Vad spelar det för roll om Gud finns?

[Algotezza]

Hade vi haft bevis för Guds existens, dvs. om han vore en empirisk verklighet i vår vardag, så skulle vi vara tvungna att tro på en Gud som står över denne 'världslige' Gud som vi känner. Så det finns inget alternativ till den transcendenta gudomen.

Finns det inte personliga bevis för Guds och Jesu existens? Man har mött Jesus etc. Varför skulle det behövas empiriska bevis av gängse natur (något väg- och mätbart) för Guds existens? Varför skulle vi ha behov av att tro på något det inte finns bevis för? Alternativet till den transcendente guden är att någon form av panteism. Det alternativet finns.

[Mlw]

Gudstron handlar alltså om att människan ska lyfta sig ur sin djuriska natur och bli sant mänsklig.

Hur menar du här? Vilka personer i det svenska samhället resonerar så? Betraktar vi oss som "djuriska", underkastade våra impulser och drifter? Vi lever i ett samhälle som stiftat så många lagar att det krävs 4 467 sidor för att få plats med alla. Allt är reglerat av lagar och förordningar.

Kom ihåg att också djuren följer regler. Det är inte unikt för människan. Djuret människan är just lagisk. Han följer sina instinkter och de sociala lagarna. Men tron på evangeliet befriar oss från denna lagbundenhet, säger Paulus och Luther, och på sätt blir vi fullvärdiga människor. Paulus säger: "Men vi vet att människan inte blir rättfärdig genom laggärningar utan genom tron på Jesus Kristus (Gal. 2:16). Han säger vidare: "Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt (Rom. 12:2). Paulus budskap är att Gud gör genom evangeliet en ny människa. Därför är det ett glädjebudskap (det är vad ordet evangelium betyder), för det innebär befrielse. Vår ande befrias, vi tänker självständigt, och vi blir till individer. Den fullvärdiga människan är en individ. Men om man bara följer med strömmen så är man ingen individ.

[Mlw]

Hade vi haft bevis för Guds existens, dvs. om han vore en empirisk verklighet i vår vardag, så skulle vi vara tvungna att tro på en Gud som står över denne 'världslige' Gud som vi känner. Så det finns inget alternativ till den transcendenta gudomen.

Finns det inte personliga bevis för Guds och Jesu existens? Man har mött Jesus etc. Varför skulle det behövas empiriska bevis av gängse natur (något väg- och mätbart) för Guds existens? Varför skulle vi ha behov av att tro på något det inte finns bevis för? Alternativet till den transcendente guden är att någon form av panteism. Det alternativet finns.

Jo, men personliga erfarenheter räknas inte som vetenskapliga bevis, även om de är inspirerande. Jag rekommenderar Gunnar Hillerdals böcker, I drömmen om natten, m.fl. Problemet är att människan är av naturen inkrökt i sig själv (homo incurvatus in se), som Augustinus och Luther säger. Tron har den effekten att den kröker oss ut ur oss själva. Vår rättfärdighet är nämligen extern och uppfylls av Jesus Kristus. Meningen med våra liv blir då externaliserad, och vi söker då ej längre självuppfyllelse. 'Jag' är redan helt rätt som människa och fullkomnad i Jesus Kristus. Det faktum att jag förblir en syndare, och att jag är relativt misslyckad, tillräknas mig icke.

[Algotezza]

Hade vi haft bevis för Guds existens, dvs. om han vore en empirisk verklighet i vår vardag, så skulle vi vara tvungna att tro på en Gud som står över denne 'världslige' Gud som vi känner. Så det finns inget alternativ till den transcendenta gudomen.

Finns det inte personliga bevis för Guds och Jesu existens? Man har mött Jesus etc. Varför skulle det behövas empiriska bevis av gängse natur (något väg- och mätbart) för Guds existens? Varför skulle vi ha behov av att tro på något det inte finns bevis för? Alternativet till den transcendente guden är att någon form av panteism. Det alternativet finns.

Jo, men personliga erfarenheter räknas inte som vetenskapliga bevis, även om de är inspirerande. Jag rekommenderar Gunnar Hillerdals böcker, I drömmen om natten, m.fl. Problemet är att människan är av naturen inkrökt i sig själv (homo incurvatus in se), som Augustinus och Luther säger. Tron har den effekten att den kröker oss ut ur oss själva. Vår rättfärdighet är nämligen extern och uppfylls av Jesus Kristus. Meningen med våra liv blir då externaliserad, och vi söker då ej längre självuppfyllelse. 'Jag' är redan helt rätt som människa och fullkomnad i Jesus Kristus. Det faktum att jag förblir en syndare, och att jag är relativt misslyckad, tillräknas mig icke.

