typ ett år senare

[Lars]

Det var längesen jag skrev nåt i forumet. Behovet har väl inte varit lika tryckande som förut och nu kände jag bara för att skriva av mig lite.

För ungefär ett år sedan bekantade jag mig för första gången med österländsk filosofi. Hela grejen fångade mig som drömmande tonåring och min vardag präglades av intensiva diskussioner, läsning, långpromenader, fikakvällar samt fantastiska samtal med en god vän som upptäckte samma sak vid samma tidpunkt.

Jag trodde att jag påbörjat en resa som skulle förändra mig som människa i grunden och på så vis skulle också hela min verklighet förändras. Under vintern som följde kom böcker som "Det holografiska paradigmet", "Siddharta" samt åtskilliga wikipediatrippar om allt jag kunde hitta inom allt som mitt nya intresse påbjöd.

Vad jag inser idag är att detta var just vad jag skrev ovan. Det var ett intresse. Ett intresse som jag brann för. Jag tog visdomen från böckerna, placerade detta i "Filosofi intellektuella facket" i hjärnan och fortsatte min vardag, något mer konfliktfylld och förvirrad än tidigare. Försökte meditera några gånger, men kom aldrig till ro och blev besviken på mig själv för att jag var så icke-andlig. För att jag var så konventionell fast i mina mönster. Jag försökte (som jag själv uttryckte det då) slå mig fri från min prägling, vilket i sig är helt fel eftersom jag då använde mitt splittrade tänkande för att försöka rätta till min splittrade självbild. Den bilden jag använde för att analysera mig själv ifrån var också denna splittrade och förvirrade bild, vilket gjorde det hela fruktlöst.

Typ ett år senare...

Idag kan jag väl säga att jag tar mina första stapplande steg på vad som allmänt brukar kallas för den inre resan. Idag har jag en fast trygghet i mig själv, eftersom jag började inse att tryggheten inte kan byggas någon annanstans. Jag har lärt mig mycket om mig själv men kärnpunkten är den att allting i min verklighet handlar ytterst och främst om mig och min egen bild av saker och ting. Därför måste jag observera mig själv för att se grunden i mitt förhållningssätt till allt. Och kanske det viktigaste: att inte döma och värdera det jag observerar.

Nu har jag lagt ut mig lite här på ett allmänt internetforum. Om det är någon som känner igen sig eller har reflexioner tackar jag och tar emot.

[archaxe]

Jag ser fram emot nästa årsredovisning för att se vad du säger då om det du skriver nu.

[Lars]

Ja, det blir säkert intressant. Det är alltid givande att få perspektiv på saker och ting. Vissa saker som för tillfället kanske betydde liv och död känss i nuläget ganska trivialt i ljuset av mer erfarenhet och ett längre tidsperspektiv.

Vadå, archaxe? Får du luftslottsvibbar?  8)

[Advocate]

Ja jag känner igen mig i många saker som du beskrev. Filosofin förde in mig in i en utvecklingskedja av något slag, och allt verkade fantastiskt för en stund, men sedan gick solen i moln och jag gick vilse. Hopplöst och förvirrat är det, och som om jag inte hade tillräckligt med problem just nu ändå.

Förut använde jag strategin att jag skulle tänka mig ur det, alltså komma vidare med metoden som jag kom in med. Nu har jag börjat försöka sluta tänka helt och bara leva istället, men det verkar inte fungera heller. Kanske jag borde börja gräva i mig själv på nytt, jag vet inte.

Kul att du är på rätt spår igen i alla fall.

[PopJimmy]

Lars:
Jag ser genuina tendenser till att du vill nå förstelse av dig själv, för att kunna avväpna din emotionella rustning, snarare än att du bara är för att skaffa "intellektuella vapen".

(Visst jag tror alla vill ha intellektuella vapen, eftersom dessa är bra instrument för att kunna påverka andra, men hos många andra ser jag en rädsla och småskurenhet som, i större utsträckning verkar vara nästintill obefintlig hos dig)

Du visar helt enkelt en ovanligt genuin god vilja och ärlighet i ditt sökande.

[Lars]

Kärleken var grunden i min väg ut.

Advocate:

Jag förstår. Tanken har tagit en till en viss punkt och om man inte är tillräckligt nära sina egna känslor förstår man inte den förvirringen tanken medfört och man förlitar sig på att tanken (som har tagit en så långt) kan leda en ut ur förvirringen som tankeprocessen medfört.

För mig har det varit svårt att bara observera utan att döma, eftersom min prägling har manat fram ett väldigt subtilt prestationsbeteende.

Popjimmy: Tack eller nåt. Jag vet inte. Har i alla fall kommit fram till att jag gör det för mig själv och ingen annan. Det är det viktigaste.