Jag känner mig förföljd...

[Loke]

Underjordens krälande väsen är de som glufsar och gnager upp en när man dör.

[Damir]

Underjordens krälande väsen är de som glufsar och gnager upp en när man dör.

Okej jag förstår nu vad du menade innan. Människan är ett av de vackraste djuren, hjälper den andra när den är svag. Vår överlevnadsinstinkt tvingar oss att göra det, eftersom alla är beroende av varandra.

[Avantgardet]

Vad skulle livet vara annat än ett långt och dystert väntrum innan döden? Bara välja det medvetet, och därmed njuta av det, istället för att välja undermedvetet och plågas av det. Amor fati, eller nåt i den stilen. Du behöver inte bli nånting, det räcker med att du är du; och ärligt talat vet jag inte om vi skulle stå ut med mer (eller fler) av dig

Eller så kan du göra som Loke (och de andra troende): runka och be, runka och be, runka och be...

[Skogsälvan]

Hejsan Damir! Först och främst vill jag säga att jag tycker att du är modig som möter din sorg och din rädsla. Som jag ser det så är vi flera olika personligheter i vår kropp. Den här lilla pojken i dig som blev dåligt behandlad vill du hjälpa och beskydda. Det är en fruktsam begynnelsepunkt i behandlingen.

Vill du utveckla lite vad du menar med att du känner dig förföljd? Jag skulle kunna lägga fram lite plausibla förklaringar, men då är risken att jag påverkar dig.

Eftersom jag vet så lite kring dina problem så refererar jag till mig själv istället. Jag har också katastroftankar och en schemalagd orostund funkar inte på mig. Jag funderar just nu på EMDR  http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=6233

Annars tycker jag, helt utan vetenskapliga belägg, att igenkännanande humor kan ha en förlösande effekt. Det är mr Bean som gäller för mig.

För att kunna bli genuint älskad måste man uppvisa både sina bättre och sämre sidor och inte ta avstånd. Om du vill så kan jag försöka hjälpa dig i den processen, men då måste jag har mer tillgång till mer info om dig. Det här blir ett alltför vagt och bräckligt underlag för mig att gå på.

[Damir]

Vad skulle livet vara annat än ett långt och dystert väntrum innan döden? Bara välja det medvetet, och därmed njuta av det, istället för att välja undermedvetet och plågas av det. Amor fati, eller nåt i den stilen. Du behöver inte bli nånting, det räcker med att du är du; och ärligt talat vet jag inte om vi skulle stå ut med mer (eller fler) av dig

Eller så kan du göra som Loke (och de andra troende): runka och be, runka och be, runka och be...

Tack för din uppmuntran Avant, det uppskattas. Runka och be är också ett hållbart alternativ. Om man väntar på döden kan man lika gärna göra det man tycker om. Och då menar jag inte be.

[Damir]

Hejsan Damir! Först och främst vill jag säga att jag tycker att du är modig som möter din sorg och din rädsla. Som jag ser det så är vi flera olika personligheter i vår kropp. Den här lilla pojken i dig som blev dåligt behandlad vill du hjälpa och beskydda. Det är en fruktsam begynnelsepunkt i behandlingen.

Vill du utveckla lite vad du menar med att du känner dig förföljd? Jag skulle kunna lägga fram lite plausibla förklaringar, men då är risken att jag påverkar dig.

Eftersom jag vet så lite kring dina problem så refererar jag till mig själv istället. Jag har också katastroftankar och en schemalagd orostund funkar inte på mig. Jag funderar just nu på EMDR  http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=6233

Annars tycker jag, helt utan vetenskapliga belägg, att igenkännanande humor kan ha en förlösande effekt. Det är mr Bean som gäller för mig.

För att kunna bli genuint älskad måste man uppvisa både sina bättre och sämre sidor och inte ta avstånd. Om du vill så kan jag försöka hjälpa dig i den processen, men då måste jag har mer tillgång till mer info om dig. Det här blir ett alltför vagt och bräckligt underlag för mig att gå på.

