Låg och lyssnade på den här igår och grät. Över att sitta fast mellan jorden och gud i överflygande emotionella transmutationer, i klyvningen genom karman, att aldrig kunna göra något fullt ut känslomässigt, inte kunna leva spontant och enkelt, eftersom man är för bortom och sorglig bärande sin skuld. För lat och för rastlöst engagerad på samma gång. Total jävla sentimentalt haltande och "borta i sinnet" samtidigt, söker ändå mig tillbaka till mänskligheten men är har blivit för surrealistisk för att ens kunna känna längre.
Never seen the sea
http://www.youtube.com/watch?v=S83EiI7Yuxk
Känner vi inte alla de här mentala problemen, trasslet och komplexiteten? Det är endå ganska jordnära. Är vi inte alla samma människa vilket också är det enda vi har gemensamt? Unik är väl ett traumatiskt begrepp, en slags provokation.
Förening
Moderator: Moderatorgruppen
Pga kompromisser, utklädd.
Text till tomheten i hör i ditt hvuud.
I Hagnestahill blinkar TV-ljusen
Jag gör vad jag kan
Drömmer mig bort
I Hagnestahill
Bland de identiska husen
Rycker vi till
Reklamen avbryts för sport
Ingenting
Först kom ingenting
Sen kom ingenting
Sen kom ingenting
Men ingenting är
(ingen, ingen, ingen, ingen)
Dom jävlarna tog oss en efter en
Dom ljög och bedrog oss med sanningen
Dom jävlarna tog min älskling där
Från krönet av kullen kan jag se
Min förlorade värld
Jag ska göra nånting
Jag ska slå er med häpnad
Gå över en gräns
Jag ska bryta mig ut
Jag älskar dig så
Som att vara beväpnad
Och under belägring
Kan jag skjuta dig ut
Ingenting
Först kom ingenting
Sen kom ingenting
Sen kom ingenting
Men ingenting är
(ingen, ingen, ingen, ingen)
Dom jävlarna tog oss en efter en
Dom ljög och bedrog oss med sanningen
Dom jävlarna tog min älskling där
Från krönet av kullen kan jag se
Min förlorade värld
Ingenting
Först kom ingenting
Sen kom ingenting
Sen kom ingenting
Men ingenting är
(ingen, ingen, ingen, ingen)
Dom jävlarna tog oss en efter en
Dom ljög och bedrog oss med sanningen
Dom jävlarna tog min älskling där
Från krönet av kullen kan jag se
Min förlorade värld
Text till tomheten i hör i ditt hvuud.
I Hagnestahill blinkar TV-ljusen
Jag gör vad jag kan
Drömmer mig bort
I Hagnestahill
Bland de identiska husen
Rycker vi till
Reklamen avbryts för sport
Ingenting
Först kom ingenting
Sen kom ingenting
Sen kom ingenting
Men ingenting är
(ingen, ingen, ingen, ingen)
Dom jävlarna tog oss en efter en
Dom ljög och bedrog oss med sanningen
Dom jävlarna tog min älskling där
Från krönet av kullen kan jag se
Min förlorade värld
Jag ska göra nånting
Jag ska slå er med häpnad
Gå över en gräns
Jag ska bryta mig ut
Jag älskar dig så
Som att vara beväpnad
Och under belägring
Kan jag skjuta dig ut
Ingenting
Först kom ingenting
Sen kom ingenting
Sen kom ingenting
Men ingenting är
(ingen, ingen, ingen, ingen)
Dom jävlarna tog oss en efter en
Dom ljög och bedrog oss med sanningen
Dom jävlarna tog min älskling där
Från krönet av kullen kan jag se
Min förlorade värld
Ingenting
Först kom ingenting
Sen kom ingenting
Sen kom ingenting
Men ingenting är
(ingen, ingen, ingen, ingen)
Dom jävlarna tog oss en efter en
Dom ljög och bedrog oss med sanningen
Dom jävlarna tog min älskling där
Från krönet av kullen kan jag se
Min förlorade värld
Sa till mig själv "-säg ett nummer", och jag sa "-17" -sen upptäckte jag att det var så långt listan räckte, med låten FF.
Relaterad till ett tidigare tvång -sekund 2.12 ang "vilket fel jag gör": Allt som inte är musiken.
Det är kört för er. För jag bara säger hur vi har det och det orkar ni inte ens fejsa.
