Social isolering

[Algotezza]

...slicka sår, mentalt och kroppsligt,

Kroppsligt? Hm.. Gör du det?  :roll:

Tja, tröstätande är väl ett "kroppsligt" sätt att "slicka såren"... eller att vila, sova... som innebär både något mentalt och något kroppsligt. Jag valde medvetet uttrycket "kroppsligt" och inte "bokstavligt".

A

[Algotezza]

Egoistiska navelskådare va...

När man är ensam och isolerad från andra har man väl gott om tid att "skåda naveln"... Finns väl inte mycket annat att göra då, kan tänka...

A

[Jörgen]

det handlar om ludd alltså

[Algotezza]

det handlar om ludd alltså

Träffat Navelluddsfén?

A

[J R Auk]

Vad fan skulle "social isolering" vara? Gör ett försök! Gör ett försök att isolera dig själv från andra! Varsågod! Sopa rent din hjärna, ut med alla intryck och minnen som bär spår av andras in/medverkan. Bort med alla saker omkring dig som bär samma typ av spår. Inte ens i skogen finner du en plats där inte nån djävel redan varit med sin bärplockare! Social isolering existerar inte. Om vi menar med social isolering att det är att dra sig undan umgänge så får vi precis samma problem (vad är TV och böcker, dataspel, annat än umgänge?). Om vi däremot menar (och nu försvinner eran redan på förhand antagna negativa klang av begreppet) en reducering av det "sociala bruset" för att finna "sinnesro" för att därigenom kunna fokusera sina själsliga krafter på något angeläget, oavsett vad nu detta kan vara, så bör det väl rimligtvis inte ses som något negativt i ett samhälle som är så snabbt att pådyvla oss "självförverkligandet" som religiös dogm? Kanske dags att städa upp i tankarna igen? Sopa rent!

Men vad händer när paradigmet inte har tilltalat andra?
Är inte det då den verkliga ensamheten? Du tycks ju mena på det, om själva sociala sammanhanget an masse utgör hindret för "social isolering"!

När slutar huset vara grunden det byggs på? Aldrig? Det verkar inte intuitivt riktigt för mig i alla fall.

[Avantgardet]

Jag menar att detta med "isolering" är ett fullständigt befängt begrepp. Anta att jag nu ställer dig frågan vad det är att vara "social". Du svarar att det godtyckligt kan ses som en synonym till "interaktion". "Visst!" svarar jag och utvecklar, "detta gör mig förbryllad, min gode Auk, ytterst förbryllad, detta eftersom jag inte riktigt har klart för mig (1) vad [vilket jag betonar med en utdragen vokal], eller vilka objekt, som jag interagerar med som kan falla under denna beteckning - "interagera" -, samt (2) var denna interaktion rimligtvis måste tänkas äga rum. Skulle du nu kunna vara så god att förklara detta för mig så att jag får en klar och tydlig uppfattning om vad det är för slags fenomen vi verkligen talar om?". På detta gissar jag att du skulle svara - din vidsynta vana trogen - att vilket objekt som helst skulle duga för ändamålet, och här skulle jag komma med inpasset "också min katt?", varpå du troligtvis skulle instämma "också din katt!", "och på min andra fråga?" skulle jag oförskämt avbryta varefter du skulle svara "i ditt medvetande, Avantgardet, frågan är väl direkt överflödig!". Men som vi ser så hjälper detta oss föga, tvärtom (!) så har vi nu omöjliggjort "socialiteten". Hur kommer det nu sig? Ja, det är inte underligt när man begrundar saken riktigt.

Det sätt varpå en varelse ger sig till känna för en annan - och omvänt, det sätt varpå en varelse varseblir en annan - är genom uttryck. Då är det ju också riktigt att säga att jag tar del av andra genom alla de uttryck de lämnat efter sig. Men härmed blir det också fullt möjligt - eftersom vi besitter denna förunderliga egenskap - att interagera socialt med sig själv. Jag kan ju rent av konstruera dialoger eller teaterpjäser för mig själv och spela upp dessa roller inför mig själv, eller inom mig själv, kanske projicera dem på den madrasserade väggen om jag så skulle vilja. Jag är både objekt och subjekt, och hur jag än vrider och vänder på mig blir jag inte av med mitt eget sällskap - inte ens i en den cell jag byggt åt mig själv.

Det vore helt enkelt mer riktigt att säga att "socialt" är att gå med på ett slags ömsesidig uppfostran genom kollektivets psykologiska sanktionssystem. Det är en masspsykologi, med fantasmen i fronten.

