Människan är försedd med en stark egoistisk självbevarelsedrift som på en gång kan skänka livslust och göra henne rädd för döden. Livet går därför i mångt och mycket ut på att, för det första, se till att man själv överlever så länge som möjligt och mår så bra som möjligt undet tiden, och, för det andra, att se till ens närmaste också gör det, ty om ens närmaste har bra chanser att överleva, ökar detta ens egna.
Människan insåg tidigt att döden väntade henne. Detta gick stick i stäv med hennes självbevarelsedrift och hotade på så sätt henens livslust, då det pumpade upp dödsrädslan. Vad göra?
Kunde det finnas någon/något som skulle kunna garantera människan ett fortsatt gott liv? Allt i nauren föds, lever och dör. Alltså fanns det inget där som skulle kunna vara till någon hjälp.
Då borde man kanske försöka blicka bortom naturen? På samma sätt som kläderna man hade på sig hade någon som tillverkat dem och på samma sätt som någon bakat brödet man åt, måste det finnas någon som skapat naturen, med alla dess ätliga frukter och bär, djur att jaga och vars skinn man kunde klä sig i.
Detta något, denne skapare, kallade människorna med tiden andemakter/gudar/ Gud. Finessen med dessa var att man gav dem evigt liv eller åtminstone ett längre liv än man själv hade. Här fanns den faktor som kunde garantera en själv ett evigt och gott liv eller åtminstone ett betydligt längre liv än det innevarande. Så kunde självbevarelsedriften tillfredsställas, livslusten få näring och dödsrädslan hållas stången. Utmärkt!
Men då dök människor upp som ville ha makt för att därmed kunna leva ett så behagligt liv som möjligtför egen del. Kyrkan, prästerna. Dessa satte upp villkor för människorna för att de skulle få evigt liv. De övertygade folket om att de kunde administrera det eviga livet, pytsa ut det till dem som hade den rätta övertygelsen, dvs. "skänka det" till dem som underställde sig kyrkans och prästerskapets auktoritet, andligt, själsligt och kroppsligt.
På så vis ledde den egoistiska självbevarelsedriften till att tron på en faktor som kunde garantera evigt gott liv uppkom (evigt liv som det enda som ultimativt skulle kunna tillfredsställa denna drift) och därmed uppkom också ett prästerskap som kunde snylta på och utnyttja dessa förhållanden för egen räkning.
Utan människans överdrivna, egoistiska självbevarelsdrift med ty åtföljande dödsrädsla, skulle det inte finnas någon verklig grund för religion, ingen kyrka, inget prästerskap skulle existera. Imagine!
Enda buggen i det hela är frågan ingen troende vågar ställa: Har Gud själv en oändlig, aldrig sinande självbevarelsedrift som håller honom vid evigt, oändligt liv, eller kan Gud tröttna på hela skiten och släcka ner det, dra sig tillbaka till den stillhet varifrån han kommit? Vad hjälper det då att tro på honom?
Med vänlig hälsning Algotezza
Religion - självbevarelsedriftens överbyggnad?
Moderator: Moderatorgruppen
Religion - självbevarelsedriftens överbyggnad?
Algotezza aka Algotezza
Meget intressant. Då kan man dra paralellen att djur inte tror på gud, då de inte fruktar döden. De förstår helt enkelt inte vad det är.
Men är vår gudatros och livskrafts enda drivkraft egoism, med dödsrädsla som resultat? Jag har personligen svårt att se denna självbevarelsedrift och egoism som grunderna till godhet. Överlagd godhet existerar i våra handlingar, varför skulle vi annars hjälpa främlingar som behöver hjälp. Kommer du ihåg när man var liten och mötte skadade djur, hur de tände en stark vilja av att hjälpa dem? Vi kan väl inte på allvar tro att vi gynnas av att enstaka djurindivider överlever?
