Ber inte alla ateister till Gud i de värsta situationer?

[Cosmic philosopher]

Tydligen verkar inte alla ateister vända sig till Gud om hjälp i ens de värsta situationer... Eller har jag fel? Vad förlorar en ateist på att vända sig till Gud i bön?

Här förklarar den skickliga bergsklättraren Joe Simpson om hans ateism som gav han mening och kraft att rädda sitt eget liv när han med brutet ben, med inget vatten och ingen mat, fångad i en spricka i en glaciär under nästan hopplösa förhållanden.  Eller inbillar han sig att han inte bad om hjälp till "något där ute"?

<object><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/nWhmOwGqcMQ?version=3"><param name="allowFullScreen" value="true"><param name="allowScriptAccess" value="always"><embed src="http://www.youtube.com/v/nWhmOwGqcMQ?version=3" type="application/x-shockwave-flash" allowfullscreen="true" allowScriptAccess="always" width="640" height="390"></object>

Kommentarer?

Funderar

Cosmic philosopher

[Marko]

En bön livar inte upp min mor från det döda, man kan inte be om allt.
Vissa saker får man lösa själv. Jag ser inte att gud är i världen som ett fysiskt objekt,
Det fysiska får vi klara upp själva, och har man tur så kan man få hjälp av andra.
Jag tror på en kraft mellan människor som kan kommunicera med varandra, lite som bönen har funktion till att kommunicera med gud. En andlig kommunikation som alltid existerar mer eller mindre starkt, koncentration gör den starkare.

Mina debatter med gud kallar jag inte för bön, den finns där som ett fokus på en kraft eller energi som är som den är.


vad jag hört är att människor som ligger inför döden ofta blir troende. Vet inte varför eller om det stämmer.

Vad jag menar är att finns det något rätt eller fel sätt att be på ?
Hur vet vi att en som säger att han är ateist verkligen är det ?, tänk om denne tror på något i sitt inre men inte bryr sig att definiera det eller ens bry sig, det är där naturligt. Vem vet vem gud är eller om han ens är.. Är alla troende troende för att dom säger att dom tror, tänk om dom inte tror och egentligen är ateistiska i sin grund ?

[monstret]

Tydligen verkar inte alla ateister vända sig till Gud om hjälp i ens de värsta situationer... Eller har jag fel? Vad förlorar en ateist på att vända sig till Gud i bön?

Det är nog ganska svårt att svara på. Alla har ju sin egen tro eller icke-tro och i olika styrka. Ateismen finns ju uppdelad i positiv och negativ ateism där den positiva ateismen innebär att man tror att Gud inte finns och den negativa innebär att man helt enkelt saknar tro. Och sedan finns ju agnosticism som drar det hela ännu längre och menar att man inte kan veta huruvida det finns någon Gud över huvud taget.

Jag kan tänka mig att om man är positiv ateist så kommer inte tanken på att "jamen, Gud kanske finns ändå och jag har inget att förlora". Däremot vid svagare ateism så har du ju rätt – då kan man få en idé om att så att säga helgardera sig genom att be en bön.

[Lill-Leif]

Det finns så många gudar att välja på att jag skulle ha svårt att bestämma mig vid en nödsituation.

[freddemalte]

Tydligen verkar inte alla ateister vända sig till Gud om hjälp i ens de värsta situationer... Eller har jag fel? Vad förlorar en ateist på att vända sig till Gud i bön?

Här förklarar den skickliga bergsklättraren Joe Simpson om hans ateism som gav han mening och kraft att rädda sitt eget liv när han med brutet ben, med inget vatten och ingen mat, fångad i en spricka i en glaciär under nästan hopplösa förhållanden.  Eller inbillar han sig att han inte bad om hjälp till "något där ute"?

[en liten film]

Kommentarer?