Du kan aldrig hitta vetenskapliga bevis (såsom vetenskap definieras idag) för Guds existens eller för existensen av en andlig dimension som ej kan undersökas med hjälp av dagsne vetenskapliga metoder, men du kan finna personliga, subjektiva bevis, som kan ligga till grund för tron.

Eller är det något extra fint med tro utan några som helst bevis? Vad baseras den i så fall på?

Hur definerar du rättfärdighet?

[Pilatus]

Eller är det något extra fint med tro utan några som helst bevis? Vad baseras den i så fall på?

Den eufori som (ny)frälsta människor kan känna tror jag kan uppfattas som ett "bevis" på att vara en del i Jesu gemenskap. I unga år kunde vi bevittna unga frälsningssoldater berätta om det fördärvliga liv de levt i synd och skam och hur de blivit frälsta i Jesus. Eller tälten, där Målle Lindberg höll stämningen hög. Deltagarna blev verkligen höga på sina upplevelser. Man vädjar till känslor och den religiösa gemenskapen, de naiva budskapen och hoppet om något bättre. Det raljerades en hel del med den litet upphöjda stämningen i frälsningsbudskapet, Joe Hill och You'll get pie in the sky when you die.

[Mlw]

Du kan aldrig hitta vetenskapliga bevis (såsom vetenskap definieras idag) för Guds existens eller för existensen av en andlig dimension som ej kan undersökas med hjälp av dagsne vetenskapliga metoder, men du kan finna personliga, subjektiva bevis, som kan ligga till grund för tron.

Eller är det något extra fint med tro utan några som helst bevis? Vad baseras den i så fall på?

Hur definerar du rättfärdighet?

Själva ordet 'tro' betyder att man är hängiven evangeliet och att man litar till löftet. Man tänker inte på sig själv utan på Jesus Kristus, och därmed sätter man sitt hopp till vad som är större än en själv. Då övervinns synden och inkröktheten. Religiösa erfarenheter har egentligen ingen betydelse. Tro handlar inte om bevis. Wilfred Cantwell Smith förklarar att det är en tragisk modern utveckling att det kommit att betyda att man tror att Gud finns. Smith säger: "Således kan det visas att frasen 'tro på Gud' ursprungligen på engelska betydde att lojalt lova sig själv till Gud, ett beslut och ett åtagande att leva sitt liv i hans tjänst" (Belief and History, 1977, s. 42, min övers.).

Svenskarna vill alltid framstå som rättfärdiga, präktiga och politiskt korrekta, för det ger social status. De vill vara 'rätt' i andras ögon, helt enkelt. Att vara en lyckad individ är vad allt går ut på, och det är en tragisk utveckling hos den västerländska människan. Det här gör att de blir elaka, för de måste projicera 'fel' hos andra människor om de själva ska vara 'rätt'. Människorna känner sig otillräckliga och misslyckade. De plågas av mindervärdeskomplex. Det är ett enormt problem i vår kultur, som orsakar ständiga sociala problem.

I Knutbysekten delades medlemmarna upp på det här sättet. Man kunde peka ut någon som 'fel'. Människor med mindervärdeskomplex plågar ständigt sin omgivning på detta sätt. Det räcker med en felsägning, eller att någon blir baktalad eller framstår som annorlunda. Då sätter mobben igång. Svenskarna är hemska på detta sätt. De är extremt lagiska, vilket framgår av kulturkartan. Man måste följa reglerna och vara perfekt strömlinjeformad. Därför uppfattar invandrarna oss som fega.

Fixeringen på att vara 'rätt' upplöses av kristendomen, då det bara finns en som är rättfärdig, nämligen Jesus Kristus. Vår rättfärdighet blir då extern och subjektet befrias från kravet att vara korrekt och efterfölja 'lagen'. Men kristendomen har den mörka sidan att den kan gå i motsatt riktning och bli lagisk, själva motsatsen till vad Paulus predikade. Han blev bedrövad när galaterna återfallit i lagiskhet. För Luther är lagen associerad med djävulen. När kristna församlingar återfaller i lagiskhet så blir de alltså djävulsdyrkare, med förutsägbara konsekvenser. Så här fungerar motsatsspelet. När Sanningen predikas så tar Lögnens Ande genast upp kampen.

