min skugga

[PopJimmy]

PS. För att undvika relativism kan vi stryka "Jag tycker" ur varje mening.

Tack för tipset.

[Nex]

Som nu till exempel. När du ifrågasätter mina inlägg, och jag inte kommer på något bra konkret exempel som jag orkar skriva ner. Min första reaktion var att banka dig i huvudet med någonting hårt och gå härifrån. Men jag insåg snabbt att det skulle bli svårt då du kan befinna dig mellan 10 och 1000000000000000 meter härifrån vid din lilla burk så jag slog sönder min soffa.
Detta är även känt som projicering.

[PopJimmy]

Jag tycker det spys lite väl mycket galla över diverse försvarsmekanismer vi utger oss för att ha. Vadan detta? Psykiska mekanismer som är till för att försvara självet är väl någonting bra? Indoktrinering i all ära, men detta är ju löjligt.

Visst kanske det är löjligt. Nu kanske jag råkar vara löjlig. Vad bör jag göra åt det tycker du?

[archaxe]

Nex,

det du beskriver är väl vanligtvis inte vad man menar med "försvarsmekanismer"?
http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsvarsmekanism

Jimmy,

ingenting. Dessutom är ju "Jag tycker"-klausulen helt värdelös, och då spelar det ju ingen roll vad jag tycker. Om du är OK med att vara löjlig så är jag OK med att du är löjlig. Jag lägger inga som helst värderingar i ordet "löjlig." Det svåra är att se det enbart deskriptiva i ord som har normativa konnotationer. Diskussionen om intelligens tycker jag (förlåt mig igen!) är ett tydligt tecken på det.

[PopJimmy]

ingenting. Dessutom är ju "Jag tycker"-klausulen helt värdelös, och då spelar det ju ingen roll vad jag tycker.

Okej, då vet vi det? Det är ju bara du som använder "jag tycker"-klausulen så varför nämner du ens detta för mig? Jag förstår förresten inte vad du försöker säga med hela ditt inlägg. Allt känns intetsägande. Det enda jag förstår är att du måste ha tyckt något när du läste mitt inlägg, eftersom annars skulle du inte gett dig in i diskussionen och tyckt till om det. Så vad försöker du säga med dina tyckande inlägg egentligen förutom att du är väldigt bra på ditt tyckande i att det jag sa skulle vara löjligt? Försöker du säga att tyckandet är intetsägande och att allt det du gör är helt meningslöst eller? Du försöker alltså bara visa hur meningslöst hela ditt agerande är? Jo, jag tror jag börjar förstå vad du menar.

[Freddy]

För att gå tillbaks lite... kan det inte vara så att när man kommit förbi allt så kommer ljuset? Jag menar, folk som tänker mycket blir lätt deppiga och psyko-something. När dom tänker och funderar och klurar lite till tar dom livet av sig eller någon annan.. Men om man lyckas gå vidare så blir det kanske ännu mörkare... och ett pyttelitet steg till... The Light? Kanske är då man börjar tro på Gud? Och blir fanatisk?

[Damir]

Jag känner igen mig i det du skriver. Man börjar morgonen med att vara glad (fastän det är sällan det börjar så ju äldre jag blir). Man tar kontakt med en människa för att dela glädjen men märker att hon blir mer och mer avståndstagande ju gladare jag är. De vågar inte lita på mig och tror att jag ska skada dem på något sätt och ryggar tillbaka. Jag blir arg för att jag bjöd till i onödan och drar mig tillbaka i mina egna tankar och känner mig ensam i världen. Detta är värst när jag försöker "kontakta" tjejer (de verkar ha mest försvarsmekanismer i form av "den avvisande trevliga flickan"). Jag har blivit skickligare i att försvara mig själv mot andra människors skitsnack men blir fortfarande lika arg när de inte vill bjuda till lika mycket som jag. Jag märker att det enda som ger mig lycka och uppmärksamhet från andra människor när jag är lika mänsklig som de, dvs visar min ilska när den finns där. Jag har länge trott att jag är den sjyssta och förstående killen, men ju äldre jag blir desto mer inser jag att jag är den som har störst försvarsmekanismer. Din och min största försvarsmekanism blir i sådana fall att vi försöker vara "gudomliga" och bättre än andra människor. Jag förstår människor bättre än de förstår sig själva, men beblandar mig sällan med dem, utan iaktar dem och skrattar åt deras patetiska rädslor. Jag är den största boven i dramat.