Funderar

Cosmic philosopher

Hej Cosmic philosopher

Så fort någon ber till Gud är ju denne inte ateist så svaret måste bli att en ateist a priori inte kan be till Gud

Skämt å åsido, och för att svara seriöst på din fråga så gissar jag att det är väldigt olika från person till person. Det finns säkert hårdnackade ateister som blir religiösa i svåra tider och religiösa människor som ger upp sin Gud i likande situationer (då de upptäcker att de inte bli bönhörda etc.) . . .

Videon var för övrigt intressant!

Vänligen

Fredrik

[Cosmic philosopher]

Tack för alla era intressanta svar! Fortsätt gärna med mer kommentarer!

Jo, det är ju riktigt som freddemalte var inne på att i det ögonblicket någon ber till en gud är ju vederbörande i det ögonblicket ingen ateist...

Förresten, för att gå till den andra ytterligheten - i de bästa, de trevligaste och skönaste situationer - undrar hur många ateister som någon gång har utbrist orden: "Gud, vad skönt"!  när de t ex haft bra sex... Kanske en övervägande majoritet... Kan man säga att de är ateister då? Handlar de konsekvent då?

[Marko]

Tack för alla era intressanta svar! Fortsätt gärna med mer kommentarer!

Jo, det är ju riktigt som freddemalte var inne på att i det ögonblicket någon ber till en gud är ju vederbörande i det ögonblicket ingen ateist...

Förresten, för att gå till den andra ytterligheten - i de bästa, de trevligaste och skönaste situationer - undrar hur många ateister som någon gång har utbrist orden: "Gud, vad skönt"!  när de haft sex... Kanske en övervägande majoritet... Kan man säga att de är ateister då? Handlar de konsekvent då?

Tro finns väl i hjärtat och inte i ordet eller tanken ?
gud kan användas metaforiskt as well,
Det där med konsekvent ser jag som dumt och trångsynt, att hålla sig till en princip bara för att få trovärdighet.

[monstret]

Tack för alla era intressanta svar! Fortsätt gärna med mer kommentarer!

Jo, det är ju riktigt som freddemalte var inne på att i det ögonblicket någon ber till en gud är ju vederbörande i det ögonblicket ingen ateist...

Förresten, för att gå till den andra ytterligheten - i de bästa, de trevligaste och skönaste situationer - undrar hur många ateister som någon gång har utbrist orden: "Gud, vad skönt"!  när de t ex haft bra sex... Kanske en övervägande majoritet... Kan man säga att de är ateister då? Handlar de konsekvent då?

Jag tror inte ens att troende skulle säga "Gud, vad skönt" med någon religiös betydelse. Det är bara ett förstärkningsord som vilket som helst.

[Minded]

Kärt barn har många namn. Oavsett om man inledningsvis kallar det 'gud', eller om man kallar det 'verkligheten'. Eller om man inte kallar det något alls. Därför har ateisten och teisten i realitet samma referenser, thus, bägge kan sägas ha rätt i sitt sagda - både att 'tro' och att 'icke-tro'. Det är samma grej, oavsett vad man kallar det, eller inte kallar det.

Thus, alla kan sägas 'be'. Men ordet 'be' är något som just förknippas med teism, varför man inte vill se fenomenets reella varande om man är ateist. En ateist skulle just inte kalla det någonting, och därmed ha exakt lika rätt som den troende som vill benämna det 'bön'.

[Kotten]

Intressant fråga!
Jag ser mig som aktiv ateist och jag kan säga att jag gjorde någon form av gudsbön så sent som i måndags som jag motvilligt kan berätta om. Jag är väldigt flygrädd och är i synnerhet rädd för start och landningar så när planet landade så var jag väldigt rädd och sa i mitt huvud för mig själv "Gud, jag tror inte alls att du existerar men om du skulle göra det så snälla se till att planet landar säkert så kan jag försöka bli en bättre människa." Mina tankar var lite luddiga och eftersom jag var så rädd så var formuleringen lite abstrakt och formuleringen"försöka bli en bättre.." var något mer i stil med "så kan du få göra mig till en bättre..."

