Bön

[klorofyll]

Klorofyll: grupper är hittepå.

Även om det är man själv (som hittat på)?

[531bts]

Klorofyll: den "grupp" jag avser är inget hittepå, jag har fötts in i den.

[531bts]

Det jag söker i dialog är en övergripande, allmängiltig o självklar mening med HELA tillvaron. Inte en personlig mening som jag kan kalla min.

En övergripande, allmängiltig och självklar mening med - hela - tillvaron. ...

Den enda gången som du kan känna - i hela ditt väsen - detta du letar efter är om/när Gud förenar sig med dig. Han kan göra detta nämligen!
Hur det känns kan jag beskriva i ord som - egentligen - inte fullt kan beskriva. Du vet det eftersom du, som alla människor, har upplevt i naturens skönhet, stillhet, betagande, intagande som fyllt dig med förundran och --- "salighet", du har känt det när du förenat dig med en kvinna du verkligen i djupet älskar och längtat till --- få men benådade ögonblick. Tänk dig dessa ögonblick som grund-tonen i ditt varande i det inre.
Den tonen kommer inte via meditation och stillandet av tankar/känslor och din vilja.
Den tonen kommer inte i tystnaden av inre rörelser.
Den tonen kommer inte via andra människors instruktioner eller vägledningar.
Den tonen kommer bara när Gud väljer - Han väljer - att förena sig med dig. OM han gör det - vet du det. Garanterat. Och denna händelse kommer att i dig ge en önskan att skydda detta som blivit dig givet - i ditt hjärta djupt därinne och kommer samtidigt att ge dig kraften och lusten att --- söka Honom.

Jag skrev fram känslan, mellan 1999-2000 ...med våra fattiga ord:

Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, själ, vilja och förstånd.

Det är den musik som fyllt dig fullständigt, och har lämnat känslan av att du har levt musiken - mer än hört den.
Det är detta känsliga instrument som man måste stämma efter att ha spelat ett stycke, och varje gång man spelar - upptäcker på nytt.
Det är den djupa föreningen i tystnad, med allt som Är.
Det är mer än det som bara finns - det är något som formas - som en långsam balanserad rörelse fylld av harmoni.
Det är dessa allvarliga och ärliga ögonblick - i lycka och glädje.

Och din nästa såsom dig själv.

Svårt är inte att älskade som behöver det, utan de som inte förtjänar det.
Svårt är inte att förväxla givandet med bärandet av de våra - utan att lära sig stå bi.
Svårt är att älska, trots allt.
Svårt är att låta bli att önska få bli älskad, och att denna önskan inte blir ett behov - utan alltid se skillnaden.
Svår är att verkligen förstå, bredden och djupet av vad kärlek innebär och är - i alla sina olika dimensioner.
Svårt är att ge kärlek så, att den sm ar emot den får - det som avses.

Hej Iris, ursäkta sent svar. Här ser jag vattendelaren i vår tro på Gud. Jag kan inte förneka eller utesluta att Gud "kallar" individer genom mystiska erfarenheter. Jag har nått sådana erfarenheter i meditationen, de är helt överväldigande. Att slungats in I sådana tillstånd lämnar ingen oberörd. En oerhörd energi, pulserande värme av obegränsat medvetande, känslan av "jag" har ersatts av obegränsat mottagande, dualismen "jag" - omvärld upphör. Efteråt slår jag upp ögonen o möter intrycken med ngt som kan beskrivas som "pånyttfödd". Barnasinnet hämmas inte av den personliga logiken. Barnasinnet flödar fritt i hela kroppen.
Jag frågade läraren vad som hänt mig. Han ler vänligt o förklarar att när man eliminerar de grövsta mentala hindren släpps de goda kvaliteterna fram. Dvs de ackumulerade sinnesimpulser man bär på pga av de verkligt goda osjälviska man förverkligat i tanke, tal o gärning.
Han var noggrann med att poängtera att de var tillfälliga sinnestillstånd o en uppmuntran att fortsätta meditera, sk andlig glädje. Att inte låta tankesinnet ägna det alltför stor uppmärksamhet o göra berättelser av dom. Det var ett klokt råd. För direkt efter upplevelsen fick jag tanken att det måste varit Gud jag mött. Den pulserande kärleksfulla värmen kom ju utifrån!
Vad jag vill ha sagt är att sådana upplevelser kan komma spontant eller i bön o meditation. Jag ser dom som en Gudagåva, en present till just en specifik individ. Men gåvan ger också ett ansvar: nu har du erfarit ngt bakom tankesinnets omfång ditt ansvar är nu att införliva den erfarenheten i tanke, tal o gärning. Att berätta om den så detaljerat jag gjort här, är egentligen helt meningslöst, dels är beskrivningen alldeles för trubbig o dels var erfarenheten i mitt sinne o kropp. Ingen mer än jag kan göra något av den. Jag menar att Gud redan invalt alla individer som deltar i skapelsen iom födelsen, det behövs inga mystiska erfarenheter för att förstå, förhålla sig o älska Gud. Skapelsen är vår mötesplats, allt är ordnat så att när barnasinnet tar emot den som den är, leder det raka vägen till Gudsmedvetande. Vi måste väcka intresset o inte kväva våra barns frågor, bemöta de existentiella o filosofiska frågorna med en klar tanke. En klar tanke ger en klar känsla.
När tanke, tal utgår från förståelsen att skapelsen är Guds levande aktivitet o uttryck finns inget annat att erfara än kärlek. Om vi bara vill.

