Postmodern spirituality

Traditionella religionsriktningar, men även andlighet ur ett mer generellt perspektiv.

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Postmodern spirituality

Inläggav PopJimmy » 25 apr 2007 05:41

Hittade en väldigt intressant artikel...

....

We can sum up that the main postmodern thinkers, in their common guiding intuition, tried to destroy all illusions by transforming everything into a construct – with the goal to realize fully the principle of equality as the guiding principle of a more open, pluralistic and progressive society. But they did not build anything positive as alternative to the illusions. They did not create a theory, an observation that could explain what your real I or your spirit is. They just tried to destroy your false I. And nothing more. Leaving nothing behind. Nothing in the strict sense of the word. Deconstruction of the false “I”: exactly this was it, what almost everybody did in our European-Western hemisphere in the last decades, consciously or unconsciously. You can say that after 1989-91, and even more intensely after 9-11, you have the return of a very strong religious sense that tends to strengthen the traditional confessional forms of spirituality. This return is, at least in part and in our civilisation, a (regressive) answer to the “nothing” produced by (progressive) postmodernity. It is the desire for a “return of the objective” or the “return of essence” – but in a regressive form, which in many cases has to exchange rationality, equality and critical self-deconstruction with belief, “confidence” and the return of old hierarchies. It is in many cases militant and increasingly linked to a clash of cultures. On the other hand, you have those “postmodern” people today that have practiced “universal deconstruction” for decades. At the treshold of the new millennium, and especially after 9-11, they stood in the world completely free of illusions, if you can say so, but also, at the same time, completely without any objective ground to build on to answer the new needs for orientation, for sense and meaning. What they had achieved, was a “productive void” (Michel Foucault, Gilles Deleuze). They led you into a realm of “negative” nothingness, like John Cage, into a realm of “deconstructed” I. But they couldn't tell you who you really are, or what the world is. They couldn't give you a vision what to do after 9-11, how to answer 9-11 and how to re-order the world thereafter in a better way. Why? Because: If you do what postmodernism tells you in order to become a better citizen, and take it seriously, if you really practice it, then you go into a state of nothingness that, in the end, as an ontological experience, may seem to many of us already as something semi-spiritual. Please observe: It is not nothingness like in the eastern ways, like in buddhism, for example, but genuine European-Western nothingness. Western nothingness, where, for the first time, you really know that you don't know anything, where you just see everything as a construct and therefore, to a certain extend, as an illusion – even yourself. But, secretely in their hearts, some practicing “Postmodernists”, especially those, who took all this seriously and underwent the process of deconstruction with their whole body, soul and spirit, began to wonder: Could there be some relation between this “negative” western nothingness of postmodernity and the “positive” eastern nothingness, like in Buddhism, for example? Could there be some relation – maybe not looking towards the past, but looking into the future? Even if they are methodologically very different and have completely different cultural backgrounds and histories, both experiences of “nothingness” seem to lead, at least at the beginning and to a certain extend, to similar experiences in making the first steps beyond the normal consciousness.

This is the reason why, if certain contemporary Indian thinkers, for example, look at our postmodern philosophy and culture today from the point of view of their traditions, they usually would say: “What this postmodern culture tries unconsciously to realize with deconstruction is to break through the veil of the Maya. It tries to destroy the illusion of the world and of the normal I. That is the avant-garde of this culture, but this avant-garde is deeply ambivalent. It tries to destroy all illusions; but it does it unconsciously. It does not know what it does. And therefore it knows not how to proceed after coming near the breakthrough.”

If Indian thinkers say that, they seem, from my point of view, to catch something very important, something deeply, deeply at work in the culture of the European-Western world. Positively speaking, it means: We are in the process of coming near a breakthrough that could take us beyond our normal ego, our illusionary self. But it means also: We are just at the point where we have recognized that nothing is, what is seems - but, at the same time, we have nothing essential left in our hands to build on a step further.

Question: All that seems to be a dead end street, where liberatory “nothingness” is unable to go anywhere. That seems, to a certain extend, to be a very difficult and hopeless situation, doesn't it?

RB: In fact, that's what it is. Definitely. But it means also: Today, where “nothing is anything” (Paul Feyerabend) in the postmodern mind, something else can and must be discovered. A third way between the “renaissance of religion” and the “universal void” of postmodern deconstruction. A third way, where those two ways that remain both in many ways unfulfilling or uncompleted, can converge on a higher level. A level which is spiritual, like the “renaissance of religion”, and at the same time rationally self-observing, like postmodernism. What could such a third way be? For the time being, we can say this: It must be (re-)discovered the objective realm not beyond, but in the deconstructed subjective mind. It seems to me that, for a couple of years now, we are exactly in the process that this “third way” wants to emerge genuinely out of the nothingness of the total self-deconstructed subjective mind, which postmodernism has given us. And my conviction is that this could be, in the long run, a more important “spiritual” movement than the return of traditional religions.

...