Så här i efterhand känner jag skam över händelsen och det känns på något vis obekvämt att skriva om den. Dels för att jag tycker att "be om hjälp" till en högre makt om den existerade är moraliskt förkastligt(eftersom det finns viktigare problem i världen för ett högre väsen att ta itu med) och likväl i skamligt syfte att jag bad när jag kallar mig ateist. Jag tror också att om jag bad till något så var det till den kristna guden.

Själva fenomenet ser jag som en sinnesförvirring och återtar hållningen som ateist, även om jag då vid incidenten får kallas någon form av agnostiker, om än för en kort stund...

Jag antar att också religiösa får förvirringar ibland och ifrågasätter sin uppfattning? Undantaget Job då möjligtvis... Som är fiktiv

[Cosmic philosopher]

Intressant fråga!
Jag ser mig som aktiv ateist och jag kan säga att jag gjorde någon form av gudsbön så sent som i måndags som jag motvilligt kan berätta om. Jag är väldigt flygrädd och är i synnerhet rädd för start och landningar så när planet landade så var jag väldigt rädd och sa i mitt huvud för mig själv "Gud, jag tror inte alls att du existerar men om du skulle göra det så snälla se till att planet landar säkert så kan jag försöka bli en bättre människa." Mina tankar var lite luddiga och eftersom jag var så rädd så var formuleringen lite abstrakt och formuleringen"försöka bli en bättre.." var något mer i stil med "så kan du få göra mig till en bättre..."

Så här i efterhand känner jag skam över händelsen och det känns på något vis obekvämt att skriva om den. Dels för att jag tycker att "be om hjälp" till en högre makt om den existerade är moraliskt förkastligt(eftersom det finns viktigare problem i världen för ett högre väsen att ta itu med) och likväl i skamligt syfte att jag bad när jag kallar mig ateist. Jag tror också att om jag bad till något så var det till den kristna guden.

Själva fenomenet ser jag som en sinnesförvirring och återtar hållningen som ateist, även om jag då vid incidenten får kallas någon form av agnostiker, om än för en kort stund...

Jag antar att också religiösa får förvirringar ibland och ifrågasätter sin uppfattning? Undantaget Job då möjligtvis... Som är fiktiv

Hej Kotten!

Tack för att du så öppet delar med dig av denna din upplevda händelse/erfarenhet! Var det första gången du bad till Gud som du kan minnas?  Har du flygit tidigare? Och i så fall - har du inte haft behov av bönen då? (Jag är liksom dig också väldigt rädd för att flyga. Av den anledningen har jag faktiskt aldrig flygit (i detta nuvarande jordelivet). Men det går flera tåg:wink: )

Det kanske är så att blir "ateisten" bara tillräckligt rädd så kommer denna bön, medvetet eller omedvetet till utlösning. Denna bön om hjälp till "något där ute" skulle då, som jag har varit inne på tidigare, kunna vara en utveckling från djurets "ångestskri" i djurriket - en automatisk instinktiv reaktion om beskydd på något sätt - och som då alltså inte är något uppfunnet eller påhittat hos människan.

Jag ser mig själv som religiös och jag kan säga dej att jag ifrågasätter min uppfattning mycket ofta. Men det betyder inte att jag "lämnat" religiositeten. Men jag är öppen för att jag skulle kunna ändra mig. Jag finner det mycket intressant att läsa en ateists syn på Gud och få höra på hans/hennes argument om Guds existens etc.  Jag gillar att t ex att se youtube klipp på "mysfarbrorn" och ateisten(tror jag han är) Dan Dennett och höra hans argument.

På senare tid har  jag faktiskt inte  använt bönen alls speciellt ofta - och jag tycker att det i nuläget(den praktiska vardagen) fungerar lika bra som innan - ja, nästan ännu bättre utan bönen!  Ibland känns det t om ganska skönt att inte "behöva be"....