Fick ett tvång igen -bara för att jag är här nu, osv. Låten 5 på listan och sekund 10 -en hastig bild på en brinnande träbit som kastas på asfalten.
...
Nej -det går inte att fly, ifrån något. Hur ska jag göra det här tydligare?
Uteliggare skulle gilla de matrester som överklassen slänger på bakgården. Så prata inte om problem.
Relaterad till ett tidigare tvång -sekund 2.12 ang "vilket fel jag gör": Allt som inte är musiken.
Det är kört för er. För jag bara säger hur vi har det och det orkar ni inte ens fejsa.
Fick ett tvång igen -bara för att jag är här nu, osv. Låten 5 på listan och sekund 10 -en hastig bild på en brinnande träbit som kastas på asfalten.
...
Nej -det går inte att fly, ifrån något. Hur ska jag göra det här tydligare?
Uteliggare skulle gilla de matrester som överklassen slänger på bakgården. Så prata inte om problem.
Förstod en personlig felkoppling och beslutande mig för att försöka "återställa balansen" -söka betydelse i att ge istället för att få. Gick in för att gå in i musikens jag istället för att vara stressad, har mycket potential där. La mig, lånade Gustafs rock-mp3 med över 2200 låtar, satte på suffle och attackerades direkt av: http://www.youtube.com/watch?v=zHzLWLFTPPI&feature=fvst
Några dagar sen:
Känner att jag hamnat i ett GENUINT FLÖDE, och skulle gärna vilja möta någon som är öppnad. Jag tycker det känns kränkande att kalla mig för en konstnär. "You don't have to talk about the truth cuz I already know".
Hörde sedan den här:
Några dagar sen:
Jag kom på att den totalt okontrollerade rörelsen i gräns till det tidigare minnet är den enda skönheten jag har. Innan dess hade jag -för att göra något åt det hela, beslutat mig för ett ultimatum: 31 dec/1 jan -självmord, i stil med hon Anna Odell, i fall ingen tar mig på allvar -alltså ursäkta, men jag bryr mig inte längre. Det enda jag söker är en ZON; fullständig lojalitet avskuret ifrån alla tröstsökande behov, i utbyte mot min kropp och själ och flytande ägodelar.
Känner att jag hamnat i ett GENUINT FLÖDE, och skulle gärna vilja möta någon som är öppnad. Jag tycker det känns kränkande att kalla mig för en konstnär. "You don't have to talk about the truth cuz I already know".
Hörde sedan den här:
Oh, my love, it's a long way we've come
From the freckled hills to the steel and glass canyons
From the stony fields to hanging steel from sky
From digging in our pockets for a reason not to say goodbye
These are the hands that built America
America
Last saw your face in a watercolor sky
As sea birds argue, a long goodbye
I took your kiss on the spray of the New Line Star
You gotta live with your dreams, don't make them so hard
And these are the hands that built America
America
Of all the promises, is this one we could keep
Of all of the dreams, is this one still out of reach
Halle, holy
Mitt portätt av Avantgardets språkliga jag och hans närvaro:
http://www.youtube.com/watch?v=GV6EZNE6lXI
http://www.youtube.com/watch?v=GV6EZNE6lXI
Var har vi vår allas lojala, transcendental-transsexual kvartetshora?
http://www.youtube.com/watch?v=es_guCxSFRA
http://www.youtube.com/watch?v=es_guCxSFRA
http://www.youtube.com/watch?v=LMavz2xm ... re=related
Jag gör mig motståndskraftig genom att inte skämmas eller oroa mig för att jag tvingas gestalta en viss rollarketyp med deras minnen för att med med min närvaro studera ut något nödvändigt i bilden ren och klar, så att vi kan gå vidare, vi är liksom mest av allt ett instrument för detta just.
Har kännt mig mycket jagad av att vara en schablon i varje förändringssteg hela tiden och inte riktigt kunna hantera det.. Men det här är potential och närvaro -behöver bara fatta läget genom ge sig in i sitt vatten.
