Sinnessjuk?
Moderator: Moderatorgruppen
-
ShivaDestructor
- Inlägg: 63
- Blev medlem: 07 apr 2005 16:44
Kiifen skrev:shivadestructor skrev:"Den enda du kan förändra dig är dig själv" - är inte en klyscha. VARFÖR måste människor bry sig? VEM tycker det? VEMS regler är det? VARFÖR krävs det för att du skall må bra?
Detta är med största sannolikhet en klyscha, och en farlig sådan, efterspom den bereder väg för ett samhälle som baseras på ren och skär egoism snarare än solidaritet och altruism.
Det var i mina ögon en mycket underlig slutsats. I de PRAKTISKA "system" där självförädling sker så utvecklas RAKA MOTSATSEN. Ta t.ex. Buddhism. Jag skulle omformulera Jimmys "krav" på omvärlden som ett begär. När du har tagit bort ditt begär så kan du helt plötsligt se ännu klarare UTAN lidandet, och göra det som skall göras.
Kiifen skrev: Vad är ett samhälle? Det är att leva tillsammans, det är att föra samman alla våra olika förmågor för att gemensamt bereda väg för liv som i kan bli lyckliga och friska. Därför är det helt rimligt att ställa krav andra, precis som det är helt rimligt att vara förberedd på att man kommer att få krav ställda på sig själv också.
Ja - men VEM ställer kraven? Innan en person har förädlat sig själv så kommer dessa krav att uteslutande komma från personen själv. Dvs: barnfamiljerna kräver gratis barnvagnar och högre barnbidrag, pensionärerna högre pensioner, företagarna lägre skatter, etc. Detta var ett materiellt exempel. Någon vill teckna Muhammed. Någon vill hänga folk som tecknar Muhammed. Ett tros-exempel (typ Sloggy). Det är en enkel match att rapa upp olika "sanningar" som alla är relativa, och det enda gemensamma de har är att a) jag skall ha en större bit av kakan än andra/än jag hade förut b) de andra har fel och förstår inte - och alla tycker att ALLA andra skall förändras eftersom de ANDRA har FEL synsätt.
Jag är endast intresserad i detta fallet av Jimmys LIDANDE. Och detta LIDANDE är åsamkat av en och endast en person - Jimmy själv. Om någon förvirrad person tror att transcendens innebär att man ger fan i allt och alla så är det den personens problem. Du kan VÄLJA hur du mår. Jag kan plocka upp ett nedpissat, blodigt fyllo från gatan och må illa/hata fyllot/hata de andra som inte plockat upp honom/skylla på "samhället"/tycka synd om fyllot/älska fyllot - whatever - men i stort sett alla människor går på automatpilot och LIDER. När du kan plocka upp fyllot och ha den känsla du vill... då kan du leva i nuet och göra gott.
(BTW, fan vad jag har kollat avsvimmade och kollapsade knarkare och fyllon...)
Kiifen skrev:Jag känner helt och fullt med det PopJimmy beskriver.
SYND om dig. Jag hävdar att jag FÖRSTÅR PopJimmy, och jag VÄLJER att inte LIDA med honom. Jag gör mitt bästa för att HJÄLPA PopJimmy att hitta en väg som fungerar för honom = öppet system, inte marinera honom i självömkan och medhåll = stängt system.
Kiifen skrev:Det han vill ha av sina medmänniskor är att de bryr sig för han vill, precis som jag, leva i ett samhälle där folk bryr sig.
Tankeläsning och enorm generalisering. DU kan bara GISSA vad Jimmy vill att folk skall bry sig om - du kan säkert göra en kvalificerad gissning MEN du vet egentligen inte ett smack om vilken världsbild ni delar.
Kiifen skrev:Därför att jag tycker att det är osmakligt med ett samhälle som bara flyter ut i oformlig förvirring och allmän misstänksamhet, för det är nämligen det som händer när man inte vet vad som gäller.
Sorry Kiifen - enormt haltande logik/kausalitet. A) INGEN vet vad som gäller - och det är det Jimmy är på väg att upptäcka. B) Så eftersom du TROR att du "tror" som Jimmy SÅ tycker du att X är osmakligt.
Kiifen skrev:Och då ingen vet vad som gäller då skapas otrygghet och ur otryggheten växer det fram olika slags militanta grupperingar som i sig har helt orimliga krav på världen.
ORIMLIGA KRAV? Helt plötsligt finns där en måtstock? Så DINA och Jimmys krav på världen är rimliga, men någon annans orimliga? Demokrati är orimligt i vissa kulturer och länder. De mänskliga rättigheterna rimmar inte med vissa kulturer och länder.
Kiifen skrev:Att ställa rimliga krav på folk är viktigt och det är att förändra.
Jag ställer ett krav och det är att du tänker igenom vad du skriver lite noggrannare. Då kanske du anser att det har du redan gjort och ställer motkravet att jag skall visa "respekt". Deadlock - ingen förändring. Stängt system.
Kiifen skrev:Man behöver inte, som du verkar antyda, att man måste gå in och ändra i den mänskliga naturen eller i människors psykologi.