Vår hjärna är troligtvis mer komplex än att bara en drivkraft skulle skapa vårt kall efter Gud. Men att rädsla är ett av fundamenten i vår drivkraft, det förnekar jag inte. Fint skrivet.
Men är vår gudatros och livskrafts enda drivkraft egoism, med dödsrädsla som resultat? Jag har personligen svårt att se denna självbevarelsedrift och egoism som grunderna till godhet. Överlagd godhet existerar i våra handlingar, varför skulle vi annars hjälpa främlingar som behöver hjälp. Kommer du ihåg när man var liten och mötte skadade djur, hur de tände en stark vilja av att hjälpa dem? Vi kan väl inte på allvar tro att vi gynnas av att enstaka djurindivider överlever?
Vår hjärna är troligtvis mer komplex än att bara en drivkraft skulle skapa vårt kall efter Gud. Men att rädsla är ett av fundamenten i vår drivkraft, det förnekar jag inte. Fint skrivet.
Det är underbart att se, Algotezza, som det alltid är när du skriver något.
Denna insikt har jag själv burit på, sedan jag själv upptäckte att jag har en puls; jag blev medveten om att jag har ett härta, som en bedrövlig, eller vacker dag kommer upphöra att slå. Dödsångesten, blev ett faktum. Som jag ju tror att vi ALLA upplever, somliga mer, somliga mindre - varför det ter sig på detta vis är ju dock en helt annan diskussion.
Var det så, att den första människan, den förste att inse att denne har en puls, att denne, kommer någon dag att upphöra, är början på detta elände (om man nu vill kalla det så, ja, jag vill ju det), och allt som kommer därtill?
Det är dags att gå vidare, och att lära sig att acceptera.
/GUD
Denna insikt har jag själv burit på, sedan jag själv upptäckte att jag har en puls; jag blev medveten om att jag har ett härta, som en bedrövlig, eller vacker dag kommer upphöra att slå. Dödsångesten, blev ett faktum. Som jag ju tror att vi ALLA upplever, somliga mer, somliga mindre - varför det ter sig på detta vis är ju dock en helt annan diskussion.
Var det så, att den första människan, den förste att inse att denne har en puls, att denne, kommer någon dag att upphöra, är början på detta elände (om man nu vill kalla det så, ja, jag vill ju det), och allt som kommer därtill?
Det är dags att gå vidare, och att lära sig att acceptera.
/GUD
Flows are necessary—and indeed this is a thought in terms of flows—the feminine flow, following very determined trajectories, rises up following the lines of masculine flow, along the spinal column, to go to the brain, and that’s desire in its immanence as a process.
– Deleuze
– Deleuze
Ohm skrev:Meget intressant. Då kan man dra paralellen att djur inte tror på gud, då de inte fruktar döden.
Och hur har du kommit fram till detta? Kanske är det så att de bara inte räds döden? Jag har inte en aning, det måste vara skönt att bara veta.
Ohm.
Du får det att låta som om "godhet", "altruism" och liknande begrepp skulle vara något absoult, något objektivt. Jag förstår dig, för att jag upplever det rent subjektivt så; jag är god och altruistisk! Men jag undrar vilka "vi" är?
Jag minns när jag var liten och ville kela, och gosa med katterna, emedan grannpojken fann att det var roligare att dränka katterna i närmsta groddamm, att se de stackars små liven lida, han fann njutning i detta.
Denna förenkling av allt är något jag stör mig på (jag motsäger, med största sannollikhet mig själv här). Något att jobba på.
Somliga är utav godo, andra är utav ondo.
Flows are necessary—and indeed this is a thought in terms of flows—the feminine flow, following very determined trajectories, rises up following the lines of masculine flow, along the spinal column, to go to the brain, and that’s desire in its immanence as a process.
– Deleuze
– Deleuze
Pho-ku.
