Jag söker en funktonell primärgrupp

[Byz]

Jag är egoism, jag är giftet i oss alla, jag skapar masspsykosen. Jag vill äga allt.

Gud är försvunnen, han ger mig inget svar, och allt jag har kvar att göra då är att vilja ta hans plats.

Har du blivit kapitalist?

[Skogsälvan]

Det är inget fel på dig, jimmy. Vi är barn av vår tid. Det här är en så lätt tolkad tom floskel, men det tror inte jag, det kirrar sig till det bästa.

Så varför vill vi ha det såhär?

Jag vet inte om det är vi som har gjort det valet. Men resan, jimmy... alltså hur skulle man kunna vara den man är utan vägen man har traskat sig fram?

[Åkes granne]

Ja. Om du säger att det är "fel" på dem, och "tänker försöka hjälpa" dem, vilket blir en obalanserad rundgång.

Så du ser inget fel? Det är ju det jag försöker fråga mig. Antingen är det fel på mig eller så är det fel på andra, jag ser ingen annan utväg. Det måste isf vara fel på mig. Och jag frågar då uppriktigt: Vad är felet på mig?

Okej. Detta är all drivkraften till ditt "sökande" efter kunskap..? Någon har brutalt "förstört ditt arbete" och tagit ditt liv ifrån dig (och hotar att "ge dig dåligt rykte", eftersom den RENA viljan döljs/alltså att "hjälpa", vilket då blir "tvånget" för att bara av ren frustration rentvå sig som god -samtidigt som man är så "överlägsen" -å andra sidan, vilket ger ett märkligt intryck tillsammans..) Extrem obalans alltså, i strävandet efter "absolut balans".

Och detta leder till ditt filosofiska koncentrationsläger (dina höga krav SJÄLV!).. som handlar om att förstå vilken sida man står på, ang. det MAN INTE ÄR; och tvärtom. Förstår du vad jag menar, med det sista alltså? Detta är sökande efter PERFEKTION. Men det känns som något är väldigt "glömt" vilket ger en känsla av en defekt, vilket blir "behovet". Man HATAR något, vilket blir det återskapande healandet; defekten/behovet.

Det finns andra "kontaktfält" om man inte är rädd för att förlora sina "mentala" resurser. Detta innebär inte att man blir en "idiot" eller umgås med "idioter", detta är något mer genuint och mindre "desperat" bara.

Jag tror jag förstår. Jag ska offra mina "mentala" resurser, för att "smälta in" i massan? Bete mig mer korkat och inte påpeka "andras" misstag? Visst. Jag förlorar på så sätt mental makt, jag måste börja komprimissa med andra.

Nej det var inte så jag menade. Du agerar nu exakt "rädslan".

Jag menar typ att förstå varför andra människor beter sig som de gör, utan att etikettera dem med egenskapade psykologiska "former" av "spel"/kontrakt.. vilket då kommer göra dig "dömd" igen, eftersom du "tar mer än du ger".. osv.

Men detta är ganska svårt. Man skapar ett HELT NYTT kontrakt genom att återgå till "känslorna" (utan att "falla offer" för egendomliga skuld-monument.. "lyckan" i det NYA/den rena potentialen, är att man inser att man överlever, vilket innebär att den andra (dvs. LIVET) är det som DÖR.. vilket leder till "skuld" (den som aldrig ville vinna blev värderad).. när detta perverteras till en inåtvänd intellektuell relation där Jaget är det som DÖR, och att man här inte KAN SKILJA på dessa "poler", vilket leder till "problem"...) Man kan då inte skilja mellan sig själv och andra i denna rörelse/dramatik, vilket gör att man ständigt "förstör för sig själv", eftersom man är beroende av andra i dialogen..

[Åkes granne]

Känns som det finns en känsla, ett minne av en "tung dualism", som skapar ansvarsbörda och "ständigt fel" i ditt hemförflutna ("mamma och pappa"..)

Det är som om du "förstod allt", men var för "ung" för att "kunna göra något".. och detta är din "inre renhet"... (känns som "svaret" ligger i att "vända ut och in" på detta, och du förstår vad jag menar..)

Kanske låter generaliserande och ytligt.. men i alla fall..



Du kan inte skilja mellan dig själv och andra på några inre dolda "punkter" ..på något sätt.. -skyldig/oskydlig (manifesterade i intellektets former/elitism -vilket är "du").. ett slags ständigt etiskt kontrollbehov "på liv/död"...