Jo. Det behöver man visst. Om man vill utvecklas. Jag talar bara om den individ som vill se på världen med nya ögon. Inte att förändra världen.
Kiifen skrev:Man visar bara vart man själv står
Håller helt med.
Kiifen skrev:och man kan utan att behöva göra intrång på någon annans integritet ställa det vänliga kravet att man visar varandra omtanke och hänsyn.
Vem definierar omtanke och hänsyn - DU? Bara dessa två till synes enkla ord är extremt öppna.
Jag har krav - på mig själv. Att göra det som känns rätt - och i det begreppet finns saker som jag skulle definiera som omtanke, hänsyn, medmänsklighet, miljömedvetenhet etc. Jag ingriper vid övergrepp, är ett så gott exempel som jag kan vara - men jag lider så lite jag kan. En person som dras med i andras emotionella virvelvindar och mardrömmar torde inte kunna tolerera ens en dagstidning, ej heller en nyhetsutsändning.
Shiva - gödningsmedel för tillväxt
-
Tomas Brolins målgest
- Inlägg: 290
- Blev medlem: 18 sep 2005 13:24
ShivaDestructor
Jag känner med Jimmy dels eftersom det vore så mycket skönare att slippa allt det mothåll från diverse människor som faktiskt har lite svårare att förtså sitt eget bästa, dels för att sjuka människor har en tendens att vilja attackera de friska, detta kan du läsa mer om i behandlingen av alkoholister t.ex. så jag skulle rekommendera Jimmy att söka sig till friska människor istället för att försöka bråka med de sjuka, för där kommer han stöta på patrull! Det kommer visa sig i mitt inlägg att Jimmy egentligen inte avskyr relativister utan sanningsivrare i en ny skepnad!
Men först kanske vi ska kort kolla på vad som menas med relativism och sanning.
Relativism är; idén att sanningen är relativ och inte absolut eller att det inte finns någon absolut sanning. Etiskt sett så finns det enligt den relativistiska tanken ingen absolut moralisk sanning utan moralen förändras från en tid tlil annan.
Sanning är; idén om att ifall en tes korresponderar med verkligheten så är den "sann". Men en tes är bara sann i relation till den större verkligheten som bekräftar den, därför är tesen inte detsamma som sanningen. Därför kan t.ex. vetenskapen aldrig hävda att den äger sanningen eftersom det är ju vad man sysselsätter sig med att studera och resultatet av dessa studier samlas under begreppet "kunskap" och kunskap är ju inte absolut utan den växer ju och utvecklas ständigt. Det finns också en idé om en moralisk sanning som skulle vara absolut och oföränderlig, denna idé är mycket populär, hos de som i olika former skulle kunna kallas fascister eller ideologiivrare och rättshaverister i största allmänhet.
Så tillbaka till ditt inlägg...
Vem ställer kraven? Du ställer denna fråga på ett sådant sätt att allting som har med en viss företeelse att göra måste sanktioneras av en yttersta auktoritet eller källa, t.ex. Bibeln eller Buddha eller Jesus eller Mohammed eller Heidegger, Newton, Kant eller Hume. Så du har formulerat denna fråga helt själv (Jag skulle inte formulerat den på ditt sätt) och besvarar den också på ett helt logiskt sätt.
Det är omöjligt att sanktionera företeelser genom att förlita sig enbart på en auktoritet. Man får inte kunskap på det sättet. Så vad ska man göra istället? Först och främst så kan man inte ställa frågan som du ställde den, man måste ställa den ”Hur ska vi ställa kraven?” och då skapas det en process som ackumulerar kunskap om hur man kan ställa krav, därför att denna frågeställning accepterar mångfald. Detta är heller inget som sker i en isolerad värld eller i någons psyke, utan de krav jag ställer på andra är ju en del av de krav andra ställer på mig - alltså den kultur jag lever i. Jag är alltså ingen yttersta auktoritet i fråga om ”vem” som ska ställa kraven, eller ”vem” som ska skriva lagarna eller ”vem” som ska bestämma vad vi ska göra. Vi behöver faktiskt inte utse någon sådan auktoritet eller ”guru” utan vi kan faktiskt alla ta reda på vad vi vill göra och sedan gemensamt komma till ett beslut, det som ska göras och hur vi ska göra det. Det är ju själva tanken med en demokrati och för mig så är det till stor del vad ett samhälle och relationer handlar om också.
Jimmy skrev att han funderar på att bli fascist, och det kan jag förstå eftersom det kanske skulle verka enklare att helt enkelt själv bestämma hur saker och ting ska vara och tvinga andra med vapenmakt eller argument att göra det, helt enkelt för att slippa bekymra sig om hela den problematiska flora av idéer och motargument som då skulle dyka upp. Det är t.ex. mycket lättare att hävda att "allt du behöver göra är att förändra ditt psyke eller ditt sätt att se på världen" istället för att bli belamrad med alla frågor som väcks ifall man frågar "hur ska vi göra för att människor inte ska blir olyckliga?"
Han attackerar t.ex. relativister men tillägger ”idioter” och jag antar att han menar de som har en absolut tro på att ingenting går att veta, tron att "ingen vet vad som gäller", att "allting beror på en själv", eller "allting handlar om dina val" osv. Detta är en form av essentialism och sanningsivrande i en ny skepnad!
