531bts skrev:Om man väljer att se det från ett Dhamma-perspektiv dvs utifrån Buddhans lära, består verkligheten av "nama" o "rupa" som enklast kan översättas med medvetande/sinne-kropp. Att de iom människan är intimt förknippade. Medvetandet är anknutet till hela kroppen. Så inom många Buddhistiska skolor är metodologin för att etablera insikt o kunskap om förhållandet sinne-kropp (nama-rupa) att rikta koncentrerad uppmärksamhet mot kroppsliga förnimmelser (kaya upasana) t.ex andningen. Insikten o förståelsen av medvetandets funktioner i förhållandet till den egna kroppen frigör ackumulerade mentala reaktioner/hinder (sankharas) som å ena sidan t.ex motvilja, vrede, hat eller å andra sidan åtrå, begär, passion, lustar. Okunnighet om dessa mentala hinders uppkomst binder o förslavar sinnet till illusionen om ett bestående "jag".
Buddhismen fungerar bra och är väldigt genomtänkt här.
Personligen ser jag inte förhållandet till oss själva som innehållande ett jag som en illusion. Jag förstår tanken och den har en poäng men har ett annat förhållande till saken. Istället tänker jag mig att vi är som gjorda för att ha erfarenheten av ett sammanhängande jag och därför är det viktigt att acceptera och integrera det i förhållandet med "oss själva".
Självbilden och att vi är något sammanhängande tänker jag mig är en del av medelvägen. Det är alltså meningsfullt att utveckla och upprätthålla en simpel självbild som fungerar stabilt. Sättet man kan tänka sig detta är att man förhåller sig till sig själv på samma sätt man skulle göra till en karaktär i ett rollspel. Attityden är en viktig del i förhållandet. Jag ser mig själv som rollen som spelas ut av mig själv och bör inte avvisa rollen som faktiskt finns. Jag tänker att vi behöver acceptera att vi FAKTISKT finns då detta är vad vi mår bäst av. Samtidigt mår vi bäst av att attityden är att vi finns som en tillfällig roll evigheten spelar i en föränderlig meningsfull värld. Där fungerar det fint för mig
"in the world but not of the world" kan man tänka. Då psyket verkar ha krav på ordning och sammanhang behövs en attityd av att vi FAKTISKT är i världen. Problemet med att se jaget som en illusion tror jag kan bli att psykets stabilitet inte får den näring det helst behöver. Psyket säger undermedvetet "vem är och hur fungerar jag och världen?" och om jag påtvingar en instruktion och attityd av att "jag och världen är illusion" får vi en konflikt. Samarbetar jag istället med det undermedvetna och utvecklar en lugn behaglig självbild och världsbild kommer det fungera bättre.
Man kan tänka att man är en tillfällig gäst som tar hand om livet en stund
Med en avsiktlig attityd att livet är värdefullt och meningsfullt av sig självt. Detta är motsatsen till konflikt, det är en samarbetsvänlig hållning. Jag tror inte man kan förstå livet utan att samarbeta med det.