Ja, det är något som är fel. Och detta ÄR MYSTERIET. Jobbigt. Men vilken extrem resurs till "begåvning".

[Åkes granne]

Ja, det är något som är fel. Och detta ÄR MYSTERIET. Jobbigt.

Man "vet inte" =det förlorade/bortslitna, förstörda.

Kom just på bara: att detta är något i VÄRLDSBILDEN, det är något större.. -som du i din verklighetsbild fortfarande "bär på", vilket leder till en såraktighet i "filtret", eftersom du har sanningen någonstans i själen. Du är fortfarande under detta falska inflytande, och därför tror du att det ligger så pass intimt, i dig och/eller i andra människor i relation/dialog, massan..

Tror som sagt att detta är något av mer andlig natur, och att du verkligen bör rikta styrkan på det.


Tror annars att det är lätt hänt att man i personlig desperation tenderar att "uppvigla" ett b-andligt mysterium i sina tankemodeller, för att underhålla ett slags behov.. -och förstör därför relationer/dialoger.


Du bör ju tänka på att det kanske är just dina fixa tankesystem, som du investerat mycket privat energi i, som innehåller negativa system/något osant, ett dunkelt "feslut".... (Man "ville vinna".. eftersom man blev nedtryckt.. och där någonstans gör man "felet" igen..)


För din uppväxt gjorde att du började söka värden i mystik, det "andliga", eller hur? (Din personliga "frigörelse", väg ut/bort från skador, vilka samtidigt är verktygen.)



JAG MENAR: att det känns som du är "färdig" med det intensiva "engagemanget" i relation till samhället.. som känns som en "vana".. Detta är inget "socialt".

[PopJimmy]

Åkes granne, det ligger mycket i det du säger, vissa saker förstår jag, men vissa bitar är tunga/dunkla. Det skulle behövas mer tid för att klargöra passagerna.

[Åkes granne]

Ja, det är något som är fel. Och detta ÄR MYSTERIET. Jobbigt.  


Man "vet inte" =det förlorade/bortslitna, förstörda.

Tycker detta är viktigt, och kan själv relatera till det på en djupare nivå -alltså bundet till uppväxtens budskap. Efter en slags kris som ungt barn såg jag igenom mina föräldrars inre köns-balans, vilket var traumatiskt. Jag hade en sommar en slags "paranoid halvpsykos" (ca 5 år) där jag såg omvända könsroller i mina föräldrar; alltså deras "sexuella natur" lyste rakt mot mig, samtidigt som mina föräldrar som par, hade djupa problem med relationen/hämningar-kris-blockering -jag ÄR matrixens ickelösning/lösning, det blev min egen kreativitet. Jag skapde en extrem distans/frånkoppling, och såg samtidigt "igenom människor" för enkelt, vilket gjorde mig olycklig/uppgiven (dödad livsglädje).. Drömde sedan mardrömmar under denna sommaren om att mina föräldrar kidnappats och ersatts av klonade kopior (jag gick sedan och "testade"/förhörde dem) -detta var efter att mina småsyskon hade fötts, vilket gjorde att jag gav upp mina själviska bekräftelsebehov i en tid av inre panik, vilket gjorde mig så mycket mer "maktbenägen" dock, eftersom absolut ingen sann/naturlig tillit i hemmet fanns.. Jag kunde inte känna någon värme eller gemenskap/trygghet med min mor när hela hennes roll som moder/kvinna var avklädd, till en äcklig person, som aldrig skulle kunna nå/se mig..

(Det är därför jag har sådana problem med att få min inre alkemi mellan det feminina och maskulina "bekräftad" -som man behöver i realisering. Eftersom min mamma, osv -ser "något annat" än det som är jag -min identitet blir då "något annat"; eftersom det återreflekterade "hon" inte "svarar" på mig -men det är för att jag ska hitta en helt EGEN indivduell feminin identitet, inom något nytt, osv.)

Detta skapade, eller aktiverade/gjorde aktuell, min "identitetskris", "förlusten av mitt jag".. vilket är mysteriet.. Hela SANNINGEN är "våldtagen".. vilket är "temat", livsrörelsens/skälens "budskap"/stationer, i mitt liv...


Tror jag har skrivit detta förut kanske. Dessutom låter det kanske väldigt "uppenbart", enkelt, osv.