Essentialister är personer som reducerar allting till en orimlighet som de sedan tror sig lätt kan göra sig av med och slippa ta itu med. De liknar dessa personer som vägrar acceptera att förintelsen ägde rum, det är personer som tror på socialdarwinism, det är personer som tror på "rasernas hierarki", det är personer som tror att de ÄGER ”sanningen” i någon form, det är personer som tycker det vore mycket lättare att bara utrota alla som säger emot istället för att behöva acceptera förändring. Man skulle kunna säga att de ätit av den förbjudna kunskapsfrukten och tror sig fått sanningen, dvs. vara lika gudarna och har därför rätt att utöva vilken form av förtryck som helst för att driva igenom sin sanning; sin ideologi och sitt samhälle.
Det är kanske detta som du tror om mig eftersom du reagerar med ett så starkt inlägg på att ingen kan säga åt någon annan vad de skall göra. Men det är verkligen inte detta jag talar om. Jag säger inte att man ska säga åt andra vad de ska göra. Men ifall man ska göra något så måste man ställa krav för att det överhuvudtaget ska bli gjort! Ett samhälle kräver en öppen diskussion om vad man ska göra och hur man ska göra det. Det är med andra ord ingen enkel fråga som har ett enkelt svar, utan det är en komplicerad fråga som kräver ständig utveckling. Världen stannar inte upp för att någon tror sig äga sanningen, denne person attackeras istället, hur orättvist denne person än kan tycka om den saken. Men bara för att ingen egentligen äger sanningen så hindrar det inte oss människor att diskutera om vad vi ska göra och också lära oss av livet och ställa rimliga krav på varandra.
Du förstår, jag tror faktiskt på människans inneboende godhet, naturlighet och äkthet – trots allt som människor gör mot varandra. Jag tror inte på att man måste gå in i sig själv och förändra sitt psyke eller något sådant. Istället tror jag att vi måste börja lyssna på varandra och även på oss själva, kritiskt granska det vi håller på med för, ta t.ex. miljökrisen, det spelar ingen roll hur mycket jag än förändrar mitt psyke eller går in i mig själv så fortsätter den, därför måste vi ifrågasätta vad vi håller på med gemensamt, för jag kan lova dig att miljökrisen inte beror på en enda individ. Nu kanske du ser vad jag menar med att den där klychan leder till egoism.
Nu vet inte jag var du står rent tankemässigt vad gäller relativism, men relativism accepterar ju inga absoluta sanningar, jag kan faktiskt acceptera att relativism är en möjlighet. Jag säger dock inte att det är den enda möjligheten eftersom sanningen är mer än människan. Jag tror med andra ord inte på att människan har sanningen men jag tror vi kan skaffa oss hyfsat god kunskap OM sanningen, jag vet t.ex. att det vore högst osannolikt att jag en morgon skulle vakna upp uppe i taket eller att när jag bromsar in bilen så skulle den åka baklänges!
Jag tror också att vi kan skaffa oss hyfsat tillförlitlig kunskap om hur vi ska kunna leva bra här - utan att vi måste "förändra i vår natur" (om det ens är möjligt så är det iallafall inte nödvändigt) fö: den tanken liknar lite vad Nazisterna höll på med tycker du inte? Deras renhetslära handlade ju om att förädla människans natur eftersom det var den ultimata "lösningen" på alla problem.
Förvirringen kring relativismen tror jag uppstår när människor tror att sanningen inte existerar oberoende av dom själva, dvs. dom gör sig själva till sanningens representanter och det är mycket farligt. För då blir det ju som i Nazi tyskland.
Jag tror sanningen är mycket större än människan och existerar därför också bortom människan och människans förmåga att fullständigt kunna greppa den eller ha full kunskap om den. Vi kan bara ha små delar av den som vi ofta gissar oss till, studerar, eller helt enkelt tar för givna, t.ex. gravitationen.
Det är därför som vi människor anpassar oss till rådande betingelser och det är därför också som vi kan utvecklas, för vi erkänner något som är större än oss själva som vi är beroende av för att kunna leva - miljön t.ex. eller samhället. Så även om man kan välja olika saker så är man fortfarande ständigt i omständigheternas/situationens grepp. Så ifall man vill förändra sitt liv så kanska man vill studera hur dessa omständigheter fungerar så att man kan förändra dem. Idag har vi ju sådan kunskap om världen att vi kan t.ex. bygga fungerande flygplan. Jag menar att det är också är rimligt att anta att det finns även kunskap gällande hur människor kan leva och att man kan samla på sig tillräckligt med kunskap för att kunna skapa ett bra samhälle och leva ett lyckligt liv, men för att kunna veta något om det så är man tvungen att börja studera det.
Du tar upp en annan sak, nämligen att att varje individ ställer krav, du exemplifierar med barnfamiljerna som plötsligt behöver en enormt massa barnvagnar, så skulle folk bli fullkomligt odrägliga. Låter inte detta som att du faktiskt motsätter dig att folk ska få bete sig hur som helst?
