Aliens med potential

[Angelina]

Ja, jag både vill och ska.

[Oblivion]

Tänk vilken potential de hade...

Tänk vilken plats världen kunde varit. Och skulle kunna bli. Allvarligt talat. Tänk om folk började bry sig om de som har de svårt i sina grannländer. Tänk om folk skulle bli lite givmilda och omtänksamma. Tänk om de människor som lever på universums enda planet med liv kunde hjälpas åt för att få det bra. Tänk om man kunde få en balans i världen. Större delen av västvärlden är överviktiga och lider av fetma medan större delen av resterande befolkning lider av brist på mat och svälter ihjäl. Det är så skevt. Imorgon kommer en ny dag. Tusentals kommer att dö. I trafikolyckor, mord, svält, terroristdåd, misshandel, och i hjärt och kärlsjukdomar pga. fetma.
Människan kommer utplåna sig själva inom sinom tid. Och vad kan jag som enskild peron göra? Typ inget.. eftersom alla tänker så! Det behövs samarbete. Någon som vill starta en förening som heter: Operation - Rädda världen.   ?   Vart vill jag komma? Typ nånstans men det är ingen idé. Världen kommer förgå. Tur att man planerar bygga bas på månen...

/Skyline

Jag håller med dig om allt utom det här "Tänk om de människor som lever på universums enda planet med liv kunde hjälpas åt för att få det bra."

Föreningarna du nämner finns det mängder av (kanske inte med exakt det budskapet du menade), men det finns helt enkelt inte tillräckligt med intresse hos majoriteten av oss för att stödja dessa föreningar. I min mening har människan för mycket brister för att kunna lösa våra viktigaste och största problem. Individuellt är vi fortfarande för egocentriska, har för mycket maktbegär och har brist på förmåga att kommunicera med varandra (för ointelligenta helt enkelt) för att kunna utvecklas gemensamt på ett fredligt sätt.
Den dagen öst och väst kan börja kommunicera med varandra på ett effektivt och fredligt sätt och börja SAMARBETA så kan vi nog börja utforska vår riktiga potential på allvar, när vi kan lägga all fokus på utveckling istället för krig.

[J R Auk]

Problemet för mäniskan är hennes psykologi, med primalrester som skriker åt oss att uppfylla diverse krav som våran person klarar sig utan men som summan av vår existens är så beroende av. Förökning, betryggning, social status. Atavismer som ännu kämpas för att skakas av. Och som i kampen väcker samma saker om igen.

Tillit är det som krävs. Och en insikt i att det viktigaste vi kan ändra är inte världen i sig, utan vår inställning till och av världen. Det är våran psykologi, det är vårat välmående.

Att göra gott gör man inte bara för det goda i sig. Utan om du gör gott har du givit dig själv skäl att tro att fok gör gott. Hjälper du en främling så har du gett dig själv skäl att tro att folk hjälper främlingar.
Men kämpandes med våran existens som vi är så tenderar vi att ge oss själva ett alldeles för stort unikum i världen, och dom positiva realisationerna kan gå om intet enbart på grund utav vårt behov att distansera oss och ställa oss över. Vår förminskade position ger vanföreställningar a grandeur. Men om man bara tar sig tid till att spåna vad makt och storhet innebär, så ser man klart att det i allt behov finns svaghet. Och således gör vi bäst i att söka bota vårat tillkortakommande med att inte söka hävd. Då är vi iallfall sanna i vår negligans inför det ofrånkomliga. Vill jag söka hävd måste jag sluta söka den, då hävden i sig själv är ett förminskande och inte ett hävdande. Vill jag vara bättre så kan jag inte söka vara bättre då behovet av det är att göra sig sämre, om bättre och sämre här ska ses efter en värderingsskala utgående från någon slags komperativ maktrelation oss emellan.

Och jag kan tänka mig att detta med den cykliska åskådningen är ett krav sprunget ur realisationen att egoismen fallerar om man inte kan se sig själv som återkommande i det som man skapat.

Och egoismen är ju från sitt psykologiska perspektiv en slags truism.