Finns Gud?

[Vertumnus]

Hej på dig

Jag tror på en Skapare och jag tror inte denne "kastar tärning", utan att det är mer som "herrens vägar äro outgrundliga" i mänsklig förståelse och det är alltså vad jag menar med kaos; den bristande förståelsen för ordningen fast det är en ordning. Förstod ni vad jag sa nu? Tycker att det är svårt att uttrycka mig ibland  :roll:

Jag tror jag förstår vad du menar.  Du lämnar ingen egentlig plats för kaos utanför tänkandet. Därav mitt tidigare inlägg.

[Marko]

Om vi antar att människan har en fri vilja,
Hur blir det då sett ur guds perspektiv ?

Han vet inte vad en människa kommer att välja.
Innan valet kan man väl anse att det existerar ett kaos.
Först när vi valt så vet gud vad vi valt.

Så, även gud borde se den fria viljan som kaotisk eller mer, stadiet innan den fria viljan.

[fröken gröön]

Ja, den som vet hur det ser ut från Guds perspektiv är ju endast Gud själv liksom du är den enda som kan se från ditt perspektiv. Men du kan få andra att förstå ditt perspektiv genom att du talar om det...Då kan ju andra känna igen sig i det, lite, mycket, allt, inget...

[Vertumnus]

Om vi antar att människan har en fri vilja,
Hur blir det då sett ur guds perspektiv ?

Han vet inte vad en människa kommer att välja.
Innan valet kan man väl anse att det existerar ett kaos.
Först när vi valt så vet gud vad vi valt.

Så, även gud borde se den fria viljan som kaotisk eller mer, stadiet innan den fria viljan.

Man kan också fråga sig om  gud har en fri vilja. Vet han vad han kommer att vilja? Om universum är en produkt av guds förnuft måste också viljan varit underställd förnuftet vid skapelsen.

[Marko]

Om vi antar att människan har en fri vilja,
Hur blir det då sett ur guds perspektiv ?

Han vet inte vad en människa kommer att välja.
Innan valet kan man väl anse att det existerar ett kaos.
Först när vi valt så vet gud vad vi valt.

Så, även gud borde se den fria viljan som kaotisk eller mer, stadiet innan den fria viljan.

Man kan också fråga sig om  gud har en fri vilja. Vet han vad han kommer att vilja? Om universum är en produkt av guds förnuft måste också viljan varit underställd förnuftet vid skapelsen.

enligt bibeln så har gud och änglarna en fri vilja, och de har existerar i all evighet,
antagligen längre än univrsum eller varit del av alla dess stadier före bigbang, efter, i nutid och i framtiden.

människan består av kosmiska processer och är ett resultat sedan begynelsen.

om bibleln har rätt så borde den fria viljan vara oberoende massan eller rummets egenskaper.

Nu tror jag inte att rummet är skapat av den fria vilja. rummet har alltid existerat och här existerar just nu en människa som har makten över kaos och ordning. Om själen existerar i ett parallelt rum så eller sin egen dimension eller flyter mellan dimensioner så vet vi inte hur länge den har existerat... Men det är mina egna tankar, bibelns bild är klar,
adam eva och den fria viljan. jord, liv och vilja..

[Vertumnus]

 "Marko"
enligt bibeln så har gud och änglarna en fri vilja, och de har existerar i all evighet,
antagligen längre än univrsum eller varit del av alla dess stadier före bigbang, efter, i nutid och i framtiden.

människan består av kosmiska processer och är ett resultat sedan begynelsen.

om bibleln har rätt så borde den fria viljan vara oberoende massan eller rummets egenskaper.

Nu tror jag inte att rummet är skapat av den fria vilja. rummet har alltid existerat och här existerar just nu en människa som har makten över kaos och ordning. Om själen existerar i ett parallelt rum så eller sin egen dimension eller flyter mellan dimensioner så vet vi inte hur länge den har existerat... Men det är mina egna tankar, bibelns bild är klar,
adam eva och den fria viljan. jord, liv och vilja..

Därmed har vi kommit ganska långt från den tanke som jag ,om än felaktigt, tyckte mig uppfatta hos Skogsälvan. Även om diskussionen om den ”fria viljan” har beröringspunkter.

Viljan är en förmåga som kommer till uttryck (befrias) i verkställandet, men till dess är den, såvitt jag förstår, i tjänst hos någon orsak eller princip. En fri vilja kan  varken härledas till orsak eller mål och kan väll därmed kanske sägas existera bortom  tid och rum.