Jag är ledsen för mitt klumpiga formulerande, det är något jag försöker bättra mig på. Djurs självmedvetande är en omstridd fråga när det gäller de högre stående däggdjuren, men vi kan väl enas om de primitivare djurens oförmåga att vara medveten om sitt egna medvetande, eller? Ett sådant djur kan ej ha förmågan att se sig själv dö, då han själv inte existerar i sin verklighet. Han kan bara vara instinktivt rädd och vilja undvika smärta. Men jag kan självklart inte veta, bara spekulera.
Ja, du har rätt, vår syn på världen är subjektiv och vi kommer aldrig kunna se bortom vårt egna medvetande. Jag kan även sträcka ut mig att vi själv uppfunnit vår moral. Verkligheten besitter inga värden.
Men, som människa (för det är ju trots allt allt jag är
) lägger jag stor vikt på våra moraliska ramar. Överlagd godhet är inte alltid att begå "goda gärningar" i alla situationer, det innebär att vi kan begå gärningar utan att direkt få tillbaka respons. Men jag vet, denna syn på vår moral är väldig förenkligad och totaliär.
Visst är det lite ironiskt dock, att kattens lek med den hjälplösa musen vände och blev pojkens lek med den hjälplösa katten.
Jag är ledsen för mitt klumpiga formulerande, det är något jag försöker bättra mig på. Djurs självmedvetande är en omstridd fråga när det gäller de högre stående däggdjuren, men vi kan väl enas om de primitivare djurens oförmåga att vara medveten om sitt egna medvetande, eller? Ett sådant djur kan ej ha förmågan att se sig själv dö, då han själv inte existerar i sin verklighet. Han kan bara vara instinktivt rädd och vilja undvika smärta. Men jag kan självklart inte veta, bara spekulera.
Ja, du har rätt, vår syn på världen är subjektiv och vi kommer aldrig kunna se bortom vårt egna medvetande. Jag kan även sträcka ut mig att vi själv uppfunnit vår moral. Verkligheten besitter inga värden.
Men, som människa (för det är ju trots allt allt jag är
) lägger jag stor vikt på våra moraliska ramar. Överlagd godhet är inte alltid att begå "goda gärningar" i alla situationer, det innebär att vi kan begå gärningar utan att direkt få tillbaka respons. Men jag vet, denna syn på vår moral är väldig förenkligad och totaliär.
Visst är det lite ironiskt dock, att kattens lek med den hjälplösa musen vände och blev pojkens lek med den hjälplösa katten.
Ohm skrev:Visst är det lite ironiskt dock, att kattens lek med den hjälplösa musen vände och blev pojkens lek med den hjälplösa katten.
Väl beskådat.
Komplexitet är underbart, hur vore det annars utan detta fenomen? Skulle vilja dra det ännnu längre, men låt oss inte smutsa ned Algotezzas tråd.
On topic, ready lets go!
Flows are necessary—and indeed this is a thought in terms of flows—the feminine flow, following very determined trajectories, rises up following the lines of masculine flow, along the spinal column, to go to the brain, and that’s desire in its immanence as a process.
– Deleuze
– Deleuze
Re: Religion - självbevarelsedriftens överbyggnad?
"Algotezza"]Människan är försedd med en stark egoistisk självbevarelsedrift som på en gång kan skänka livslust och göra henne rädd för döden. Livet går därför i mångt och mycket ut på att, för det första, se till att man själv överlever så länge som möjligt och mår så bra som möjligt undet tiden, och, för det andra, att se till ens närmaste också gör det, ty om ens närmaste har bra chanser att överleva, ökar detta ens egna.
(sido reflektion)
Det är för tragiskt! Har vi inte kommit längre än så?
Människan insåg tidigt att döden väntade henne. Detta gick stick i stäv med hennes självbevarelsedrift och hotade på så sätt henens livslust, då det pumpade upp dödsrädslan. Vad göra?
Hennes? Varför definiera människan som en hon?
Kunde det finnas någon/något som skulle kunna garantera människan ett fortsatt gott liv? Allt i nauren föds, lever och dör. Alltså fanns det inget där som skulle kunna vara till någon hjälp.
