Bredden på den resterande delen av den yttre förgården, från den nedre stenläggningen och portarna till den inre förgården, var tydligen 100 alnar. (Hes 40:19, 23, 27)
Prästernas matsalar var åtskilda från folkets och låg närmare templet. Två av dessa, och två matsalar för tempelsångarna, låg på den inre förgården bredvid de väldiga inre portarna. (Hes 40:38, 44–46) Prästerna hade även hus där det fanns matsalar, norr och söder om själva helgedomen. (Hes 42:1–12) Förutom att prästerna skulle använda dessa rum som matsalar skulle de där ta av sig de linnekläder som de utförde tjänst i och klä sig i andra kläder innan de gick ut på den yttre förgården. (Hes 42:13, 14; 44:19) På samma område, på baksidan av husen med matsalar, fanns prästernas kok- och bakplatser, som tjänade samma grundläggande syfte som de på den yttre förgården, men dessa var till enbart för prästerna. (Hes 46:19, 20)
När man gick över den yttre förgården och genom den inre porten kom man till den inre förgården. Från den yttre förgårdens ytterkant till den inre förgårdens ytterkant var det 150 alnar (77,7 m) på östra, norra och södra sidan. Den inre förgården var 200 alnar (103,6 m) bred. (I Hes 40:47 anges att den inre förgården var 100 × 100 alnar, men det syftar tydligen bara på det område framför templet som de inre portarna ledde in till.) Altaret var framträdande på den inre förgården. (Hes 43:13–17; se ALTARE [Altaret i Hesekiels tempel].)
En ingång med två dörrar som hade två dörrblad vardera ledde till helgedomens första rum, som var 40 alnar (20,7 m) långt och 20 alnar (10,4 m) brett. (Hes 41:23, 24) Där fanns ett altare av trä, som kallades ”bordet som står inför Jehova”. (Hes 41:21, 22)
Längs helgedomens ytterväggar fanns fyra alnar (2 m) breda sidokamrar som gick in i ytterväggarna.
Det fanns tre våningar med sidokamrar, och på varje våning fanns 30 kamrar, och de täckte den västra, den norra och den södra väggen. (Hes 41:5, 6) För att man skulle kunna ta sig upp till de övre våningarna fanns vindelgångar, troligen spiraltrappor, på den norra och den södra sidan. (Hes 41:7) Bakom templet, dvs. åt väster, låg tydligen en byggnad i nord-sydlig längdriktning som kallades binjạn, en ”byggnad ... mot väster”. (Hes 41:12)
Några forskare menar att det är själva templet, eller helgedomen, som avses, men det verkar inte finnas någon grund för det i Hesekiels bok. Denna ”byggnad ... mot väster” hade till exempel inte samma form och storlek som helgedomen. Byggnaden tjänade utan tvivel något syfte i samband med de tjänster som utfördes vid helgedomen. Det kan ha legat en eller flera liknande byggnader väster om Salomos tempel. (Jfr 2Ku 23:11 och 1Kr 26:18.)
Det allra heligaste i detta tempel hade samma form som i Salomos tempel – kvadratiskt med 20 alnar långa sidor. I synen såg Hesekiel Jehovas härlighet komma från öster och uppfylla templet. JGVH beskrev detta tempel som ”platsen för min tron”. (Hes 43:1–7)
Hesekiel beskriver en mur som gick runt templet, och varje sida av muren var 500 stavar (1 555 m).
Några forskare uppfattar det som att muren stod 600 m från förgården och att det var området innanför denna mur som skulle ”utgöra en skiljelinje mellan det som är heligt och det som inte är heligt”. (Hes 42:16–20)
Hesekiel såg också att det strömmade ut vatten ”från ett ställe under Husets tröskel österut” och att det passerade söder om altaret. Strömmen växte till en djup och mäktig flod när den flöt ner genom Araba och ut i den norra änden av Salthavet (Döda havet). Flodens vatten gjorde då det salta vattnet friskt, så att det vimlade av fisk där. (Hes 47:1–12)
De smorda kristna – ett andligt tempel. De smorda kristna som lever på jorden liknas bland annat vid ett tempel. Det är en passande jämförelse, eftersom Guds ande bor i församlingen av smorda kristna. Paulus skrev till de kristna i Efesos, som var ”i gemenskap med Kristus Jesus” och var ”märkta med den utlovade heliga anden som med ett sigill”: ”Ni har blivit uppbyggda på den grund som apostlarna och profeterna utgör, medan Kristus Jesus själv är grundhörnstenen. I gemenskap med honom blir hela byggnaden harmoniskt sammanfogad och växer till ett heligt tempel för JHVH.
