varför religion?

[Avantgardet]

R.D.Laing ja, där har du "vara-terapi". Är du en sån där pyzkolåg du? Tolkar man varat som ett varande (vilket jag tycker du gör, och som Heidegger strikt förbjuder), så reducerar du vara-psykologin till en ego-psykologi. Varat har per definition ingen psykologi. Det är något som händer, inte något som tänker. Så strikt taget är vara-psykologi en självmotsägelse, det ligger redan i begreppet.

Jag tycker du begår ett misstag när du tänker materialismen som ett slags livsfilosofi. Problemet ligger alls inte i att värdesätta det materiella, utan problemet ligger i kapitalismen (alltså det sätt som det materiella behandlas på - det Heidegger kännetecknar som "stället" i Die Frage nach der Technik). Lösningen ligger inte i att börja värdesätta en massa hjärnspöken, och låtsasidéer, det handlar inte om primärt en fråga om ändrad inställning (kan inte understryka detta nog) utan om en ändrad praktik. Det där snacket om "djupare värden", vad är det? För att citera Theodor Adorno:

Dagens förhärdade inåtvändhet dyrkar sin egen renhet, som allt ontiskt anses fläcka; och så långt sammanfaller också åtminstone den ursprungliga ansatsen till en tidsenlig ontologi med den nya kulten av det inre. Dess flykt från historien är också en flykt från det empiriska innehållet i subjektiviteten själv.

Och "kärlek" är jag rakt av allergisk mot. Jag tror alls inte vi behöver nån pseudo-(dalai-)lamaism, långt ifrån. Tvärtom ger det där implicita tvånget på att man ska älska allt och alla bara upphov till mer spänningar - typisk borgerlig utpressning är vad det är! Vad vi bör göra istället är att släppa såna krav, och låta folk ha dåliga dagar, vara griniga utav helvete, och de ska inte behöva gå och dölja det. Väck med den där "trevlighetskonventionen" och alla krystade léenden. Lösningen ligger inte i att bota patienter. Adorno påpekar (igen) träffande att:

Samhällsordningen dresserar människorna framförallt till att reproducera just denna ordning, och om det yttre tvånget till det försvagas verkar det vidare i deras psykologi. När självbevarelsen växer till totalitet blir vad man redan är på nytt ändamålet. Kanske försvunne tillsammans med denna absurditet också skenet av meningslöshet, den subjektets ivrigt bedyrade intighet som är reflexen av en situation där var och en bokstavligt är sig själv närmast.

Du talar också om "de kriminella" som en statisk kategori, som om det var något som låg i deras natur att vara. De kriminella är samhällets egen skapelse, och ännu ett skäl till att inte bota patienter utan samhället. Man ska komma ihåg att Freud säger att egot/medvetandet är ett symptom, och inte någon grund.

[Harald Davidsson]

Till AVANTGARDET

Laing utför ej vara-terapi, hur kan jag veta det, därför att jag frågade honom, inte bara det, jag kände också att han inte kunde dricka giftet, men Laing som är en mjuk och vänlig själ och som blev min vän kunde få de schizofrena att öppna sig och börja skapa en mänsklig relation, Heidegger, som egentligen nästan är oläslig därför att han i sitt tvång att finna mera beständiga begrepp avskärmar sig från verkligheten, alltså hans teori bli inatentisk på grund av att han skapar sitt eget språk, inte ett personligt språk, men ett som han tror värdebeständigt språk och då skapar en ö i samhället  dit vi måste komma med heideggers lexikon för att översätta hans språk, inte från språk till språk, men från hans tanke-språk till vårt tanke-språk, han är ingen stor filosof, men viktig därför att han upptröder i det närmaste som en slags pubnk-filosof och skapar delvis en anti-filosofi, med sina snåriga begrepp, det finns egentligen bara en filosof i väst, alltså Platon, vad är existentialism, det är egentlgen nonsens, men spinoza började, sen gjorde Kierkegaard en stor grej av det, och snobben Sartre blev en stor V.I.P. pä grund av sitt existentialistiska förhållnings-sätt, som ingen vet vad det är,..att existera. vad är det. INTE VET JAG,  men att känna vet jag vad det är...och varat är knutet till våra känslor..förr i tiden kallade de varat för själen.

[Harald Davidsson]

Till avantgardet
du citerar Adorno, låt oss undersöka vad han egentligen säger....

Dagens förhärdade inåtvändhet dyrkar sin egen renhet, som allt ontiskt anses fläcka; och så långt sammanfaller också åtminstone den ursprungliga ansatsen till en tidsenlig ontologi med den nya kulten av det inre. Dess flykt från historien är också en flykt från det empiriska innehållet i subjektiviteten själv, Adorno..

