Tillvarons olidliga platthet

[Algotezza]

Jag har aldrig upplevt något som kräver en andlig, ockult eller övernaturlig förklaring. Precis allt har eller kan ges en världslig förklaring.

Jag tycker att ”ONDSKA” ”kräver en (sådan) andlig, ockult eller övernaturlig förklaring.”

Jag vet inte. Kanske en psykologisk-sociologisk förklaring räcker.

[xion]

Jag har aldrig upplevt något som kräver en andlig, ockult eller övernaturlig förklaring. Precis allt har eller kan ges en världslig förklaring.

Jag tycker att ”ONDSKA” ”kräver en (sådan) andlig, ockult eller övernaturlig förklaring.”

Det finns många sätt att förklara ondska, men knappast någon som är "övernaturlig".

[Anders]

Tycker livet är krångligt och lynnigt nog som det är. Inte fan är livet platt?

Massmedia och sociala media innebär och ger både yta och djup, beroende på vilka sändare och mottagare är plus situation och sammanhang.

Ju äldre man blir desto mindre krångligt blir livet. Mellan 40 och 50 är det som krångligast och lynnigast, liksom man själv. Sedan börjar det lugna ner sig. Efter pension är det bara good bye world som väntar. Därför är jag jobbonär. Flyktbeteende? Kanske det...

Kul att hålla hjärnan och kunskaperna i hyfsad trim genom att fortsätta vara webblärare i filosofi och religion.

Missade den här från förra året:

Mindre krångligt? Knappast! Jag och frugan garvade igår åt en incident då vi varit ihop några år, var i trettioårsåldern, innan barnen då vi råkade bränna en tapet med ett stearinljus, och frugan utbrast "det är det värsta som hänt i år".

Sen visst, småbarnsåren med två stycken i "karriär" boende i lägenhet, hus som brann och ofrivillig pendling 12 mil om dagen var väl ingen direkt höjdare, alltså de här åren mellan 40 och 50.

Men sen... dödliga sjukdomar, skröpliga föräldrar, kontakt med vuxna barn (små barn små problem stämmer... även om MÄNGDEN problem är hysteriskt mycket mindre nu än säg 2005), kaosartad arbetsmarknad där både jag och hustrun tvingats 50+ byta jobb flera gånger trots prestigeutbildningar och, vågar jag säga, prestationer fullt i linje med dessa utbildningar.... Nej, det har inte lugnat ner sig!

Skulle nog säga att ni som hann uppeva 68 som proggare nog nådde peaken på prospect för en bekväm 50+ (Sen kan skit hända alla förstås, men som snitt)

Och rent själsligt och fysiskt, just det faktum att MÄNGDEN problem trots allt är mindre, att man har tid, och förhoppningsvis med en pensionering inom ett fåtal år, gör att man faktiskt har tid med lite eget. Både mentalt och fysiskt. Jag känner att jag, sen de fruktansvärda tonåren har blivit mer och mer levande ju äldre jag blivit.

Visst sen händer det väl nåt superdramatiskt som gör en gammal men jag tar inte ut den i förskott!

Och de största tankarna, de hemskaste, som jag rätt mycket kom fram till som elvaåring plågar mig lika mycket idag som på sjuttiotalet.

[Algotezza]

Krångligheten var för min del störst när barnen var i tonåren och jag själv 45 - 55 år. Detta med att få "livspusslet" eller "livsekvationen" att gå ihop. Fast det har den aldrig gjort någon gång under mitt liv, livet har bara känts mer eller mindre kaotiskt/ordnat. Att jag haft och har ett kneg har stagat upp mitt liv och gett det något slags mening. Hobbies är ju trevligt att syssla med men framstår som attraktiva som kontrast till kneget. Vet inte om jag velat ha mina hobbies som födkrok. Det hade inte funkat för mig. Det är kanske kontraster i livet som kan göra det mindre platt, skapa dynamik och rörelse, hyfsat hanterbara kontraster då.

[Vega]

Jag har aldrig upplevt något som kräver en andlig, ockult eller övernaturlig förklaring. Precis allt har eller kan ges en världslig förklaring.

Jag tycker att ”ONDSKA” ”kräver en (sådan) andlig, ockult eller övernaturlig förklaring.”

Det finns många sätt att förklara ondska, men knappast någon som är "övernaturlig".