I gemenskap med honom blir också ni tillsammans uppbyggda till en plats där Gud kan bo genom ande.” (Ef 1:1, 13; 2:20–22) Bibeln visar att dessa som är ”försedda med sigill” blir lagda som byggstenar på Kristus, som utgör grunden, och att de uppgår till 144 000. (Upp 7:4; 14:1) Aposteln Petrus kallar dem ”levande stenar” som blir ”uppbyggda som ett andligt hus till att vara ett heligt prästerskap”. (1Pe 2:5)
Dessa underpräster är ”Guds byggnad”, och därför kommer Gud inte att tillåta att detta andliga tempel befläckas. Paulus betonar heligheten hos detta andliga tempel och den fara som den som försöker befläcka det utsätter sig för. Han skriver: ”Vet ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er? Om någon fördärvar Guds tempel, skall Gud fördärva honom; ty Guds tempel är heligt, och ni är det templet.” (1Kor 3:9, 16, 17; se också 2Kor 6:16.)
JHVH Gud och Lammet ”är dess tempel”. När Johannes ser ”den heliga staden, det nya Jerusalem”, komma ner från himlen säger han: ”Och jag såg inte något tempel i den, ty JHVH Gud, den Allsmäktige, är dess tempel, och det är också Lammet.” (Upp 21:2, 22) Eftersom de som utgör det nya Jerusalem kommer att kunna träda fram direkt inför Jehova, kommer de inte att behöva någon tempelanordning för att närma sig honom. (1Jo 3:2; Upp 22:3, 4) De kommer att ägna Jehova helig tjänst direkt under Lammet, översteprästen Jesus Kristus.
Det är därför det sägs att Lammet och Jehova tillsammans utgör det nya Jerusalems tempel.
En bedragare.
I samband med att aposteln Paulus varnade för det kommande avfallet talade han om ”laglöshetens människa” som skall upphöja sig själv ”så att han sätter sig i Guds tempel och offentligt utger sig för att vara en gud”. (2Th 2:3, 4) Denna ”laglöshetens människa” är en avfälling, en falsk lärare, så han sätter sig i själva verket bara i vad han falskeligen påstår är Guds tempel.
Bildspråk. När judarna vid ett tillfälle krävde att Jesus skulle visa dem ett tecken svarade han: ”Bryt ner detta tempel, så skall jag på tre dagar resa upp det.” Judarna trodde att han talade om tempelbyggnaden, men aposteln Johannes förklarar: ”Han talade om sin kropps tempel.” När Jesus hade blivit uppväckt av sin Fader, Jehova Gud, på tredje dagen efter sin död kom lärjungarna ihåg det han hade sagt, och de förstod det och trodde på det. (Joh 2:18–22; Mt 27:40) När Jesus blev uppväckt fick han inte tillbaka sin köttsliga kropp, eftersom den gavs som ett lösenoffer.
Men hans köttsliga kropp upplöstes inte på grund av förmultning, utan den avlägsnades av Gud, precis som ett offer som förtärdes på altaret.
När Jesus blev uppväckt var han samma person som tidigare, med samma personlighet, i en ny kropp som var skapad med tanke på hans nya boning, de andliga himlarna. (Lu 24:1–7; 1Pe 3:18; Mt 20:28; Apg 2:31; Heb 13:8)
[Bild på sidan 1070]
En inskrift från templets förgård i Jerusalem som uppmärksammade icke-judar på att de inte skulle komma närmare
o s b!