Dagens förhärdade inåtvändhet.....vad menar han...Adorno och postmodernisterna t,ex. darrida, de är oläsliga därför att de saknar innehåll...saknar vara..saknar känslor i det de skriver...varför ska en intåtvändhet vara förhärdad...det handlar om manipulation av läsaren...som allt ontiskt anses fläcka....vad är ontiskt här...vad står det för...det är det centrala värde-begreppet här..och jag hittar det här på google......Filosofiforum.com - svenskt forum för filosofi ,,jag sitter med en text och begreppet ontisk dyker upp. Det särskiljs från ontologisk men någon vidare specificering ges inte......... Är det någon som kan förklara? ...även om vi frågar Adorna vet han inte riktigt vad ontisk betyder....vad är det empiriska innehållet i subjektiviteten själv... detta kan vi definiera som det som Adorna saknar...alltså innehåll i sitt subjekt.. han är en tekniker som lirar med begrepp, en totalt substanslös själ..mannen utan vara.

[Harald Davidsson]

Till avantgardet

Och "kärlek" är jag rakt av allergisk mot............du menar väl falsk kärlek???????

[Avantgardet]

Adornos poäng är att subjektet utan det empiriska (alltså det "yttre") innehållet är ett tomt begrepp, ett ingenting alls. Det här är den stora lärdomen från Hegel/Marx, som jag ser det. Det finns inget subjekt-i-sig. Det är därför jag understryker att problematiken inte ligger i subjektet utan i hennes relationer. Det rena varat är ingenting i sig. Själva strävan efter renhet är nihilism (i Nietzsches mening, det vill säga en "vilja-till-intet"), vilket också all religion är.

Han riktar sig ju mot Heidegger i de där citaten. Skillnaden mellan ontiskt och ontologiskt (hos Heidegger) tangeras av skillnaden mellan varande och vara. Varande är ting-världen, medan vara är vad som i egentlig mening är. Längre fram i karriären övergick Heidegger till att tänka varat som eriegnis - till-egnelsen (i Rickard Matz svenska översättning), eller att något ger sig till känna och på samma gång drar sig undan (en händelse mer eller mindre) -, just för att slippa ifrån det metafysiska bagage som vara-begreppet släpade med sig. Aristoteles säger ju (i gamma-boken i "Metafysiken") att det gäller att tänka varat som vara (being qua being), men likväl bestämmer han inte varat som "är" eller "existens" per se utan just som ett något, ett ting, som existerar, eller ett varande (vilket det också är att kalla varat för "själ", då själ är ett metafysiskt ting och inte existens som sådan). Detta är den onto-ontologiska differensen. Vad Heidegger vill med sin senare filosofi är att ta ett steg tillbaka och se denna skillnad mellan ontiskt och ontologiskt för just en skillnad, och inte besluta sig för något utav alternativen. Och detta eftersom han märkt av det metafysiska bagaget (den inherenta platonismen om du så vill) i vara-begreppet. Skiftet till att tala om ereignis (eller händelse) innebär alltså att han kan se metafysikens konturer, eller "varats historia" (vilket är vad som fattas i hans tidiga fundamental ontologi, eller mao. han har kommit att inse att hans eget vara-begrepp som han använde sig av i Sein und Zeit i själva verket är en historiskt specifik bestämmelse av varat - vilket är precis vad Adorno också påpekar på en rad olika sätt i "Egentlighets jargongen", ur vilken citaten är hämtade, alltså Heideggers tänkande saknar dialektiken). Eller som John D. Caputo beskriver det:

The essential thing to see is that the “history of metaphysics” is not a human history of human opinions about Being but the “history of Being,” Being’s own history as Being sends itself to and withdraws from human thought. Sending and withdrawing, all in one, since the sending of Being “is” its withdrawal, rather the way in theology the manifestation of God in creation is also God’s concealment by creation. The crucial disanalogy here is that, unlike God, Being is no higher supreme entity standing autonomously above or behind the process of giving and withdrawing. Being is nothing more than this process of sending and withdrawing, this “epochal” (epoche means cutting of or withdrawing) happening of sending-withdrawing.