[gadamer]

Naturligtvis kan man inte veta om gud existerar eller inte. Heidegger sa att vi är tvungna att sluta att tänka på det. Det är inte filosofis problem längre.
Jag kan inte säga att jag är panteist, men om det finns en gud, måste det (inte "han" på det sätt) vara liksom Spinozas gud. Det bestämmer ingenting, det säger ingenting om att människor måste göra si eller så, eftersom gud är det! Inte han eller hon. Det har ingen personlighet som andra gudar som människor tror på. Så frågan kan förändras till "Finns det en gud som vill att människor tror på honom?" Då skulle mitt svar vara "Absolut inte!"

[Marko]

Naturligtvis kan man inte veta om gud existerar eller inte.

finns kärlek ?, finns hat, finns lust, finns nyfikenhet, finns medvetandet ?
nej naturligtvis finns inte dessa saker, för det är inga saker.

men vi kan säga saker som, kärlek byggde upp förhållandet,
glädjen skapade smileyn, och ilskan raserade det vi byggt upp.

gud byggde upp världen, är det en person eller är det något annat vi menar med det ?

[Anders]

Naturligtvis kan man inte veta om gud existerar eller inte. Heidegger sa att vi är tvungna att sluta att tänka på det

Jävla sätt.

Naturligtvis kan man inte veta om gud existerar eller inte. Heidegger sa att vi är tvungna att sluta att tänka på det. Det är inte filosofis problem längre.

Där visar det sig att han har fel. Religionen lever, och är mer laddad mer än någonsin, och även om nu allt är atomer och lagar, så är döden och evigheten precis lika skrämmande, mer skrämmande nu då man inte far en faders hand som tar emot en då man kilar vidare. Och mekanismerna som får folk att bli religiösa... Nejdu, Martin och nejdu Friedrich, gud är inte död, och han lär inte dö heller.

Filosofin kan inte fjärma sig ifrån allt det här. Varför blev han halvreligiös nasse själv, kan man undra. Borde han undrat över.

Gud existerar för att gud behövs.

[nuddle]

för att finna Gud måste vi söka efter något oändligt
vi behöver finna det och sedan urskilja ifall det är sant
eller falskt ifall det är sant har vi funnit Gud

[freddemalte]

När jag läser Wikipediainfomationen om ordet (begreppet) Gud ( http://sv.wikipedia.org/wiki/Gud ) kan man ju konstatera att Gud finns (existerar) i den meningen att det finns de som tror på denne Gud, att den är beskriven i text, att den är avporträtterad i olika konstverk etc. Det jag dock antar är att trådskaparen mer är ute efter är om det i en objektiv, av oss upplevande varelse, oberoende värld, existerar ett fenomen (väsen), kraft eller vad man nu vill kalla det som lever upp till de beskringar som begreppet Gud vanligtvis förknippas med?

Om det är frågan, så blir ju svaret nej, om man (jag) ska utgå ifrån det jag själv har upplevt, hört, sett , luktat, förnummit etc. Om jag ska utgå ifrån min egna rationella, logiska och abstraktionsmässiga analys av det jag har erfarit, ligger det även närmast till hands att något sådant väsen eller fenomen ej existerar i traditionell mening. Dock kan man väl tillägga att världen, eller naturen, universum, som sådant skulle kunna jämföras med (eller ges samma status som) denna form av Gud. Men då blir det mer en semantiskt fråga om hur världen och livet ska benämnas.

Om jag då enbart utgår efter av andra människor, institutioner, grupper etc påstår - tja - då verkar det ju som att det inte är helt omöjligt att det finns en sådan Gud, men då bygger ju det på att alla andra har sett eller hört eller på något sätt förstår något som jag helt har missat eller ej tagit till mig.

Jag lämnar därför frågan öppen och konstaterar att jag inte har haft med någon sådan upplevelse att göra, dvs en upplevelse som direkt får mig att anta att en sådan Gud existerar, men att jag inte ser det som helt omöjligt, eller åtminstone inte mer möjligt eller omöjligt än att svarta hål, kvasarer, kvarkar, myoner etc skulle vara några existerande fenomen i sig

Oavsett om denna Gud då finns eller ej i traditionell mening, så existerar den ju, precis som jag tidigare skrev, som en symbol, tanke, idé eller funktion för vissa människor, som av olika skäl har anledning till eller behov av att försanthålla Guds existens. Om det sedan är bra eller dåligt (en värdeteoretisk frågeställning, ej ontologisk), beror väl, precis som i handhavandet av en kniv, på vad man använder det till.