[iris]

Jag menar att Gud redan invalt alla individer som deltar i skapelsen iom födelsen, det behövs inga mystiska erfarenheter för att förstå, förhålla sig o älska Gud. Skapelsen är vår mötesplats, allt är ordnat så att när barnasinnet tar emot den som den är, leder det raka vägen till Gudsmedvetande. Vi måste väcka intresset o inte kväva våra barns frågor, bemöta de existentiella o filosofiska frågorna med en klar tanke. En klar tanke ger en klar känsla.
När tanke, tal utgår från förståelsen att skapelsen är Guds levande aktivitet o uttryck finns inget annat att erfara än kärlek. Om vi bara vill.

Det är ju inte så. (se svarmarkerat ovan). Vore det som du säger skulle ju alla ha ett Gudsmedvetande och tro på Honom och följa det Han vill för oss.
Så är ju inte fallet i världen. Vi mördar bebisar som inte ens är födda och kallar dem för cellklumpar när vi inte vill ha dem och bebis när vi vill ha dem, vi mördar varandra för en 500 hundring, vi säljer droger till barn som dör långsamt, vi stjäl andras män och kvinnor för vi vill ha sex med dem - vi använder andra människor som vore de bara verktyg för att vi ska få mer.
Är detta gudsmedvetandet?

Jag är ingen idealist, eller feelgood we shall overcome idioti --- Eller Lennons Imagine --- jag är en mycket närvarande individ som vägrar att blunda för det obegripligt grymma egocentriska djur - best - människan är. Bara människor njuter av att förnedra andra, ha sex med djur och döda och mörda och plåga och detta bts - gör vi mest.
Vi har under hela mänsklighetens historia dödat allt - främst andra människor - ofödda, barn kvinnor och allt...

Att vara romantisk eller idealist har aldrig fallit mig i smaken. Jag valde från barn att inte drömma utan SE --- se människan. Den tiden jag blundade för mig och andra --- var den tiden som jag valde "vara som alla andra" i ett förnekande av min egocentrism (jag var ju så SNÄLL och hjälpsam) och min omoral - för jag levde som alla... lite ögontjänare.
Okej när andra ser och i det fördolda - som jag ville.

Det är norm. De flesta lever i tron att de är sin egen persona. Till på råga på allt!
Bikten och den brutala uppgörelsen med vem man är - egentligen - ärligheten inför en annan individ som man biktar inför eftersom man verkligen vill bli av med detta man är - naturligt - är vägen som bär.
Fokus på det gullisnuttigullgull --- leder bara till att man förleder sig själv. Och andra.

[iris]

Kan bilägga till ovanstående --- att den innersta djupa bönen jag bett under alla år (den jag kallade Krona i min metafor i början av denna tråd) var (och är) : Herre, rädda mig undan mig själv, skydda mig från mig själv!

[klorofyll]

Kan bilägga till ovanstående --- att den innersta djupa bönen jag bett under alla år (den jag kallade Krona i min metafor i början av denna tråd) var (och är) : Herre, rädda mig undan mig själv, skydda mig från mig själv!

Jag ber också just den bönen, flera gånger om dagen, inte exakt de orden, men samma innebörd...