För barnvagnar faller definitivt inte från himlen, det är många människor som arbetar för att vi ska kunna ha barnvagnar – om folk plötsligt skulle kräva gratis barnvagnar så skulle vi inte kunna ha den typ av industri som producerar barnvagnar som vi har idag oavsett hur odrägliga människor än kan vara. Att ställa krav är inte orimligt, men det finns förståss orimliga krav om du ser skillnaden.
Du säger du är intresserad av Jimmys lidande, jag säger att jag är intresserad av allting som har med Jimmys lidande att göra. Med andra ord så tror inte jag på att existensen automatiskt innebär lidande (såsom Buddha säger), för det är en fatalistisk syn på saker och ting som egentligen säger att ingenting går att förändra inte ens dina fantastiska förädlingar av psyket. Och det är också ganska så hjärtlöst, för jag kan ju faktiskt få dig att lida genom att slå dig i huvet med en planka, om jag inte tar ansvar för det så kan jag ju bara fortsätta att få dig att lida hur mycket du än protesterar, för varje gång du protesterar så hävdar jag bara "lidandet beror på en enda person och det är Du själv". Ser du orimligheten i detta?
Mvh/Kiifen
Jag känner med Jimmy dels eftersom det vore så mycket skönare att slippa allt det mothåll från diverse människor som faktiskt har lite svårare att förtså sitt eget bästa, dels för att sjuka människor har en tendens att vilja attackera de friska, detta kan du läsa mer om i behandlingen av alkoholister t.ex. så jag skulle rekommendera Jimmy att söka sig till friska människor istället för att försöka bråka med de sjuka, för där kommer han stöta på patrull!
Det kommer visa sig i mitt inlägg att Jimmy egentligen inte avskyr relativister utan sanningsivrare i en ny skepnad!
Men först kanske vi ska kort kolla på vad som menas med relativism och sanning.
Relativism är; idén att sanningen är relativ och inte absolut eller att det inte finns någon absolut sanning. Etiskt sett så finns det enligt den relativistiska tanken ingen absolut moralisk sanning utan moralen förändras från en tid tlil annan.
Sanning är; idén om att ifall en tes korresponderar med verkligheten så är den "sann". Men en tes är bara sann i relation till den större verkligheten som bekräftar den, därför är tesen inte detsamma som sanningen. Därför kan t.ex. vetenskapen aldrig hävda att den äger sanningen eftersom det är ju vad man sysselsätter sig med att studera och resultatet av dessa studier samlas under begreppet "kunskap" och kunskap är ju inte absolut utan den växer ju och utvecklas ständigt. Det finns också en idé om en moralisk sanning som skulle vara absolut och oföränderlig, denna idé är mycket populär, hos de som i olika former skulle kunna kallas fascister eller ideologiivrare och rättshaverister i största allmänhet.
Så tillbaka till ditt inlägg...
Vem ställer kraven? Du ställer denna fråga på ett sådant sätt att allting som har med en viss företeelse att göra måste sanktioneras av en yttersta auktoritet eller källa, t.ex. Bibeln eller Buddha eller Jesus eller Mohammed eller Heidegger, Newton, Kant eller Hume. Så du har formulerat denna fråga helt själv (Jag skulle inte formulerat den på ditt sätt) och besvarar den också på ett helt logiskt sätt.
Det är omöjligt att sanktionera företeelser genom att förlita sig enbart på en auktoritet. Man får inte kunskap på det sättet. Så vad ska man göra istället? Först och främst så kan man inte ställa frågan som du ställde den, man måste ställa den ”Hur ska vi ställa kraven?” och då skapas det en process som ackumulerar kunskap om hur man kan ställa krav, därför att denna frågeställning accepterar mångfald. Detta är heller inget som sker i en isolerad värld eller i någons psyke, utan de krav jag ställer på andra är ju en del av de krav andra ställer på mig - alltså den kultur jag lever i. Jag är alltså ingen yttersta auktoritet i fråga om ”vem” som ska ställa kraven, eller ”vem” som ska skriva lagarna eller ”vem” som ska bestämma vad vi ska göra. Vi behöver faktiskt inte utse någon sådan auktoritet eller ”guru” utan vi kan faktiskt alla ta reda på vad vi vill göra och sedan gemensamt komma till ett beslut, det som ska göras och hur vi ska göra det. Det är ju själva tanken med en demokrati och för mig så är det till stor del vad ett samhälle och relationer handlar om också.
Jimmy skrev att han funderar på att bli fascist, och det kan jag förstå eftersom det kanske skulle verka enklare att helt enkelt själv bestämma hur saker och ting ska vara och tvinga andra med vapenmakt eller argument att göra det, helt enkelt för att slippa bekymra sig om hela den problematiska flora av idéer och motargument som då skulle dyka upp. Det är t.ex. mycket lättare att hävda att "allt du behöver göra är att förändra ditt psyke eller ditt sätt att se på världen" istället för att bli belamrad med alla frågor som väcks ifall man frågar "hur ska vi göra för att människor inte ska blir olyckliga?"