RB: Postmodernism means: Deconstruct everything that you normally identify with. Deconstruct what you thought was yourself. And what comes out of this proceeding is a total deconstruction of yourself, that leaves nothing behind than a pure activity of “conscious consciousness”, which observes its own movement in every moment. It is a consciousness that observes itself in the moment when it is happening, when it thinks. It is a thinking that is thinking itself, if you want to put it in Foucault's terms. It is thinking that becomes aware of itself. That is, as it is presented by those postmodern thinkers I mentioned, something proto-spiritual, in my view. It is, at least in its hidden ambition, rationality becoming “essential” - without losing itself in the process. But the problem is, that all this, in most cases remains a desire, and does not become a reality for postmodern thinkers. In most cases, their experience of “the other” seems more like, as Bob Dylan called it some years ago, a “time out of mind” (1997). It becomes nothing stable, but more a kind of short peak experience. It is a short experience that thinking, when it goes beyond the identification with thoughts, when it comes near to the fountainhead of inspiration, of concept building, that thinking is a reality in the kósmos – a subjective-objective reality in synchronicity. That can become clear, at least to a certain extend, when you “watch tv and watch yourself watching tv”. And in fact, you can read, as I said, the late Derrida, and you will discover that he writes about subjective-objective experiences. But in the end, for most postmodern thinkers, all this remains more a desire than a conscious reality.

Question: That's my impression, too. Exactly. A walk on the borderline between desire for “the other” and real evolution of consciousness.

RB: And the second reason is that all these people were, even in their last period, unconscious or insecure about what they really did. Lyotard and Derrida, Foucault and Deleuze - they tried to understand what the “silent presence”, the “inaudible presence that is permanently vanishing” (Lyotard) may be in its own, true nature. And they tried it starting from a psycho-analytical standpoint. And therefore they were always interpreting it with psych-analytical concepts, thus always falling back into some kind of psycho-analytical reduction of what their “essential” experiences really were. Psycho-analytical concepts, even if they are immensely precious, are not made for “essential”, subjective-objective experiences. They are made for something else, for other purposes. And so the postmodern thinkers failed in the interpretation of their own doing, of their own tendencies. Here, you have two main reasons why the main postmodern thinkers in their late works only approach the borderline, but they never really cross this line.

Question: Yes, it's like an inbuilt limit. You always approach, but it never gets there.

RB: I think, many of us know that feeling of ambivalence. Because many of us, if we want to admit it or not, have the same troubles as these postmodern thinkers. For many of us, “essentials” remain a permanent borderline desire – “so near, and so far away” (Wim Wenders). You are moving towards the borderline, near the “productive void”. That, in many cases, is painful. But you feel, it will finally may let you make an important discovery, maybe even a break through. You feel, the direction, even the solution is there, in the neighbourhood of fulfilled, active nothingness of your deconstructed mind. You feel it clearly, and therefore you want go through the auto-deconstruction of your normal ego. And sometimes it can happen, for seconds, if you are lucky. But it is just an accident. Normally, if you want to go into an “essential” experience, you have first pass through katharsis, what the Greeks called katharsis: through a process of purification / deconstruction of the soul, which is painful and fulfilling at the same time. It is a transformation in most cases, connected with some kind of dissolution of the normal I, or with some kind of discovery that you normally would reject, that you don't like. And these postmodern thinkers are directly, with all their inner movement and their deconstructive powers, trying to approach this kathartic point where something else emerges out of the spheres of annihilation, of the “inaudible presence” (Lyotard) of the void. But then, they never seem to be able to go beyond, and to stay in the realm of essential experience - of the thinking that observes objectively its own subjective acts. That's the point. They reach the borderline. But they cannot cross it properly.

Question: Right. Is the kind of nothingness, you spoke of, the same as in the Eastern ways?

RB: Yes and no. It is not the kind of nothingness that, for example, Ken Wilber or Andrew Cohen mean. But it's some kind of a productive void. You just have to call it a void, not nothingness in the sense of the eastern traditions. But the productive void of postmodernity may be a door to nothingness. That is my thesis. But the inbuilt nihilism and materialism of the main postmodern thinkers made it impossible for them to use the productive void in this sense. They could not pass through this door to go beyond it.

Question: Yes, it's much more nihilistic than what you are saying that Wilber or Cohen would call, you know, nothing, or nothingness.

RB: But if you go to that point, if you do it consistently, radically, if you deconstruct everything, then it starts to transform itself into something else.

Question: Right, I agree with you. But the icons of postmodernism never went that far. Because there seems to be still a sort of nostalgia around the normal self, the normal ego itself. There isn't a sense for where is the point it wants to go with its transformation. There's such an ambivalence about whether or not this is a positive transformation. There is a compulsion to go into this direction, and yet there is, I think, a disconnection from where that compulsion is coming from. And so therefore, for the late postmodernists, it becomes a very ambivalent enterprise, because for them, consciously and conceptually, there maybe isn't anything other than a normal ego or a normal self. And so you are always in danger to actually destroying yourself in this process. So it's a very strange thing, because the Postmodernists don't seem to have anything else in their belief structure, or understanding of themselves to go one step farther.

RB: Yes, you are probably right. But there is one more point, which is important here. Ask yourself one decisive question. Ask yourself what remains if your normal ego is deconstructed totally, and that really means: if it is destroyed. What remains?

