Kommer rättvisa skipas?

[531bts]

Medvetande är den bestående existensen. En osynlig och opåtaglig förmåga att erfara, ta emot intryck och uttrycka behov. Medvetande kan inte observeras som en fristående enhet, endast när det är lierad med en kropp, dess funktion och aktivitet. Avbryts/störs förbindelsen mellan medvetande - kropp upphör funktionen/aktiviteten. Det vi kallar medvetslöshet/död. Utgår man från att medvetande är ett resultat av partikel rörelse/vågmekanik, (som det inte finns några befintliga och möjliga vetenskapliga belägg för) dvs inte utgår från att medvetande är en bestående existens och orsak i sig, blir det svårt att förnuftsmässigt förhålla sig till skapelsen/ universum som ett uttryck, aktivitet från en medveten varelse, Gud.

[Algotezza]

Medvetande är den bestående existensen. En osynlig och opåtaglig förmåga att erfara, ta emot intryck och uttrycka behov. Medvetande kan inte observeras som en fristående enhet, endast när det är lierad med en kropp, dess funktion och aktivitet. Avbryts/störs förbindelsen mellan medvetande - kropp upphör funktionen/aktiviteten. Det vi kallar medvetslöshet/död. Utgår man från att medvetande är ett resultat av partikel rörelse/vågmekanik, (som det inte finns några befintliga och möjliga vetenskapliga belägg för) dvs inte utgår från att medvetande är en bestående existens och orsak i sig, blir det svårt att förnuftsmässigt förhålla sig till skapelsen/ universum som ett uttryck, aktivitet från en medveten varelse, Gud.

På vad sätt är medvetandet bestående om det bara finns kopplad till en kropp? Fanns det före kroppens tillblivelse och finns den sedan kroppen dött?

Den enda medvetna jag känner till som är medveten om är jag själv. Alla andra inklusive Gud kan vara mekanismer som reagerar automatiskt på vad jag tänker och gör.

Det är dock inget jag tror på direkt.

Är inte allt i tillvaron döda mekanismer utan kärleken?

[xion]

Medvetande är den bestående existensen. En osynlig och opåtaglig förmåga att erfara, ta emot intryck och uttrycka behov. Medvetande kan inte observeras som en fristående enhet, endast när det är lierad med en kropp, dess funktion och aktivitet. Avbryts/störs förbindelsen mellan medvetande - kropp upphör funktionen/aktiviteten. Det vi kallar medvetslöshet/död. Utgår man från att medvetande är ett resultat av partikel rörelse/vågmekanik, (som det inte finns några befintliga och möjliga vetenskapliga belägg för) dvs inte utgår från att medvetande är en bestående existens och orsak i sig, blir det svårt att förnuftsmässigt förhålla sig till skapelsen/ universum som ett uttryck, aktivitet från en medveten varelse, Gud.

Varje levande varelse på Jorden har så mycket medvetande som det behöver för sin existens. Människan har ingen särställning.
När en varelse dör upphör också möjligheten till medvetande.
Att det skulle finnas någon "överordnad" medveten varelse finns det absolut inget belägg för.

[Algotezza]

Medvetande är den bestående existensen. En osynlig och opåtaglig förmåga att erfara, ta emot intryck och uttrycka behov. Medvetande kan inte observeras som en fristående enhet, endast när det är lierad med en kropp, dess funktion och aktivitet. Avbryts/störs förbindelsen mellan medvetande - kropp upphör funktionen/aktiviteten. Det vi kallar medvetslöshet/död. Utgår man från att medvetande är ett resultat av partikel rörelse/vågmekanik, (som det inte finns några befintliga och möjliga vetenskapliga belägg för) dvs inte utgår från att medvetande är en bestående existens och orsak i sig, blir det svårt att förnuftsmässigt förhålla sig till skapelsen/ universum som ett uttryck, aktivitet från en medveten varelse, Gud.

Varje levande varelse på Jorden har så mycket medvetande som det behöver för sin existens. Människan har ingen särställning.
När en varelse dör upphör också möjligheten till medvetande.
Att det skulle finnas någon "överordnad" medveten varelse finns det absolut inget belägg för.

Gudstro är just att tro, tro på Gud. Det kräver tro som premiss. Alla s.k. logiska bevis för att Gud finns har det som dold premiss. Sådana bevis är kamouflerade cirkelbevis.

[531bts]

Ja, Gud som orsak till skapelsen/universum är en fråga om tro och kan aldrig vara annat. Frågan är vad talar emot det.
Medvetande är den osynliga existensen, en förmåga att erfara, ta emot intryck och uttrycka behov. Den definitionen täcker medvetandets kvalitet och skiljer inte människans medvetande från amöbans. Det som skiljer är vilket omfång medvetandet får dvs hur kroppen är utrustad för vad som faller in på medvetandet och hur det kan bearbetas. Där har människan en särställning i förhållande till andra arter, med sin förmåga till abstrakt tänkande och ett heltäckande språk.