Han attackerar t.ex. relativister men tillägger ”idioter” och jag antar att han menar de som har en absolut tro på att ingenting går att veta, tron att "ingen vet vad som gäller", att "allting beror på en själv", eller "allting handlar om dina val" osv. Detta är en form av essentialism och sanningsivrande i en ny skepnad!
Essentialister är personer som reducerar allting till en orimlighet som de sedan tror sig lätt kan göra sig av med och slippa ta itu med. De liknar dessa personer som vägrar acceptera att förintelsen ägde rum, det är personer som tror på socialdarwinism, det är personer som tror på "rasernas hierarki", det är personer som tror att de ÄGER ”sanningen” i någon form, det är personer som tycker det vore mycket lättare att bara utrota alla som säger emot istället för att behöva acceptera förändring. Man skulle kunna säga att de ätit av den förbjudna kunskapsfrukten och tror sig fått sanningen, dvs. vara lika gudarna och har därför rätt att utöva vilken form av förtryck som helst för att driva igenom sin sanning; sin ideologi och sitt samhälle.
Det är kanske detta som du tror om mig eftersom du reagerar med ett så starkt inlägg på att ingen kan säga åt någon annan vad de skall göra. Men det är verkligen inte detta jag talar om. Jag säger inte att man ska säga åt andra vad de ska göra. Men ifall man ska göra något så måste man ställa krav för att det överhuvudtaget ska bli gjort! Ett samhälle kräver en öppen diskussion om vad man ska göra och hur man ska göra det. Det är med andra ord ingen enkel fråga som har ett enkelt svar, utan det är en komplicerad fråga som kräver ständig utveckling. Världen stannar inte upp för att någon tror sig äga sanningen, denne person attackeras istället, hur orättvist denne person än kan tycka om den saken. Men bara för att ingen egentligen äger sanningen så hindrar det inte oss människor att diskutera om vad vi ska göra och också lära oss av livet och ställa rimliga krav på varandra.
Du förstår, jag tror faktiskt på människans inneboende godhet, naturlighet och äkthet – trots allt som människor gör mot varandra. Jag tror inte på att man måste gå in i sig själv och förändra sitt psyke eller något sådant. Istället tror jag att vi måste börja lyssna på varandra och även på oss själva, kritiskt granska det vi håller på med för, ta t.ex. miljökrisen, det spelar ingen roll hur mycket jag än förändrar mitt psyke eller går in i mig själv så fortsätter den, därför måste vi ifrågasätta vad vi håller på med gemensamt, för jag kan lova dig att miljökrisen inte beror på en enda individ. Nu kanske du ser vad jag menar med att den där klychan leder till egoism.
Nu vet inte jag var du står rent tankemässigt vad gäller relativism, men relativism accepterar ju inga absoluta sanningar, jag kan faktiskt acceptera att relativism är en möjlighet. Jag säger dock inte att det är den enda möjligheten eftersom sanningen är mer än människan. Jag tror med andra ord inte på att människan har sanningen men jag tror vi kan skaffa oss hyfsat god kunskap OM sanningen, jag vet t.ex. att det vore högst osannolikt att jag en morgon skulle vakna upp uppe i taket eller att när jag bromsar in bilen så skulle den åka baklänges!
Jag tror också att vi kan skaffa oss hyfsat tillförlitlig kunskap om hur vi ska kunna leva bra här - utan att vi måste "förändra i vår natur" (om det ens är möjligt så är det iallafall inte nödvändigt) fö: den tanken liknar lite vad Nazisterna höll på med tycker du inte? Deras renhetslära handlade ju om att förädla människans natur eftersom det var den ultimata "lösningen" på alla problem.
Förvirringen kring relativismen tror jag uppstår när människor tror att sanningen inte existerar oberoende av dom själva, dvs. dom gör sig själva till sanningens representanter och det är mycket farligt. För då blir det ju som i Nazi tyskland.
Jag tror sanningen är mycket större än människan och existerar därför också bortom människan och människans förmåga att fullständigt kunna greppa den eller ha full kunskap om den. Vi kan bara ha små delar av den som vi ofta gissar oss till, studerar, eller helt enkelt tar för givna, t.ex. gravitationen.
Det är därför som vi människor anpassar oss till rådande betingelser och det är därför också som vi kan utvecklas, för vi erkänner något som är större än oss själva som vi är beroende av för att kunna leva - miljön t.ex. eller samhället. Så även om man kan välja olika saker så är man fortfarande ständigt i omständigheternas/situationens grepp. Så ifall man vill förändra sitt liv så kanska man vill studera hur dessa omständigheter fungerar så att man kan förändra dem. Idag har vi ju sådan kunskap om världen att vi kan t.ex. bygga fungerande flygplan. Jag menar att det är också är rimligt att anta att det finns även kunskap gällande hur människor kan leva och att man kan samla på sig tillräckligt med kunskap för att kunna skapa ett bra samhälle och leva ett lyckligt liv, men för att kunna veta något om det så är man tvungen att börja studera det.
Du tar upp en annan sak, nämligen att att varje individ ställer krav, du exemplifierar med barnfamiljerna som plötsligt behöver en enormt massa barnvagnar, så skulle folk bli fullkomligt odrägliga. Låter inte detta som att du faktiskt motsätter dig att folk ska få bete sig hur som helst?