Question: My self. I mean,

RB: So, would you say that of the experience of annihilation could emerge the possibility to discover your real self?

Question: Yes, exactly.

RB: The decisive point, to me, seems to be: It must emerge, at this point. Because, in the end, you have no other choice. You have no other chance.

Question: Exactly.

RB: You will become totally mad, if you lose your normal ego, or totally high. How do you experience it? How do you call it? You will be desperate. You will be extremely depressed. Or you discover something else that has a higher status than everything you destroyed with your deconstruction. There is no other possibility. You have no third choice.

Question: Right. So it's fascinating, because there's an interesting book out of MIT Press, from Varela, and a few others who are Buddhists. It's called “The Embodied Mind”, which you may have seen. They were writing about the deconstruction that has happened ipso facto through cognitive psychology. It wasn't that the cognitive psychologists were looking to deconstruct themselves in a way that the post-modern deconstructionists were. But by the fact of finding no self within the brain and finding that there was nothing there, in quote “nothing” there in all the cognitive science experiments, apparently many of them became deeply depressed — deeply, deeply depressed. And they asked themselves: Where can we find something?

RB: Yes. It's the same thing for postmodernism, more or less. When you take postmodernism seriously, when you do it consistently, not just playing around with it as a kind of snobbism or intellectual game, but doing it seriously in your own consciousness and in your real life, applying it concretely, then you just have to be deeply depressed - or you find the “other” self. You have no third choice. When there are two ways, but no third, and you must decide to take only one of them, we call that with the Greeks a “crisis”. And this crisis could be the right thing for our present time, who knows? Because, as Hegel said: the “world process that goes through man”, is made of such crises and subjective-objective paradoxies. That is, how it has to be, as it seems.

Question: Right.

RB: But I have a third point to make. A third reason to mention, why late postmodernism has developed that specific kind of pre-, semi- or borderline-spirituality. You should never forget that many of the main representatives of postmodernism are, as I said, not only of “Core European” (German or French), but also of Jewish-Arab origins, or are strongly influenced by them. And so, when they reach the borderline, when they come into the neighborhood of “essential” experience of “the other”, or spiritual experience, they feel always near to their origin of spiritual departure. So, being a mix of French (or German) and Jewish-Arabic, a certain mechanism comes into action. Derrida, Cixous, and Levinas have this kind of sacred prohibition to make something representative out of the experience of “the other”. They don't have to create an image of “the other” and the “inaudible, silent presence”. Levinas and Derrida say it explicitly: When there is the experience of “the other” coming out of the productive void of the ego, when you have the possibility to observe your own thoughts in the very subjective-objective process of their genesis — when you become aware that “not you”, that “the other” is thinking this consciousness of yours, as Hegel said, in this very moment you have to take a step back, because you cannot create an image of “the other”. You can and should not give it a name. You don't have to think to represent all this in mental thoughts (cf., for example, Jean Francois Lyotard, Heidegger and “the Jews”, University of Minnesota Press 1990). This is a very strong, even in many cases pre-rational reason, why those thinkers have created “essentials” in their intellectual life, but declined to include them actively into their intellectual works. It is completely understandable, and maybe it is far better than re-creating mythical images of the “other” realms of reality, as some of the modernists were doing in their last years.

Question: Right. Well, I always find it funny that these highly intelligent people, when it comes to reach for essence or spirituality, they all of a sudden identify “the other” with the idea of an image of God, a personal God that's from pre-modern times. That is what comes to them, and then they feel: Well we can't do that. And they're right. They're right about that, but it's funny that sort of notion of what god is. It's so impoverished actually, or so primitive.

RB: You're right. In my opinion, the postmodernists, in many cases, have a primitive - or over-intellectualized - conception not only of God, but also of Jewish religion. Jewish religion says much more, and is far more sophisticated, as they could grasp from their deconstructivistic - and often materialistic - standpoint. Therefore, there concept of Jewish heritage and religion is representative only for their own interests and intellectual possibilities, not for Jewish heritage and religion as such and as a whole.

...


Läs hela arikeln här: http://www.integralworld.net/index.html ... ter1a.html

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 25 apr 2007 20:28

Varför famlar du efter halmstrån att tala om för dig att du har fast mark under fötterna? Är det inte redan uppenbart? Världen i sig försvinner inte bara för att vi tvingas erkänna att vi inte kan beskriva den på ett till fullo tillfredsställande sätt. Jimmy, du är hungrig, ät!
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Inläggav PopJimmy » 25 apr 2007 20:49

Vad pratar du om? Jag har alltid varit seriös i mitt utforskande. För många relativister är inte ens seriösa, de tar för lätt på saker, de vill ha en konceptuell leksak de kan leka runt med, men de vill inte göra skitjobbet själva.

Förstår du inte att jag inte är här för att leka, även fast du kanske råkar vara det?


Du måste skillja på lek och verklighet. Här pratar jag om verkligheten.

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 25 apr 2007 21:23

Varför skulle inte verkligheten kunna vara lek?

Vad förväntar du dig finna i ditt sökande?