Tänkte på en annan grej, vilket känns äckligt, för det bevisar hur jag fortfarande är så pass "beroende" av djup konfrontation med hemmet/familjen. Tänkte på det jag skrev för några dagar sen på forumet om Jagets delar/Gud, den närvaro vi projcerar på andra och "får tillbaka". Min mamma kommenterar "konstant" min ..närvaro, allting jag säger och gör, och kallar mig alltid för "extremt aggressiv" och liknande -när jag är precis lika lung som jag är nu.. jag bara "tittar" på henne och hon kan säga att "nu är du så arg att jag går ut härifrån".. vilket dessutom ger en ännu värre känsla, eftersom jag känner mig som ett slags sexuell objekt i hennes pre-natala själsliga fantasi/egenromansens jagbekräftelse i "skapelsen" (i hennes undertryckta behov av homosexualitet i kombination med Munchausen by proxy-rörelseschema) -hon vill bli "dödad"... och det är min "uppgift" att "överbevisa"/besegra henne.. -vilket visar sig ständigt i varje jävla möte, dialog vi har....

Detta ENORMA "hat" hon ser i mig; är alltså hon själv, hennes STORA SKULD (vilken hon intensivt vill bli befriad ifrån)..

Jag upplever inte ens att jag "hatar".. jag är extremt sällan "aggressiv" i mitt inre, i så fall har jag en konstant balanserad/plan ilska. Nej, jag hatar aldrig.. Enda gången jag gjort det är i den återmanifestation av förlossningens minne av bråddjup förnedring när hon "tar mig som hennes barn"; vilken jag "renar" mig själv ifrån för 1 ½ år sen, vilket jag skrivit om flera gånger.. Jag känner själva urhatet, men besegrar det, genom en konfrontation med hennes djupaste själspunkt; hon vill "ha" SIG SJÄLV..

(Hon har Pluto i Lejonet på 24.e graden -på min MC, i exakt 180 gr. till min Sol och IC, samt 90 gr. till min Måne.)

Hhaa. Så förlorar jag allt detta igen, och hela min medvetenhet försvags enormt, samtidigt som hon överför mig med fysisk närhet i en TOTAL oförståelse..

Ursäkta om jag förstör denna tråd lite.. Alltså, måste påminna mig själv om min mors psykiska störning, tycker alltid det är alldelles för traumatiskt att erkänna för mig själv.. att jag endast gjort det några få ggr, och närmast "chockas" av den energi hon projicerar mot mitt överjag, s.a.s. Hon "kontrollerar" hela min "fysik/psyke" i ett nät/lögn.


Det är alltså det MINNET, hon fortfarande "ser" i mig.. när jag är "helt normal".. vilket är det som "utnyttjar", när hon "för in mig i helveten"; undermedvetet/maktfullkomligt.. -för att jag ska kunna "återskapa mig", och BLI AV med hennes ägandeanspråk på mig..

(Känns mycket äckligt och ovärdigt, när jag ser hela denna grej, bara, man inser också att det inte finns någon annan väg, detta är sanningen här.. Har kännt mig som "jättebebisen som ständigt taffsas på", emotionellt, när jag blivit "klarvaken/jättemedveteten" vid några tillfällen, av vad man kan kalla för "ständig mediation", osv.)


Som sagt. Ursäkta för att jag är ältande i detta tråd, och tar över med annat som inte hör till.

[Avantgardet]

En annan sak som inte heller hör hit men som jag undrar över. Har du funderat på att utöka dit frasförråd, Åkes granne, med såna saker som "tror jag", "skulle jag vilja tro", "kan man vilja tro", "som kan förefalla rimligt", "inbillar jag mig", "förefaller mig rimligt", "tycker jag", "som jag stundom vill anse vara fallet" osv. för att på variera dina absoluta anspråk? Det finns ett skäl till att alla dessa nyanser finns i språket. Det skulle vara mer uppriktigt och ärligt, det skulle också tjäna till att lättare kunna dechiffrera dina texter, då det skulle sätta författarinstansen i ett mer exakt förhållande till det stoff som hon behandlar. Det skulle mjuka upp anspråken, och använda på rätt sätt skulle du undgå alla självmotsägelser, vilket, återigen, skulle göra det oerhört mycket lättare att läsa och förstå det du skriver. Du tänker ju hemskt mycket, och det är inte ytliga tankar som sysselsätter dig vad det verkar, så jag hade hemskt gärna tagit del av dem och diskuterat dem med dig, men som det är nu så är det snudd på omöjligt. Då jag alltså inte förstår vad du menar kan jag ju heller inte ge dig några bra svar eller reaktioner på de tankar du har.