Om vi utsträcker min argumentation till att inte bara gälla människan (punkt 1 i det föregående) så måste vi alltså innefatta all materia - i dess olika uppenbarelseformer (dvs. alla djurarter, växtarter, men också allt det ickeorganiska materialet), med andra ord: allt det som tas in, allt med vilket jag (som vi sagt) "interagerar".

Avvaktar...

[Jörgen]

det handlar om ludd alltså

Träffat Navelluddsfén?

A

Det uttrycket kommer jag nog inte att glömma på ett tag,
navelluddet måste ju komma nånstans ifrån,
navelluddsfén förklarar allting.

[Algotezza]

det handlar om ludd alltså

Träffat Navelluddsfén?

A

Det uttrycket kommer jag nog inte att glömma på ett tag,
navelluddet måste ju komma nånstans ifrån,
navelluddsfén förklarar allting.

Skönt samt trefligt att kunna inspirera till tankar om Lifvets Väsentligheter.

A

[Tony The Pony]

Social isolering existerar inte.

Så jag fick alltså diagnosen "ingenting". Inte konstigt att jag känner att mitt reella jag, inte finns!

[Algotezza]

Social isolering existerar inte.

Så jag fick alltså diagnosen "ingenting". Inte konstigt att jag känner att mitt reella jag, inte finns!

Det finns inget mer skrämmande än ingenting men ingenting är mer skrämmande ändå.

A

[Tony The Pony]

Kanske dags att städa upp i tankarna igen? Sopa rent!

Alltid dags. Främlingen varken dammsuger eller moppar!

[Tony The Pony]

Det finns inget mer skrämmande än ingenting men ingenting är mer skrämmande ändå.

A

Vad är ingenting? Varför är vi så rädda för det? Biter ingenting? Slåss och sparkar?

[J R Auk]

Jag menar att detta med "isolering" är ett fullständigt befängt begrepp. Anta att jag nu ställer dig frågan vad det är att vara "social". Du svarar att det godtyckligt kan ses som en synonym till "interaktion". "Visst!" svarar jag och utvecklar, "detta gör mig förbryllad, min gode Auk, ytterst förbryllad, detta eftersom jag inte riktigt har klart för mig (1) vad [vilket jag betonar med en utdragen vokal], eller vilka objekt, som jag interagerar med som kan falla under denna beteckning - "interagera" -, samt (2) var denna interaktion rimligtvis måste tänkas äga rum. Skulle du nu kunna vara så god att förklara detta för mig så att jag får en klar och tydlig uppfattning om vad det är för slags fenomen vi verkligen talar om?". På detta gissar jag att du skulle svara - din vidsynta vana trogen - att vilket objekt som helst skulle duga för ändamålet, och här skulle jag komma med inpasset "också min katt?", varpå du troligtvis skulle instämma "också din katt!", "och på min andra fråga?" skulle jag oförskämt avbryta varefter du skulle svara "i ditt medvetande, Avantgardet, frågan är väl direkt överflödig!". Men som vi ser så hjälper detta oss föga, tvärtom (!) så har vi nu omöjliggjort "socialiteten". Hur kommer det nu sig? Ja, det är inte underligt när man begrundar saken riktigt.

Det sätt varpå en varelse ger sig till känna för en annan - och omvänt, det sätt varpå en varelse varseblir en annan - är genom uttryck. Då är det ju också riktigt att säga att jag tar del av andra genom alla de uttryck de lämnat efter sig. Men härmed blir det också fullt möjligt - eftersom vi besitter denna förunderliga egenskap - att interagera socialt med sig själv. Jag kan ju rent av konstruera dialoger eller teaterpjäser för mig själv och spela upp dessa roller inför mig själv, eller inom mig själv, kanske projicera dem på den madrasserade väggen om jag så skulle vilja. Jag är både objekt och subjekt, och hur jag än vrider och vänder på mig blir jag inte av med mitt eget sällskap - inte ens i en den cell jag byggt åt mig själv.

Det vore helt enkelt mer riktigt att säga att "socialt" är att gå med på ett slags ömsesidig uppfostran genom kollektivets psykologiska sanktionssystem. Det är en masspsykologi, med fantasmen i fronten.

Om vi utsträcker min argumentation till att inte bara gälla människan (punkt 1 i det föregående) så måste vi alltså innefatta all materia - i dess olika uppenbarelseformer (dvs. alla djurarter, växtarter, men också allt det ickeorganiska materialet), med andra ord: allt det som tas in, allt med vilket jag (som vi sagt) "interagerar".

Avvaktar...