(Förresten, kul att se dig aktiv igen!)
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Inläggav PopJimmy » 25 apr 2007 22:58

Avantgardet skrev:Varför skulle inte verkligheten kunna vara lek?
Problemet är inte mitt utan ditt. Verkligheten är lek PLUS allvar/kommunkation. För dig, en lekfull relativist är det lek. För en människa som upplevt sig bliva ihopklämd av livets absoluta ramar är det inte alltid lika roligt, han söker sig till religioner för att hitta mening i den absoluta misär man inte kan leka bort.

Vad förväntar du dig finna i ditt sökande?
Vad jag förväntar mig finna i mitt sökande? Jag lever för att uppleva och utforska. Jag har inga förväntingar, har man förväntingar så försöker man bara infria det man förväntar sig  och det är inte sökande, det är upprepning. Jag gillar inte upprepning, jag gillar att bryta ny mark, exprimentera med nya idéer, ta nya perspektiv. Det som fick mig att söka var två saker: Livets absoluta ramar som tyckte sig på mig. Inget jag i intellektuell lek kunde "leka bort".

Samtidigt hade jag inget fäste. Därför började jag exprimentera för att hitta de absoluta gränserna för verkligheten. De gränser jag hittat är dessa: Äter du inte så förfaller din kropp, Jobbar du inte har du inga pengar, Spänner du fast kuken hårt går den sönder och kan aldrig mera knulla, Sover du för mycket blir du trött. Tänkter du för mycket blir du förvirrad och ängslig. Ska du skapa något måste du vara ordnad och lära dig tekniken. Vill du utveckla ditt tänkare bör du läsa mycket, skriva mycket och delta i diskussion. Det är ingen idé att vara deprimerad eller förvirrad eftersom det är en neråtgående spiral. Dessa saker känner jag i ryggmärgen. Mitt nästa steg är att inse "Vill du förstå ditt egna medvetande måste du meditera.". Detta har jag ännu ingen emotionell insikt i ännu, jag tar det inte på allvar, fast jag borde det. Jag är en självhycklare med min meditaiton.


Det är ungefär de absoluta ramar jag insett. Kan låta trivivalt, men det är det inte.

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 26 apr 2007 07:47

Den allvarsamma leken. Mitt allvar är hycklat, på lek. Jag kan komma på ett komma om jag så vill.

Är det verkligen nån idé att söka om man inte vet vad det är man söker? Hur skall man då kunna finna det?
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Varney
Inlägg: 625
Blev medlem: 05 jun 2005 10:10

Inläggav Varney » 26 apr 2007 09:40

men om det inte finns något Det, så är det ju, faktiskt, inget problem att man inte hittar det, å andra sidan... (kanske är man en sakletare och blir lika glad för en stövel som en bubbla.)

( :?  komma På ett komma eller Komma på ett komma?  och leken är hycklad som vore den allvar?)

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 26 apr 2007 10:23

Lek är väl ett sätt att finna mening?

Har du tagit dig igenom din "crisis" Jimmy?
Inte har du väl glömt?

Jag undrar om inte mycket av det som har begränsat tänkandet och dekonstruerandet är just att man har skapat tekniken utifrån iden om att nå det som är ursprungligt och naturligt.

Problemet ligger i att det ursprungliga eller naturliga är primitivt och inget vi vill ha, vad vi vill är att ta kontroll över potentialen.

Det dom har gjort är att säga, se här vad vi har gjort, se här vilken konstig väg vi är på. Men ingen stans vågar någon ta ton, mig veterligen, och säga, se här. Här är vad vi borde vara, se här är vad vi kan vara.

Frågan är väl inte hur världen är beskaffad. Det är man ändå utelämnad att finna ut för sig själv. Ord kan inte förklara det som tangerar vår "verklighet".

Frågan är väl hur man motiverar ett sådant sökande. Hur man ser till att inte det kommer barn och sätter käppar i hjulen.
Dom vuxna har alltid slagit an denna väg. Det essentiella sökandet om du så vill. Men det är ju inte många vuxna här.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 26 apr 2007 10:24

Avantgardet skrev:Den allvarsamma leken. Mitt allvar är hycklat, på lek. Jag kan komma på ett komma om jag så vill.

Är det verkligen nån idé att söka om man inte vet vad det är man söker? Hur skall man då kunna finna det?


Här håller jag med. Men du kan ta en promenad och vara öppen för världen, inte för att du söker något utan för att du vet att det i en sådan stor värld står något att finna.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21335
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Den allvarsamma leken, det lekfulla allvaret

Inläggav Algotezza » 26 apr 2007 10:54

Avantgardet skrev:Varför skulle inte verkligheten kunna vara lek?

Vad förväntar du dig finna i ditt sökande?

(Förresten, kul att se dig aktiv igen!)


Självklart är livet/verkligheten en lek, Guds lek, vår lek. Gud som lekledare. Det är därför vi kan vara så otroligt grymma mot varandra! En lek vi går in i på fullaste allvar. Då kan man också leka att det inte är en lek, för att variera leken.