Jag vet inte hur mycket av fundamentalontologi som Heidegger ens själv vill ta ansvar för på sina senare dar. Och visst missar han mycket när han försöker bestämma varat i sina rigida termer. Det stora problemet ligger emellertid i att han inte förmår se dem dialektiskt. "Autenticitet" och "inautenticitet" till exempel är inte några på förhand givna eviga kategorier, och vara-med-andra (vilket innebär att dasein väsentligen är en bland andra redan från första början) undergräver just en sådan dikotomi. De måste tänkas utifrån det sociala varat (vilket är vad vara-med-andra här implicerar), vilket är så mycket som att säga att de är socialt (dialektiskt) bestämda och inte ontologiskt. Vilket, än en gång, är detsamma som att Du inte är något mer eller utöver dina relationer till din omvärld. Det finns inget inom dig förutom det (för den förhärdade inåtvändhetens renhetsideal - eller nihilismen om vi talar med Nietzsche) smutsiga empiriska. Och det ontologiska, varat, är på samma sätt "besmutsat" utav det ontiska. Vi måste fatta dem dialektiskt alltså.

Kort sagt, du finner inte dig själv inom dig själv, du finner inte dig själv i nåt slags hemligt och hermetiskt tillslutet rum (det är "ego"-onani, inget annat), och det finns inget "gift" i din "själ" för analytikern att dricka. Det finns mer eller mindre sunda sociala praktiker som ger upphov till mer eller mindre obehag och neuroser. Det vi måste söka upprätta är distributionsstrukturer för flödet av libido, en driftsekonomi som inte för enkelt står tillbaka för realitetsprincipen - vare sig denna representeras utav konventioner baserade på vetenskap eller religion/mysticism.

Det är inte Adorno som saknar innehåll i sitt subjekt, utan varje subjekt som bestäms som något i-sig, och inte i-och-för-sig (för att tala med Hegel, det vill säga som en reflexiv bestämning som löper genom de sociala relationerna och tillbaka till subjektet vilket renderar "själv-medvetande" - hos Hegel finns inget egentligt "medvetande" blott och bart, utan bara just "självmedvetande", och att tänka "medvetande" som ståendes på egen hand är just att missa det dialektiska momentet - vi är alltid medlade av vår plats i historien och kulturen, eller för att tala med Heidegger varat har självt en historia). Ungefär så. Och då borde det vara tydligt varför jag tar avstånd från alla pseudo-lösningar som ego-psykologi och religion/mysticism, och varför jag helt enkelt anser dig vara fel ute.

[Avantgardet]

Till avantgardet

Och "kärlek" är jag rakt av allergisk mot............du menar väl falsk kärlek???????

Beror naturligtvis på vad vi menar med kärlek. Men de gester, fraser, och åtbörder som i regel konstituerar den finner jag idiotiska. Förstår som inte riktigt logiken bakom detta att "tycka om", eller varför det överhuvudtaget skulle vara av vikt. Det är ju bara ett slags narcissism.

[Harald Davidsson]

Avantgardet skriver
Adornos poäng är att subjektet utan det empiriska (alltså det "yttre") innehållet är ett tomt begrepp, ett ingenting alls. Det här är den stora lärdomen från Hegel/Marx, som jag ser det. Det finns inget subjekt-i-sig. Det är därför jag understryker att problematiken inte ligger i subjektet utan i hennes relationer. Det rena varat är ingenting i sig. Själva strävan efter renhet är nihilism (i Nietzsches mening, det vill säga en "vilja-till-intet"), vilket också all religion är.

Han riktar sig ju mot Heidegger i de där citaten. Skillnaden mellan ontiskt och ontologiskt (hos Heidegger) tangeras av skillnaden mellan varande och vara. Varande är ting-världen, medan vara är vad som i egentlig mening är. Längre fram i karriären övergick Heidegger till att tänka varat som eriegnis - till-egnelsen (i Rickard Matz svenska översättning), eller att något ger sig till känna och på samma gång drar sig undan (en händelse mer eller mindre) -, just för att slippa ifrån det metafysiska bagage som vara-begreppet släpade med sig. Aristoteles säger ju (i gamma-boken i "Metafysiken") att det gäller att tänka varat som vara (being qua being), men likväl bestämmer han inte varat som "är" eller "existens" per se utan just som ett något, ett ting, som existerar, eller ett varande (vilket det också är att kalla varat för "själ", då själ är ett metafysiskt ting och inte existens som sådan). Detta är den onto-ontologiska differensen. Vad Heidegger vill med sin senare filosofi är att ta ett steg tillbaka och se denna skillnad mellan ontiskt och ontologiskt för just en skillnad, och inte besluta sig för något utav alternativen. Och detta eftersom han märkt av det metafysiska bagaget (den inherenta platonismen om du så vill) i vara-begreppet. Skiftet till att tala om ereignis (eller händelse) innebär alltså att han kan se metafysikens konturer, eller "varats historia" (vilket är vad som fattas i hans tidiga fundamental ontologi, eller mao. han har kommit att inse att hans eget vara-begrepp som han använde sig av i Sein und Zeit i själva verket är en historiskt specifik bestämmelse av varat - vilket är precis vad Adorno också påpekar på en rad olika sätt i "Egentlighets jargongen", ur vilken citaten är hämtade, alltså Heideggers tänkande saknar dialektiken). Eller som John D. Caputo beskriver det:

The essential thing to see is that the “history of metaphysics” is not a human history of human opinions about Being but the “history of Being,” Being’s own history as Being sends itself to and withdraws from human thought. Sending and withdrawing, all in one, since the sending of Being “is” its withdrawal, rather the way in theology the manifestation of God in creation is also God’s concealment by creation. The crucial disanalogy here is that, unlike God, Being is no higher supreme entity standing autonomously above or behind the process of giving and withdrawing. Being is nothing more than this process of sending and withdrawing, this “epochal” (epoche means cutting of or withdrawing) happening of sending-withdrawing


Jag vet inte hur mycket av fundamentalontologi som Heidegger ens själv vill ta ansvar för på sina senare dar. Och visst missar han mycket när han försöker bestämma varat i sina rigida termer. Det stora problemet ligger emellertid i att han inte förmår se dem dialektiskt. "Autenticitet" och "inautenticitet" till exempel är inte några på förhand givna eviga kategorier, och vara-med-andra (vilket innebär att dasein väsentligen är en bland andra redan från första början) undergräver just en sådan dikotomi. De måste tänkas utifrån det sociala varat (vilket är vad vara-med-andra här implicerar), vilket är så mycket som att säga att de är socialt (dialektiskt) bestämda och inte ontologiskt. Vilket, än en gång, är detsamma som att Du inte är något mer eller utöver dina relationer till din omvärld. Det finns inget inom dig förutom det (för den förhärdade inåtvändhetens renhetsideal - eller nihilismen om vi talar med Nietzsche) smutsiga empiriska. Och det ontologiska, varat, är på samma sätt "besmutsat" utav det ontiska. Vi måste fatta dem dialektiskt alltså.

Kort sagt, du finner inte dig själv inom dig själv, du finner inte dig själv i nåt slags hemligt och hermetiskt tillslutet rum (det är "ego"-onani, inget annat), och det finns inget "gift" i din "själ" för analytikern att dricka. Det finns mer eller mindre sunda sociala praktiker som ger upphov till mer eller mindre obehag och neuroser. Det vi måste söka upprätta är distributionsstrukturer för flödet av libido, en driftsekonomi som inte för enkelt står tillbaka för realitetsprincipen - vare sig denna representeras utav konventioner baserade på vetenskap eller religion/mysticism.

Det är inte Adorno som saknar innehåll i sitt subjekt, utan varje subjekt som bestäms som något i-sig, och inte i-och-för-sig (för att tala med Hegel, det vill säga som en reflexiv bestämning som löper genom de sociala relationerna och tillbaka till subjektet vilket renderar "själv-medvetande" - hos Hegel finns inget egentligt "medvetande" blott och bart, utan bara just "självmedvetande", och att tänka "medvetande" som ståendes på egen hand är just att missa det dialektiska momentet - vi är alltid medlade av vår plats i historien och kulturen, eller för att tala med Heidegger varat har självt en historia). Ungefär så. Och då borde det vara tydligt varför jag tar avstånd från alla pseudo-lösningar som ego-psykologi och religion/mysticism, och varför jag helt enkelt anser dig vara fel ute.

Harald svarar

Men Adorno skriver ej att det empiriska subjektet kan dels bestå av FÖRSTA HANDS KUNSKAP, våra egna erfarenheter, och denna kunskap är egentligen den enda värdefulla, den bygger inte på tro, men på upplevelse,  och dels på andra hands kunsklap, som ju Universiteten förmedlar, och som bygger på tro, men jag går längre än så, Plato kallar den kunskap vi kan få i subjektet för en reflex från ideerna, på samma sätt som DNA jobbar bortom vårt tänkande med att hålla ihop vår kropp, på samma sätt finns det ett idetänkande som håller vårt tänkande i vissa banor, som Platon kallade för ideer och källan till alla ideer säger Platon är Gud, och det verkar L O G I S K T rätt, ta ett sådan begrepp som är, som du säger är varats bas, du får ursäkta mig, men jag kan inte förstå vad  ÄR är förnågonting, det är minst lika abstrakt som Gud, jag menar att alla som tror på det som är måste ju också tro på Gud, för vad är skillnaden mellan Gud och det som är, men Heidegger försöker inte snobba MED OLIKA BEGREPP, han försöker ordna något som dessvärre har inbyggda felaktigheter, och det går inte att komma ut ur det genom nybildning av begrepp, men jag är glad för att du tar upp alla dessa begrepp,,det första problemet i världen idag är att folk inte vet vad begreppen, som t..ex.vara, kärlek, godhet egentligen står för, fast den uppfattning de flesta har är ändå ganska rätt, även en hund vet vad godhet är, det är interessant det du skriver om kärlek, vad det skulle vara bra för, det första är att vi måste vara uppriktiga och ärliga,det upplever jag att du är, och jag  kan se att du försvarar folk i utsatta lägen, det är kärlek, eller vad Heidegger skulle kalla för OMSORG.