[Kotten]

Hej Kotten!

Tack för att du så öppet delar med dig av denna din upplevda händelse/erfarenhet! Var det första gången du bad till Gud som du kan minnas?  Har du flygit tidigare? Och i så fall - har du inte haft behov av bönen då? (Jag är liksom dig också väldigt rädd för att flyga. Av den anledningen har jag faktiskt aldrig flygit (i detta nuvarande jordelivet). Men det går flera tåg:wink: )

Det kanske är så att blir "ateisten" bara tillräckligt rädd så kommer denna bön, medvetet eller omedvetet till utlösning. Denna bön om hjälp till "något där ute" skulle då, som jag har varit inne på tidigare, kunna vara en utveckling från djurets "ångestskri" i djurriket - en automatisk instinktiv reaktion om beskydd på något sätt - och som då alltså inte är något uppfunnet eller påhittat hos människan.

Eller så är det exakt samma fenomen fast det tar ett annat uttryck i människor eftersom vi är mer intelligenta varelser och när vi utsätts för starka känslor kan vi inte alltid använda logiken fullt ut och vänder oss istället till en mera kreativa lösning grundlöst. Den är uppenbarligen inte fullt programmerad hos schamanerna eftersom dessa i en likartad situation skulle be till sina förfäder om hjälp... En person med stark tilltro till gud skulle också kunna förlora den, är att förlora tron också inprogrammerad? Jag ser inte riktigt möjligheten till det divana testet.

Jag har bett till gud flera gånger vill jag minnas, i synnerhet i svåra situationer, vid något tillfälle som barn när jag inte kunde andas. Och när jag hade den klassiska "skogsrå"-mardrömmen. Eller när jag har befunnit mig i en situationer när jag inte kunde röra kroppen det minsta inte ens kontrollera andningen och trodde att jag skulle vara komalagd och tvingas vara medveten om min omvärld utan att kunna reflektera över den. Jag har flugit ett par gånger innan och blivit gradvis mer rädd för varje gång. Första gången var det roligt. Andra gången otäckt och nu tredje gången fruktansvärt. Dessa övriga gånger inträffade kring 10-18 års åldern, denna nu när jag var 24.

Om jag har varit i behov av bönen? Jag tror inte att jag har fått något resultat av bönerna. Exemplet med att vissa kan finna styrka i att skapa sig en mening i tillvaron att helt enkelt få vara bebis och låta någon stor pappa ta hand om besluten det betvivlar jag inte. Men jag tror ingen har "lyhört" mina böner och isåfall får jag väl helt enkelt be den personen ta tillbaka detta.

*tar en paus och ber uppriktigt precis innan detta har skrivits*

Jag är en ärlig människa och nu har jag tagit mig en 15 sekunder av mitt liv, knutit händerna och bett följande till ett divant väsen: "Om du någonsin har lyhört mina böner så ber jag dig ta tillbaka allt jag har bett om, för jag tror inte att du existerar" Jag tror inte gud existerar men jag inser också möjligheten av att jag kan ha fel* så jag har gjort detta aktivt och med inlevelse och det kändes faktiskt lite otäckt... "som om" han lyssnade.

*=så länge och även om inte någon tycker något annat kan ju jag alltid ha fel?

Jag tror också att så fort människor låter sig helhjärtat "upptas" av något så blir det dels väldigt drivna(de ha en extern drivkraft) Oavsett om detta är Gud, Jesus, Allah, det flygande spagetti monstret, ateism eller ett politiskt ungdomsförbund. De tenderar också att bli helt uppslukade av sin sak. Jag betvivlar inte att personer som mediterar finner samma sinnesro, livsglädje och energi genom detta som personer som genomför en traditionell bön.


Jag rekommenderar tågen!