[Zokrates]

Ja lite ordning och reda vore väl ok, annars kan vi väl ta och hitta på egna språk allihop, onnevända mingun tolle rota flaket.

[Åkes granne]

Jag behöver direktkontakt med Gud. Gud för i helvete, varför svarar du inte?

Jag kände såhär typ iförrgår.. gick och "sa" detta i mina tankar hela tiden.. "Gud skärp dig, svara mig DIREKT nu..", osv. Jag har extrem makt över mig själv.. vet inte.. kände iförrgår hur jag långsamt håller på att bryta igenom kontrollen, en sorg jag ackumulerat/bortträngt under mycket lång tid.. Jag hyser inget hat mot någon annan, någon grupp eller annat samhällsbundet. Började omvärdera saker. Jag har t.ex. utvecklat en hatisk superkänslighet för "oljud"/disharmoni.. men började förstå njutningen av abrupta höga ljud, t.ex. Grejen var att jag faktiskt nådde Gud "halvägs igenom" några dagar innan, typ fyra dagar sen någonting. Jag har aldrig varit särskilt religiöst/andligt intresserad ens, detta är väldigt "genuint"/naturligt.. Det handlade alltså om att jag vågade inse att den dialog jag riktat ut till till intet (en slags besatt ständig omedveten överjags-meditation, som gör att jag känner mig "medveten", genom att alltså offra delar av mig själv, för dissikering i sin ursprungliga form -"det autistiska".. ) -är mig själv, och att det inte finns någon annan.

Alltså. Det är jättesvårt att dokumentera genuint -jag borde inte ens ha ett behov av det, på denna patetiska nivån, om jag vore välintegrerad i mitt känsloliv nu.

Det roliga är, detta är farligt.. jag har hela tiden trott så mycket på den bild jag lagt upp.. hm.. allså.. jag har "sett sanningen"; men jag har inte fattat att detta är versioner efter versioner av existensvillkorens estetiska värde, när delarna av min förlorade natur, varit så långt utanför mig själv som möjligt.. det är som ett slags religiöst tvång ungefär.


Alltså. Jag vet inte vad som hänt. Jag har blivit akut dum i huvudet. Alltså.. sen några dagar. Jag anar varför.. massa "gammalt material" som inte håller längre.. (detta är påtagligt, det jag upplever..) Grejen var, att dagen innan jag för första gången på ca 2-3 år (man kände verkligen det, att man återgick till den "värld" man levde i för några år sen, ganska tydligt.. fast i mer ohämmad/utvecklad form förstås..)

Detta är förstås "oroande"..och DET är viljan till överlevnad egentligen. HAHA. Man vill "ta reda på varför", och det ger ett "personligt överbeskydd".. SÅ rädd alltså. Kul. HAH..

Men det är sorgligt. Okej -grejen var ..som sagt, att natten innan jag "greppade mig själv" (genom ett minne från tidiga tonår faktiskt, som gav en andlig känsla vilket tog ner på mig på jorden, i sin "storsinta"/naturliga form..).. så

Avbryter där,

är det någon som vet hur det känns att vara mentalt "pajjad".. kan kan inte uttrycka mig som vanligt.. jag "sitter med den hela bilden i händerna" men har blandad gamla former med nya.. den mentala programmeringen är utnött och de nya formerna passar inte in och flyter bort.. (?)

Alltså.. jag kan inte uttrycka den fulla enkla meningen jag "känner" framför mig. Det är ganska enormt. Detta är "osynligt".. och gör det ännu värre.. fan. Får inte "ihop orden", vad fan.

Kan ta det i informatorisk, enkel form: Jag "mediterade" -vilket jag gör genom att "omforma" tankarna, och jag förstår att jag "ormen"/mitt överjag/Pluto-jag ständigt bestämmer och tvingar mig till den bästa situationen.. lurar mig att gilla mat jag hatar, osv -för att kunna leda mig till upplevelsen av min fulla personlighet eftersom jag identifierat mig med allting.. jag började kunna släppa på kontrollen "fysiskt" och började även kunna "bjuda in mig" i det som ligger utanför mig själv; alltså i det själv jag studerat som "gud".. himlen, molnen, sanningen, cyklerna, osv..