[Avantgardet]

Skulle förstås ha varit noggrannare med att påpeka att Heidegger läser varats historia ur och genom varat själv (som ett slags kvalitativ modulation av varat) snarare än som något vi har teorier om (vilket är varats sannings historia, och inte varats historia per se). Han är ju ingen dialektiker. Han säger förvisso att "Hegels bestämning av historien som »andens« utveckling inte [är] osann. Den är inte heller delvis riktig, delvis falsk. Den är lika sann som den metafysik är sann som i systemet för första gången genom Hegel bringade sitt absolut tänkta väsen till språk." Men det föll liksom vid sidan av den poäng jag ville göra. Som är en problematik som också återspeglas i Heideggers oförmåga i fundamentalontologin att tänka tekniken som något annat än i dess verktygslighet. Den senare Heidegger inser att det inte är tillräckligt. Tekniken är en externalisering som i ett slag upprättar just det interna som antas externaliseras (för att tala med Bernard Stiegler). På samma sätt måste vi förstå vara-med-andra. Och det är vad Adorno siktar på, och som jag söker understryka. Schelling säger:

I egenskap av i-sig, måste det oändliga och absoluta vara något absolut-objektivt och vara utanför jaget. Detta är otänkbart, eftersom ju just detta utanför-jaget-sättande är ett sättande för jaget och följaktligen också är inom jaget.

Så några rena platonska ideer finns inte, är vad jag säger (tecknet, som är empiriskt, befinner sig t.ex. mitt inne i tänkandets mest intima sfär). Du flyr in i en fantasi, som per definition aldrig kan bli verklig - eftersom den då skulle upplösas i sömmarna. Gudarna har alltid-redan flytt, för att parafrasera Heidegger när han läser Hölderlin. Förstår inte varför du envisas med Gud, och det där new-age-flummet.

Jo, nog kan man tänka det jag håller på med genom Heideggers omsorg. Uppriktig och ärlig är jag i sån utsträckning att det inte gagnar mig, men jag nöjer mig med att det gagnar andra. Känner inte att jag har nåt jag behöver dölja. Och visst är jag, precis som Heidegger, emellanåt lite snobbig. Har svårt för kacklande för kacklandets skull.



Jag förstår emellertid inte varför ingen hinduism duger för "nytt namn" om den inte först filtrerats genom Wilburs metafysik. Mer österländskt än österländskt? Han kanske vill förklara?

[Justin Case]

Till avantgardet

Och "kärlek" är jag rakt av allergisk mot............du menar väl falsk kärlek???????

Beror naturligtvis på vad vi menar med kärlek. Men de gester, fraser, och åtbörder som i regel konstituerar den finner jag idiotiska. Förstår som inte riktigt logiken bakom detta att "tycka om", eller varför det överhuvudtaget skulle vara av vikt. Det är ju bara ett slags narcissism.

Logiken i kärlek ligger väl i att den främjar ens gener.

[Avantgardet]

Till avantgardet

Och "kärlek" är jag rakt av allergisk mot............du menar väl falsk kärlek???????

Beror naturligtvis på vad vi menar med kärlek. Men de gester, fraser, och åtbörder som i regel konstituerar den finner jag idiotiska. Förstår som inte riktigt logiken bakom detta att "tycka om", eller varför det överhuvudtaget skulle vara av vikt. Det är ju bara ett slags narcissism.

Logiken i kärlek ligger väl i att den främjar ens gener.

