Vad .är. BEHOV för "något"?

[Åkes granne]

Jag vet precis vem jag är -men har hela tiden velat försäkra mig om det.

Jag har ännu inte lyckats skära av identifikationen med mina "familjehistoriska djupneuroser"; och har FASTNAT i polariseringen mellan det GAMLA och det NYA; seden länge höjt mig över allting -går bara runt och "samlar kraften" -med nedsjunkningar i personlig men "avskärmad" subjektivism.

Det handlar om "säkerhet" -inom det avancerat-kreativa/själsliga. Ska ta hand om förståelsen för dramats komplexitet -i ett NY-skapat eget inre rum; OHÄMMAT INRE HEM -ute i livet.

Har bortprioriterat mitt SJÄLV under hela mitt tonår -sysselsatt mig med Sanningens mentala undersökningar, över allt annat; och fått väldigt stora obalanser i min mognad; som gett en svårighet, pga. av "meningslösheten" och det "osanna", i interagerandet med "jämnåriga" (och till de som är äldre också, av samma ohela anledning) -samtidigt som mina behov är dubbla hela tiden, osv.

Den fria viljan är behovets skapare -kan man säga. (Skrev om detta i tråden "Sun".) -Själv undertrycker jag alltid mina själsliga inriktningar -vet med mig att min inre natur är för ohämmat "excentrisk" för att kunna uttrycka ansvarslöst -eller utan medvetet utmejsalt syfte.

Anledningen till att jag "aldrig gör något", "aldrig vill något" -är helt pga. att jag aldrig ser ETT SYFTE med något; jag ser inget SYFTE med att "gå till skolan" eller vad det nu är... Detta pga. av att jag tryckt bort min "kvinnliga sida"/månen/djupemotionella FILTER -in i mitt undermedvetna -vilket faktiskt bara intensifierar mitt "rå-sentiment" -eftersom syntesen inte BALANSERAS; och upplevs heligt och sant/värdefullt. Samtidigt skapas en DOLD labilitet; som jag inte ens ser i min stora "tålamod"-natur. Det är något osant i alltihopa; jag har inget att försvara envisheten med -det är något som inte stämmer, s a s.

Jag har istället applicerat "den andre" i en tvångmässig konstant monologisk dialog "med mig själv" -som bara handlar om "svaren" -som jag velat "äga", bara för att få någon som helst värde-förankring helt enkelt. Dags att släppa det nu; har ju redan "hittat" DE svaren -som av logiska skäl förstås inte ens "rör" mig. Egentligen är det bara för att jag är "för" KÄNSLIG -utan att veta om det själv; det är helt dolt i mig själv -men "orsaken" till allt detta filosofiska överbeskyddande, eller vad man ska kalla det.



MEN: Konfrontationernas KARMA; utvägen från det FÄNGELSE som "stabens" cirkulerande kring mig SKAPAT tillsammans med min evolution -är något verkligt/praktiskt. Riktiga utmaningar; i att återfå min djupare integritet -i de kontexter där människor klivit in över heliga gränser. ("Gudföräldrar", gamla kontakter, pågående vidrig neuropsykiatrisk undersökning där läkarvärlden tränger sig in i ens natur -under den öppenheten som mitt personliga arbete med andlig fördjupning/"mediation" skapar, etc.)

Mitt HJÄRTA's egen personlighet har analyserats öppet av ANDRA; dragits ut och kladdats fritt på -i det tillstånd av "omedveten" experimentell o-strukturerad-alturism jag befunnit mig så pass länge. Finns absolut INGET mer kränkande än det -för min inre natur är knappast "biologisk".

Krisen är: Förlorat indivuduellt LIVS-SYFTE; och återvinnandet av det -genom medvetandegörande av den FRIA VILJAN.

[Avantgardet]

Då är det bara att luta sig tillbaka och njuta, tillbaka på ruta ett, utan att ha kommit snett.