Det kluriga är att förlåta, först så känns det helt uteslutet, men sedan förändras man utan veta vad som egentligen har skett.

[David H]

Jag har aldrig upplevt något som kräver en andlig, ockult eller övernaturlig förklaring. Precis allt har eller kan ges en världslig förklaring.

Jag tycker att ”ONDSKA” ”kräver en (sådan) andlig, ockult eller övernaturlig förklaring.”

Benägen att hålla med. Inte själva ordet ”ondska”, men fenomenen som begreppet refererar till. Till exempel påståenden om andras illvillighet. Väldigt ofta tror jag att detta är projektioner. Det man inte förmår upptäcka inom sig själv, ser man istället i någon annan.

Ondskan i sammanhanget skulle kunna beskrivas som det omedvetna. En kraft bortom medvetandet och således också bortom kontroll.

Det ”övernaturliga” i sammanhanget skulle väl då kunna beskrivas som att det å ena sidan är något omedvetet, å andra sidan framställs som något intentionellt, något med avsikt.

[xion]

Jag tycker att ”ONDSKA” ”kräver en (sådan) andlig, ockult eller övernaturlig förklaring.”

Det finns många sätt att förklara ondska, men knappast någon som är "övernaturlig".

Det kluriga är att förlåta, först så känns det helt uteslutet, men sedan förändras man utan veta vad som egentligen har skett.

Varför måste man förlåta? Jag glömmer aldrig en oförrätt men jag hämnas inte. Med tiden har dess betydelse mildrats och förbleknat.

Jag tänker på "munken från Skara" (GF);
......
Det är icke sant som jag lärde förr
att någon är utanför Himlens dörr
Ty varje själ därinom går
och ingen är get och ingen är får
Den gode han är väl ej så god
som själv han tror i sitt övermod
den onde ej så ond ändå
som själv han tror när kvalen slå
Ty skall du ej mycket berömma
ej mycket häckla och döma.....

[Vega]

Jag har aldrig upplevt något som kräver en andlig, ockult eller övernaturlig förklaring. Precis allt har eller kan ges en världslig förklaring.

Jag tycker att ”ONDSKA” ”kräver en (sådan) andlig, ockult eller övernaturlig förklaring.”

Benägen att hålla med. Inte själva ordet ”ondska”, men fenomenen som begreppet refererar till. Till exempel påståenden om andras illvillighet. Väldigt ofta tror jag att detta är projektioner. Det man inte förmår upptäcka inom sig själv, ser man istället i någon annan.

Ondskan i sammanhanget skulle kunna beskrivas som det omedvetna. En kraft bortom medvetandet och således också bortom kontroll.

Det ”övernaturliga” i sammanhanget skulle väl då kunna beskrivas som att det å ena sidan är något omedvetet, å andra sidan framställs som något intentionellt, något med avsikt.

Ibland måste man leda folk till sanningen bokstavligen. Andra gånger har man sjukt mycket fördomar… Jag förstår verkligen hur ödmjuka vissa är, någon kan se tuff ut, men sanningen är något helt annat. Andra är goda och skrattar vänligt, de kan hantera alla situationer varje dag med den glädjen, alltså de tycks inte ens känna stolthet över den genialitet det kräver.

[Vega]

Det finns många sätt att förklara ondska, men knappast någon som är "övernaturlig".

Det kluriga är att förlåta, först så känns det helt uteslutet, men sedan förändras man utan veta vad som egentligen har skett.

Varför måste man förlåta? Jag glömmer aldrig en oförrätt men jag hämnas inte. Med tiden har dess betydelse mildrats och förbleknat.

Jag tänker på "munken från Skara" (GF);
......
Det är icke sant som jag lärde förr
att någon är utanför Himlens dörr
Ty varje själ därinom går
och ingen är get och ingen är får
Den gode han är väl ej så god
som själv han tror i sitt övermod
den onde ej så ond ändå
som själv han tror när kvalen slå
Ty skall du ej mycket berömma
ej mycket häckla och döma.....

Att inte hämnas är det viktigaste, sedan hur lång tid det tar att förlåta kanske spelar mindre roll, men om man aldrig förlåter så ackumulerar sig skiten.

[xion]

Att inte hämnas är det viktigaste, sedan hur lång tid det tar att förlåta kanske spelar mindre roll, men om man aldrig förlåter så ackumulerar sig skiten.