Fick den här låten av en turk jag pratade med under kanske 10-15 ggr på msn först aftonbladet chat för kanske 4-3 år sen.. Han flyttade till en ö i någonstans minns inte var, sydostasien eller något, permanent inriktat för att röka gräs som han hade varit på i slutet av gymnasiet, en sådan där extremt känslig buddhaidealist som man faktiskt inte riktigt inte kan ta på allvar. Några år äldre än mig, såg honom på en liten film när han åkte skatebord och kände igen honom från när jag som 13åring var på Fyrishovbadet i Uppsala och blev typ stött på. Sen ännu mer ja sådär.. så hörde jag plötsligt denna röst som jag kände igen (min värld av intryck är primtiv och överdriven i min kontroll av minne/miljö) utanför mitt hus på gatan och jag studerade närmare detta, han umgicks och sov över hos grannen mittimot (villaområde i roslagshåla), kände mig förnedrad eftersom det var i min djupaste isoleringsperiod och han var minst lika intutiv som jag denna kille och visste att det var jag men det var som sagt av en ren händelse.. Detta var en av två riktigt stora synkronicerande meningssammanhang som förförde mitt sinne kring denna tid till upplösning och jag började laborera med gud för att få struktur. Det roliga var att jag i början av att vi började prata berättade om den här andra synkroniceringen som förföljde mig, och han ba "shit happens".. Han ville säga till mig typ det jag nu börjat söka och konfrontera, det var därför jag upplevde det som något "meningsfullt".. han visste att jag identiferade mig mycket med lidande men att jag inte tog det på allvar.
Jag gör mig motståndskraftig genom att inte skämmas eller oroa mig för att jag tvingas gestalta en viss rollarketyp med deras minnen för att med med min närvaro studera ut något nödvändigt i bilden ren och klar, så att vi kan gå vidare, vi är liksom mest av allt ett instrument för detta just.
Har kännt mig mycket jagad av att vara en schablon i varje förändringssteg hela tiden och inte riktigt kunna hantera det.. Men det här är potential och närvaro -behöver bara fatta läget genom ge sig in i sitt vatten.
Fick den här låten av en turk jag pratade med under kanske 10-15 ggr på msn först aftonbladet chat för kanske 4-3 år sen.. Han flyttade till en ö i någonstans minns inte var, sydostasien eller något, permanent inriktat för att röka gräs som han hade varit på i slutet av gymnasiet, en sådan där extremt känslig buddhaidealist som man faktiskt inte riktigt inte kan ta på allvar. Några år äldre än mig, såg honom på en liten film när han åkte skatebord och kände igen honom från när jag som 13åring var på Fyrishovbadet i Uppsala och blev typ stött på. Sen ännu mer ja sådär.. så hörde jag plötsligt denna röst som jag kände igen (min värld av intryck är primtiv och överdriven i min kontroll av minne/miljö) utanför mitt hus på gatan och jag studerade närmare detta, han umgicks och sov över hos grannen mittimot (villaområde i roslagshåla), kände mig förnedrad eftersom det var i min djupaste isoleringsperiod och han var minst lika intutiv som jag denna kille och visste att det var jag men det var som sagt av en ren händelse.. Detta var en av två riktigt stora synkronicerande meningssammanhang som förförde mitt sinne kring denna tid till upplösning och jag började laborera med gud för att få struktur. Det roliga var att jag i början av att vi började prata berättade om den här andra synkroniceringen som förföljde mig, och han ba "shit happens".. Han ville säga till mig typ det jag nu börjat söka och konfrontera, det var därför jag upplevde det som något "meningsfullt".. han visste att jag identiferade mig mycket med lidande men att jag inte tog det på allvar.
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
haha vilken humorAnna Sara skrev:Var har vi vår allas lojala, transcendental-transsexual kvartetshora?
http://www.youtube.com/watch?v=es_guCxSFRA
forgiveness to guilt, acceptance to rejection, love to hate, listening to talking, allowance to resistance, peace to disharmony
Är det ingen som även lyssnar på Amy Diamond? :)
http://www.youtube.com/watch?v=C5Lpn_QR ... re=related
Har t.o.m gråtit till den här låten i mina polariserade känslodramers discipliner som påminde om den idealistiska tonen, när jag var 17 och inte några pengar (som jag skrev om i en annan tråd nyligen) utan mest fick ut meningsfull materialism när jag åkte med min mamma i bilen och lyssnade på lugna favoriter, inte ens radiojäveln fungerar bra om man bor mellan två storstäder. Var så nöjd för mindre saker då, kändes kvinnligare men jag levde ju i en underjord av martyrskap men kunde heller inte ta mig i kragen eftersom jag hade sett igenom hela "behovstrappan" eller rättare sagt mina mentala strukturer, och skuldbelagt mig själv för framtiden, dock inte sanningen. Dock måste jag ju konfrontera den "misshandel" som jag fortfarande faktiskt här idealiskt försvarade som romantisk miljö. Jag ljuger inte för jag lyssnade inte på youtube första gången jag gjorde var 07 tror jag från en träningssida jag var inne på då jag kände killen som postade länken.