A
Algotezza aka Algotezza

Sedd
Inlägg: 123
Blev medlem: 14 dec 2006 16:07
Ort: Andra sidan Bottenhavet

Inläggav Sedd » 26 apr 2007 15:08

Gud som lekledare? Hmm... Det beror på hur man ser, för de flesta låter Honom inte leda precis, utan går åt motsatt håll. Vilket de får om de vill.
Djävulen rules the world.. Men Gud kallar oss att följa Honom istället.
Lyssna och se.

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 26 apr 2007 15:46

Schackm med djävulen av förståeliga skäl, go kanske. Sen backgammon och liknande med gud. Perfa kombo för den som gillar spel.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Inläggav PopJimmy » 26 apr 2007 16:24

Jag vet int' jah''''

Nej men jag är ledsen grabbar, jag kan inte ta detta på allvar längre.

Jag försökte.... Men filosofi, diskutera, och argumentera, känns som jag helt tappat suget efter det. Jag har inget mer och säga just nu.

Häng med ut och dansa någon gång så ska jag visa hur det går till...

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 26 apr 2007 16:42

Vilka banor bjuder du upp på nu för tiden då?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Inläggav PopJimmy » 27 apr 2007 04:27

Avantgardet skrev:Den allvarsamma leken. Mitt allvar är hycklat, på lek. Jag kan komma på ett komma om jag så vill.

Är det verkligen nån idé att söka om man inte vet vad det är man söker? Hur skall man då kunna finna det?
Vad jag söker?

Inser du inte att jag är en manifestation av livet, jag är, precis som er andra, en personlig avatar för en opersonlig, kreativ, rörelse eller livsimpuls.


Jag-livsimpulsen, har funnits innan jag, "Jimmy", det personliga. Alla existentiella omständigheter, jag som person är med om i livet, är i grunden, på ett djupare plan  opersonligt, du som person upplever att du är utvald, att dina omständigheter på något sätt skulle vara skillda från andra personer. Men summan  av din person, allt din person står för är bara en knippe sociala och miljömässiga omständigheter, en roll i dramat, och när du som person  inser detta så inser du att du inte längre uteslutande bara är din person, utan att du i grunden är en större rörelse, som är opersonlig, detta  får dig att inse att det inte längre är något personligt du som person längre behöver försvara. Detta innebär att ditt utseende, din smak, dina  vanor, dina känslor, dina vänner, din historia, dina drömmar, inget av dessa behöver längre försvaras med argument. Och att inse detta gör att  all form av tidigare änslighet inför att "duga som person" är bortblåsta. Men detta innebär som sagt inte att du blir totalt hänsynslös - det  är viktigt att komma ihåg att ödmjukhet och ömsesidighet inte är något "som går förlorat", men även att hänsynslös inte är något som heller gör  det.


Och nej, detta är inget Jimmy bara "läst" i en bok. Det handlar om en resa Jimmy gjort. Genom att penetrera smärta och fråga Varför, så inser  det personliga inom en att det inte "bär upp sig självt", det finns ingen personlig motiviering till alla dessa omständigheter att stå till  svars för, att det finns något INNAN det personliga, och att detta är källan till de personlga omständigheterna. Om man intar ett ytligt  perspektiv kan det tolkas som att det jag säger är hämtat ur en bok, en upprepning av någon annan sagt, men det jag försöker säga är att det  inte fallet, jag har nått en djup personlig insikt som innebar en förskjutning till att bli en djup opersonlig insikt, som har fått mig att inse varför någon ens skulle vilja välja att formula situationen i  dessa termer. Jag gör inte detta för att tro på något någon annan hävdat, eftersom hela min resa har varit att ifrågasätta allt sådant. Skulle  det vara så att jag hade något jag inte ifrågasatte, så skulle det varit min plattform, och då skulle min förtvivlade situation inte ens uppstå  från första början. Den djupaste formen av förtvivlan uppstår bara och endast när våra tidigare socialt konstruerade plattformar inte håller  måttet, när utsträckningen för vad de kan förklara inte täcker de omständighter som man upplever, när livet i sin råhet kommer och sköljer över  oss. Religion är inget man kan "låna ut till någon annan", gör man det blir det en social snuttefilt, en socialt konstruerad plattform. Men i  grunden har religion eller andlighet aldrig haldat om detta, utan den totala motsatsen. Därför kan man inte springa runt och "fräsla människor"  hur som helst. Människor kan gärna dela med sig av sina upplevelser, men har man själv inte varit i djup missär, så är man djuprotat skepisk  mot allt "religiöst", och denna skeptis tar då alltid avstamp ur den trygga sociala plattform man präglats av själv. Kritik av religion agerar  alltså på samma sätt utifrån sin socialt konstruerade plattform. Ska man nå det djupare planet, så kan man inte, varken kritisera eller  annamma, eftersom båda dessa rörelser utgår ifrån att förhålla sig till en social plattform.

