Jag har länge gått efter principen att om man inte visar något personligt så kan orden stå för sig själva. Det börjar bli mig mycket uppenbart att jag inte är något vakuum som låter de idéer jag presenterar tas utan avsändare. Snarare så får jag syn på hur vakuumet jag lämnat hela tiden fylls efter behag. Om någon är sympatisk min mening fylls det med ett positivt, om någon inte håller med tar ett negativt plats. Det här är en uppgörelse med det. Det här är ett försök att istället ge en möjlig tolkning av åsikter jag presenterat i ljuset av en historia om mina erfarenheter, mina tillkortakommanden, mina skydd jag rest mot världen. Det är en historia om mitt sökande efter att hitta det nihilistiska i mitt liv, och för att göra upp med mig själv så att jag kan realisera något fundamentalt nytt. Ni får ursäkta blottningen, den är avsedd att vara terapeutisk och skall inte tas som ett sätt att hävda sig, mig. Jag hoppas göra mig löjlig igen. Visa hur patetiska vi är. Detta i ett försök att vinna den sympati för de idéer jag presenterat men i en motsatt ansats än tidigare. Vara personlig. Erkänna mina persona. Men framför allt slippa den här förbannade svagheten som lögnen i att dölja sig innebär.
I mitt pass står det J oakim G rundh. Själv har jag aldrig identifierat mig mycket med det namnet. Ja egentligen bryr jag mig inte mycket om namn överhuvud taget. Jag kan kallas vad som helst. Det är hur jag kallas som är mig relevant. Här har jag använt ett alias "J r Auk". Det tog jag med inspiration av en tecknad serie "I R Baboon". Det har för mig flera betydelser.
J(oakim) rAuk. Rauk kallas jag av mina vänner. Men r:et betecknar också detta 'are'. Så man kan se det som J(oakim) Are Rauk. Jag ville hellre vara Rauk än Joakim. Det är min "ärliga" mask. Det vittnar om ett ställningstagande. Dessa två namn är också två olika persona, två masker, jag har burit. Som Joakim går jag till mitt jobb, eller mina jobb, och är "nykter", rationell och reserverad. Som Rauk umgås jag och berusar mig på alla möjliga sätt. Söker ge uttryck för att jag inte har några reservationer. Hymlar inte med några åsikter (trodde jag, eller gjorde jag, vilket har börjat fela mig). Som Joakim presenterar jag försiktigt de ideal jag nått genom de tankar jag närt. Som Rauk slänger jag dem i ansiktet på folk. I ett första möte med människor presenterar jag mig som "Jocke", eller "Joakim". Jag vill behålla rätten att censurera mig för att kunna styra mötets stämning. Jag tar mig rätten att avgöra vad den jag möter klarar av att höra. Jag har tyckt mig veta att det alltid kommer att finnas de där psykologiska spärrarna som omintetgör ärlig diskussion. Och så har jag blivit den största lögnaren. Jag antar att det inte är närvaron av argument som ger folks åsikter, utan det är deras patologi i form av trygghetsbehov.
Så har jag farit, far jag, fram. Antar hänsyn över folk, och i det omintetgör jag genuin hänsyn. Jag låter inte de jag möter själva ta ställning. Jag tar ställning åt dem.
Det är väldigt bekvämt att göra så. Jag kan tala med gammal som ung, fattig som rik. Allt genom att jag tempererar mig i dessa ytterligheter de två maskerna innebär för mig, för mitt ego. Jag behöver heller aldrig bli arg, ledsen, upprörd eller liknande annat än när jag "väljer" det. Jag spelar ju bara mina roller. Det träffar inte mig om någon fäller kommentar över mig (sker ju nästan bara när jag klär mig i "Rauk" annars är jag så beskedlig), eller har redan bländat de jag möter, de kommenterar bara ett skådespel har jag tänkt.
Jag har under det senaste halvåret, eller mer kanske, 2 åren kanske?, försökt göra en radikal självrannsakan. Först genom att titta på de personer som jag omgärdas av, deras situation, deras levnadspraktik. Sakta har jag närmat mig kärnan i mitt liv. Jag som upplever det. Takten har blivit snabbare och snabbare. Men jag har aldrig lyckats titta på mig själv ordentligt. Inte fått syn på mig själv. Nu fick jag det för ett tag sen. Fick se vad jag alltid ärat men glömt bort, ärliga samtal, öppna diskussioner. Ett litet samtal, och en så djup ångest över förlorad kärlek. Och jag inser att jag måste omvärdera min filosofi, mina levnadsantaganden. Jag trodde tex att jag kunde förhålla mig så att jag inte gav känslor uttryck. Nu ser jag att det har tagit sig uttryck ändå. Det "nyktra" återhållsamma har tagit sig uttryck i hämningslöst berusande. Sista glaset töms när inget finns kvar att dricka och inget finns att köpa. Mängden cannabis jag konsumerar har aldrig kunnat bli för mycket när jag sitter själv hemma. Enbart sömnen, eller redlösheten, har satt min gräns. Jag har kompenserat. Känslornas impetus har ränt rätt igenom mig och spillt sig.