[Algotezza]

Du kan aldrig hitta vetenskapliga bevis (såsom vetenskap definieras idag) för Guds existens eller för existensen av en andlig dimension som ej kan undersökas med hjälp av dagsne vetenskapliga metoder, men du kan finna personliga, subjektiva bevis, som kan ligga till grund för tron.

Eller är det något extra fint med tro utan några som helst bevis? Vad baseras den i så fall på?

Hur definerar du rättfärdighet?

Själva ordet 'tro' betyder att man är hängiven evangeliet och att man litar till löftet. Man tänker inte på sig själv utan på Jesus Kristus, och därmed sätter man sitt hopp till vad som är större än en själv. Då övervinns synden och inkröktheten. Religiösa erfarenheter har egentligen ingen betydelse. Tro handlar inte om bevis. Wilfred Cantwell Smith förklarar att det är en tragisk modern utveckling att det kommit att betyda att man tror att Gud finns. Smith säger: "Således kan det visas att frasen 'tro på Gud' ursprungligen på engelska betydde att lojalt lova sig själv till Gud, ett beslut och ett åtagande att leva sitt liv i hans tjänst" (Belief and History, 1977, s. 42, min övers.).

Så tro vilar bara på att man beslutar sig för att tro och det finns inget krav att tro att Gud finns. Vad innebär det aatt vara hängiven evangeliet och löfte och att lova sig till Gud och leva sitt liv i Guds tjänst? För mig är dett ett slags kristna, ordmagiska formler - vad innebär de i ens vardag i mötet med ens nästa?

Andra sorters tro än den av dig beskrivna tron är alltså inte tro?

[Mlw]

Så tro vilar bara på att man beslutar sig för att tro och det finns inget krav att tro att Gud finns. Vad innebär det aatt vara hängiven evangeliet och löfte och att lova sig till Gud och leva sitt liv i Guds tjänst? För mig är dett ett slags kristna, ordmagiska formler - vad innebär de i ens vardag i mötet med ens nästa?

Det är ju något man får finna ut själv, i enlighet med sin personlighet. Men det handlar om att man byter världsbild och begriper att varken sanning eller rättfärdighet finns inom subjektet eller kan komma att omfattas av subjektet. Det sanna och det rätta finns alltid utanför. Vad det än är man finner där, inser man då är större och viktigare än en själv, och man hänger sig åt det såsom ett uttryck för det gudomliga. Man kan finna det i bibeln, bönen, gudstjänsten, naturen, medmänniskan, litteraturen, konsten, m.m.

Sanningen, rättfärdigheten och meningen med livet kan man aldrig finna ut och härbärgera i sin själ. Så länge man tror det så går man runt i cirklar. Insikten att det man längtar efter är oåtkomligt för själen, utan alltid finns utanför och kallas Gud, gör att det inkrökta subjektet sträcks utåt och blir till en homo excurvatus ex se. På så sätt kommer subjektet närmare Gud. I den moderna tiden överskattar vi subjektet något enormt. Men vårt medvetande är bara en ynklig liten eldsflamma, även om det betyder allt för oss. Blaise Pascal säger: "Människan är blott ett strå, svagast av allt som finns i naturen, men han är ett tänkande strå" (Pascal, Tankar, B231/L200). Människan är blott ett strå på vilken en eldsflamma under en tid brinner.

[Smisk]

En fråga som lyfts tidigare är om det finns något sätt att verifiera eller falsifiera Guds existens, och vad vore i så fall kriterierna för detta. Och där har det väl aldrig riktigt gått att enas kring varken några verifikationskriterier eller falsifikationskriterier?

Och kan vi inte enas kring falsifikationskriterier, kan vi då säga att frågan om Guds existens blir en slags retorisk fråga? Blir ens hållning om Guds existens beroende av vilket perspektiv man väljer att tillämpa? Till exempel, något a la om glaset är halvfullt eller halvtomt?

Man behöver inte enas om saker egentligen. Dock så behöver man för att kunna veta något om detta först definiera Gud, sedan existens och sedan kunskapen, alltså hur man vet saker om just denne Gud. Gör man inte detta har man inte börjat tala om någon Gud vad jag kan se.

Vad spelar det för roll om Gud finns?