[Algotezza]

Ja, Gud som orsak till skapelsen/universum är en fråga om tro och kan aldrig vara annat. Frågan är vad talar emot det.

Teodicéproblemet - hur löser du det?

[531bts]

Algotezza: det är inget "problem"; skapelsen måste ha en polär dynamik så att möjligheten för de ingående delarna ska uppleva relation. Där hon "tvingas" av naturen, via de kroppsbevarande behoven, att delta i skapelsen för att erfara orsakssamband till "gott" och "ont" och därmed ta ställning till ett allmängiltigt "ont" som hänvisning till att i tanke, tal och gärning söka det som är allmängiltigt "gott". Naturen är programmerad att göra vad den kan för att hålla oss i nackskinnet så att vi kan ta vårat förnuft till fånga att förhålla oss till den som den är, på dess villkor och inte till personlig logik med motvilja eller begär. Avstå från att gnälla över skapelsens brister och den infantila frågan hur en "allsmäktig" Gud kan vara så "grym att tillåta lidande". Lidandet finns som en hänvisning till gott. Som vårat smärtsystem är till för att skydda vår kropp.

[Algotezza]

Algotezza: det är inget "problem"; skapelsen måste ha en polär dynamik så att möjligheten för de ingående delarna ska uppleva relation. Där hon "tvingas" av naturen, via de kroppsbevarande behoven, att delta i skapelsen för att erfara orsakssamband till "gott" och "ont" och därmed ta ställning till ett allmängiltigt "ont" som hänvisning till att i tanke, tal och gärning söka det som är allmängiltigt "gott". Naturen är programmerad att göra vad den kan för att hålla oss i nackskinnet så att vi kan ta vårat förnuft till fånga att förhålla oss till den som den är, på dess villkor och inte till personlig logik med motvilja eller begär. Avstå från att gnälla över skapelsens brister och den infantila frågan hur en "allsmäktig" Gud kan vara så "grym att tillåta lidande". Lidandet finns som en hänvisning till gott. Som vårat smärtsystem är till för att skydda vår kropp.

Bra skrivet. Lidande/ smärta är rödljus. Finessen eller utmaningen i filosofi är av pedagogisk art: kunna förklara sitt perspektiv och sin syn på "saker och ting" för andra på ett begripligt sätt, inte att " få/ha rätt" i slags "objektiv" mening vilket är en i mina ögen naiv syn på vad filosofi handlar om.

[Hubert]

Varför skapa något med brister?
Vem gör det medvetet, avsiktligt?

Algotezza: det är inget "problem"; skapelsen måste ha en polär dynamik så att möjligheten för de ingående delarna ska uppleva relation. Där hon "tvingas" av naturen, via de kroppsbevarande behoven, att delta i skapelsen för att erfara orsakssamband till "gott" och "ont" och därmed ta ställning till ett allmängiltigt "ont" som hänvisning till att i tanke, tal och gärning söka det som är allmängiltigt "gott". Naturen är programmerad att göra vad den kan för att hålla oss i nackskinnet så att vi kan ta vårat förnuft till fånga att förhålla oss till den som den är, på dess villkor och inte till personlig logik med motvilja eller begär. Avstå från att gnälla över skapelsens brister och den infantila frågan hur en "allsmäktig" Gud kan vara så "grym att tillåta lidande". Lidandet finns som en hänvisning till gott. Som vårat smärtsystem är till för att skydda vår kropp.

[Algotezza]

Varför skapa något med brister?
Vem gör det medvetet, avsiktligt?

Algotezza: det är inget "problem"; skapelsen måste ha en polär dynamik så att möjligheten för de ingående delarna ska uppleva relation. Där hon "tvingas" av naturen, via de kroppsbevarande behoven, att delta i skapelsen för att erfara orsakssamband till "gott" och "ont" och därmed ta ställning till ett allmängiltigt "ont" som hänvisning till att i tanke, tal och gärning söka det som är allmängiltigt "gott". Naturen är programmerad att göra vad den kan för att hålla oss i nackskinnet så att vi kan ta vårat förnuft till fånga att förhålla oss till den som den är, på dess villkor och inte till personlig logik med motvilja eller begär. Avstå från att gnälla över skapelsens brister och den infantila frågan hur en "allsmäktig" Gud kan vara så "grym att tillåta lidande". Lidandet finns som en hänvisning till gott. Som vårat smärtsystem är till för att skydda vår kropp.

Ett tecken på att gudsbilden har brister, kanske.

De som läser Martinus verk brukar ta den lätta vägen ut ur gudsbildsproblemet att hävda att gud är allt och alla. Men är denna allt-och- alla ett medvetet väsen? Tar inte alla kontraster ut varandra så summan blir noll eller total stillhet?

Det kan ju finnas en andevärld fylld med individuella andar och "andor" (plural av anda) där en av dem leker att den är den ende guden över denna planet och som livnär sig på blod och lidande och att någon tror på hen.