[Xinea]

trygghet är väldigt viktig...det håller jag med om....att skapa ett nytt inre rum...då släper du inte det gamla, det kommer att "spöka"..rena det gamla inre rummet...innan du skapar det nya...eller när det gamla är rent finna det kanske inget behov att skapa ett nytt....acceptera dig som du är - det kan bli ett början till förändring och lär dig att förlåta....på riktigt, innerst inne...gå igenom alla som sårat dig, förnedrat dig, blottat ditt inre..dig själv och förlåt...gör det på riktigt och återkom sedan och skriv, vad som hände i dig när du förlåtit alla....

[Åkes granne]

Jag har "förlåtit" eftersom jag ser alla själsliga intentioner som lojalitet; samtidigt har jag inte "förlåtit" -eftersom jag ska tillbaka till "min källa" igen, och lyfta upp det oskadade. Men ointresserat att prata om det mer -och det behöver inte se ut så.  


Grejen är det där "undertryckta"..(min råa feminitet) Precis efter att jag hade suttit vid datorn sist -låg jag på sängen och lyssnade på musik, och kände den där primitiva följelsen till "mina egentliga a/sexuella fantasier" -får vädligt lätt upp distinkta bilder innanför ögonen.. Alltså, den ultimata "lättjan"/pleasure -sensuella orgie -för mig, är att typ ligga en grupp isolerade, och ohämmat injicera en full bank med kemiska substanser..

Har intensivt vagt/hemligt funderat på att framkalla nära-döden-upplevelser, har velat hänga mig själv eller något -men är rädd för att sjukvården ska få tag på min kropp och förstöra/kränka den.

Jag har ingen "sexlust" överhuvudtaget -jag ser dödens övergångar som estetikens port. Bland annat eftersom jag hyser ett förakt för det urvuxna "naturliga" -som projicerats på mig hela tiden.

(Min avskärming från vänskap med min egen könsroll som grupp, bygger bl.a på att jag tyckt många "kvinnor" varit så jävla egoistiska och vulgära med sina orgier i manshat i fusion med sina egna feta "sexuella behov" och diskriminerande lågt utvecklade individ-hat/avundsjuka -FAN vad jag hatar sånt. Allt som separerar/bekräftar "könsrollerna" hanteras utplånande i min selektiva perception.) Har varit ganska elak ibland när jag inte erkänt att jag mått dåligt.



Jag avskyr verkligen mina egoistiska anspråk, samt tendenser till ägande av emotionvärlden -vilket dödar varje känsla, i sin perversion. Mitt våldförande på jorden/yin -mig själv, genom allt det DÖDA självvärdet (exklusiv matsnobbism, vulgära "filosofiska" högfärdiga överförningar, osv.) <-- önskan till uppgivandet; extremt svårt i syntes till mitt behov att söka återskapande INRE BALANS -jagmotorik.

(Venus i Vattumannen i kvadraturer till Oxe-Mars, och Skorpion-Pluto; som båda är EGO-profilens integritetsskapande..)

För samtidigt bygger destruktiva inriktningar av alla de slag -på en SVAGHET/ett förfall -jag har TAPPAT/trauamtiserat mitt totalitära JAG (inte samma som "ego") -eller nej KNAPPAST TAPPAT (kan jag intyga) -men UPPLEVELSEN AV (att VARA); vilket vi alla är ute efter..

Förstår inte varför transcedensen aldrig kommer -eller jo, men. Jag är för FÅFÄNG -och undertrycker/döljer mina djupa "aggressiva" INSTINKTIVA försvar (överlevnadsdrift/"konfrontation"-död) -som är potentialen till RUMMET för "my expression".

....samtidigt är det så jävla besatt, äckligt att fixera sig så vid mig själv som jag gör -men det är ju också för att jag aldirg riktigt FÖRENAR mina feminina/maskulina plan i ett "uttryck".