Ursäkta.. detta går ut helvete. Kan förstå hur människor som t.ex. testat LSD upplever medvetandets "spår" i kombination med det ickepersonella.. -en slags kollaps skapas just eftersom man "fått syn på" en unitet/det bortomliggande; och myten tvingas till rekonstruktion, för att inte rumtiden ska kollapsa (för att man inte ska bli "psykotisk"/trasig, s a s.) Detta är något positivt, och jag vet hur jag använder detta osynliga material i min integreringsprocess.. gillar även vetskapen om att känna mig som en del av universums process.

Jag FÖRSTÅR HUR DET KÄNNS.. att känna att andra kommer se en "som dum i huvudet"..

Grejen var att när jag vaknade där på balkongen (där jag mediterade och intensivt försökte UTGÅ från kontrollen/tvånget, för att "bryta kursen"..) -på morgonen, så "sa" jag till mig själv, nyvaken med min kontroll "medveten"/riktad mot mig själv "titta dig i ögonen nu och säg vem du vill BLI.." (i spegeln i ingången).. och jag kände hur hela min "kropp" bad om att bli "befriad", och återförenad med mig själv som kvinna (ny form av detta).. -genom att släppa kontrollen just..


Man inser ju aldrig vilka ENORMA jävla maktlekar man utvövat på sig själv.. Men samtidigt är det inget som ger så fina möjligheter som identitetskriser, eftersom man får chansen att spela sin egen teater, att "känna utan att känna", osv..


Kan tyvärr inte redogöra för det jag hade tänkt, när jag gick till datorn. Blir mest min egen grej detta.. Detta bevisar dumheten, om inte annat.. Läs mellan raderna, så ser ni hur ENKEL jag är.. och säg gärna detta till mig.. jag har levt extremt länge utan verkliga relationer, vilket skapat komplicerade former av egenförståelse.. det man inser är vilken sann människa man verkligen är.. när det sakta går hål på sina religiösa idéer om jaget och verkligheten (som blivit den jävla PERSONLIGHETEN!).. ..ingen människa som inte djupt värderar den fria individualiteten skulle heller aldrig lägga långa pärlband av år i dessa neurotiska egenbekymmer..


Jag har flera gånger skrattat under detta "skrivade", alltså.. just nu.. Jag brukar aldrig göra det.



Jag VISSTE att det skulle bli såhär.. jag skrev om det tror jag.. ja, det gjorde jag.. om min intellektuella tvångsmässighet att ständigt "strukturera" för att skapa en inre bank av kunskap -precis som de flesta andra idioter.. Jag har ju för ca ett år sen funderat på droger.. förstår resultatet jag omedvetet velat skapa. Detta i det akuta ej väl hanterade behovet av urkristalliering av de intellektuella linjerna/infantila verklighetsbild byggda på redan förlorade fragment, återupplivade som "självklarheter" när jag inte haft något annat val (vilket jag sedan "förträngt").. detta är barndommens restriktiva utsaga om mina villkor, vilket skapat ett extremt behov av "(mental) självständighet", vilket ånyo spelat på SAMMA STRUKTURER i en ny-skapad egendomlig form; detta leder till sedan RESULTATET!


SE ER SJÄLVA FÖR FAN.


Du jag satt och SKRATTADE när jag såg "Bonniers stora filosofibok" för några dagar sen, med grekiska filosofer på framsidan.. jag fattade att jag precis som dem, och att de var precis som jag.. uppblåsta idioter med holistiskt tvång.. alltså människor med behovet av att "förstå".. som gör det till något märkvärdigt.. kunde inte komma på större IDIOTER.. Alltså, att sitta och "prata" om det.. att förstå fast man redan förstå.. Istället för att GE sanningen till hela folket och säga att det är fritt fram..

Ingen annan som fattar detta? Så kul.


Som sagt. Snart kapitulerar det inre, och förlåter sig själv. Sorgen jag har är så djup att jag inte kan uttrycka den, eftersom jag samtidigt "blev" det "mentala" i förlusten, och denna person FÖRSTÅR hatet istället för att bejaka frustrationen.

Jag har alltså sen ca 4 år kanske ständigt velat "lära mig något" i varenda sekund av mitt liv, och blivit "pervers". Inte det sista året lika intensivt kanske. Skulle väl säga att närmare hälften av de aktiva på filosofiforum sysslar med samma skit. Själva STRUKTURERANDET satte jag FÖRE upplevelsens genuintet, eftersom som jag varit för medveten om min egen kontroll, men inte brytt mig -eftersom jag PÅ SAMMA GÅNG, varit godtrogen på livet själv.. jag har inte haft "krav" på någonting rent i fråga om trygghet, och aldrig brytt mig om vanlig social acceptans, utan velat förstå det råa/yttersta i alla former.