Här har jag en uppfattning som enkelt uttryckt kan formuleras som så att jag menar att vi är gjorda för att utveckla en karta och en kompass om vår värld för att fungera hälsosamt och känna att livet är i sin ordning. Dessa två hanterar fakta och värde och jag menar att i alla fall för en del av oss så är det viktigt att få klarhet i hur världen vi existerar inom fungerar och vad som är viktigt så kräver vårat inre svar på dessa frågor.

Om vi då jämför förhållandet till vår värld och våra värden i den mellan två versioner, världen är skapad med inneboende värde eller den är helt utan värde så är det den med värde vårat inre strävar efter att ha.

En Gudstro är en uppfattning som så att säga "fyller existensen med värde" och den får kompassen att fungera smidigt.

Detta är enkelt och metaforiskt uttryckt och som jag ser det så är det detta som gör att vi har religion över huvud taget.
Sett såhär så gör det alltså all skillnad att ha respektive inte ha en Gudstro.

Vidare så kan vi utan tvekan fylla denna funktion utan just en personlig kristen gudstro. Man kan lika gärna vara modern Buddhist och få in samma funktion men principen är den samma. Vi kan alltså formulera om frågan: "Vad spelar det för roll om livet är rakt igenom meningsfullt för dig eller i grunden meningslöst?".

Det finns alltså "ett speciellt hål inom oss" som fylls i världen där Gud finns och som är tomt i världen där Gud inte finns.

[David H]

En fråga som lyfts tidigare är om det finns något sätt att verifiera eller falsifiera Guds existens, och vad vore i så fall kriterierna för detta. Och där har det väl aldrig riktigt gått att enas kring varken några verifikationskriterier eller falsifikationskriterier?

Och kan vi inte enas kring falsifikationskriterier, kan vi då säga att frågan om Guds existens blir en slags retorisk fråga? Blir ens hållning om Guds existens beroende av vilket perspektiv man väljer att tillämpa? Till exempel, något a la om glaset är halvfullt eller halvtomt?

Man behöver inte enas om saker egentligen. Dock så behöver man för att kunna veta något om detta först definiera Gud, sedan existens och sedan kunskapen, alltså hur man vet saker om just denne Gud. Gör man inte detta har man inte börjat tala om någon Gud vad jag kan se.

Vad spelar det för roll om Gud finns?

Här har jag en uppfattning som enkelt uttryckt kan formuleras som så att jag menar att vi är gjorda för att utveckla en karta och en kompass om vår värld för att fungera hälsosamt och känna att livet är i sin ordning. Dessa två hanterar fakta och värde och jag menar att i alla fall för en del av oss så är det viktigt att få klarhet i hur världen vi existerar inom fungerar och vad som är viktigt så kräver vårat inre svar på dessa frågor.

Om vi då jämför förhållandet till vår värld och våra värden i den mellan två versioner, världen är skapad med inneboende värde eller den är helt utan värde så är det den med värde vårat inre strävar efter att ha.

En Gudstro är en uppfattning som så att säga "fyller existensen med värde" och den får kompassen att fungera smidigt.

Detta är enkelt och metaforiskt uttryckt och som jag ser det så är det detta som gör att vi har religion över huvud taget.
Sett såhär så gör det alltså all skillnad att ha respektive inte ha en Gudstro.

Vidare så kan vi utan tvekan fylla denna funktion utan just en personlig kristen gudstro. Man kan lika gärna vara modern Buddhist och få in samma funktion men principen är den samma. Vi kan alltså formulera om frågan: "Vad spelar det för roll om livet är rakt igenom meningsfullt för dig eller i grunden meningslöst?".

Det finns alltså "ett speciellt hål inom oss" som fylls i världen där Gud finns och som är tomt i världen där Gud inte finns.

Detta om att vi behöver definitioner att utgå från, låter rimligt. Men nog kan det bli knepigt när vi diskuterar ett ämne på en fundamental och existentiell nivå. Vad kan vi utgå från? Kan vi till exempel utgå från att tid existerar? Om svaret är "nej" på den frågan: kan vi då uttala oss om vad vi först behöver definiera, och vad vi sedan behöver definiera? Är det inte så att begrepp som "först" och "sedan" förutsätter tidens existens?
Jag menar inte att skriva detta för att avfärda behovet av definitioner, men jag menar att definierandet inte behöver vara så självklart enkelt och entydigt. Ibland behöver vi kanske till exempel använda oss av definitioner som innehåller osäkerhetskompontenter, eller definitioner som inte är helt i enighet med vad vi tänker oss att en definition är. Kanske behöver vi omdefiniera vad en definition är för någonting?