JAG KAN INTE RELATERA TILL MIG SJÄLV.

(Återgång till JAGETs enhet -- och därefter LIVETS receptiva väsens återupplivning.)



Hyser ett hatiskt/uppgivet obehag för "dåtidens/bibliska", vidriga hänsynslösa vulgära anspråk på "relationen" -en instintiv "fobi" för "kärleken" -orkar inte se mer patos. Tycker romantisk symmetri är pervers av bara.. det är EGOTS omänskliga spegelspel -fas 1, innan mänsklighetens evolutionära perfektion. För det är inte kärleken; det är något annat -varför börjar massan annars backa åt all SKIT..

Samtidigt ÖVERDRIVER jag mina projektioner, mitt bisarra/LÖJLIGA falska jag-relations-Bubbla -AV RÄDSLA, för MIG SJÄLV (egentligen) -rädsla för att släppa taget till floden. Detta för att jag tror att det inte finns något mer -eftersom jag "sett allt", vilket leder till känslomässig KLAUSTROFOBI -inom distansen. Schysst läge -haha. Nej fy fan


Jag vill verkligen egentligen "be om ursäkt" för min tvångsegoistiska historia -det är väldigt genuint, samtidigt som jag vill att vi alla ska "be om ursäkt".. behovet att jag förstå vem jag är, genom det jag VARIT är nödvändigt -för att inte förlora referenserna helt (det är ju egentligen det alla mina problem handlar om; jag beskyddar mina refenser och överlever på dem -för att läget är så osäkert, med all ytterinblandad förvirring och motvilja till ärlig dialog/kollektiv förbättring, osv.)

Den stora pinsamheten är att jag ALDRIG släppt den där besatta identitetsomsorgen "vad gör jag nu -alltså, vad händer, ok, jag är detta, ok, ok.." -imitationen av ett gammalt jag.. perversionen medvetenhet om sig själv.. Inget fångar mitt intresse -upplever att det är jag som tyvärr skapar andras beroende till mig.. det är ju jävligt destruktivt också.

Jag menar, det är mycket tydligt/konkret: Jag har "aldrig" LYSSNAT; aldrig tappat kontrollen på jagets YTTRE identitet.



När jag skrev inlägget "1. Möt tomheten" -hade jag konfronterat den där ur-tomheten som brukar kallas för transcendens i narkotikavärlden. Total tomhet och ickevarande närvaro. Men allt är bara för att bevisa det för mitt jag -igen, med allt uppgivet/dött "spänningskonfronterade" -letande efter min inre orädsla, genom perverst-meningslöst total icke-respekt för min egen död. Blev pinsamt uppriktigt ledsen för min egen vulgaritet (men kan inte uttrycka "ansvaret") ...när jag såg hur sjukligt (personligt) bekräftelseavsiktligt jag interagerat med några killar mitt i natten i Norrtälje -och omedvetet/vant överfört mina "svar om livet" som en jagförlängning i vanlig ordning, istället för att NÅ dem i en kollektiv ömsesidighet. Men jag kände att det inte fanns nåpot värdigt/meningsfullt kontrakt där.. "avslöjade" intstinktivt deras post-användning av droger..

..men fattade förstås att detta var mitt sökande efter slutgiltig VÄRDE-upplösning, med urkristallierande av förfluten mental snobbism..


Nu vet jag INTE riktigt VARFÖR jag skriver dessa rader -vilket har hänt några få gånger här tidigare -typ en gång, givetvis var jag då tvungen att bygga en demonstrativ teori om det..



SE IGENOM MIG! Allihopa.


Tycker allt detta är ganska primivt -men jag söker ärligt idealistisk förfining och frihetsfunktion, för att kunna SE UTANFÖR mig själv. Jag har verkligen inget att hämta i mina cirklar mer, jag är väldigt dualistisk/passivt obalanserad.