[Pilatus]

Det kan ju finnas en andevärld fylld med individuella andar och "andor" (plural av anda) där en lav dem leker att den är den ende guden över denna planet och somtt livnär sig på blod och lidande och att någon tror på hen.

Kanske är det enklast att utgå från en beskrivning av hur världen, människorna och livsvillkoren ser ut. Man kan sedan fråga var någonstans vi skall placera en allgod Gud? Eller om vi tycker oss se och höra krigsmuller, destruktion och folkmord. Det är de två polerna i en förenklad svartvit bild som dröjer sig kvar från medeltiden, en gammal dualism som religionens företrädare alltid har predikat. Moralens ont och gott. Man kan förstås nyansera bilden, men dualismen kommer genast tillbaks i nyhetssändningarnas journalistik där detaljerade skildringar av mänskligt elände (t ex Jeffrey Epstein) ständigt ältas och politiseras. Är det verkligen detta vi vill?

Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Läs Romarbrevet 7.

[Algotezza]

Det kan ju finnas en andevärld fylld med individuella andar och "andor" (plural av anda) där en lav dem leker att den är den ende guden över denna planet och somtt livnär sig på blod och lidande och att någon tror på hen.

Kanske är det enklast att utgå från en beskrivning av hur världen, människorna och livsvillkoren ser ut. Man kan sedan fråga var någonstans vi skall placera en allgod Gud? Eller om vi tycker oss se och höra krigsmuller, destruktion och folkmord. Det är de två polerna i en förenklad svartvit bild som dröjer sig kvar från medeltiden, en gammal dualism som religionens företrädare alltid har predikat. Moralens ont och gott. Man kan förstås nyansera bilden, men dualismen kommer genast tillbaks i nyhetssändningarnas journalistik där detaljerade skildringar av mänskligt elände (t ex Jeffrey Epstein) ständigt ältas och politiseras. Är det verkligen detta vi vill?

Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Läs Romarbrevet 7.

När gott och ont objektiviseras och blir absoluta och man glömt bort att de är mänskliga påfund och på sin höjd intersubjektiva och kan ändras från tid till annan, hamnar man lätt i dualismens moras.

[531bts]

Varför skapa något med brister?
Vem gör det medvetet, avsiktligt?

Algotezza: det är inget "problem"; skapelsen måste ha en polär dynamik så att möjligheten för de ingående delarna ska uppleva relation. Där hon "tvingas" av naturen, via de kroppsbevarande behoven, att delta i skapelsen för att erfara orsakssamband till "gott" och "ont" och därmed ta ställning till ett allmängiltigt "ont" som hänvisning till att i tanke, tal och gärning söka det som är allmängiltigt "gott". Naturen är programmerad att göra vad den kan för att hålla oss i nackskinnet så att vi kan ta vårat förnuft till fånga att förhålla oss till den som den är, på dess villkor och inte till personlig logik med motvilja eller begär. Avstå från att gnälla över skapelsens brister och den infantila frågan hur en "allsmäktig" Gud kan vara så "grym att tillåta lidande". Lidandet finns som en hänvisning till gott. Som vårat smärtsystem är till för att skydda vår kropp.

Skapelsen är perfekt för sitt syfte. Det är människans tolkning som skapar brister pga den "fria viljan" till kreativitet och underförstått att själv betrakta sig som gud i vardande. Med det valet stöter hon ständigt på naturliga begränsningar, "brister" och konkurrens av andra gudar i vardande. Skapelsen ger perfekt feedback till det valet: konflikt, vanmakt, alienation och ångest. Det andra fria valet är att använda den medfödda filosofiska förmågan att förstå och förhålla sig till skapelsen som Guds "talan" till sina ingående delar, människan. Väljer man det senare så finner man att skapelsen är perfekt för sitt syfte: den visar oss Guds natur och behov av att de ingående delarna, människan har möjligheten att förstå situationen fullt ut: Guds behov av kärlek tillfredsställs av att de ingående delarna frivilligt förverkligar filosofin "kärlek till sanning" en förståelse av skapelsens mening som samtidigt tillfredsställer människans behov av kärlek.
De här två valen med dess konsekvenser måste få finnas så att människan klart kan erfara sitt ansvar att ta ställning av fri vilja. Kärlek kan inte påtvingas. Valet är fritt, konsekvenserna är det inte.

[Pilatus]

Algotezza: det är inget "problem"; skapelsen måste ha en polär dynamik så att möjligheten för de ingående delarna ska uppleva relation.

Ont och gott representerar dualismens ytterligheter som följer oss från medeltidens tänkande. Varför inte realism och i stället se till vad som kan göras? Bilar, klockor, samhället, relationer, allt behöver underhåll för att fungera.

[531bts]

Gott och ont representerar medvetandets och kroppens behov av tillfredsställelse respektive tankeförmågans kapacitet att åtgärda otillfredsställelse. Naturens DNA-styrda incitament för artens bevarande. Vilket är lika aktuellt idag som under medeltiden.