[Camilla]

Man tar kontakt med en människa för att dela glädjen men märker att hon blir mer och mer avståndstagande ju gladare jag är. De vågar inte lita på mig och tror att jag ska skada dem på något sätt och ryggar tillbaka. Jag blir arg för att jag bjöd till i onödan och drar mig tillbaka i mina egna tankar och känner mig ensam i världen. Detta är värst när jag försöker "kontakta" tjejer (de verkar ha mest försvarsmekanismer i form av "den avvisande trevliga flickan").

Detta kvinnliga beteende är inte helt irrationellt med tanke på alla våldtäktsmän, kvinnomisshandlare, blottare och stalkers som går lösa.

Jag har länge trott att jag är den sjyssta och förstående killen, men ju äldre jag blir desto mer inser jag att jag är den som har störst försvarsmekanismer. Din och min största försvarsmekanism blir i sådana fall att vi försöker vara "gudomliga" och bättre än andra människor. Jag förstår människor bättre än de förstår sig själva, men beblandar mig sällan med dem, utan iaktar dem och skrattar åt deras patetiska rädslor. Jag är den största boven i dramat.

Det kan jag känna igen mig i. Jag har en försvarsmekanism som går ut på att jag inbillar mig vara en fin flicka eller gudinna. När denna aktiveras så börjar jag förakta andra människor och underviker dem, särskilt män, eftersom jag anser dem alltför tarvliga eller farliga.

[Damir]

Camilla skrev:
"Detta kvinnliga beteende är inte helt irrationellt med tanke på alla våldtäktsmän, kvinnomisshandlare, blottare och stalkers som går lösa. "

Förståeligt, men inte särskilt effektivt för det är just detta beteende som väcker större ilska hos män. Jag skulle helst uppskatta enkel kyla och att du ignorerar mig än att du ler och ignorerar mig och gör mig helt förvirrad.

[Camilla]

Det är redan så jag gör. När jag blir rädd för en man så undviker jag att titta på honom. Jag låtsas som om han inte finns.

I och för sig vill jag inte påstå att det alltid är så att en tjej som är osocial är det av rädsla. Det kan ju exempelvis vara så att hon har dålig fantasi och inte kommer på något bra att säga.

[Minded]

Man tar kontakt med en människa för att dela glädjen men märker att hon blir mer och mer avståndstagande ju gladare jag är. De vågar inte lita på mig och tror att jag ska skada dem på något sätt och ryggar tillbaka. Jag blir arg för att jag bjöd till i onödan och drar mig tillbaka i mina egna tankar och känner mig ensam i världen. Detta är värst när jag försöker "kontakta" tjejer (de verkar ha mest försvarsmekanismer i form av "den avvisande trevliga flickan"). Jag har blivit skickligare i att försvara mig själv mot andra människors skitsnack men blir fortfarande lika arg när de inte vill bjuda till lika mycket som jag.

Ett intressant inlägg som jag kan relatera mycket till.

Själva grejen med att kontakta en annan människa... Riktigt seriös & gedigen kontakt. Det krävs två för tango. Jag själv måste också agera kontaktpunkt med min egen person, det räcker inte att den andre gör det. Att ha kontakt är att erkänna sig själv inför någon annan. Gör man inte det så finns ingen kontakt att tala om.

^ Jag blir arg för att de inte möter min kontakt, eftersom att jag anstränger mig om att räcka ut min hand... Och då det inte lyckas så drar jag mig tillbaks och känner mig ensam.
Det påminner mig om någonting jag har hört om entreprenörer; något i stil med att dessa människor inte erkänner omöjligheter, att de är galna på någon nivå. Detta ger att alla framsteg av betydelse har kommit av dessa. ...Med vilket jag menar på att man inte alltid ska förtvivla bara för att ett resultat inte syns direkt. I vissa fall är det mer givande att vara öppen för långsiktiga verkningar.