Finns det inget att förhålla sig till, inget att krama om som snyttefillt, eller att bekvämt kritisera utan att själv behöva göra något skitjobb, så återstår bara sökandet, den rena intentionen att verkligen penetrera livet. För mig tycks, så verkar det som du Avantgardet, på ett plan verkar vara seriös, du läser böcker skrivna av människor verkligen haft en stark livsgnista, men samtdigt verkar det som du inte vill göra resan själv. Du nöjer dig med att läsa resbroshyren, att läsa reseskildrningar, och utifrån dessa och skönt i ditt medelmåttliga västerländska vältstånd (ja, underklassmänniskor i sveriga har det bra jft med den misär jag tänker på) bekvämt ska "tycka till" och kritisera saker. Vem fan bryr sig om din åsikt om du inte gjort jobbet själv? Postmodernismen är i viss mån en parasit på modernismen, men när du själv arbetat med konst så märker du rätt snart att det är mycket enklare att vara konstkritiker än konstnär. Släpp lite på avensionen, ta dig själv i kragen, eller ta livet av dig om det är inte är värt det. Det jag säger här gäller inte bara dig Avant, utan det allmänna intrycket jag fått av s.k. postmoderna "Avantgardister". Jävligt lätt att ligga på en soffa hela dagarna och kalla sig Avantgardé. HAHA. Du som sagt, du får inte ta detta för personligt, jag försöker som sagt locka dig bortom det personliga. Postmodernsisterna pratar mycket om att dekonstruara jaget, men det är mycket snack och liten verkstad. Postmodernismerna har för mycket kvar av det moderna egot, och det är något jag ifrågasätter här och nu.

Om postmodernister verkligen skulle ta sig själva på allvar, vilket de inte kan, men om de kunde de, så skulle se inse att dekonstruktion av den sociala personen leder till något som är totalt bortom sociala konstruktioner. Något som inte är nihilism, utan något som är kreativt. Ren kreativ, spontantitet.





Set genuina religiösa eller andliga sökandet börjar som sagt är PRECIS i det ögonblicket då vi blir dessillusionerade av våra sociala  plattformar som tidigare fungerat som skyddnät mot livet. Relgionskritik är alltså lika mycket en försvarsmekansism som relgionsannammande. Men  när du insett att du inte längre behöver någon social plattform, ingen "person", ingen "filosofi" osv, det är då börjar på den vägen som kan  innebära att du börjar upptäcka det djupt opersonliga, det djupt icke-socialt konstruerade. Vad innebär detta? Det är i sin grund de  omständigheter som möter alla människor, oavsett vad vi tycker om det. Lidandet, sorg, lycka, att ta plats, att ge plats, anspänning,  avslappning, allt detta är djupt opersonligt och existerar oförskämt oavset vad man tycker om det.

Det problemet den autentiska religiösa/andliga sökaren brottas med, är inte att försöka få verkligehten att passa utifrån den sociala  plattformen, utan försöka förstå varför verklgheten är så oförskämd, trots att min sociala plattform inte borde tillåta det. Dessa två saker kan tyckas vara samma sak, men det är olika betoning, i den senare så inser man att man måste ställa plattformen, i den förra försöker man febrilt att hålla den kvar. Och det är PRECIS  detta problem alla religiösa/andliga sökare brottats med. Det är därför religiösa människor isolerat sig, de vill inte ta del av en social  cirkus, de vill hitta något som inte är socialt bundet, utan som föregår det sociala, och som är mycket mer grundläggande än så.






"Jag" dvs "Jimmy", har inte valt omständigheterna för när "Jimmy" skulle hoppa på livets tåg, "Jimmy" har försökt förstå varför han finns men  detta är bara en lek livsimpulsen valt att spela. "Jimmys" sökande är en manifestation för ett mycket mer djupgående sökande hos livsimpulsen.

Livsimpulsen är en rörelse, därför är substansen sekundär. Politiska läggningar, filosofiska läggningar, personlig smak och tyckande bygger på  sociala och miljömässig betingning

"Avantgardet" frågar alltså "Jimmy" varför "Jimmy" söker, men det "Avantgardet" inte inser är att det inte är "Jimmy" som söker utan  livsimpulsen som söker. Jimmy har inga argument till varför Jimmy gör detta, det är livsimpulsen som lagt villkoren, Jimmy spelar med. Jimmy  kan absolut inte på något sätt säga varför Jimmy gör detta, förut ville jag förstå det, men jag insåg, att det inte är "Jimmy" som har  kontrollen. Livsimpulsen går ut och in genom "Jimmy", och när livsimpulsen är "inne i Jimmy" så kan "Jimmy" tycka och tänka till om saker, men  ibland gör han för stora anspråk och då kommer livsimpulsen förr eller senare att bryta ner och omstrukturerar "Jimmy", därför säger Jimmy att han ändrat sig. Livsimpulsen är något som är opersonligt.  Egenskaper som "Jimmy" här, i sina observtioner härleder till livsimpulsen, är anspänning och avslappning samt ta och ge plats. För att någon form av dynamik ska ske så  måste dessa poler. "Jimmy" vill f.ö. gärna någon gång genom sin dans manifestera detta för Avantgarget. Dansen och musik ger ett "renare uttryck" för  det Jimmy och livsimpulser här försöker säga.