[Xinea]

se över det positiva du har...lek inte med livet/döden....det är mycket enklare än du anar....livet..menar jag...dela dig inte i delar...låt dig vara vem du är utan att analysera...kritisera..jämföra med andra...tänk vad du kan göra för att bli det du är/vill vara....hitta din sanna jag...sexualiteten....gör din livlinje: ålder vad som hände positivt, negativt....varje år...analysera det...då kan du se var du är med lite tankeverksamhet kan du komma fram varför du är där...var vill du vara?

[Åkes granne]

se över det positiva du har...lek inte med livet/döden....det är mycket enklare än du anar....livet..menar jag...dela dig inte i delar...låt dig vara vem du är utan att analysera...kritisera..jämföra med andra...tänk vad du kan göra för att bli det du är/vill vara....hitta din sanna jag...sexualiteten....gör din livlinje: ålder vad som hände positivt, negativt....varje år...analysera det...då kan du se var du är med lite tankeverksamhet kan du komma fram varför du är där...var vill du vara?

Hm.

Det som händer här är att du ser min "inre konstruktion"-utifrån; genom dina/våra -förflutna "medvetande-spår". Det vill säga de "behoven" som ANDRA "erbjudit" mig i min identitetstabilisering, som fortfarande existerar som obruten vägg att bryta sig igenom -med moralisk integritet.

Jag lever inte i ett "kaos" (problemen) -jag söker ansvarsförnyande, och så vidare. Det är väldigt viktigt att se utanför massans "ruta".

[Xinea]

jaa...ser inte dig...jag är som blind som försöker hitta dig så som du är...inte som du beskriver dig (läs mitt brev om det blinda - du själv inte ser) inte som jag föreställer mig dig baserat på mina erfarenheter, kunskaper, etc. och det är svårt....du är inte jag och tvärtom....dina principer värderingar kommer inte riktigt fram från dina "brev"...det som är sanning för dig behöve rinte vara det för mig och tvärtom...jag försöker hitta den gröna tråden...

[Åkes granne]

Det finns ingenting bakom detta medvetna spontanfödande av förflutna hopar: -en vilja att förena intryckens i ett budskap/"svar" -liv. Jag företräder mig själv i mina värderingar. Min inre natur är mina moralpricipers "möjlighet".

Min stabila existens rymms endast i "svaret"/ömsesidigheten.

[Xinea]

hur vet du var dina behov börjar och var slutar dessa behov du har pga att andra har dessa behov - man ska/vill ha som alla andra har....hur vet du att du inte lärt dig att det finns en del behov, men ditt inre väsen, din sanna jag har inte alla dessa behov du tror du har....hur vet du att du vill gå i skolan och inte andra har pressat på dig detta....motivation...att sakna motivation är att ta ifrån sig möjligheter...för mycket...vad behövs för att få/återskapa/hitta motivation inom sig... behövs det inre resurseer elle kansk inte...yttre världens påverkan, stöd...eller bara en strukturerad livsplan med vad man skall göra för att...vara som andra...vara sig själv eller inte vara alls...en plan som skrivs varje dag och slängs lik aofta eftersom alla daga är int elika och vad man vill idag, behöver man inte vilja imorgon...labilitet..vad är det? är det förmåga eller oförmåga...är det förmåga att genomföra sina tankar fortare än genomsnittet gör eller är det en ofömåga att hålla fast vid det man borde hålla fast vid...man har väl rätt att ändra sig..om man har det har man också rätt att göra det ögonblickligen...livet är som vi lever det...eler är det som vi känner...som vi föreställer ...man har inte svar på alla frågor..man kan analsera sig själv från oliak aspekten, beroende på sin utbildning, kunskap, tro...varför inte ande, själ och kropp? bara tre delar - känns så enkelt...sedna kan man glömma de delarna man inte är bekväm, bekant med, vad blir det kvar...i värsta fall bara kroppen...och kroppens behov...nuhar vi siplificerat hela skalan av behov...jaget, egot, det, undermedvetan...finns de eller är det bara illusioner...en psykiaterns försök att strukturera det vi inget om....var böraj jag, vad slutar jag..är ajg ensam eller ahr jag med mig alla mina vänner, fiender....de påverkar ju mitt psyke/ mina handlingar, kanske mer än jag själv gör...är de en del av mig då? har jag ansvar för de då? det blir för mycket, knappt kan jag ta ansvar för mina egan "delar" hur jag nu har delalt upp mig....tankar kan vara farliga ocj tvärtom...de kan göra dig överlyckliga och en anna gång kan samma tankar göra att du hamnar mörkret...ha koll på dian tankar och srskilt andras tankar som de verbaliserar och på så sätt kan de såra dig..sakda dig...handlingar...de kan vara positiva och negativa..men inte för mycket negativiteet...du vet vem du är och var du befinner dig... håll fast vid det, då kan ingen skada dig...anpassa, vad betyder det...det kanske är att man tycker man har det livet man förtjänar..nej, nej...den tanken verkar inte vara rätt, den tanken fryser ens liv till ingenting...vad mer finns det...det finns framtid som vi själva skakar åtminstone är vi med i skapandeprocessen, mer eller mindre...vad behövs...en männsika är ett flockdjur...för mycket ensamhet blir för mycket..att tåla...man kan dela sitt liv med sina tankar...eremitliv...inget för en som du, eller hur?