För barnvagnar faller definitivt inte från himlen, det är många människor som arbetar för att vi ska kunna ha barnvagnar – om folk plötsligt skulle kräva gratis barnvagnar så skulle vi inte kunna ha den typ av industri som producerar barnvagnar som vi har idag oavsett hur odrägliga människor än kan vara. Att ställa krav är inte orimligt, men det finns förståss orimliga krav om du ser skillnaden
.
Du säger du är intresserad av Jimmys lidande, jag säger att jag är intresserad av allting som har med Jimmys lidande att göra. Med andra ord så tror inte jag på att existensen automatiskt innebär lidande (såsom Buddha säger), för det är en fatalistisk syn på saker och ting som egentligen säger att ingenting går att förändra inte ens dina fantastiska förädlingar av psyket. Och det är också ganska så hjärtlöst, för jag kan ju faktiskt få dig att lida genom att slå dig i huvet med en planka, om jag inte tar ansvar för det så kan jag ju bara fortsätta att få dig att lida hur mycket du än protesterar, för varje gång du protesterar så hävdar jag bara "lidandet beror på en enda person och det är Du själv". Ser du orimligheten i detta?
Mvh/Kiifen
-
ShivaDestructor
- Inlägg: 63
- Blev medlem: 07 apr 2005 16:44
Kiifen - mitt engagemang i denna tråd var/är baserat på vad som skulle vara en väg ut för Jimmy. Detta har ingenting med teori att göra utan ren och skär praktik och erfarenhet.
Enligt min uppfattning så visar hela ditt inlägg på mycket teori och liten erfarenhet. Relativism ingår inte i min palett - jag baserar allt mitt tänkande på en biologisk förklaringsmodell i kombination med en PRAKTISK esoterisk/spirituell sida där vetenskapen inte räcker till men där stadier/fenomen är väl dokumenterade i en mängd traditioner sedan 1000-tals år tillbaka. Upplevelserna är inom räckhåll för den som anstränger sig. Om då någon vill placera mig i ett fack som relativist eller Nietzcheian rör mig inte ryggen.
Jag har hjälpt ett antal människor med tillstånd som psykologin gett upp på - med bestående resultat. Det gläder mig - praktik - inte teori.
Jag löser problem, istället för att älta dem. Jag är förmodligen mycket äldre än du, och garanterat mycket äldre än PopJimmy. Ålder spelar förstås ingen roll, erfarenhet är vad som räknas. Jag har fått städa upp i psykologers och terapeuters träsk, och de var äldre än jag. Med åldern kommer livskriser - att ha rett ut dessa ger fundament. Att medvetet utvecklas ger fler kriser av annan karaktär.
Hela ditt inlägg kan plockas isär i smulor där vi kan blotta vartenda fundament - och jag kan visa dess bräcklighet - men vart ledde det?
Jag har träffat på flera människor som har uppvisat MYCKET LIKNANDE tillstånd som Jimmy - och det har i de övriga fallen varit en uppvaknandefas. Dina två inlägg pekar enligt mig på att du inte har en aning om vad dessa tillstånd/transitioner innebär och vart de leder.
Jag tror Johan Ågren har en förståelse och erfarenhet av vad jag försöker påvisa.
Jag tror Hovnarr har en förståelse och viss erfarenhet av vad jag försöker påvisa.
Jag tror Jimmy har startat en process som inte går att stoppa. Jag ser inte ens att du Kiifen vet vad denna process är.
Filosofiforum har många trådar som domineras av "dogm" mot "dogm", där intet nytt skapas, namedropping av filosofer och begrepp är legio, och man spänner sig med hur många poäng i filosofi man har och hur väl man kan citera Wittgenstein. Gäsp.
Shiva
PS. Kiifen - om du känner dig manad att besvara detta - läs mina tidigare inlägg så får du en mycket djupare bild av var jag står. DS.
Enligt min uppfattning så visar hela ditt inlägg på mycket teori och liten erfarenhet. Relativism ingår inte i min palett - jag baserar allt mitt tänkande på en biologisk förklaringsmodell i kombination med en PRAKTISK esoterisk/spirituell sida där vetenskapen inte räcker till men där stadier/fenomen är väl dokumenterade i en mängd traditioner sedan 1000-tals år tillbaka. Upplevelserna är inom räckhåll för den som anstränger sig. Om då någon vill placera mig i ett fack som relativist eller Nietzcheian rör mig inte ryggen.
Jag har hjälpt ett antal människor med tillstånd som psykologin gett upp på - med bestående resultat. Det gläder mig - praktik - inte teori.
Jag löser problem, istället för att älta dem. Jag är förmodligen mycket äldre än du, och garanterat mycket äldre än PopJimmy. Ålder spelar förstås ingen roll, erfarenhet är vad som räknas. Jag har fått städa upp i psykologers och terapeuters träsk, och de var äldre än jag. Med åldern kommer livskriser - att ha rett ut dessa ger fundament. Att medvetet utvecklas ger fler kriser av annan karaktär.
Hela ditt inlägg kan plockas isär i smulor där vi kan blotta vartenda fundament - och jag kan visa dess bräcklighet - men vart ledde det?