Tror jag höll upp såhär "som barn" också.. jag var så allvarlig i kombination med förluster.. att jag sökte privata experiment istället, för att skapa ett inre privatliv, när alla fötryckte..

Vet inte vad mina egna frukter av detta blir..

Misstänk mig inte för något. Jag är helt naturlig. FAN. Jag får inte ur mig det jag "egentligen SÄGER"..

...min egen ANDA är en annan.. jag tvingas tolka mig själv "utanpå"/en andra gång.. eftersom jag saknar den perfekta syntesen på språket och känslan. Antar att sånt här skapas när man försökt "trixa" med karman.


Detta är ett enormt ostrukturerat inlägg, men jag är inte "labil"/galen -endast det jag dokumenterat längre ovan.

Ursäkta om inlägget är ovälkommet i tråden. Meningslöst, osv.

[Åkes granne]

Då jag alltså inte förstår vad du menar kan jag ju heller inte ge dig några bra svar eller reaktioner på de tankar du har.

Detta hänger förmodligen ihop med din "tidigare" -bild, av mig, vilket gör att du upplever att jag flyttar mina anspråk "hit och dit".


Vad exakt syftade du på när du skrev detta? Rakt av eller?

[Zokrates]

Världen är sjuk och människorna uppvisar detta i form av symptom, egoism, ondska, men jag vägrar att låta mig förnedras till att bli rutten,
jag tänker inte ens bli ytlig eller lättsam för att flyta med i folkströmmen, nej jag är mitt eget lilla desillusionerade vrak som flyter motströms. Livet är snart nog över ändå, åren går fortare än man tror och rätt som det är är man borta. Under tiden protesterar jag på mitt sätt, den enkla vägen som inte kräver något mer än en tidsspillan, ett tidsfördriv som saknar djupare mening och ändamål.

Jag är ingen revolutionär, jag är ingen aktivist, jag är inte med i något politiskt parti då alla dessa målen tjänar inget annat än att bevara morgondagen som den är idag. Har funderat på att bli en eremit, kniv yxa tält, fiskelina krok vad mer behövs? Uppriktigt sagt är jag för trött på allt för att ens bry mig. Det saknas något hos folket i Sverige, livsglädje. Folk blir inte nöjda oavsett hur bra de än har det, de lever inte i nuet utan är ständigt upptagna med att planera för en lyckosammare framtid, som när den väl infinner sig upplevs som en besvikelse då de redan är i färd med att planera nya hägringar.

Jag förlorade allt jag kämpat för i skilsmässan, fru och barn villa och sommarställe. ( Upptäckte att hon var otrogen och sa att jag orkar inte med detta, att jag ville ha skilsmässa och ensam vårdnad eftersom hon inte ens kände barnet ). Jag lärde mig en sak, en del kvinnor gör vad de vill för att få sin vilja igenom, att världen består av vinnare och förlorare.
Jag upptäckte att blir motståndet för stort så drabbas jag av psykos, var sjuk under flera månader ( under denna perioden var jag totalt lycklig dessutom ) och det tog ytterligare flera månader innan jag kände mig som innan ( grå och trist ), men var finns mina framtidsplaner, de bara försvann.

[Åkes granne]

att världen består av vinnare och förlorare.

Ja. Eftersom du inte förstår din egen fantasi, ja.

Är detta ett scenario du fortfarande vill se och älskar (och enbart detta snackar vi då om)?


ELLER TROR DU ATT ALLA MÄNNISKOR HAR EN STRÄVAN EFTER RÄTTVISA?

Ja/Nej

[Åkes granne]

Kolla.

SEX; TRE; TRE ......igen!

[Zokrates]

Kul det där att upptäcka 6.33,
men när det gäller rättvisa så är det en föreställning som enbart existerar i vår tankevärld, egentligen en utopi.

Rättvisa, vad är det i sammanhanget, en konstruktion som likt ett manuskript skall ge tillbaka något taget, men livet går inte att backa, det går inte att ta tillbaka gärningar. Upprättelse, att få rätt, men jag vet ju redan innan vad som är rätt, det blir en ordlek utan verklig betydelse där en skall pekas ut som syndare och den andre som offer.
Men jag vill ju inte vara ett offer, det är ju en dubbel nesa, hellre då, gör mig till en syndare än att jag förlorar två gånger i rad, först släpa korset och sedan korsfästas, för dina synders skull.