http://www.youtube.com/watch?v=C5Lpn_QR ... re=related
Har t.o.m gråtit till den här låten i mina polariserade känslodramers discipliner som påminde om den idealistiska tonen, när jag var 17 och inte några pengar (som jag skrev om i en annan tråd nyligen) utan mest fick ut meningsfull materialism när jag åkte med min mamma i bilen och lyssnade på lugna favoriter, inte ens radiojäveln fungerar bra om man bor mellan två storstäder. Var så nöjd för mindre saker då, kändes kvinnligare men jag levde ju i en underjord av martyrskap men kunde heller inte ta mig i kragen eftersom jag hade sett igenom hela "behovstrappan" eller rättare sagt mina mentala strukturer, och skuldbelagt mig själv för framtiden, dock inte sanningen. Dock måste jag ju konfrontera den "misshandel" som jag fortfarande faktiskt här idealiskt försvarade som romantisk miljö. Jag ljuger inte för jag lyssnade inte på youtube första gången jag gjorde var 07 tror jag från en träningssida jag var inne på då jag kände killen som postade länken.
HAHAHAHAHA!!!!!
-
Nej men ärligt. Jag söker/behöver "begränsade villkor" för att jag ska hamna i mental balans, men kanske är det något undermedvetet oärligt -man kämpar på i det yttersta för att inte vakna och är beroende av det förflutna, samtidigt som det är kraftfullt eftersom man är ett med det materiella i alla dess former eftersom man relaterar till sig själv -speciellt då.
Nu när jag tog bort mitt facebookkonto så "gillar" jag mig själv bättre. Känner att allt får en bättre struktur och minns miljön mer.
Är det någon som förstår vad jag menar? Detta är jättekänsligt, man vill stänga in sig för att bevara ett arbete, man har kämpat med ett öppet hjärta och blivit till ett offer men tillslut hotar upplösningen att ta ifrån ens värde. Samtidigt tror jag inte ens man kan "lita på gud" -utan det handlar om mänskligt ansvar, för detta kaos.
Det är en ritual eller hur? En kompis far lyssnar på samma musikstycke varje dag, arbetslös, tvångsyndrom i övrigt. Tror det "okända" dvs det som "ägs" av någon annan t.ex. som skola och arbete osv, skapar kriser.
Men allting är mycket djupare.
Nej jag har ett rejält trauma alltså, men osynligt eftersom det är "naturligt" förbundet med min hjärna/förankring, även känslor och kroppsuppfattning -och världsbild. Vet inte, om man kan "konfrontera" det själv med samma vertyg som bär problemet det blir bara att man försöker skuldbelägga. Liksom det är som om jag går och håller i en nalle. Min mamma har berättat för mig att när jag gick på dagis (som även jag minns innehöll panikångest och paranoia då jag trodde jag blev övergiven för evigt och "fast för alltid" när jag lämnades av henne där) så satt jag med en pusselbit en speciell med en kvinna på och höll i hela tiden. Det är som om någon tagit min SJÄLVBILD ifrån mig vilket gjort mig överkänslig för kriser och avbrott eftersom min hjärna (mediciner t.ex) vänder upp och ner på allt till en ursprunglig kollaps av kaos och depression men det är också nödvändigt för att förnya min substans förstås. Det är väl helt enkelt förlossningsorsaket och det är något som man inte kan bli arg och uppriven för och känna sig "lurad".. det har högre syften.
Jag relaterar liksom RAKT UT till ett inre hem som är min egen kärna, mitt hjärta, men det är kroniskt sabboterat och jag tror en narcissism är fullständigt kristallierat där. Jag lyssnar på en annan "konkret sentimental" låt nu när jag började tänka på när jag åkte i bilen med mamma och lyssnade på lugna favoriter -Du med Cajsa Lisa Åkerström. Minns att jag drog upp gamla manliga vänner och går in i djupet rastlöst och utanför alla system i rekonstruktionen och glaumoriseringen/förändringen av minnet, där allt är samma sak. Speciellt vänskapsarbetypen idealiserar jag eller gjorde eftersom jag är sårad för att världen inte "erkännt" denna och det var jag tvungen till för att desperat försöka rota mig i det ultimata utanförskapet -och en sak som jag just kom på; detta är ingen jävla dikt jag pratar i strukturspråk ut efter studier och bilder av sanning. Upplever fortfarande det här, vilket alltid gett mig olycklighet då jag alltid upplevt hur det hindrat ifrån "kärleksrelationer" eftersom jag inte kan bara kan isolera mig genom en enda människa, kanske söker jag destruktion pga detta, för att bli mer instabil.. Skulle behöva en psykos för att renas.