Jag trodde också att jag tog hänsyn till folk när jag inte sa det jag såg skulle uppröra. I verkligheten gav jag ingen hänsyn. Det är en egoism och en nihilism. Det som inte är fallet tog jag som talande för mina bör i relationer. Jag har varit paternaliserande. Denna paternalism har gjort att jag måga gånger har idoliserat. Jag har utpekats som något annorlunda, speciellt, och ett skäl till varför mina bör inte kan vara andras. Idoliseringen har väckt hämndbegär, en vilja att riva ner mig för återskapa jämställdheten.
Jag tror att vi alla bär masker, jag tror det är ofrånkomligt. Men jag har varit medveten om det länge. Jag har nyttjat dessa två, med sina variationer, för mina syften. För att skyla min svaghet och mina behov av kontroll för mig själv. När man gör så relationer istället för att helt uppriktigt vara sanningsenlig så lägger man en vägg mellan relationen. Den väggen blir en lögn, lögnen blir en skada. Det perverterar. Jag ser folk som bara har en mask. Hur mycket svårare det är att se den. Hur krampaktigt de bygger sin självbild kring den där enda masken. Övertygar sig vara genuina. Själva skiftet är ju något som inte kan ta plats om man inte samtidigt erkänner att någon har masken. Själv trodde jag länge att "Joakim" var min mask. Nu har jag insett att båda är masker, att inget av mina uttryck är genuint.
Det är därför jag haft så svårt att få syn på ångesten, fått syn på mig själv. Det har alltid varit detta i vägen. En eller annan persona. Jag inser att allt detta har att göra med de stigma som vi ger olika praktiker och åsikter. Jag vet att ofta när jag trott mig börjar slappna av, när så att säga "Rauk" börjar ta plats över "Joakim" så ser jag en viss återhållsamhet hos människor. Vilket inte är konstigt eftersom det mitt uttryck är maniskt i mångt och mycket. Det är som om de börjar misstänka att de kommer komma få höra något som de inte vet om de kan acceptera, och även som om en rädsla för att jag skall visa mig sitta och ljuga. Det är lätt att se sådant efter man vant sig att leta tecken. När reservationen börjar ta plats. Jag har alltid föraktat det. Föraktat den ofrihet i tanken som vi alla har, men jag har haft svårt att se min egen, har svårt att se det. Jag har trott mig förstått så många av mina antaganden, löst så många trauma osv så att jag har trott mig inte ha några förbehåll för tanken. Så därav har jag bestämt mig för att jag är den som avgör hur mycket andra skall få veta av vad jag tänker. -De kan inte hantera det!, har jag tänkt. Så har jag rättfärdigat mina masker, rättfärdigat mitt skylande över mina svagheter, mitt kontrollbehov.
Det är ett skydd för att slippa lida jag antagit. Och med det idén om att man inte lider då. Men lidandet är inte bara uppmärksammandet utan det formar sig om man inte tar hand om det. Skadan det gör i psyket och de strukturer som upprättas i vår egologi måste man vara ärlig med inför sig själv. Det formar sig undermedvetet liksom vi redan är kastade. Flykten är bara sken!
Så vem är jag? Ingen alls, ingen särskild. Men en särskild som ändå har förödmjukat mig inför mig själv om och om igen. Som jag påtalade i en annan tråd. Att spegla sig i andras förakt är stärkande för karaktären, för integritet. För vad vet den som stirrar ner om vad som föranledde det som där tar plats? Hur som helst, jag har inte gjort något med mitt liv som står nedtecknat i böcker, jag har varit en anonym, tillbakadragen person som agerat enbart i det lilla jag mött. Men jag är nöjd med det. Alla misslyckanden. Det är egentligen min viktigaste insikt. Folk kan inte hålla borta den bild du ser av dig själv hur mycket de än sett av tidigare bilder. Du kan förödmjuka dig, lida brist på alla symboler, vara vidrig, äcklig, smutsig, gemen, liten, patetisk, allt ni kan tänka er. Allt slutar med den blick DU är beredd att ge den du möter. Ingen kan egentligen döma någon annan, vi dömer oss själva, och vi lider bara det som är en dom vi accepterar, allt annat stärker oss. Även om det får ta omvägen över känslostormar över orätter.
Jag står listad i telefon katalogen ringer ni mig så svarar jag glad i hågen! Om det passar mig, men jag talar ändå gärna om livets mödor, så blygs inte om behovet trängtar, det har det gjort för mig, så jag är inte trilsk, även om det måste påtalas
Och som jag sagt tidigare, jag behöver intet annat än meningsfulla samtal, men är även beredd att diskutera mening i andras liv. Även om jag liksom andra lever under livet betingelser!
Ps. Jag tar mig rätten att förhoppningsvis rasera spindlarnas upptag av detta. Annars kommer detta förmodligen figurera främst som min kommande persona, vilket kunde ledda till flyktens omintetgörande. Och så hoppas jag att detta får mig att känna avsmak så att min mauvaise foi flyr och jag börjar göra något. Och om någon tror att det här är ett kategorisk avstånd från droger, think again, det här är bara att ansvara över ett bruk!
Ds.
The loathsome mask has fallen, the man remains
Sceptreless, free, uncircumscribed, but man
Equal, unclassed, tribeless, and nationless
Exempt from awe, worship, degree, the king
Over himself; just, gentle, wise...
Prometheus Unbound, P B Shelley