[Åkes granne]

Jag har glömt, dolt, vissa detaljer.

Jag är "uppluckrad" och har varit länge, pga. av sökandet efter min identitets rum.


Sanningen i detta är att jag INTE har något enhetligt JAG -och det är det som är min passiv-labilitet/oförmåga till meningsfullt bevarande; jag har blandat ihop planet med min oerhört starka individuella-IDENTITET.. (eller behov av.) Problemet ligger i den där nästintill konstanta tvångsritualiserade monologiska "dialogen" med intet -den är min identitet-rörelse; och hyperkänsligt ägande av personligt värde. (Hänger kvar vid överlevnaden, som personlig identitet hela tiden -återgår till det i alla fall. Allt handlar om att jag undviker -inte vågar fejsa allt det liv jag försummat -och fortsätter istället i samma stil ("själv-förljugenheten"..) Beter mig alltid som allt finns förevigt (fast jag samtidigt konstant oroar mig djupt för att allt rinner iväg) -men handlar i motsatt riktning, men fullkomligt illusoriska cykler av "förnyande"; lever om allt igen och igen i utmejsalde döda versioner, i ett kroniskt, stressat glömsketillstånd (i "monolog-dialogen".) Tappar på detta sätt min inre urskiljningstekniska värdering av livet.. (Detta bygger på en stor RÄDSLA för det "vulgära"/det förgångna -som jag försökt "rensa bort". . -vet inte var det oseddas port finns. .)

En obalans mellan dominant SYFTE och UNDERTRYCKT behov av RELATERING; vilket ger mig min mindra trevliga "karaktär" -tendens till avständghet/självrättfärdigt sökande efter "njutning" (distanserad maktfullkomlighet/"lathet")..



Vet att detta är så viktigt: Måste DÖDA den tvångsskapade intensiva relaterade emotion-intellektuella MOTPOLEN i min cirkulära "tillvaro"; för att släppa fram "verkligheten" i medvetenhet..

Jag vet var "egodöden" finns: Som när man ("dagligen") kommer riktigt nära JAGET -blir enhetlig; för att sedan övergå in i en holistisk "vaken-sömn". Det var detta jag upplevde till hela MÄNSKLIGHETEN -blev ett med VÄRLDSSJÄLEN.. totalt.