Hej Älvan. Gällande förföljelser är det som kraft som håller mig tillbaka. Jag vågar inte vara mig själv för då tror jag att nån/nåt kommer att bestraffa mig. Humor har jag nästan inte. Jag kan skratta åt folk som är duktiga på att härma.
Jag tror inte att jag är i behov av verktyg till självhjälp. Jag är snarare överfylld med såna idéer. Jag har hört dem alla, känns det som.

[Kallekula]

Kanske en kunnig psykolog inom detta område?

http://www.bokus.com/b/9789127110298.html

[Avantgardet]

Uppmuntran och uppmuntran? Jag praktiskt taget bönar och ber, på mina bara knän, om att du ska ta bort dig!

Själv, när jag har det riktigt djävligt, då jag slår upp ögonen på morgonen och känner ångesten skölja över mig så brukar jag föreställa mig att jag är en annan än jag själv, i själva verket att jag är en polare till mig som är så tragisk och ångestladdad som det bara går. När jag sen kommer på tanken att jag ju trots allt är jag själv så dansar jag sen på rosa små moln. Påminner mig om en gång när farsan, medan han åt nåt slags hjärtmedicin, hade svällt upp i ansiktet utav solen. Han såg ut som en djävla panda. Kom hem från skolan en dag och såg den där ligga på soffan, reagerade instinktivt och sa: "hörredu, flytta dig fort som fan, du ligger på farsans soffa". En annan gång, ca två veckor senare, kommer jag hem, och hoppsan, där hoppar tokfan fram mitt framför ögonen på mig med världens leende: "jag har fått tillbaka mitt ansikte", säger han. "Nå, är det nåt att hurra för?", undrar jag.

[Damir]

Kanske en kunnig psykolog inom detta område?

http://www.bokus.com/b/9789127110298.html

Kalle, menar du att jag ska läsa den boken eller gå till den psykologen? Jag träffar redan en psykolog. Jag hatar böcker. No help there.

[Damir]

Uppmuntran och uppmuntran? Jag praktiskt taget bönar och ber, på mina bara knän, om att du ska ta bort dig!

Själv, när jag har det riktigt djävligt, då jag slår upp ögonen på morgonen och känner ångesten skölja över mig så brukar jag föreställa mig att jag är en annan än jag själv, i själva verket att jag är en polare till mig som är så tragisk och ångestladdad som det bara går. När jag sen kommer på tanken att jag ju trots allt är jag själv så dansar jag sen på rosa små moln. Påminner mig om en gång när farsan, medan han åt nåt slags hjärtmedicin, hade svällt upp i ansiktet utav solen. Han såg ut som en djävla panda. Kom hem från skolan en dag och såg den där ligga på soffan, reagerade instinktivt och sa: "hörredu, flytta dig fort som fan, du ligger på farsans soffa". En annan gång, ca två veckor senare, kommer jag hem, och hoppsan, där hoppar tokfan fram mitt framför ögonen på mig med världens leende: "jag har fått tillbaka mitt ansikte", säger han. "Nå, är det nåt att hurra för?", undrar jag.

Jag blir nog kvar här länge, bara för att jävlas med dig Avant. Nu har jag funnit min mening med livet.
Jag brukar också föreställa mig att jag är nån annan. Problemet är att jag är bättre på att vara alla andra än mig själv. Jag borde ha valt teaterlinjen.

[Skogsälvan]

Hej Älvan. Gällande förföljelser är det som kraft som håller mig tillbaka. Jag vågar inte vara mig själv för då tror jag att nån/nåt kommer att bestraffa mig. Humor har jag nästan inte. Jag kan skratta åt folk som är duktiga på att härma.
Jag tror inte att jag är i behov av verktyg till självhjälp. Jag är snarare överfylld med såna idéer. Jag har hört dem alla, känns det som.

