Livsplaner

[Skyline]

ja, här har vi ett bra exempel på när folk inte ser sig för. Och vad händer?
Jo, man börjar prata om Hitlers hund när man får en fråga om hur ens livsplaner ser ut...   Det är med andra ord lätt att halka in på något sidosår..

Ville bara kommentara det..  :D       ...              ...        

/Skyline

[Angelina]

Du är inte tillräckligt uppmärksam, uppenbarligen ingår Hitlers hund i våra livsplaner.

[Skyline]

...

[Skogsälvan]

Det skulle väl bli en mer harmonisk värld om vi såg fler gemensamma nämnare med oss själva och andra? Nu pratar vi om en man vars gärningar jag känner djup avsky inför, men likväl...  Hitler älskade schäfrar. Det gör jag också. Hitler var en estet. Det är jag också. Hitler betedde sig som ett svin. Det gör dessvärre jag också... ibland.

[noname]

hoho, lite amatörpsykologi.

Det råder ingen tvekan om att du pruttar ur dig en massa kvasipsykologi såval som "amatörfilosofi". Nazityskland är nämligen ett ofantligt mycket mer komplicerat ämne än att slänga ur sig en massa skitsnack om Hitler som person, om vilken du ju inte vet ett smack.
Värt också att nämna att naziideologin vilar just på den avskyvärda människosyn där blonda ariska stora starka män var överlägsna andra raser (inte olik amerikanska soldaters nedvärderande syn på viatnemeser). Exakt samma syn använder du mot Hitler eftersom du förmodligen själv har mindervärdeskomplex vilket du projicerar på andra. Varför inte göra ett medkännande försök att känna igen tragedin hos denna man när du nu ändå vet att han var ett verktyg för (den tyska) kapitalismen? Om du nu ändå inte tillerkänner honom en viktigare roll än så, har du inte heller något att säga.

[suchanother]

hoho, lite amatörpsykologi.

Det råder ingen tvekan om att du pruttar ur dig en massa kvasipsykologi såval som "amatörfilosofi". Nazityskland är nämligen ett ofantligt mycket mer komplicerat ämne än att slänga ur sig en massa skitsnack om Hitler som person, om vilken du ju inte vet ett smack.
Värt också att nämna att naziideologin vilar just på den avskyvärda människosyn där blonda ariska stora starka män var överlägsna andra raser (inte olik amerikanska soldaters nedvärderande syn på viatnemeser). Exakt samma syn använder du mot Hitler eftersom du förmodligen själv har mindervärdeskomplex vilket du projicerar på andra. Varför inte göra ett medkännande försök att känna igen tragedin hos denna man när du nu ändå vet att han var ett verktyg för (den tyska) kapitalismen? Om du nu ändå inte tillerkänner honom en viktigare roll än så, har du inte heller något att säga.

Hohoho, inte konstigt att du har nicket "noname".
Det hela är inte alls komplicerat, tvärtom. Hitler ser jag som en liten ömklig psykopat men han var rätt i tiden.
Hans tusenåriga rike höll i tusen dagar, vilket är bevis nog för att han var lite snett ute i verkligheten.
Kan inte du reda ut detta "komplicerade" ämne för oss mindrevetande?

[Skogsälvan]

Jag tror ju förstås att Hitlers ambition var att förbättra världen, göra den vackrare. Personligen tycker jag att han hade dålig smak, men nog tror jag nog att det lever en Hitler i oss alla, dvs. någon som vill förbättra, ändra och skapa.

[Skyline]

Hitler ser jag som en liten ömklig psykopat men han var rätt i tiden.
Hans tusenåriga rike höll i tusen dagar, vilket är bevis nog för att han var lite snett ute i verkligheten.

Vad menar du med "Hans tusenåriga rike höll i tusen dagar"?

/Skyline

[Fication]

Appropå ambitiösa livsplaner och mina utomjordingar tycker jag att man ta en titt på en annan österrikare, Arnold Schwartzenegger. Han hade ju tre livsmål:

1) Bli Mr Universum
2) Bli världens bäst betalda skådis
3) Bli USA:s president

De få som insåg att han menade allvar hade nog skrattat gott och sagt att målen är orimliga respektive omöjligt, man måste vara född i USA (väl?) för att bli president. Nu har han lyckats med de två första och är senator i den största delstaten. Diskussioner har länge förelegat om man ska ändra lagen och göra det möjligt för Arnold att bli president. Om så inte blir fallet, ska då man betrakta Arnolds liv som bortkastat och misslyckat?

Fuglesang, det hade faktiskt kunnat vara så att hans målsättning varit omöjlig från början. Amrisarna hade kunnat säga och 10 år att "Nä, men vi hade självfallet aldrig tänkt skicka upp den dumma svensken bara för att han är trevlig. Ha ha! Är ni så godtrogna?"