Avantgarget, du frågar mig helt tiden varför JAG söker, men förstår du inte att du söker när du frågar mig varför jag söker? Förstår du inte  att frågandet är en del av leken, en del av överskridandet? På det sättet du formulerar dig, så tycks det vara som att du upplever att det på  något sätt vore jag PERSONLIGEN som valt att söka. Men då frågar jag dig, VAD är det som fått mig att söka? Och vad är det som får DIG att fråga? Du vet inte - på ett personligt plan kanske du säger något i stil med "Men jag ville veta" - men på ett opersonligt plan, så kan du inte "veta", eftersom det går bortom din begreppsförmåga, detta är det opersonliga.

Jag vet inte varför jag söker, och jag vet inte eftersom jag inte antar något. Fast nu kanske Jimmy ljuger. Livsimpulsen kanske vet varför Jimmy söker, men Jimmy inte har insett detta ännu. Men jag kan inte ge något svar. Jag har ingen aning. Så varför frågar du? Vill du "veta"? Varför skulle du vilja "veta"? Märker du inte att det är en låga, en lek som aldrig slutar? Det är en opersonlig lek, det finns inget "svar" eftersom det kommer helt tiden nya omständigheter som kräver nya postitioner, det är en impuls som aldrig "ger sig", och när den väl "ger sig" så inser man att det var en del av leken, och detta är den religiösa extasen. När man i decenier, varje dag, frågat sig själv "Varför?", och givit detta hela ens hjärta, kropp och sinne, så kommer förr eller senare den förlösande extasen: Det fanns inget svar, men detta blir inte spännande att veta, om ingen spänning byggts upp, därför är det en religiös extas.

Du Avantgardet påstår att det inte finns något att finna, men detta blir som en fis i rymden, det är kanske en besvikelse, eller kanske bara totalt intetsägande, men poängen är att denna insikt är inte totalt, eftersom du känner förr eller senare att din rastlöshet byggs upp igen, du "måste" "veta" eller "måste" "ha" något, det kan vara droger, sex, eller någon annan form av befrieande uppelvelse. När jag dock kommer till denna insikt så blir resultatet att jag spränger den ultimata barriären, det finns inte länge någon otillfredställelse, det finns "ingenting", det finns en lek, det finns ett allvar och det finns ett djup bortom lek och allvar. Och där har du skillnaden på resultatet av att inse att det inte finns något svar. Skillnaden är om du är tilltredställd eller inte, och med tillfredställd, menar jag att du bemästrat livet. För att dra in EN referens: När Buddha satte sig under trädet, hade han redan bestämt sig, antingen sitter han där till hans kropp ruttnar och faller sönder, eller tills han penetrerat tillvaron. Jaha? Tänker många, det är väll lätt att sitta ner under ett träd i 40 dagar utan att röra på sig? Nej det är det inte, sätt dig på ett tåg eller på en tunnebana och observera människor - vad ser du? Jo att människor är väldigt otillfredställda, de ändrar kroppsställning säker 10-20 gånger i minuten, de kan inte ens sitta stilla i 10 sekunder utan att rastlösheten sätter sig in, de är mentalt svaga, och inte i någon normativ bemärkelse - det jag försöker säga är att de inte har någon kontroll över sig själva eller sin tillvaro.

Även fast svaret på livet är "ingenting" eller frånvaron av ett svar, så ser denna insikt väldigt olika ut beroende på hur ren och fullständig din intention var, resultatet blir antingen totalt intetsägande, eller så blir resultatet av att du får full kontroll över läget, eftersom det inte finns något som borde "styra dig", du är fri.

Är intentionen ren besegrar du livet, så enkelt är det. Men för att intentionen ska bli ren måste du ge upp livet, totalt. Det är så enkelt. Men vi vågar inte ge upp. Vi vågar inte göra det. Livsimpulsen har genom millenium byggt upp en stuktur inom oss som gör att vår kropp belönar och uppmuntrar oss för "vissa spel", sociala maktspel, sex, äta, planera, fantisera, plattformsbyggande, osv. Att bryta igenom barriären innebär att du är fri att välja vilka spel du vill delta i, och då kan du pendla mellan att ta spelen på allvar eller att leka genom dom, att byta hur som helst. Friheten uppstår alltså när du kan röra dig obehindrat mellan alla extremer i tillvaron, när du när som helst är beredd att dö eller döda, du är beredd att leda och följa, ta plats och ge plats, skratta och gråta, uppmuntra och kritisera, anstränga dig och slappna av. När du kan göra alla dessa har du bemästrat livet. Är det något av dessa du inte kan, så uppstår det förr eller senare situationer av obehag du inte kan spela med i.



Men jag säger inte att denna form av befrielse ens är nödvändig. Livet är redan en lek, det finns inget att befria sig ifrån - så länge du inte blir ängsligt, rädd, förtvivlad eller rastlös av att leka.






Utifrån Jimmys perspektiv, ett personligt, västerländskt, perspektiv: Det jag försöker säga är att jag kan gå mellan att se världen som "en person", som vi västerlänningar vanligtvis gör, då har jag en kropp, jag har en historia och jag tycker si och så, men samtdigit kan jag distansera mig från detta personliga perspektiv och ta ett mycket mer djupgående och opersonligt perspektiv, som inte säger något om mig som person.