Då borde man kanske försöka blicka bortom naturen? På samma sätt som kläderna man hade på sig hade någon som tillverkat dem och på samma sätt som någon bakat brödet man åt, måste det finnas någon som skapat naturen, med alla dess ätliga frukter och bär, djur att jaga och vars skinn man kunde klä sig i.
Detta något, denne skapare, kallade människorna med tiden andemakter/gudar/ Gud. Finessen med dessa var att man gav dem evigt liv eller åtminstone ett längre liv än man själv hade. Här fanns den faktor som kunde garantera en själv ett evigt och gott liv eller åtminstone ett betydligt längre liv än det innevarande. Så kunde självbevarelsedriften tillfredsställas, livslusten få näring och dödsrädslan hållas stången. Utmärkt!
Men då dök människor upp som ville ha makt för att därmed kunna leva ett så behagligt liv som möjligtför egen del. Kyrkan, prästerna. Dessa satte upp villkor för människorna för att de skulle få evigt liv. De övertygade folket om att de kunde administrera det eviga livet, pytsa ut det till dem som hade den rätta övertygelsen, dvs. "skänka det" till dem som underställde sig kyrkans och prästerskapets auktoritet, andligt, själsligt och kroppsligt.
På så vis ledde den egoistiska självbevarelsedriften till att tron på en faktor som kunde garantera evigt gott liv uppkom (evigt liv som det enda som ultimativt skulle kunna tillfredsställa denna drift) och därmed uppkom också ett prästerskap som kunde snylta på och utnyttja dessa förhållanden för egen räkning.
Utan människans överdrivna, egoistiska självbevarelsdrift med ty åtföljande dödsrädsla, skulle det inte finnas någon verklig grund för religion, ingen kyrka, inget prästerskap skulle existera. Imagine!
Enda buggen i det hela är frågan ingen troende vågar ställa: Har Gud själv en oändlig, aldrig sinande självbevarelsedrift som håller honom vid evigt, oändligt liv, eller kan Gud tröttna på hela skiten och släcka ner det, dra sig tillbaka till den stillhet varifrån han kommit? Vad hjälper det då att tro på honom?
Med vänlig hälsning Algotezza
Varför definiera människan som en hon och gud som en han?
Demontera hela din frågeställning med att definiera dem som *den/det*.
Ohm skrev:Meget intressant. Då kan man dra paralellen att djur inte tror på gud, då de inte fruktar döden. De förstår helt enkelt inte vad det är.
Har du varit på ett slakteri för grisar nångång måhända?
Kanske du har promenerat på den afrikanska savannen?
Inte? Då rekommenderar jag dig ett besök på båda så
ska du få se djurs reaktion inför en kommande död!
Intressant inlägg!
Jag håller med om om det du säger, men jag tror att det finns ytterligare faktorer.
Om man kastar en boll framför en katt så jagar katten genast bollen. Kastar man en boll framför en människa ser denne efter vartifrån bollen kom. Orsaksglasögonen som människan besitter tror jag är en stor del till gudatro, andlighet and so on..
Vi vill förstå varför vi är här - ha mening, syfte osv. Att vända sig mot något övernaturligt blir därför inte så konstigt..
kanske eller hums mums...
Jag håller med om om det du säger, men jag tror att det finns ytterligare faktorer.
Om man kastar en boll framför en katt så jagar katten genast bollen. Kastar man en boll framför en människa ser denne efter vartifrån bollen kom. Orsaksglasögonen som människan besitter tror jag är en stor del till gudatro, andlighet and so on..
Vi vill förstå varför vi är här - ha mening, syfte osv. Att vända sig mot något övernaturligt blir därför inte så konstigt..
kanske eller hums mums...
"Man blir bara smartare om man spelar mot en smartare motståndare"
Återgå till "Religion och andlighet"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 127 och 0 gäster