Jodå, du kan hjälpa dig själv. Det är väl det du vill? Motbevisa mig gärna att du inte skulle ha förmågan om du tilldelas effektiva verktyg. Jag kan inte ge dig lämpliga verktyg om jag inte förstår vad kruxet gäller, alltså har du punktering så behöver du en domkraft om det gäller bilen, eller en klister-grej om det handlar om cykeln osv.

Jag har ett personligt intresse av din tråd. Det ska jag inte sticka under stol med, men kan jag hjälpa dig på kuppen så är det förstås en bonus.

Var dig själv i ett tryggt rum. Ja, jag hörde att du sa att du inte känner dig trygg någonstans. Det som är inom dig speglar du utåt i en förvrängd spegelbild. Försök lita på mig - jag kommer inte att göra dig illa. Jag har egen erfarenhet av liknande dilemman, har hyfsad akademisk kunskap i området och är lätt att prata med. Skicka gärna ett PM om du inte vill prata här. Dina tillfriskningsmöjligheter tror jag av dessa vaga cues du har gett mig är bättre än mina.

[Kallekula]

Kanske en kunnig psykolog inom detta område?

http://www.bokus.com/b/9789127110298.html

Kalle, menar du att jag ska läsa den boken eller gå till den psykologen? Jag träffar redan en psykolog. Jag hatar böcker. No help there.

Gå till en psykolog med den inriktningen.

[Damir]

Kanske en kunnig psykolog inom detta område?

http://www.bokus.com/b/9789127110298.html

Kalle, menar du att jag ska läsa den boken eller gå till den psykologen? Jag träffar redan en psykolog. Jag hatar böcker. No help there.

Gå till en psykolog med den inriktningen.

Okej. Det kanske inte är en dum idé. Ska försöka hitta en i mina trakter. Har du erfarenhet av en sån?

[Minded]

Egentligen, med risk att sabba lite av magin, så är det själva det här som är nu under tråden som i sin essens uppfattas som helande. Nu när du talar om något som berör dig, och ärligt ber om andras hjälp med det. Det är att du värdesätter, uppskattar, till viss del bemyndigar, din omgivning (oss) till att faktiskt röra dig, och att tillåta dig själv att bli rörd tillbaks. Denna interaktion, detta givande och tagande, är kreativitet, är själva processen som är vägen, som jag tror att många egentligen menar i 'vägen är målet'.

Det är att tillåta omvärlden att röra dig, och att röra omvärlden på ett sätt som denne tillåter, för att kunna bibehålla kontakten. Det är själva riktningen som är intressant, inte åt vilket egentligt håll. Hur eller att, inte vad.

Det är inte vad som sägs, det är att något sägs. Det är att erkänna istället för att förneka. Dig, i det här fallet. Det är att erkänna dig, istället för att förneka dig. För det du känner djupt inne i dig, det är en del inne i dig, en del av dig. Alltså något betydelsefullt, relevant.

[Damir]

Egentligen, med risk att sabba lite av magin, så är det själva det här som är nu under tråden som i sin essens uppfattas som helande. Nu när du talar om något som berör dig, och ärligt ber om andras hjälp med det. Det är att du värdesätter, uppskattar, till viss del bemyndigar, din omgivning (oss) till att faktiskt röra dig, och att tillåta dig själv att försiktigt röra tillbaks. Detta är kreativitet, är själva processen som är vägen, som jag tror att många egentligen menar i 'vägen är målet'.

Det är att tillåta omvärlden att röra dig, och att röra omvärlden på ett sätt som denne tillåter, för att kunna bibehålla kontakten. Det är själva riktningen som är intressant, inte åt vilket egentligt håll. Hur eller att, inte vad.

Det är inte vad som sägs, det är att något sägs. Det är att erkänna istället för att förneka. Dig, i det här fallet. Det är att erkänna dig, istället för att förneka dig. För det du känner djupt inne i dig, det är en del inne i dig, en del av dig. Alltså något betydelsefullt, relevant.

Fan nu förstörde du hela grejen Minded. Du har rätt. Det känns skönt att bli bekräftad, även om det bara är nåt "flummigt" eller "bara" tips om en bok.