Ja om man "ältar" kan det bli så.
Om man i stället tänker; Nåja, men jag klarar mig ju bra ändå. Vad gör det egentligen? En erfarenhet rikare. Det finns mycket som är viktigare.

[Algotezza]

Man förlåter dels för att den man förlåter skall slippa känna sig skyldig och ha samvetskval, dels för att man själv skall kunna gå vidare. Då menar jag verklig förlåtelse "från hjärtat" och inte bara att man säger att man förlåter. Sedan förlåter man också för att slippa den upptrappning och därmed lidande som hämnd kan medföra.

Svårast att förlåta är dock sig själv...

[Anne]

Svårast att förlåta är dock sig själv...

Jag är glad att du inser det, Algot. Kommer du ihåg vad du skrev till mig för ett gäng år sedan, när jag skrev om samma sak som din kommentar? Då skrev du något i stil med "att nu tror hon att hon är Gud också." Jag gör vad jag kan i det lilla. Som den där sången: "Like a small boat... on the ocean... sending big waves into motion." Jag vet inte vad jag kan göra mer än vad jag har gjort - mäklat fred med mig själv - och jobbar på det i min lilla omgivning

[Algotezza]

Svårast att förlåta är dock sig själv...

Jag är glad att du inser det, Algot. Kommer du ihåg vad du skrev till mig för ett gäng år sedan, när jag skrev om samma sak som din kommentar? Då skrev du något i stil med "att nu tror hon att hon är Gud också." Jag gör vad jag kan i det lilla. Som den där sången: "Like a small boat... on the ocean... sending big waves into motion." Jag vet inte vad jag kan göra mer än vad jag har gjort - mäklat fred med mig själv - och jobbar på det i min lilla omgivning

Ja, det är i vardagens möten med den andre/andra vi kan göra något åt världens brist på kärlek och empati. Inte för att jag är Jesus utan för att jag inte är det.

Jag har skitdåligt minne ibland och ibland är det glasklart och genomskinligt.

[Anne]

Det är ok, Algot. Jag har levt i "en liten värld". Fördelen med det är att man inte svämmas över med någon sorts Tsunami. Jag har jobbat hårt - det kan du lita på! Visserligen får jag inte fått pengar för det, men min glädje ligger inte i pengar - då hade jag gjort helt andra val i livet.

[David H]

Det kluriga är att förlåta, först så känns det helt uteslutet, men sedan förändras man utan veta vad som egentligen har skett.

Varför måste man förlåta? Jag glömmer aldrig en oförrätt men jag hämnas inte. Med tiden har dess betydelse mildrats och förbleknat.

Jag tänker på "munken från Skara" (GF);
......
Det är icke sant som jag lärde förr
att någon är utanför Himlens dörr
Ty varje själ därinom går
och ingen är get och ingen är får
Den gode han är väl ej så god
som själv han tror i sitt övermod
den onde ej så ond ändå
som själv han tror när kvalen slå
Ty skall du ej mycket berömma
ej mycket häckla och döma.....

Att inte hämnas är det viktigaste, sedan hur lång tid det tar att förlåta kanske spelar mindre roll, men om man aldrig förlåter så ackumulerar sig skiten.

Vi kan såklart vrida och vända på detta, men mitt spontana svar är att jag håller inte med.

Hämnd är vanligtvis ett ord med en negativ laddning. Det framställs som något negativt. Och visst kan "hämnd" verkligen vara negativ, så som när den är oproportionerlig eller baserad på missförstånd och vantolkningar.

Men pröva tänk motsatsen, en hämnd som verkligen är proportionerlig, som är baserad på en korrekt tolkning av situationen etc. Då menar jag att hämnd kan vara något verkligen vackert. Något som skapar poetisk rättvisa, så som de antika dramernas katharsis, själslig rening.

Om förlåtelse: Ja, självklart borde vi förlåta. När nån gjort något dumt som den ångrar, och ber om ursäkt för... det är något vackert, och jag ser inget skäl till att inte tacka och säga att ursäkten är godtagen. Men att förlåta nån som aldrig bett om ursäkt, vad är poängen med detta? Eller som Claudius i Hamlet insiktsfullt kommenterade "My words fly up, my thoughts remain below: / Words without thoughts never to heaven go" - han var inte redo att be om ursäkt och kunde således inte heller bli förlåten.