Det är ungefär som i slutet av Ringen - Konungens återkomst. Aragorn, Gandalf och co ger sig ut i den sista striden bara för att ge Frodo en chans att nå domedagsklyftan. Fast det kunde mycket väl vara så att Frodo var död. Det hade kunnat vara dödfött från början till slut. Att kasta sig ut i mörkret för att nå en trampolin som inte fanns där från början till slut. Att inte ha avgörandet i egna händer.

Det kallas tillit.

Appropå Hitler, han var ju helt öppen med sina mål i Mein Kampf, vilket folk inte insåg förrens efteråt. "Jasså han menade allvar med de där planerna???"

[suchanother]

Jag hade faktiskt ett exemplar av Mein Kampf (översatt) i min ägo en gång i tiden men det försvann på nåt mysko sätt.
Officiellt står Hitler som författare men (gissningsvis) är Goebbels författare till förordet.
Förordet är omfattande och mycket skickligt skrivet både innehållsmässigt och stilistiskt. Efter förordet tar väl Adolf vid och det hela blir rätt tråkigt. Samma tugg om judar ältas om och om igen. Själv orkade jag inte ens halvvägs. Där ser man riktigt Hitlers psykopatnatur när han ältar en fix idé. (amatörpsykologi igen, hoppas "noname" ursäktar)

[bumbimys]

Min plan i mitt liv är att inte sträva efter andra och titta vad de har utan köra mitt race och vara glad över de jag har och förhoppningsvis kunna dela mitt liv ihop med min sambo och prioritera livskvalite före sådant som supa och försöka impa på andra.

[Tractatus]

Vad fan? Det är precis som sånt som suchanother hela tiden gör; super och försöker impa på andra.

[hovnarr]

Min plan i mitt liv är att inte sträva efter andra och titta vad de har utan köra mitt race och vara glad över de jag har och förhoppningsvis kunna dela mitt liv ihop med min sambo och prioritera livskvalite före sådant som supa och försöka impa på andra.

Tror du inte att andra resonerar på liknande sätt, dvs att deras strävan efter livskvalitet ÄR just att supa och impa på andra. De gillar att supa, känner att livskvaliteten ökar när de super, och super därför. Medan du får livskvalitet av andra saker. Ambitionen är samma, men sätten är olika.

[bumbimys]

Min plan i mitt liv är att inte sträva efter andra och titta vad de har utan köra mitt race och vara glad över de jag har och förhoppningsvis kunna dela mitt liv ihop med min sambo och prioritera livskvalite före sådant som supa och försöka impa på andra.

Tror du inte att andra resonerar på liknande sätt, dvs att deras strävan efter livskvalitet ÄR just att supa och impa på andra. De gillar att supa, känner att livskvaliteten ökar när de super, och super därför. Medan du får livskvalitet av andra saker. Ambitionen är samma, men sätten är olika.

Lägg av att kritisera bara för att kritisera hatar sådant folk. Jag utgick ifrån mig och för mig är INTE de livskvalite men kanske för någon annan är det de, MEN frågan löd följande "Vad är DINA livsplaner" och de är mina planer de är ju olika för alla så ställ inga idiot frågor TACK!

[hovnarr]

Kolla här bumbimys:

Lägg av att kritisera bara för att kritisera hatar sådant folk.

Varför hata när man kan älska

Tror du att jag finner något egenvärde i att kritisera dig? Jaha. Det var i alla fall inte min avsikt. Då skulle du se när jag verkligen är kritisk.

Nej, min fråga var alldeles uppriktig och välvillig. Du nämnde i en annan tråd att du läste Dalai Lamas "Lycka" (bra bok för övrigt). Och av ditt inlägg ovan förstår man vad som är din strategi för att nå lyckan, nämligen att prioritera livskvalite.

Men vad är egentligen skillnaden mellan lycka och livskvalite - är det inte två ord för samma målsättning? Jag kan tänka mig att om man frågar folk rent allmänt så kommer de flesta att svara att lycka eller livskvalite är viktigt för dem. Färre kommer dock att tycka att de är lyckliga eller har livskvalitet.

Skillnaderna mellan folk ligger alltså inte i detta överordnade mål, utan snarare i strategierna. Vissa super, andra försöker få social status (alltså impa på andra), andra försöker nöja sig med vardagens små glädjeämnen osv. Man har olika recept utifrån respektive förutsättningar.

Så mitt svar på ditt förra inlägg var snarare tänkt som en fråga, genom vilken jag önskade att du skulle berätta mer om hur du tänker kring lycka och livskvalitet. Vad är livskvalitet för just dig? Vad är ditt recept för lycka?



P.S. Ja, och välkommen hit förresten. Skriv en rad på Mötesplatsen om du har lust att presentera dig själv närmare. D.S.