Utifrån livsimpulsens perspektiv, ett opersonligt perspektiv: Jag är ursprunget till Jimmy, jag är ursprunget till universum, jag är  ursptrunget för allt, jag är inte skilld från någonting, men jag är ingenting, jag är leken, men jag sätter reglerna och jag är inte reglerna. Det går aldrig att formulera mig genom ord. Det går inte att motsäga mig men det går inte att säga mitt namn eller hävda något utifrån mig som på något sätt skulle vara exklisuvt. Allt hävdande, utifrån allt som händer är redan hävdat från mig, jag är implicit i allting. Jag är Gud. Jag är Det, Han, Hon, Vi, Oss, Allt, Inget och Jag, det finns inget bortom detta, men detta är ingenting, detta tar aldrig slut, har aldrig börjat, det är här och nu, överallt och ingenstand, det är bara av ren praktisk nödvändighet som denna mening slutar såhär, här och nu, men tro inte att det  tar slut för att det gör det här.






Om jag ska vara tråkig och utgå från ett personligt perspektiv igen, så skulle de kunna vara så att alla dessa omständigheter bara uppkommer  från en "biologisk nivå". Att andliga/relgiösa människors beteende bara förhållersig till biologiska strukturer. I viss mån så är jag beredd  att hålla med. Men problemet är fortfarande att den biologiska nivån i sig själv inte "håller upp sig självt" den förklarar inte varför den  själv existerar, den grundar sig på en kemisk osv, och fortsätter man tycka "bakåt" som finns det ingen mening med varför saker ö.h.t. skulle  existera. Det man i detta läge kan göra är två olika saker: Aningen annamar man våran nuvaran sociala plattform som antar att fysiken är  fundamental och att dessa frågor är barnsliga. Men som jag tidigare förklarat, så visar detta beteende bara på att man inte fått smaka på livet bortom de sociala omständigheterna - man har inte tillräckligt mycket livserfarenhet för att gå bortom den sociala plattformen. Jag är ledsen att behöva säga detta till vissa av er, men livet är mycket större än din kulturella präglig och socila plattform, du kanske inte håller med, men jag är bestämd. När man fått smaka på livet bortom det nuvarande västerländska projektets små små ramar, så inser man att dessa ramar inte är tillräckliga. Den västerländska plattformen ger inte alla svar, och med detta menar jag inte att jag ska byta ut den  västerländska sociala plattformen mot en s.k." österländsk", det löser som sagt inte problemet, även fast vissa som vill verka "exotiska" kasnke hävdar detta, de kanske pratar om s.k. "österländsk" filosofi, men egentligen är de fortfarande fast på den personliga nivån och vill egentligen göra detta för att upplevas som en "exotisk person", men det jag pratar om är opersonligt, det är bortom öst och vst. Det centrala problemet är fortfarande att vi agerar utifrån en personlig plattform bunden av miljömässiga/kulturella/sociala omständighet, inte att plattformer är liten, eller att just den plattformen adresserar den typ av problem vi söker svar på. Verkligheten är större än alla dessa plattformar, större än alla filosofier och religioner och det är därför jag har svårt att ta många människor på allvar, även många av er här på formuet, många inser inte vilka plattformar de är bundna vid, speciellt tydligt är det att vissa läst lite om s.k. religion, eller vissa är väldigt inskolade i analytisk respektive kontinental filosofi. Jag säger inte att alla är fast i en plattform, men många tycks gång på gång ge ett yttryck av att de verkligen de inte har förmågan att distansera sig till sina egna omstädnighetr. Jag klandarar inte någon, många har som sagt inte haft anledningen att söka sig bortom sin sociala plattform.

Men det jag försöker säga är att era anspråk, utifrån mina vyer, är och kommer alltid vara väldigt små, eller snarare väldigt begränsade till vissa delar av livet. Vissa filosofier är verkligen bra på att adressera vissa typer av problem, men ingen filosofi ger svar på allt, och nu är det kanske inte så att någon ens tror det, men vissa verkar ändå väldigt nöjda och belåtna i något jag ser som väldigt begränsat, och nu är det kanske så att jag har ett skevt intryck av saker. Alla filosofier är som bra verktyg. Vissa filosofier är som en schweizisk armekniv, men det är svår att bygga ett hus eller reparera ett cykeldäck med en fickkniv. För att förstå sin egna plattform måste man ofta hitta en  annan att kunna stå på. Nu är det så att de nuvarande moderna och postmoderna sociala plattformerna säger att religioner är trams, och med detta så menas  egentligen att den gamla förmoderna sociala plattformen fått ge vika för nya, jag ser ingetsom helst problem med det, men de nya är fortfarande begränsade, om än, på andra sätt.




Postmodernismen som hållning är för mig, bara en ny social plattform, den kanske dekonstruerar den moderna och de förmodena plattformarna. Har den då en egen plattform? Jag kan inte svara på om eller om den inte har det. Det kanske är något vi kan diskutera?


Återgå till "Religion och andlighet"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 6 och 0 gäster