[iris]

Kan bilägga till ovanstående --- att den innersta djupa bönen jag bett under alla år (den jag kallade Krona i min metafor i början av denna tråd) var (och är) : Herre, rädda mig undan mig själv, skydda mig från mig själv!

Jag ber också just den bönen, flera gånger om dagen, inte exakt de orden, men samma innebörd...

Berätta för mig varför och hur du tänker och till vem du riktar denna bön?

[531bts]

Jag menar att Gud redan invalt alla individer som deltar i skapelsen iom födelsen, det behövs inga mystiska erfarenheter för att förstå, förhålla sig o älska Gud. Skapelsen är vår mötesplats, allt är ordnat så att när barnasinnet tar emot den som den är, leder det raka vägen till Gudsmedvetande. Vi måste väcka intresset o inte kväva våra barns frågor, bemöta de existentiella o filosofiska frågorna med en klar tanke. En klar tanke ger en klar känsla.
När tanke, tal utgår från förståelsen att skapelsen är Guds levande aktivitet o uttryck finns inget annat att erfara än kärlek. Om vi bara vill.

Det är ju inte så. (se svarmarkerat ovan). Vore det som du säger skulle ju alla ha ett Gudsmedvetande och tro på Honom och följa det Han vill för oss.
Så är ju inte fallet i världen. Vi mördar bebisar som inte ens är födda och kallar dem för cellklumpar när vi inte vill ha dem och bebis när vi vill ha dem, vi mördar varandra för en 500 hundring, vi säljer droger till barn som dör långsamt, vi stjäl andras män och kvinnor för vi vill ha sex med dem - vi använder andra människor som vore de bara verktyg för att vi ska få mer.
Är detta gudsmedvetandet?

Jag är ingen idealist, eller feelgood we shall overcome idioti --- Eller Lennons Imagine --- jag är en mycket närvarande individ som vägrar att blunda för det obegripligt grymma egocentriska djur - best - människan är. Bara människor njuter av att förnedra andra, ha sex med djur och döda och mörda och plåga och detta bts - gör vi mest.
Vi har under hela mänsklighetens historia dödat allt - främst andra människor - ofödda, barn kvinnor och allt...

Att vara romantisk eller idealist har aldrig fallit mig i smaken. Jag valde från barn att inte drömma utan SE --- se människan. Den tiden jag blundade för mig och andra --- var den tiden som jag valde "vara som alla andra" i ett förnekande av min egocentrism (jag var ju så SNÄLL och hjälpsam) och min omoral - för jag levde som alla... lite ögontjänare.
Okej när andra ser och i det fördolda - som jag ville.

Det är norm. De flesta lever i tron att de är sin egen persona. Till på råga på allt!
Bikten och den brutala uppgörelsen med vem man är - egentligen - ärligheten inför en annan individ som man biktar inför eftersom man verkligen vill bli av med detta man är - naturligt - är vägen som bär.
Fokus på det gullisnuttigullgull --- leder bara till att man förleder sig själv. Och andra.

Skapelsen avspeglar Guds natur. Människans medvetna sinne avspeglar Guds kvalitet. Finns viljan att använda tankesinnet till sitt yttersta syfte dvs använda människans medfödda filosofiska förmåga, finns möjligheten att etablera ett självklart, begripligt o kommunicerbart Gudsbegrepp. Få, väldigt få använder sig av den möjligheten. De flesta förlorar sig i tankesinnet, missförstår o missbrukar den av Gud givna förmågan att få ett teoretiskt perspektiv på skapelsen o på så sätt räkna sig fram till sitt förhållande i Gud. Hon använder tankesinnet till den andra av två valmöjligheter som är lika given av Gud: självförverkligande. Hon bygger en identitet kring de bedömningar av motvilja o åtrå hennes "fria" o "oberoende" "jag" till 100% hämtar från sina upplevelser i skapelsen. Med näsan i vädret går hon omkring o känner sig "unik" o oberoende utan en tanke på att Gud gett henne allt: medvetandet, tankeförmågan o möjligheten att tillfredsställa de kroppsbevarande behoven med njutning o glädje. Hon etablerar sig i maktmedvetenhet.
Att vända den båten är ingen liten sak, när vi omges av en samhällsordning o tänkande som styrs i maktmedvetenhet (inte minst av de organiserade samfunden som påstår att de tror på Gud).
Människan, dvs varje individ har att själv se möjligheten att använda tankesinnet o filosofin som verktyg att kommunicera ett begripligt Gudsbegrepp för att bryta det destruktiva tänkandet utifrån unikskapet o maktmedvetenhet. Gud har gjort allt i sin makt för att ge oss förutsättningarna att frivilligt leva i Gudsmedvetenhet. Alternativet för människan står mellan självförverkligande o därmed låta alla medfödda resurser stå till förfogande för etablering i maktmedvetenhet eller använda alla av naturen givna resurser att etablera sig i Gudsmedvetenhet. Det kan aldrig ske med tvång eller per automatik.