Interaktion, en strålande utgångspunkt. För vad är det att umgås? Det är att ge och ta, utbyta; i rummet. Men därav min poäng. Social isolering är självfallet inte det fysiska bortfallet av samtalspartner utan är det tillstånd då orden inte tar fäste som kommunicerande. När ordens betydelse är förskjuten så att utbytet avstannar. Självklart har vi alltid närvaron kvar, men utbytet kräver mer än bara fenomenets uppenbarelse.

Och är inte detta skälet till att intelligenta ofta är olyckliga? Ingen strålande uppenbarelse att ty sig till, ingen med svar förtydligade det som inte ses i ljuset av ensamvaron.

Och vad är ords betydelse om inte vidhäftning till det som är? Därav talet om paradigmet, för att låna Carnarp. Vad händer när tillvarons skimmer förbytts, när allt framstår i en ny dager och inte alla är innefattade i bytet? Är vi då i samma sociala rum? Är inte det ett brott?

Och betänk; hur betungande är det inte för den starke att alltid vara den som uppfyller den goda viljan och lever moraliskt? Och är det inte det samma för den spåkligt virtouse? Auktoriteten utan anspråk har ingen flykt att ta till annat än ett förnekande av sin existens.

[J R Auk]

Men se inte detta som en motsägelse mot din tes om isolering. För visst antar vi dina termer så är vi aldrig isolerade.

Men jag vill hävda att för att uppfylla samvaron måste vi har intagit ensamvaron. Endast då kan vi skilja våra skillnader åt. Att samtala om rummet som vi delar är bara att fly den konstruktiva diskussionen. Det är inte det gemensamt skapade som fascinerar. Det är snarare vad som ger upphov till det.

[Avantgardet]

Interaktion, en strålande utgångspunkt. För vad är det att umgås? Det är att ge och ta, utbyta; i rummet. Men därav min poäng. Social isolering är självfallet inte det fysiska bortfallet av samtalspartner utan är det tillstånd då orden inte tar fäste som kommunicerande. När ordens betydelse är förskjuten så att utbytet avstannar. Självklart har vi alltid närvaron kvar, men utbytet kräver mer än bara fenomenets uppenbarelse.

Det skall alltså vara ett annat medvetande som projicerar sig självt i rummet mellan jag och den Andre, och vars intentioner jag då kan ta del av? Ett byte. Men detta medvetande är förborgat för oss, därför alltid förmedlat. Vi misstänker förvisso ett slags intentionell impuls under huden på en annan, men det är i slutändan en, kanske nödvändig, fantom som vi postulerar. Så säkert vet jag bara att jag läser min omgivning som en textuell matris i meningar, betydelser och intentioner, varigenom jag navigerar och erhåller viljade ting som en förvirrad Freudian i driftslivet, och filtrerad Schopenhauer. Det enda som skiljer utbytet från ickeutbytet, i fallet ovan, är en "sinnestämning" av mottagande, en forskande blick, till skillnad från värderande, ägande. Det är i sista hand mitt eget ansvar att inte inbilla mig isoleringen, och att lida den skall vi inte ens tala om. Jag är alltså inne på att dra likhetstecken mellan "isolering" och "självcentrering", och håller med om att det inte är fenomenets uppenbarelse det hela beror på.

Och är inte detta skälet till att intelligenta ofta är olyckliga? Ingen strålande uppenbarelse att ty sig till, ingen med svar förtydligade det som inte ses i ljuset av ensamvaron.

Och här menar jag att det bara är individen sökandes svaren på fel ställen, där de inte står att finna. Ett begränsande av tankens omfång, letandes i intets mörker. Liksom, gör nåt vettigt av tiden istället.

Och vad är ords betydelse om inte vidhäftning till det som är? Därav talet om paradigmet, för att låna Carnarp. Vad händer när tillvarons skimmer förbytts, när allt framstår i en ny dager och inte alla är innefattade i bytet? Är vi då i samma sociala rum? Är inte det ett brott?

Spelar det nån roll? Inbillar vi oss att det finns ett enhetligt socialt rum? En konvention som innefattar alla?

Och betänk; hur betungande är det inte för den starke att alltid vara den som uppfyller den goda viljan och lever moraliskt? Och är det inte det samma för den spåkligt virtouse? Auktoriteten utan anspråk har ingen flykt att ta till annat än ett förnekande av sin existens.

Så vad gör vi då? En språklig lek undan anspråk, uppmärksammar de maktspel som redan pågår i språkliga figurer. Det finns sätt att kringgå problematiken, men det gäller ju att se till framtidsutsikterna och genomslagskraften för en akademisk strömning ner på gräsrotsnivå, vilken påverkan kan den tänkas ha på medvetenheten t.ex. Eller så återstår möjligheten med att använda vapnen i den vetenskapliga diskursen som en subversiv manöver.