[Justin Case]

Jag är inte ateist utan agnostiker, men jag skulle vägra be till gud även i den värsta situation. Detta för att jag är så nyfiken - på om det finns något annat öde X som väntar mig om jag går emot strömmen och vägrar be till gud även i den värsta situation - att jag är beredd att ta risken att hamna i ett evigt helvete för att få en chans att få ödet X. Det finns ju ändå så många andra som får komma till himlen, om gud finns. Jag behövs inte specifikt där.

[Paul]

Hej alla.
Läs dessa rader ni som tror på Gud och ni som inte gör detta. Ni som tror på bönen och ni som inte gör detta.

Jag talar till er om bönen och bönens makt.Har ni felat i ert liv, har ni syndat mot de jordiska eller mot de himmelska lagarna, då skall ni inte genast bli modlösa, ej heller förtvivla, ty därigenom drar ni endast Mörkret tätare omkring er. Försök däremot att rätta er och stärka er vilja till det goda, ja, försök att ångra det ni har gjort! Men känner ni att ni inte själva förmår segra över det onda eller över det som frestar er, då skall ni som barn vända er till vår Fader efter mera hjälp och styrka. Ja, tala till Honom med full tilllit om allt det som vållar er sorg och bekymmer! Ty Han tröttnar aldrig på era klaganden och besvär, Han är alltid redo att ge er all den hjälp ni har behov av.

Men när ni ber till vår himmelske Fader, då skall ni inte kräva Hans hjälp, då skall ni inte rabbla upp den ena bönen efter den andra, eller säga: ber vi så många gånger om det ena, så många gånger om det andra, då kommer vi säkerligen att bli bönhörda! Ej heller behöver ni läsa upp bestämt formade böner på olika tider om dagen eller natten; ty allt det som är yttre eller vanemässigt når aldrig till vår Fader.Vill ni be, då skall bönen födas i era hjärtan och bäras av era tankar, då kommer även det svagaste rop att nå till vår Fader. Och aldrig skall ni ängslas över att de ord ni framstammar låter svaga eller ringa; ty ber ni av era hjärtans nöd och längtan, ber ni med innerlighet och full tillit, då hör vår Fader er, och då bönhör Han er.

Sannerligen, jag säger er: ju innerligare er bön är, ju starkare era tankar är, desto större styrka kommer ni att mottaga från vår Fader. Ty i bönen möts era tankar med Hans Tankar; i bönen möts er vilja till Ljuset och det goda med Hans Vilja, som är idel Ljus, renhet och kärlek.

Men hör mig, alla ni människor som lider, som är sorgsna, svaga och eländiga: förmår ni inte själva be ur hjärtat, förmår ni inte samla och fasthålla era tankar, då skall jag vara er talesman, då skall jag bära er bön till vår Fader. Detta skall jag göra för alla er som känner mig och älskar mig. Detta skall jag göra för alla de många som aldrig någonsin har hört mitt namn nämnas; detta skall jag göra för alla de många som behöver mig och har behov av min hjälp.

Och hör mig, alla ni som aldrig har bett, ni som inte vill, ni som inte har lärt er det, ni som inte hoppas, ej heller tror på någon bönhörelse, och alla ni som menar att Gud inte finns. Ni skall veta att varje gång ni sörjer över det onda och syndiga som finns i världen och inom er själva, varje gång ni fröjdar er över det som är ljust, vackert och härligt, då möts era tankar med vår Faders. Och Han som ser allt och vet allt, Han mottager era lyckliga och kärleksfulla tankar som ett tack för det goda Han har givit er, och Han mottager era sorgsna tankar som en bön om hjälp, en bön om större styrka och kraft, och Han ger er det som ni är i behov av.
Ja, sannerligen: era lyckliga eller sorgsna tankar väger ofta mer hos vår Fader än den skönast formade bönen.