Egentligen lever jag i ett GRUNDLÄGGANDE TVÅNG eftersom jag spelgar och representerar saker som har något akut i sig, något som snarare är VÄLRDSJÄLENS jag och önskningar. Kan man vara mer jävla sårbar för att "drabbas" alltså.. Jag är inte ens mig själv bara ultimat splittrad, försöker föda mig själv.. och i mitt överjag som är det jag skapar med så vet jag allt det här och vet att jag egentligen bara kan/får vara tyst helt och hållet.
Och ja, jag har upplevt världsjälen och nej det är inte min religiösa återfödelse jag syftar på utan något jag nådde några månader senare, ca en vecka innan jag drogades ned injektioner första gången.. Neptunuselementets totala motsats.
Varför kan jag inte nå mitt Pluto-jags jävla VERKLIGHET, jo just det eftersom det är en Pluto-ascendent också, surrealism och total emotionellt paranoid alienation... För jag liksom "skrattar" åt till och med det jag nyligen skriver är som en ambivalent gud-djävulen syntes i ett estetiskt missbruk, bara för att orsaka ett litet drama... och vill tänka bort det..
Så är jag stolt nu eller? Ja, du är färdig nu Anna Sara. Grattis. (Och nej jag syftar inte på den språkliga texten, utan att jag har ett annat elitistiskt sätt att se på sexighet, i ett extremt behov av mig själv och min homorelation till mig själv -som bara kan bli allt annat än detta, men måste uttryckas fullt ut i varje mening).
http://www.youtube.com/watch?v=UXk_DSztig8
-
Nej men ärligt. Jag söker/behöver "begränsade villkor" för att jag ska hamna i mental balans, men kanske är det något undermedvetet oärligt -man kämpar på i det yttersta för att inte vakna och är beroende av det förflutna, samtidigt som det är kraftfullt eftersom man är ett med det materiella i alla dess former eftersom man relaterar till sig själv -speciellt då.
Nu när jag tog bort mitt facebookkonto så "gillar" jag mig själv bättre. Känner att allt får en bättre struktur och minns miljön mer.
Är det någon som förstår vad jag menar? Detta är jättekänsligt, man vill stänga in sig för att bevara ett arbete, man har kämpat med ett öppet hjärta och blivit till ett offer men tillslut hotar upplösningen att ta ifrån ens värde. Samtidigt tror jag inte ens man kan "lita på gud" -utan det handlar om mänskligt ansvar, för detta kaos.
Det är en ritual eller hur? En kompis far lyssnar på samma musikstycke varje dag, arbetslös, tvångsyndrom i övrigt. Tror det "okända" dvs det som "ägs" av någon annan t.ex. som skola och arbete osv, skapar kriser.
Men allting är mycket djupare.
Nej jag har ett rejält trauma alltså, men osynligt eftersom det är "naturligt" förbundet med min hjärna/förankring, även känslor och kroppsuppfattning -och världsbild. Vet inte, om man kan "konfrontera" det själv med samma vertyg som bär problemet det blir bara att man försöker skuldbelägga. Liksom det är som om jag går och håller i en nalle. Min mamma har berättat för mig att när jag gick på dagis (som även jag minns innehöll panikångest och paranoia då jag trodde jag blev övergiven för evigt och "fast för alltid" när jag lämnades av henne där) så satt jag med en pusselbit en speciell med en kvinna på och höll i hela tiden. Det är som om någon tagit min SJÄLVBILD ifrån mig vilket gjort mig överkänslig för kriser och avbrott eftersom min hjärna (mediciner t.ex) vänder upp och ner på allt till en ursprunglig kollaps av kaos och depression men det är också nödvändigt för att förnya min substans förstås. Det är väl helt enkelt förlossningsorsaket och det är något som man inte kan bli arg och uppriven för och känna sig "lurad".. det har högre syften.