Jag har träffat på flera människor som har uppvisat MYCKET LIKNANDE tillstånd som Jimmy - och det har i de övriga fallen varit en uppvaknandefas. Dina två inlägg pekar enligt mig på att du inte har en aning om vad dessa tillstånd/transitioner innebär och vart de leder.
Jag tror Johan Ågren har en förståelse och erfarenhet av vad jag försöker påvisa.
Jag tror Hovnarr har en förståelse och viss erfarenhet av vad jag försöker påvisa.
Jag tror Jimmy har startat en process som inte går att stoppa. Jag ser inte ens att du Kiifen vet vad denna process är.
Filosofiforum har många trådar som domineras av "dogm" mot "dogm", där intet nytt skapas, namedropping av filosofer och begrepp är legio, och man spänner sig med hur många poäng i filosofi man har och hur väl man kan citera Wittgenstein. Gäsp.
Shiva
PS. Kiifen - om du känner dig manad att besvara detta - läs mina tidigare inlägg så får du en mycket djupare bild av var jag står. DS.
Angelina
jo, visst det är lite löjligt... men hur det nu än är med Jimmy, anlednignen jag tyckte det var relevant var för att jag känner igen dom tankarna som han uttryckte och ge min syn på saken. ShivaDestructore verkar ha ett mycket tydligare mål med sina idéer, om man bara kunde förstå vad det är...
ShivaDestructor
Du säger det går att smula sönder mitt inlägg och blotta fundamenten, det skulle jag verkligen vilja att du gjorde för det är ju det som är viktigt att veta hur pass bräckligt ett argument eller en tes är så att man inte svävar i illusioner. Ifall du skulle kunna komma med ett bättre resonemang så skulle jag uppskatta det.
Det skulle också vara intressant att se vad du har för förklaring på den process som Jimmy går igenom.
Mvh/Kiifen
PS. Som du kanske märker är det mycket enklare att ha en teori färdig att redovisas än att behöva förlita sig på andras förståelse av vad Du försöker påvisa. Jag och andra kan ju faktiskt tolka fel också så det vore lite oansvarigt av dig att förlita dig på min förmåga att omedelbart förstå vad du försöker säga.
jo, visst det är lite löjligt... men hur det nu än är med Jimmy, anlednignen jag tyckte det var relevant var för att jag känner igen dom tankarna som han uttryckte och ge min syn på saken. ShivaDestructore verkar ha ett mycket tydligare mål med sina idéer, om man bara kunde förstå vad det är...
ShivaDestructor
Du säger det går att smula sönder mitt inlägg och blotta fundamenten, det skulle jag verkligen vilja att du gjorde för det är ju det som är viktigt att veta hur pass bräckligt ett argument eller en tes är så att man inte svävar i illusioner. Ifall du skulle kunna komma med ett bättre resonemang så skulle jag uppskatta det.
Det skulle också vara intressant att se vad du har för förklaring på den process som Jimmy går igenom.
Mvh/Kiifen
PS. Som du kanske märker är det mycket enklare att ha en teori färdig att redovisas än att behöva förlita sig på andras förståelse av vad Du försöker påvisa. Jag och andra kan ju faktiskt tolka fel också så det vore lite oansvarigt av dig att förlita dig på min förmåga att omedelbart förstå vad du försöker säga.
Jag vill passa på att tacka alla er som deltagit i diskussionen.
Jag har bara skummat igenom inläggen, ska försöka läsa igenom dom lite mera noggrant när jag får tid över. Just nu känner jag mig omtöcknad och har svårt att följa avancerade tankegångar p.g.a. min medicinering.
Anledningen att jag inte postat på forumet på ett tag är för att jag fick ett sammanbrott och funderade på att ta självmord, men blev övertalad av min mor att söka mig till en psykakut. Jag har nu under en veckas tid varit inlagd på en avdelning. Anledningen att jag blev inlagd har egentligen inte direkt med trådens ämne att göra, utan sammanbrottet utlöstes genom flera samverkande stressfaktorer. Den största faktorn är dock att jag antagligen fått permanenta skador på mitt könsorgan, vilket medför att jag, för resten av mitt liv antagligen kommer att vara mindre eller mer sexuellt impotent. Det är kulmen på en ganska invecklad historia som handlar om att jag exprimenterat med sex för att fylla upp en inre tomhet i mitt liv.
För att återgå till trådens ämne:
Jag pratade med en psykolog som bollade lite med mina tankar kring min uppväxt.
Jag tror att mina psykologiska problem till stor del är är ”socialt/miljömässigt ärvda” av mina föräldrar.
Problemet är att min mamma var extremt frikostig med kärlek och tröst aldrig satte tydliga gränser för mitt beteende, detta beror bl.a. på att hon kännt en extrem skuld inför att jag och min bror inte fick växa upp med våran pappa. Mina föräldrar skillde sig tidigt p.g.a. min pappas narkotikaproblem. Min mor har aldrig ”haft” någon pappa själv (eftersom hon antagligen blev till i en våldtäkt) och detta har gjort att hennes skuldkänslor växt inför att jag och min bror inte fått växa upp med en pappa.