Var inte själviska i er bön!
Be inte för er själva allena, utan be för alla (ha i era tankar) på hela Jorden. Och glöm inte dem som vid döden har lösts från de jordiska kropparna! Ja, be för alla som har återvänt till de himmelska boningarna; ty er bön och era kärleksfulla tankar kommer att glädja och stärka dem i deras svåra självrannsakningstid. Försök att kärleksfullt minnas dem som har lämnat er; ty inget är så plågsamt och bittert för dem som att se hur hastigt minnena bleknar, försvinner och sänks i glömskans djup; inget är så plågsamt och bittert för dem som att se hur hastigt de tomma platserna åter fylls. Glöm därför inte dem ni en gång älskade, utan bevara dem i ert minne; och om de har kränkt er eller syndat mot er medan de vandrade på Jorden, förlåt dem då av hela ert hjärta! Ty därigenom gör ni mången tung börda lättare för dem.

Tänk med vemod och kärlek på dem ni har mist, men jämra och klaga inte! Ty era suckar och själviska tårar binder och försenar dem i fullbordan av den räkenskap de skall avlägga. Ej heller får ni kalla dem till er för att tala om dåraktiga och likgiltiga ting. Och aldrig får ni utfråga dem om er framtids väl och ve; ty sådana frågor får de inte besvara, och ni gagnar sålunda varken dem eller er själva. Men kallar de på er, och talar de till er i vår Faders namn, då får ni lyssna på dem; ty då kommer de säkert för att varna er eller för att be om er hjälp eller förbön.

Ja, hör mig, ni människor! Var inte själviska i er bön, utan be för alla på hela Jorden; be för alla dem som vandrar med er, och för alla som har lämnat er. Ty med bönen skingrar ni Mörkret och drar Ljuset till er och till dem för vilka ni ber. Sannerligen, jag säger er: bönens makt är stor, när den bärs av kärleksfulla tankar; ty ni skall minnas: i bönen möts ni med vår Fader!
Vidare säger jag till er som älskar den gamla bönen ”Fader vår”: känner ni att ni bättre kan samla er i denna bön i stället för att själva forma era tankar, be då bara förtröstansfullt:

Den ursprunglia ”Fader vår” texten, från VML boken och "Kristi tal" till mänskligheten.

Fader, du som är i Himmelen,
helgat varde ditt namn;
led oss, tills vi träder in i ditt Rike;
ske din Vilja, såsom i Himmelen, så ock på Jorden;
vårt dagliga bröd giv oss idag;
förlåt oss våra skulder, och hjälp oss att förlåta
dem oss skyldiga äro;
led oss när vi frestas, och fräls oss ifrån ondo;
tag de döda i ditt förvar;
beskydda och bevara oss alla.
Amen

Så här undervisade Jesus sina anhängare ”Fader vår”.
(Bönen för de döda utelämnades av Paulus med motiveringen: att de döda, som hade levandegjorts och frälsts genom tron på Jesu försoningsdöd, inte behövde någon förbön, och som dog utan denna tro kunde ändå inte frälsas med en förbön.)

Texten speglar min övertygelse. (Men inte Paulus förvanskningar. Guds rike kommer aldrig till Jorden, och det är inte Gud som leder oss i frestelse eller prövning heller. Det borde de kristna höga herrar ändrat för länge sedan.)
Varma hälsningar Paul
E-post: pali_3000@hotmail.com

[freddemalte]

Jag är inte ateist utan agnostiker, men jag skulle vägra be till gud även i den värsta situation. Detta för att jag är så nyfiken - på om det finns något annat öde X som väntar mig om jag går emot strömmen och vägrar be till gud även i den värsta situation - att jag är beredd att ta risken att hamna i ett evigt helvete för att få en chans att få ödet X. Det finns ju ändå så många andra som får komma till himlen, om gud finns. Jag behövs inte specifikt där.

Hej Justin

1. Är du agnostiker vad gäller allt eller är det just existensen av en gud?

2. Vad är det du känner dig osäker på, vad gör dig till agnostiker och inte till ateist?

Vänligen

Fredrik