531bts skrev:Ju mindre identifikation med egna o medmänniskors mentala motviljor o preferenser desto mindre re-aktion o större öppenhet för ändamålsenlig aktion i tanke, tal o kroppslig gärning. Det finns då ingen anledning att odla ett "stabilt jag". Man agerar utifrån den av naturen givna o allmängiltiga identiteten som primärt medveten varelse o sekundärt som tänkande varelse med tillhörande ofrånkomliga personliga uttryck. Den individuella, personliga tolkningen o uttrycket blir då inte befäst som ett bestående jag, utan som just en personlig o momentan upplevelse o uttryck. Man utgår då ifrån det allmängiltiga, samstämmiga o söker i detta samförstånd o samarbete. Det som skiljer oss åt ifråga om utseende, kunskap o färdigheter gör oss då inte till främlingar inför varandra. Det väsentliga blir samstämmighet eller som Buddhan uttryckte det: frid, harmoni.
Ja "tillhörande ofrånkomliga personliga uttryck" ingår
Jag håller med i det du skriver förutom att jag inte skulle mena att vi någonsin kan vara utan ett "jag". En självuppfattning behöver vi och har ett fysiologiskt och mentalt behov av. Har vi inte det har vi psykos. Med "stabilt jag" menar jag då en uppfattning som fungerar genom att det fyller behovet vi har av att förstå att vi existerar som individ så att vi får förmågan att ta en roll i situationen vi befinner oss i.
Samförstånd och samarbete ser jag som en del av den rollen då dessa drag, avsikter och värderingar uttrycker en del av vår personlighet som fungerar bra i relation till våra behov att ingå i ett stabilt meningssamband.