I övrigt tycker jag det du skriver påminner om en slags pragmatisk motivering till att tro på Gud. En Gudstro är något som får "kompassen att fungera smidigt"?

Att formulera om frågan kan man såklart göra, och det kan nog också behövas göras för att det ska kunna gå att ge ett begripligt svar. Själv är jag då benägen att ifrågasätta vad begreppet "om" fyller för funktion i frågan. Begreppet "om" fyller funktion när det finns mer än ett alternativ, men som jag tidigare påpekade så ser jag det inte som någon självklarhet vad de olika alternativen är här (om det vore en självklarhet är det väl rimligt att anta att det också måste finnas falsifierbarhetskriter?).

Ett förslag till omformulering som inte innehåller begreppet "om" är "Vad spelar det för roll att tro på Gud?" Och mitt svar på den frågan kan nog bli nåt i linje med vad du också skriver....att det kan få kompassen att fungera smidigt. Frågan om värde kan då också kopplas in. Men jag tänker att det kanske snarare handlar om att "ta bort något negativt" än att "tillföra något positivt". Tron till Gud tänker jag öppnar för möjligheten till att allt lidande försvinner. Men som du också skriver behöver det såklart inte handla om "personlig kristen gudstro".

[Smisk]

Detta om att vi behöver definitioner att utgå från, låter rimligt. Men nog kan det bli knepigt när vi diskuterar ett ämne på en fundamental och existentiell nivå. Vad kan vi utgå från? Kan vi till exempel utgå från att tid existerar? Om svaret är "nej" på den frågan: kan vi då uttala oss om vad vi först behöver definiera, och vad vi sedan behöver definiera? Är det inte så att begrepp som "först" och "sedan" förutsätter tidens existens?
Jag menar inte att skriva detta för att avfärda behovet av definitioner, men jag menar att definierandet inte behöver vara så självklart enkelt och entydigt. Ibland behöver vi kanske till exempel använda oss av definitioner som innehåller osäkerhetskompontenter, eller definitioner som inte är helt i enighet med vad vi tänker oss att en definition är. Kanske behöver vi omdefiniera vad en definition är för någonting?

Om vi skall utreda verklighetens natur krävs att vi utreder tidens och då får den definieras annars kommer vi ingenstans. Jag tror vi är överens där.

Tidens relation till verklighetens och Guds natur är därför intressant och det har vi talat mycket om tidigare. Enligt Vedantas Gud som jag använt som exempel så är Gud där bortom tid och Gud är definierad som verklighetens ultimata natur, bortom vår empiriska erfarenhet och tänkandets uppfattningar. Däremot talar de om verklighetens ultimata natur som existens, medvetenhet, bliss och har metoder om hur vi kan förhålla oss till detta vi pragmatiskt behöver prova i yoga former exempelvis.

I övrigt tycker jag det du skriver påminner om en slags pragmatisk motivering till att tro på Gud. En Gudstro är något som får "kompassen att fungera smidigt"?

Helt korrekt uppfattat. Jag menar dock inte att en Gudstro är det enda som kan "fylla hålet" eller få kompassen att fungera smidigt men det är ett sätt som kan fungera för en del. Man behöver dock definitivt en filosofi som aldrig kan formuleras endast med kunskap om en värld som existerar helt som våra 5 sinnen ger oss den tillgängligt. Vi måste förhålla oss till mening, värde, moral, skönhet och andlighet för att fylla detta hål och för att få en smidig kompass.

Ett förslag till omformulering som inte innehåller begreppet "om" är "Vad spelar det för roll att tro på Gud?" Och mitt svar på den frågan kan nog bli nåt i linje med vad du också skriver....att det kan få kompassen att fungera smidigt. Frågan om värde kan då också kopplas in. Men jag tänker att det kanske snarare handlar om att "ta bort något negativt" än att "tillföra något positivt". Tron till Gud tänker jag öppnar för möjligheten till att allt lidande försvinner. Men som du också skriver behöver det såklart inte handla om "personlig kristen gudstro".