Det är ett antagande. Problemet med det antagandet är att det bygger på ett cirkelresonemang. Alltså vad som faktiskt finns är sånt som främjar våra gener (annars hade det inte klarat urvalsprocessen), och vad som främjar våra gener är vad som faktiskt finns (det som överlever till i morgon, i övermorgon and so on). Och betänk absurditeten, för hur avgör vi vad som främjar våra gener? Det enda vi har att förlita oss på är just vad som de facto finns (det har alltså klarat sig i urvalsprocessen), men då är också massförstörelsevapen nåt som främjar våra gener! Det är alltså en helt meningslös tankefigur, som säger lika lite som "allt är allt".

[Harald Davidsson]

avantgardet skrev
Skulle förstås ha varit noggrannare med att påpeka att Heidegger läser varats historia ur och genom varat själv (som ett slags kvalitativ modulation av varat) snarare än som något vi har teorier om (vilket är varats sannings historia, och inte varats historia per se). Han är ju ingen dialektiker. Han säger förvisso att "Hegels bestämning av historien som »andens« utveckling inte [är] osann. Den är inte heller delvis riktig, delvis falsk. Den är lika sann som den metafysik är sann som i systemet för första gången genom Hegel bringade sitt absolut tänkta väsen till språk." Men det föll liksom vid sidan av den poäng jag ville göra. Som är en problematik som också återspeglas i Heideggers oförmåga i fundamentalontologin att tänka tekniken som något annat än i dess verktygslighet. Den senare Heidegger inser att det inte är tillräckligt. Tekniken är en externalisering som i ett slag upprättar just det interna som antas externaliseras (för att tala med Bernard Stiegler). På samma sätt måste vi förstå vara-med-andra. Och det är vad Adorno siktar på, och som jag söker understryka. Schelling säger:

I egenskap av i-sig, måste det oändliga och absoluta vara något absolut-objektivt och vara utanför jaget. Detta är otänkbart, eftersom ju just detta utanför-jaget-sättande är ett sättande för jaget och följaktligen också är inom jaget


Så några rena platonska ideer finns inte, är vad jag säger (tecknet, som är empiriskt, befinner sig t.ex. mitt inne i tänkandets mest intima sfär). Du flyr in i en fantasi, som per definition aldrig kan bli verklig - eftersom den då skulle upplösas i sömmarna. Gudarna har alltid-redan flytt, för att parafrasera Heidegger när han läser Hölderlin. Förstår inte varför du envisas med Gud, och det där new-age-flummet.

Jo, nog kan man tänka det jag håller på med genom Heideggers omsorg. Uppriktig och ärlig är jag i sån utsträckning att det inte gagnar mig, men jag nöjer mig med att det gagnar andra. Känner inte att jag har nåt jag behöver dölja. Och visst är jag, precis som Heidegger, emellanåt lite snobbig. Har svårt för kacklande för kacklandets skull.



Jag förstår emellertid inte varför ingen hinduism duger för "nytt namn" om den inte först filtrerats genom Wilburs metafysik. Mer österländskt än österländskt? Han kanske vill förklara?


Harald  svarar

Jag kommer ihåg då jag satt med Richard Schwartz och diskuterade Varat och tiden av Heidegger, en gång satt vi på baksidan av moderna museet i kaffeterian , men det kändes som om vi satt på månen, vi var så långt borta från vardagen med våra tankar, men det var ett ÄVENTYR och gjorde livet mera uthärdligt i det  annars  så grådaskiga och tråkiga Stockholm, fast kulturhuset var också en flykt...från vara till vart...där man fritt kunde lyssna till Bela Bartoks stråkkvartetter eller stravinskis vårsymfoni och fundera över vad gränsbrytande egentligen var för någonting..och det varat som upplevs här i Indien..som inte har med Österlandet att göra, för thailand och Japan och kina är Amerikaniserade kan jag inte berätta om för då skulle dom kasta mig i fängelse..men varat i Indien och varat i Heideggers mening är så skiljt ifrån varandra och det tillhör liksom två olika världar,men fatiskt är Hegels böcker som ju är helt oläsliga ren egocentricitet, en avancerade tvångsneuros som han vräker över oss andra i världen, och Hegel är väl känd endast för att som de säger Marx vände upp och ner på Hegels dialektik..fast sanningen är att dialektiken har alltid  varit den normala filosofin genom årtusenden och Hegel kunde aldrig förklara syntesen, inte heller kunde marx förklara syntesen mellan kapitalism och kommunism, okey, han menar att syntesen är kommunism, men syntesen mellan de förtryckta och förtryckarna kommer alltid att vara kärlek..men Carl Gustav Jung säger att kärlek är det bara 2 promille av mänskligheten som kan uppleva. och Jungs det kollektivt omedvetna är exakt detsamma som Platons ideer, så om du tar bort ideerna då tar du bort ideen om att människan ska ha två ögon och inte ett enda fyrkantigt öga som väl är det nya seendet i Sverige, men det som ÄR, hur kan det finnas någoting som är då livet  ju bestäms av T I D E N..för "är" betyder ju rent logiskt att vi stoppar tiden..kan vi det..och det skulle väl Heidegger kalla för icke-varat att stoppa tiden och för det som "är" som han då kallar för varat...det är kvalificerad CHEATING att använda ordet "är" filosofiskt, och faktiskt är inte bara Kiergegaard, som jag älskade som 16 åring då jag läste hans bok begreppet ångest...där han säger att ångest är frihetens möjlighet..så genialt..när jag läste det accepterande jag honom till fullo, men idag måste jag betrakta honom som en cheating-filosof, för vad är existentialism...vad är begreppet ÄR...kan du svara på det, ,,,,,,,men också Dante ...osv. ..dam i ögonen.

