Ursäkta - eller tack - men ditt inlägg gör mig bara härligt förvirrad. Varför tar du upp nuet och flugor här när Nuets bredd och flugorna ligger på en annan tråd?
För att jag med säkerhet visste att du skulle läsa mitt inlägg och för att frågan redan var ställd i den tråden, varför jag tänkte slå ihjäl två flugor i en smäll. Förvirrad är du nog alldeles säkert om du inte ser någon röd tråd i ditt eget agerande.
Det visar bara att tillvaron är absurd... Jag känner mig som I väntan på Godot. "Nothing happens twice..." Känns det som om vi har en dialog? Är ens monologen möjlig? Allt övergår till Finnegans wake.
Jag skulle peka på det slags episka dialog som återfinns i Maeterlincks Interiör, fast jag instämmer på sätt och vis, vår dialog har från första stund varit något av en symmetrisk och öppen tvåvägskommunikation (där orden stavat sig fram längs bredbandskablar och rätt ut i oändligheten) - där svar genererats, inte som svar på frågor utan av sig självt (utifrån fullständigt inkommensurabla paradigm).
Barnslighet har inte med ålder att göra. Det är en överlevnadsstrategi.
Mina haiku innehåller mer sanning än mina "filosofiska analyser".
Där är vi absolut ense, på samtliga plan. Själv brukar jag också tänka - okej, det må va en överdrift (de här tankestrecken är också bara på låtsas) - så, men i denna "konversation" har jag emellanåt ansett mig vara i behov av smileys för att nå fram till läsaren (du), vilket jag aldrig annars brukar anse mig i behov av (eller kanske är jag det fast negligerar att tillmötesgå de kommunikationskrav som finns). Får mig att tänka mig Roland Barthes inverterad: the death of the reader is the birth of the author.
I nuet sanningen!
Enjoy your night!
Utan att förringa allvaret i nämnda invändning men jag hade så gärna hoppats på att du skulle ha provat på flugperspektivet vid det här laget - jag riktigt satt och fnittrade i spänd förväntan - så att jag kunde säga, "jasså, och hur känns det att äta skit då?". Sen skulle du ha blivit arg och gått på om "absolut dumhet", "intellektuellt stympade lustigkurrar" och "pubertala pundhuvuden", och så kunde jag ha fått säga, "nej, nu djävlar, nu kastar vi tumvantarna och ropar ut vårt förakt mot varandras kortväxta fäder!". Attans! Man får visst inte alltid allt som man vill ha det här i världen.
Istället för en allvarsam lek kan man väl leka allvarsam, vad tycker du är "vettigast"? Jag har alltid ansett leken vara nåt som spolieras av allvaret, emedan jag alltid ansett allvaret i avsaknad av lek.