Det finns en typ av existentiellt krångel i att se livet som i grunden meningslöst. Vi kan tänka oss två olika uppfattningar och jämföra dem. Två metaforer är att det finns en solig himmel med några moln i sig eller en molnig himmel med några solstrålar då och då. Enligt Buddhismen behöver man inte ha en gudstro men istället är det verklighetens grund man utreder och där menar man att den är den expansiva öppna himlen och att det är sinnet som är molnen. Livet är inte en plats utan värde där vi genom att söka små glimtar av olika njutningar från världen utan livet är en plats medvetandet självt lyser upp från insidan.

Som jag ser det är en gudstro till viss del precis samma typ av sak som denna filosofi fast de har två olika angreppssätt. Om vi ser det så här så kan vi tänka oss att en gudstro har som psykologisk och andlig funktion att fylla livet med mening från grunden. Buddhismen gör samma sak utan Gud men för olika personer är det viktiga konsekvenserna av tänkandet som ger livet mening, värde, skönhet och moral.

[531bts]

Vad spelar det för roll om det du står inför är en helhet och är medvetet, levande, med behov eller är ett dött teknologiskt fungerande föremål? Förstår och förhåller vi oss inte olika till de företelserna? Kräver de inte olika hänsyn?

[531bts]

Tar man frågan om det finns en allmängiltig mening med verkligheten och det mänskliga livet, på allvar; så är begreppet Gud oundvikligt. Dvs mening kan endast härledas till medvetande och dess behov. För att pröva skapelsens och människans allmängiltiga och yttersta mening och etablera Gudsmedvetande, är vår medfödda filosofiska förmåga till dialog det enda sättet för oss. Då får Gudsbegreppet verklig och gemensam betydelse för upplevelsen och organiserandet av vår samlevnad.
Intill dess är och förblir begreppet Gud i bästa fall ett hopplöst projekt för självförverkligande och i sämsta fall en stridsfråga.
När meningsfrågan och Gudsbegreppet tas upp var för sig, leder det för de flesta till att "jag" - identiten förstärks med motsättningar eller i bästa fall överenskommelser av vapenvila.
Det är endast när Gudsbegreppet på allvar prövas filosofiskt, i dialog, mot våra gemensamma erfarenheter och vetenskapens rön Gud får betydelse.

[David H]

Vad spelar det för roll om det du står inför är en helhet och är medvetet, levande, med behov eller är ett dött teknologiskt fungerande föremål? Förstår och förhåller vi oss inte olika till de företelserna? Kräver de inte olika hänsyn?

Delvis förhåller vi oss olika till de olika företeelserna, och delvis gör vi det inte. Detta om koranbränning exempelvis visar väl hur mycket människor kan bry sig om ett föremål (ett ex av en bok), och anse att föremålet behöver vördas / behandlas med respekt. Samtidigt finns det stunder då människor behandlas likt de bara vore förbrukbara objekt...likt begreppet "kanonmat" antyder.
Vad människor bryr sig om tycks styras av andra faktorer än bara hur levande eller icke-levande det är i biologisk bemärkelse...

Jag tänker vidare att detta kan kopplas till frågan om subjekt vs objekt. Vad vi bryr oss om är kopplat till vad vi subjektifierar, och det vi inte bryr oss om är kopplat till vad vi objektifierar, men det tycks inte finnas något enkelt svar på frågan om vad det är som subjektifieras och vad det är som objektifieras. Och vidare frågan: vad som borde betraktas som subjekt och vad som borde betraktas som objekt.

[David H]

Tar man frågan om det finns en allmängiltig mening med verkligheten och det mänskliga livet, på allvar; så är begreppet Gud oundvikligt. Dvs mening kan endast härledas till medvetande och dess behov. För att pröva skapelsens och människans allmängiltiga och yttersta mening och etablera Gudsmedvetande, är vår medfödda filosofiska förmåga till dialog det enda sättet för oss. Då får Gudsbegreppet verklig och gemensam betydelse för upplevelsen och organiserandet av vår samlevnad.
Intill dess är och förblir begreppet Gud i bästa fall ett hopplöst projekt för självförverkligande och i sämsta fall en stridsfråga.
Vare sig frågan och begreppet tas upp eller inte, leder livet för de flesta till att "jag" - identiten förstärks med motsättningar eller i bästa fall överenskommelser av vapenvila.
Det är endast när Gudsbegreppet på allvar prövas filosofiskt mot våra gemensamma erfarenheter och vetenskapens rön Gud får betydelse.

Jag har svårt att helt följa med i dina resonemang, men på hela taget låter det rimligt, tycker jag.