Jag ser alltså inget skäl till att förhålla sig teistiskt eller ateistiskt till tillvaron i kraft av att det skulle vara mer eller mindre bra. Däremot har jag, för egen del inget direkt vardagligt behov av en sådan tro. Om någon gör något snällt eller gott mot mig, tackar jag hellre denna person än Gud för det. Om någon är otrevlig eller farlig mot mig, ja då ber jag hellre den personen sluta med det, än att be till Gud om det. Jag kan helt klart fascineras av saker och ting omkring mig, vackra naturfenomen, fantastiska djur och växter, underbar musik, trevliga människor eller varför inte livet som sådant, men jag känner inget behov av att projicera vidare dessa upplevelser på ytterligare något, t.ex. ett övernaturligt, allsmäktigt och evigt väsen. Jag accepterar och respekterar dock de som känner detta behov så länge det inte är till någon direkt skada för de själva eller någon annan. Jag kan som ett litet stickspår tillägga att en andlig aspekt av livet, för mig inte kräver en tro på en övernaturlig Gud eller en specifikt god kraft etc, utan kan helt enkelt handla om att för stunden fångas av "livet underbara" oavsett vad det egentligen handlar om.

[Marko]

Om någon gör något snällt eller gott mot mig, tackar jag hellre denna person än Gud för det.

Om nu gud var en symbol för någonting (troligtvis ofta en upplevelse kombinerat med tanke)
så är det väl rimligt att man upplever en glädje och tackar detta 'ingenting' för att glädjen fick existera i dig.
Att tacka den som givit saker är ju självklart artigt.

Eller som att man tackar det goda för att det finns. att vara tacksam.
naturen existerar och man är tacksam för att solen lyser varmt på en under försommaren,  man tackar ju inte solen som objekt för att hon lyser på en ? man kanske säger till sig själv, tack för att jag fick uppleva detta. (naturen hör dig inte)

vem är det man tackar ?

just nu svär jag över mina partitioner som rasat.
vem svär jag åt ?, datorn hör mig inte.

[freddemalte]

Om någon gör något snällt eller gott mot mig, tackar jag hellre denna person än Gud för det.

Om nu gud var en symbol för någonting (troligtvis ofta en upplevelse kombinerat med tanke)
så är det väl rimligt att man upplever en glädje och tackar detta 'ingenting' för att glädjen fick existera i dig.
Att tacka den som givit saker är ju självklart artigt.

Eller som att man tackar det goda för att det finns. att vara tacksam.
naturen existerar och man är tacksam för att solen lyser varmt på en under försommaren,  man tackar ju inte solen som objekt för att hon lyser på en ? man kanske säger till sig själv, tack för att jag fick uppleva detta. (naturen hör dig inte)

vem är det man tackar ?

just nu svär jag över mina partitioner som rasat.
vem svär jag åt ?, datorn hör mig inte.

Ja det kan man undra? Kanske svär du på datorn av gammal vana även om du vet att den i sig inte bryr sig? Eller svär du mot dig själv för att du inte förutsåg denna partitionskrsch? Vad jag menade med att jag tackar personen som varit god istället för något annat är därför att min tacksamhet de re är riktad mot denna person och inte de dicto mot något annat.

[Marko]

Om någon gör något snällt eller gott mot mig, tackar jag hellre denna person än Gud för det.

Om nu gud var en symbol för någonting (troligtvis ofta en upplevelse kombinerat med tanke)
så är det väl rimligt att man upplever en glädje och tackar detta 'ingenting' för att glädjen fick existera i dig.
Att tacka den som givit saker är ju självklart artigt.

Eller som att man tackar det goda för att det finns. att vara tacksam.
naturen existerar och man är tacksam för att solen lyser varmt på en under försommaren,  man tackar ju inte solen som objekt för att hon lyser på en ? man kanske säger till sig själv, tack för att jag fick uppleva detta. (naturen hör dig inte)

vem är det man tackar ?

just nu svär jag över mina partitioner som rasat.
vem svär jag åt ?, datorn hör mig inte.

Ja det kan man undra? Kanske svär du på datorn av gammal vana även om du vet att den i sig inte bryr sig? Eller svär du mot dig själv för att du inte förutsåg denna partitionskrsch? Vad jag menade med att jag tackar personen som varit god istället för något annat är därför att min tacksamhet de re är riktad mot denna person och inte de dicto mot något annat.

Att partitionerna bråkar beror på att ett nätaggregat lade av, bytte den precis.
Resultatet var att disken inte kunde skriva journalen rätt, och jag kan inte laga partitionen helt.
Jag kan inte vara sur för detta. Trotts det så småmuttrar jag över att det inte är ordning på kaoset.

i grunden vet jag att detta är slumpen som avgör när en sak går sönder. (när man dragit bort konstruktionens livstid)
jag kan inte skälla på slumpen, inte på mig själv, och inte på datorn.

men jag gör det.. (och är givetvis just nu tacksam för att jag kunde rädda informationen)
varför är jag tacksam för att jag fick tillbaka informationen (inte min förtjänst, disken var läsbar till stora delen)

jag vet inte.. det är mer en fundering på varför vi reagerar som vi gör.

[freddemalte]

[...]det är mer en fundering på varför vi reagerar som vi gör.

Ja det är ett intressant ämne i sig, kanske till och med så intressant att det värt att starta en tråd under ämnet Psykologi?