[Harald Davidsson]

Avantgardet skriver
Det är ett antagande. Problemet med det antagandet är att det bygger på ett cirkelresonemang. Alltså vad som faktiskt finns är sånt som främjar våra gener (annars hade det inte klarat urvalsprocessen), och vad som främjar våra gener är vad som faktiskt finns (det som överlever till i morgon, i övermorgon and so on). Och betänk absurditeten, för hur avgör vi vad som främjar våra gener? Det enda vi har att förlita oss på är just vad som de facto finns (det har alltså klarat sig i urvalsprocessen), men då är också massförstörelsevapen nåt som främjar våra gener! Det är alltså en helt meningslös tankefigur, som säger lika lite som "allt är allt".


Harald svarar
Jag tror du är ganska ensam om att ha denna typen av intelligens som du visar upp i din text ovan,,förr skiljde man mellan hyliker och pneumatiker, som två olika tänkare, hylikern är som en fjäril, går från blomma till blomma, undersöker DETALJER, en typisk vetenskapsman, men pneumatikern ser världen som en falk högt uppe i skyn och det kallas ,ÖVERBLICKANDE tänkande och resultatet av det är att se  samband mellan olika fenomen...och sådana tänkare behöver samhället, men de är ytterst sällsynta..du har ett pneumatiskt tänkande till viss del, men det paranoida som håller sverige och väst i ett järngrepp och ser fiender överallt...Gud, ideer och högre ordning, varför måste detta lösas upp? Freud kallade det för oidipuskonflikten..men det r mer än det..

[Avantgardet]

Fast poängen med Heideggers senare filosofi är att vi upplever genom språket. Språket är inte bara ett verktyg, det är "varats hus". Språket världar världen för oss.

Jag vet inte vad du menar med att Hegel inte kunde förklara syntesen. Det får du lov att utveckla. Sen tycker jag det är rätt stor skillnad på Platons dialektik och Hegels. Hegel beskriver tankens rörelselagar, och rörelsen har förvisso alltid varit det "naturliga", men att påstå att dialektiken därmed varit den "normala filosofin genom årtusendena" tycker jag är rakt av fel. I själva verket är det stört omöjligt att greppa dialektiken utan att sätta sig in i den. Man måste "erfara" den. På samma sätt som man måste "erfara" en dekonstruktion för att förstå vad det handlar om.

Hegel talar inte om någon enkel syntes mellan förtryckare och förtryck, utan ett upphävande (aufhebung), vilket kommer till stånd genom att vad relationen i sig själv ger upphov till. Den borgerliga revolutionen omdanade förhållandena mellan adeln och dem själva. Frihet var vunnet för många fler än tidigare. Det var inte genom kärlek.

Heideggers fundamentalontologiska vara ("är") bestäms inte av tiden. För Heidegger är dasein, till-varon, väsentligen tidslighet. Inte subjektet, men dasein, där- eller till-varon. Den senare Heidegger ser nog mer varat självt som tidslighet, eller som det här ereignis. Behöver stoppa nån tid för det.

Ja, jag kan svara på vad begreppet "är" är: det är vad du hela tiden förutsätter. Men det är ju inget predikat. Inget tillkommer om vi säger att något existerar. Existens är en förutsättning. Heideggers "genialitet" med fundamentalontologin består just i att han ställer sig frågan vad "är" är. Existens alltså. Men Heidegger är inte existentialist. Han är hermeneutiker/fundamentalontolog/destruktör. Han talar om existentialer, inte om det existentiella. Sartre däremot, i sin felläsning av Heidegger. Skillnaden där ligger i att Heidegger säger att "existensen är essensen", medan Sartre säger att "existensen föregår essensen" (och om den föregår så är de skilda saker).