Är egentligen väldigt "frisk" (begreppsmässigt mentalt utvecklad) men jag har ständiga tragiska problem med alla relationer hela tiden -mina behov är stora och komplexa (samtidigt undertryckta; vilket leder till hopplösa involveringar i den mentalt nakna intimiteten till massan.) Jag har ett extremt välutvecklat minne -och håller i min dolda esoteriska närvaromedvetenhet reda på alla detaljer -i kroniska ältanden, till den mass-natur, som mina "relationer" sammansmältit sig i...



Sentimentet/sorgen -det är AVUNDSJUKAN på LIVET; det är SEPERATIONSNEUROSEN till en själv!

Jag har älskat "människan" så mycket att jag med all min psykiska kraft -skapat ett storartat helvete av livets trådar; bara för att jag inte vill ACCEPTERA att jag är sårad  -bara för att jag vill förfina och lära människan.

Öppnat en cynisk assimilering av individernas "dolda agenda" -bara för att intensifiera och skärpa min UPPHÖJDA hatiska värde-natur, till "mänskligehtens förfall". Rätt komiskt egentigen. Jag har gjort lidandet till en sublim konst -och döljer en djup stolthet i min undre värld..




Apropå relationer; så har vi i vår illusoriska svaghet trängt undan det verkliga syftet med dem, och tappat oss själva i råformens upphakningar.

Döden ger LIV -"arketypen" i varje ÖGONBLICK (i den vi faktiskt VAR) -det är verklighet, kärlek och frihet. Vi har glömt döden -det är det värsta vi gjort mot oss själva, vilket skapat en undermedveten frustration i hela mänskligehetens inre rotimpuls till liv och uttryck. Jag menar allvar. Tänk nu: När vi har renat oss från illusionen om "överlevnad" (som i sann form är roten till det allra djupaste värdet) -och i naturenväsendets förståelse sett att det bara finns en arketyp av varje -när vi ser DÖDEN i VARJE MÄNNISKA.. vad är vi då?


De freudianska teorierna om sexualitetens undertryckta frustration, osv. -Det handlar egentligen inte om FYSIKEN; det handlar om relationerna -alla. Alla är vi väl ute efter en sak: OSS SJÄLVA! Menings-skapande -högre/djupare UTVECKLING; nya möjligheter..


Jag har som sagt väldigt svårt att ta död på den "andra" i mig -den dimmiga/vaga upprepnings-"dialogen" (jag vill alltså NÅ JAGET/lugnet, kontrollen på tillvaron helt enkelt) -och min relateringsnatur är ganska dysfuntionell.. och tagit enorma undertryckta proptioner.

Skrev en formula för vägen till Gud på väggen iförrgår -ska skriva ner den kanske.


På riktigt (apropå ovan -som inte alls var något konstigt): Det som är ett ganska utmärkande för mitt problemområdes KANALISERING, för mig och mina tvångmässigheter .. det är: Jag har tagit så stor kontroll över mitt UNDERMEDVETNA som man som människa kan ta; jag vaknar upp till samma KRONISKA RUM hela tiden. Detta är ganska extremt; jag kan "omedvetet" gå och oroa mig i en vecka för en nattdröm jag inte "rett ut".. Jag har nästan aldrig gjort något "flummigt", osv -som jag sedan "glömt bort" eller sådär .. har tagit EXTREMT intellektuellt/känslomässigt ANSVAR för mig själv i en lång LINJE -eller trott att jag måste -för att "gå vidare" på ett rent sätt - att lyckas, blir lätt misslycklandet i sig, pga. av de osynliga ambitionerna.

[Åkes granne]

Tänkte bara skriva en sak -som en påminnelse av uppväxtkontextens potential till "framgång"..  (tänk, tänk)

Nu går jag DELVIS imot den rena, ädla PRINCIPEN till frihet -men detta är hur som helst en del av processen -själva stöten utåt.