[531bts]

Xion: om du betraktar dig som ateist dvs du tror dig leva utan Gud, varför ägna sig åt att gå i polemik med de som tror på Gud? Jag har inget intresse av att följa ngn religion, samfund eller övertyga dig som ateist att tro på Gud. Men jag ser att det finns många ateister som talar mer om Gud än vad religiösa gör, varför det? Om inte skapelsen kan få dig att tro på en levande orsak, vem är den troende att göra det bättre? Lev o frodas i din ateism jag behöver inget av ateismens argument för att definiera min tro, emedan ateisten har fullt upp med att beskriva hur det inte är utifrån ett oklart Gudsbegrepp. Som att hävda att siffran noll representerar ett värde i sig, i jämförelse med siffran ett.

Det finns inget vattentätt skott mellan filosofi och religion. Det handlar i båda fallen om vår syn på den värld vi lever i. Men den här tråden ska ju handla om bön så jag får väl starta en ny tråd för en sådan diskussion.

Hej Xion, jag ber om ursäkt för mitt bryska bemötande. Jag är tacksam för att du bemöter mina påståenden. Ateister har många gånger relevanta frågor o har en funktion att "städa upp" bland den mest vidskepliga o stolliga "andligheten". Jag ska skärpa mig, sköt om dig!

[klorofyll]

Kan bilägga till ovanstående --- att den innersta djupa bönen jag bett under alla år (den jag kallade Krona i min metafor i början av denna tråd) var (och är) : Herre, rädda mig undan mig själv, skydda mig från mig själv!

Jag ber också just den bönen, flera gånger om dagen, inte exakt de orden, men samma innebörd...

Berätta för mig varför och hur du tänker och till vem du riktar denna bön?

Det är hemligt...

[iris]

Jag ber också just den bönen, flera gånger om dagen, inte exakt de orden, men samma innebörd...

Berätta för mig varför och hur du tänker och till vem du riktar denna bön?

Det är hemligt...

Gratuito

[klorofyll]

Berätta för mig varför och hur du tänker och till vem du riktar denna bön?

Det är hemligt...

Gratuito

Men är du rädd för dig själv? När jag mår dåligt så är det ofta av rädsla för mig själv... explicit.

[iris]

Det är hemligt...

Gratuito

Men är du rädd för dig själv? När jag mår dåligt så är det ofta av rädsla för mig själv... explicit.

Självklart är jag inte det!!!
Det var just för detta jag ställde frågan till dig - du skriver ofta att du gör exakt det jag gör --- detta är inte första gången. Därför var jag intresserad av att veta - då du verkar göra allt som jag gör - varför du gör det. För jag vet ju varför jag gör det... och inte är det av rädsla för att jag inte har impulskontroll eller vet vad jag gör. Det är helt andra skäl.
Skäl du omöjligt kan ha.

[klorofyll]

För jag vet ju varför jag gör det... och inte är det av rädsla för att jag inte har impulskontroll eller vet vad jag gör.

Alltså detta låter ju också som en bortförklaring... Men när jag "ber" så mår jag bra... OK. Det är den största orsaken, till lycka och mening för mig.

[klorofyll]

Kan bilägga till ovanstående --- att den innersta djupa bönen jag bett under alla år (den jag kallade Krona i min metafor i början av denna tråd) var (och är) : Herre, rädda mig undan mig själv, skydda mig från mig själv!

Jag ber också just den bönen, flera gånger om dagen, inte exakt de orden, men samma innebörd...

Berätta för mig varför och hur du tänker och till vem du riktar denna bön?

Det är ju uppenbart att du känner dig trygg så länge du har en nära relation till Gud...