Intelligens tror jag inte på. Tror bara vi är, i handling och tanke, artikulationen av det vi har tillgängligt (mentalt och fysiskt). Tycker annars du har intressanta tankar, men jag ger inte mycket för vare sig Bartok eller Stravinskij. Bartok var på väg åt rätt håll, men behöll likväl "konst"-statusen i det han höll på med. Konstarterna är olika sätt att interagera med sin omgivning (eller umgås med den), inte något som skall förtingligas och säljas på en marknad.

[Justin Case]

Intelligens tror jag inte på. Tror bara vi är, i handling och tanke, artikulationen av det vi har tillgängligt (mentalt och fysiskt). Tycker annars du har intressanta tankar, men jag ger inte mycket för vare sig Bartok eller Stravinskij. Bartok var på väg åt rätt håll, men behöll likväl "konst"-statusen i det han höll på med.

Musik av mästare som Stravinskij är större än vad du försöker göra den till genom att bara se den som en statusgrej. Måhända används klassisk musik av vissa till att markera status, men liksom det faktum att mat av vissa används som diskussionsämne inte betyder att mat inte kan vara underbart tillfredsställande att avnjuta genom att äta, betyder inte det faktum att Stravinskij-lyssnande av vissa används som statusmarkering att Stravinskijs musik inte kan vara underbar att lyssna till som ren musik, fri från status-associationer.

Bartoks musik är jag personligen inte lika förtjust i, men musik är alltid smaksaker. När någon nedvärderar Stravinskij reagerar jag. Stravinskijs musik ger mig underbara upplevelser, och det beror inte på att jag tolkar in några statussymboler i den eller så, utan på kombinationerna av ljudvågor som kittlar mina öron på ett så skönt sätt. Jag kan älska musik av kompositörer som politiskt och på andra sätt stod/står långt ifrån mig, och avsky musik av kompositörer som politiskt och på andra sätt stod/står nära mig. Musiken är sin egen värld.

Konstarterna är olika sätt att interagera med sin omgivning (eller umgås med den)

Vilka yrkens utövande är inte det?

[Avantgardet]

Intelligens tror jag inte på. Tror bara vi är, i handling och tanke, artikulationen av det vi har tillgängligt (mentalt och fysiskt). Tycker annars du har intressanta tankar, men jag ger inte mycket för vare sig Bartok eller Stravinskij. Bartok var på väg åt rätt håll, men behöll likväl "konst"-statusen i det han höll på med.

Musik av mästare som Stravinskij är större än vad du försöker göra den till genom att bara se den som en statusgrej. Måhända används klassisk musik av vissa till att markera status, men liksom det faktum att mat av vissa används som diskussionsämne inte betyder att mat inte kan vara underbart tillfredsställande att avnjuta genom att äta, betyder inte det faktum att Stravinskij-lyssnande av vissa används som statusmarkering att Stravinskijs musik inte kan vara underbar att lyssna till som ren musik, fri från status-associationer.

Bartoks musik är jag personligen inte lika förtjust i, men musik är alltid smaksaker. När någon nedvärderar Stravinskij reagerar jag. Stravinskijs musik ger mig underbara upplevelser, och det beror inte på att jag tolkar in några statussymboler i den eller så, utan på kombinationerna av ljudvågor som kittlar mina öron på ett så skönt sätt. Jag kan älska musik av kompositörer som politiskt och på andra sätt stod/står långt ifrån mig, och avsky musik av kompositörer som politiskt och på andra sätt stod/står nära mig. Musiken är sin egen värld.

Konstarterna är olika sätt att interagera med sin omgivning (eller umgås med den)

Vilka yrkens utövande är inte det?

En med monokromt seende skulle garanterat också ha en favoritfärg, det säger jag absolut inget om. Men naturligtvis beror det inte på bara vilka ljudvågor (vilka frekvenser etc) som träffar ditt öra, utan hur du relaterar till ljudet. Man vet ju även från den experimentella psykologin att vi inte tar skada av ljud vi gillar, även när volymen är mycket hög, medan ljud vi ogillar skadar hörseln redan vid mycket lägre ljudstyrka.

Konsten är en statusgrej. Hantverket behöver emellertid inte vara det. Och Bartok är bättre än Stravinskij. Naturligtvis är alla yrken sätt att interagera med omgivningen, och det ger oss en bra grund att rangordna dem på. Hur "bra" är till exempel försäljarens sätt att interagera med omgivningen? En lögnaktig sniken djävel som gör allt för att komma åt ens plånbok.