Kom på mig själv stå och hemlig-driva med mig själv över mitt otrevliga sinnelag, speglandes i min far i köket för några minuter sen; när han aggressiv står och äter en kaka, dricker kaffe och närmar sig en dialog med min mor; som står ambivalent i hallen och "frågar" oss andra om hon ska "hämta" min lillebror (och undrar vad det kostar i bensin, osv) -och pappa som stöter fram frätande kommentarer om hans "kämpande för överlevnaden"..


Det jag säger är: INGENTING STÄMMER -vi VET om det; vi bara låtsas att vi inte förstår att detta är en ORGIE i BAKVÄND SANNING. Därför kommer vi inte kunna lyckas på något annat sätt; förens vi har bejakat det som ligger BORTOM.

Jag menar... jag har liksom tappat respekten -totalt. Av goda skäl. Allt är så absurt i vår familj -och det har avslöjat sig själv.

Minns en gång -6 år sen drygt ..inget märkvärdigt eller så, bara en rolig detalj. Mina småsyskon bråkar -lillebror har "slagit" min lillasyster.. och pappa kommer in som en stor gås och skriker med all sin drama-talang "-Du ska brinna i helvetet, Gustaf.."

[Xinea]

det är inte lätt att vara barn, de händer många övergrepp under den lilla perioden man kallas barn, tonåring...en el barn är så underryckta att de inte märker några övergreppp utan de tycker att det ingpr i uppfostran en dag vakanr man och märker att man inte blivit det man skulle kunnat bli, ville bli....som barn ska man testa..gränser, samla erfarenheter...inte alla föräldrar är mogna för att vara föräldrar, ge barnen den motivation, kreaativitet som hjälper de i livet...vad sk aman göra då? man får inte gå under..det finns så många år framför sig...åren, man kan göra det man vil....en människa under livets gång harför många "måsten" - massor med regler ens föeäldrar och deras föräldrar har/haaft, skolan, samhället....massor, vad är frihet eller var finns frihet...finns den överhuvudtaget eller är det förmågan att göra det andra vill, anpassa sig..sanningne är att ju mer man läser, ju duktigare man blir desto mer val har man..om man nu inte sjölv bergrönasr sig...det sakulle kunna vara entanke som motiverar en...här i världen finns koll på allting, grannaran har koll på vem du umgås med, din dator har IP nummer så att någon kan ta reda på vem, varf du är, dina vänner skall ha koll 24 timmar i dygnet (via mobil) , du blit utskälld när du inte har mobilen på sig...dina pengar på banken är under kontroll, man kan tga reda på alla transaktioner, du sk ainte duscha efter 23.00 (om du bor i hyreshus) , du sk atänka si och agera så för att du ska betraktas normal....det är inte lätt att vara människa....

[Åkes granne]

Dåså. Men VEM talar vi om nu då?

[suchanother]

Xinea skriver med massa punkter ..... låter, ser jobbigt. ingen grammatisk meningsutbyggnad

[Justin Case]

det är inte lätt att vara människa....

Jag håller med. Varje människa utsätts, "av livet", för en lång rad orätter, en del så svåra att det inte går att beskriva. Om livet, som utsätter oss för allt detta, vore en person, borde det bli gripet av polisen och fällt i domstol till miljarder års fängelse för miljarder brott - kan man tycka.

Men mot påståendet, att "livet begår orätter mot oss", kan någon invända att om livet inte passar, så finns det ju alltid en utväg. (Med undantag för de som sitter i bälte eller tortyrcell eller liknande, förhindrade att ta den utvägen.)

Valet att då ändå fortsätta leva, trots plågor, kan därmed kanske tolkas som att man trots allt finner livet bättre än ingenting? Och hur kan man då ha rätt att klaga på det? Om man finner ett dataspel urdåligt, men ändå fortsätter spela det, trots att man kan stänga av det, har man ingen rätt att klaga på att det är dåligt. Kan man resonera.