Jag har hela livet försökt hjälpa andra eftersom jag trott att alla mått lika dåligt som jag. Sen har min uppfostran medfört att jag varit extremt givmild och öppen. Men på senare tid har folk mer och mer kört över mig för det, eftersom jag för första gången tvingats ut i arbetslivet. Jag har förtryckt min aggression genom att vara extremt töjbar. Men det brast tillslut. Jag har varit rädd för min aggression, rädd för att sätta gränser.
Min uppväxt präglades av en frånvaron av en stabil ”papparoll” eftersom traditionellt sätt så kommer mamman med ”kärlek” och pappan med ”regler”.
Jag har haft en styvpappa som varit extremt känslokall p.g.a. en våldigt hård uppväxt. Han har aldrig någon sin gett mig beröm eller uppmuntran, och pratar konstant med ett aggressivt tonfall. Jag har hela min uppväxt varit rädd för honom, och mina livsideal har såledess varit att acceptera min mammas öppenhet och kravlöshet eller min styvpappas aggression och ”nazi” tendenser.
Jag har haft dålig kontakt med flera av de grundläggande känslorna i mitt liv, eftersom jag dömt ut dom.
Ja, det var en kort sammanfattning.
Tack än en gång för inläggen, jag ska läsa igenom dom nån gång när jag känner mig mera skärpt.
Jag har bara skummat igenom inläggen, ska försöka läsa igenom dom lite mera noggrant när jag får tid över. Just nu känner jag mig omtöcknad och har svårt att följa avancerade tankegångar p.g.a. min medicinering.
Anledningen att jag inte postat på forumet på ett tag är för att jag fick ett sammanbrott och funderade på att ta självmord, men blev övertalad av min mor att söka mig till en psykakut. Jag har nu under en veckas tid varit inlagd på en avdelning. Anledningen att jag blev inlagd har egentligen inte direkt med trådens ämne att göra, utan sammanbrottet utlöstes genom flera samverkande stressfaktorer. Den största faktorn är dock att jag antagligen fått permanenta skador på mitt könsorgan, vilket medför att jag, för resten av mitt liv antagligen kommer att vara mindre eller mer sexuellt impotent. Det är kulmen på en ganska invecklad historia som handlar om att jag exprimenterat med sex för att fylla upp en inre tomhet i mitt liv.
För att återgå till trådens ämne:
Jag pratade med en psykolog som bollade lite med mina tankar kring min uppväxt.
Jag tror att mina psykologiska problem till stor del är är ”socialt/miljömässigt ärvda” av mina föräldrar.
Problemet är att min mamma var extremt frikostig med kärlek och tröst aldrig satte tydliga gränser för mitt beteende, detta beror bl.a. på att hon kännt en extrem skuld inför att jag och min bror inte fick växa upp med våran pappa. Mina föräldrar skillde sig tidigt p.g.a. min pappas narkotikaproblem. Min mor har aldrig ”haft” någon pappa själv (eftersom hon antagligen blev till i en våldtäkt) och detta har gjort att hennes skuldkänslor växt inför att jag och min bror inte fått växa upp med en pappa.
Jag har hela livet försökt hjälpa andra eftersom jag trott att alla mått lika dåligt som jag. Sen har min uppfostran medfört att jag varit extremt givmild och öppen. Men på senare tid har folk mer och mer kört över mig för det, eftersom jag för första gången tvingats ut i arbetslivet. Jag har förtryckt min aggression genom att vara extremt töjbar. Men det brast tillslut. Jag har varit rädd för min aggression, rädd för att sätta gränser.
Min uppväxt präglades av en frånvaron av en stabil ”papparoll” eftersom traditionellt sätt så kommer mamman med ”kärlek” och pappan med ”regler”.
Jag har haft en styvpappa som varit extremt känslokall p.g.a. en våldigt hård uppväxt. Han har aldrig någon sin gett mig beröm eller uppmuntran, och pratar konstant med ett aggressivt tonfall. Jag har hela min uppväxt varit rädd för honom, och mina livsideal har såledess varit att acceptera min mammas öppenhet och kravlöshet eller min styvpappas aggression och ”nazi” tendenser.
Jag har haft dålig kontakt med flera av de grundläggande känslorna i mitt liv, eftersom jag dömt ut dom.
Ja, det var en kort sammanfattning.
Tack än en gång för inläggen, jag ska läsa igenom dom nån gång när jag känner mig mera skärpt.
PopJimmy,
Du är kanske den mest öppna människa jag känner. Livet är inte snällt mot en då alla gånger, det är sant. Men ljusglimtarna då och då blir desto kraftigare. Jag vill passa på att säga tack själv - för dina inlägg och din öppenhet. Hoppas jag får mer av den varan när du kommit ut ur medicindimman.
Du är kanske den mest öppna människa jag känner. Livet är inte snällt mot en då alla gånger, det är sant. Men ljusglimtarna då och då blir desto kraftigare. Jag vill passa på att säga tack själv - för dina inlägg och din öppenhet. Hoppas jag får mer av den varan när du kommit ut ur medicindimman.
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 1 och 0 gäst