Jag relaterar liksom RAKT UT till ett inre hem som är min egen kärna, mitt hjärta, men det är kroniskt sabboterat och jag tror en narcissism är fullständigt kristallierat där. Jag lyssnar på en annan "konkret sentimental" låt nu när jag började tänka på när jag åkte i bilen med mamma och lyssnade på lugna favoriter -Du med Cajsa Lisa Åkerström. Minns att jag drog upp gamla manliga vänner och går in i djupet rastlöst och utanför alla system i rekonstruktionen och glaumoriseringen/förändringen av minnet, där allt är samma sak. Speciellt vänskapsarbetypen idealiserar jag eller gjorde eftersom jag är sårad för att världen inte "erkännt" denna och det var jag tvungen till för att desperat försöka rota mig i det ultimata utanförskapet -och en sak som jag just kom på; detta är ingen jävla dikt jag pratar i strukturspråk ut efter studier och bilder av sanning. Upplever fortfarande det här, vilket alltid gett mig olycklighet då jag alltid upplevt hur det hindrat ifrån "kärleksrelationer" eftersom jag inte kan bara kan isolera mig genom en enda människa, kanske söker jag destruktion pga detta, för att bli mer instabil.. Skulle behöva en psykos för att renas.
Egentligen lever jag i ett GRUNDLÄGGANDE TVÅNG eftersom jag spelgar och representerar saker som har något akut i sig, något som snarare är VÄLRDSJÄLENS jag och önskningar. Kan man vara mer jävla sårbar för att "drabbas" alltså.. Jag är inte ens mig själv bara ultimat splittrad, försöker föda mig själv.. och i mitt överjag som är det jag skapar med så vet jag allt det här och vet att jag egentligen bara kan/får vara tyst helt och hållet.
Och ja, jag har upplevt världsjälen och nej det är inte min religiösa återfödelse jag syftar på utan något jag nådde några månader senare, ca en vecka innan jag drogades ned injektioner första gången.. Neptunuselementets totala motsats.
Varför kan jag inte nå mitt Pluto-jags jävla VERKLIGHET, jo just det eftersom det är en Pluto-ascendent också, surrealism och total emotionellt paranoid alienation... För jag liksom "skrattar" åt till och med det jag nyligen skriver är som en ambivalent gud-djävulen syntes i ett estetiskt missbruk, bara för att orsaka ett litet drama... och vill tänka bort det..
Så är jag stolt nu eller? Ja, du är färdig nu Anna Sara. Grattis. (Och nej jag syftar inte på den språkliga texten, utan att jag har ett annat elitistiskt sätt att se på sexighet, i ett extremt behov av mig själv och min homorelation till mig själv -som bara kan bli allt annat än detta, men måste uttryckas fullt ut i varje mening).
http://www.youtube.com/watch?v=UXk_DSztig8
Alltså fattar ni inte att jag bär på sanningen i mina mentala anspråk.. bara lite kontakt här skapade en orgasm av mitt själv, tog ner kroppen på jorden i en befrielse ifrån sig själv? Sanningen är en upplevelse eller en substans, ett svar på något, det vet jag väl. Det är bara en uträkning, jävligt kulturellt frånkopplat, jag är varm men iskall/arg, eftersom det känns som ingen är med på att gå högre, bilden är varm inte jag och kan inte ge någon ett skit om jag inte får uttrycka mig helt och hållet, förstås som när det gäller alla andra. Men jag står inte riktigt ut med de som inte står för sina rena prövade ideal med hela sig sjävla.
Jag har aldrig haft RIKTIGA vänner alltså. Anledningen till att jag själv inte är en riktig VÄN är för att jag inte vill bli onödligt klassad som psyksjuk eller polisanmäld om hämd för att jag lever ärligt fullt ut.
Så patetiskt att jag sitter kvar här -liksom HUR ska jag återskapa/förnya mig genom mitt undertryckta HAT inför allt som är "verklighet", "samhälle", "regler och lagar", "sanningen", "livet".... -eller TILL dessa element/system alltså som i en relation, det kommer ju bara straffa mig om jag inte är helig?
Jag har aldrig haft RIKTIGA vänner alltså. Anledningen till att jag själv inte är en riktig VÄN är för att jag inte vill bli onödligt klassad som psyksjuk eller polisanmäld om hämd för att jag lever ärligt fullt ut.
Så patetiskt att jag sitter kvar här -liksom HUR ska jag återskapa/förnya mig genom mitt undertryckta HAT inför allt som är "verklighet", "samhälle", "regler och lagar", "sanningen", "livet".... -eller TILL dessa element/system alltså som i en relation, det kommer ju bara straffa mig om jag inte är helig?
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 1 och 0 gäst