Det resonemanget förutsätter dock att självmord faktiskt är möjligt (för den det gäller). Det kanske faktiskt inte är det, för någon alls, i något läge alls! Det är min tolkning av vad fysikern Frank Tipler skriver i sin bok "Physics of Immortality". Varje gång en person försöker ta livet av sig, finns det alltid något parallelluniversum där han överlever, kanske till råga på allt med t.ex. allvarliga hjärnskador (t.ex. om hon/han sköt sig i huvudet). Och i vilket fall som helst kommer till slut (enligt Tipler) en s.k. Omega Point, en gudom som är resultatet av slutpunkten av en civilisations utveckling, där en civilisation till slut utvecklat så kraftfull teknologi att den får allsmakt och bl.a. kan återskapa alla de människor som någonsin levat. Så inte ens om man t.ex. hoppar från toppen av en skyskrapa slipper man ifrån livet. Istället kan man hamna i skärselden, som är nämnda Omega Points sätt att säkerställa att den bara släpper in goda människor i sig - en sovring som enligt Tipler blir nödvändig för att maximera samarbetet inom Omega Point när slutet av universums existens närmar sig (ett slut som dock Omega Point paradoxalt nog kommer att "skjuta upp i evighet" genom att dela upp tiden i allt mindre bitar ju närmare slutet kommer, så att slutet aldrig kommer, psykologiskt sett.).

Därmed är det inte längre så övertygande när folk hävdar att "om livet inte passar, finns det ju alltid en utväg; om du då ändå väljer livet ska du inte klaga på det". Kanske känner vi intuitivt på oss att något i stil med det Tipler skriver är fallet, även om vi inte läst Tiplers bok och/eller inte blivit övertygade av just hans sätt att formulera verkligheten. Något som talar för att vi har en sådan (om än i många fall kanske bara vilande) intuitiv kunskap om att självmord inte är en möjlig utväg, är utbredningen av religioner som talar om ett liv efter döden, och då ofta inkluderar något i stil med skärseld och helvete för dem som inte är färdiga för himlen.

Dock hävdar Tipler att vi alla till slut kommer till ett evigt himmelrike om vi vill, att man bara behöver vara i skälselden (=helvetet enligt Tipler) så länge man själv vill, och att det jordiska lidandet mot den bakgrunden kommer att te sig som ett pris oändligt väl värt att betala, även om vi mycket riktigt påtvingats det. Att vi påtvingas lidande nu under jordelivet är, vad jag har förstått, oundvikligt, eftersom allt som fysiskt sett överhuvudtaget kan finnas måste finnas, eftersom universum är oändligt. Det lidande vi alla (i olika grad) tvingas genomgå nu under den begränsade tid som kallas jordelivet å ena sidan, och å andra sidan det påföljande eviga himmelrike där vi får leva i ständig superlycka, kanske kan jämföras med att bli lindrigt förolämpad av någon, och sedan få ett skadestånd på oändligt många triljarder kronor, plus att alla älskar en, plus att man får älska hur mycket man vill med vilka man vill, äta hur mycket tårta man vill o.s.v. Fast oändligt mycket bättre än så. D.v.s. att "plåstrena på såren" blir oändligt mycket mer underbara än vad såren var jobbiga. Det kanske kan vara upplyftande att tänka på i svåra stunder!

Det kanske tar något i stil med en triljard år innan vi kommer till det himmelriket, men förr eller senare gör vi det, enligt Tipler.

Tipler bygger den teorin på ren fysik, och påstår sig endast motvilligt gå med på att fysiken leder honom till den oundvikliga slutsatsen att judarna och de kristna hade rätt i sina centrala påståenden (om än inte i de flesta detaljer i sina läror).

Tipler ser visserligen en teoretisk möjlighet att någon i evighet konsekvent skulle välja helvetet framför ett evigt himmelrike. Men jag har svårt att tänka mig att någon skulle göra det, med relevant information om valsituationens, alternativens och domarens (Omega Points) natur.