Det som ej kan utsägas

[Minded]

Dessutom tenderar man att få svar som man frågar - vad man uppmärksammar, vilken riktning man väljer, är det som är mest relevant. Det är samma fall som med ex glädje, att gå omkring och bära den inombords, visst, det fungerar, men den sprider sig när den väl kommer ut, delad är dubbel. Den som inte ger uttryck för glädje, verkar inte glad. Alt, den som inte syns, finns inte. Eller det som inte syns, finns inte. Att uttrycka något (sig själv i det här fallet) är förvisso att egenhändigt uppmuntra och belöna sig själv, bara eftersom varandes sig själv - innehåller väldigt mycket potential relativt självkänsla (vilket ungefärligt är att acceptera sig själv oberoende av någon prestation).

Man väljer själv riktning hela tiden. Antingen håller man tillbaks sig själv en gång till, fördjupar (o)vanan om att vara tyst, eller så försöker man bryta mönstret. Av relativitets och förvisso hälsoskäl, bör man kunna växla smärtfritt mellan de två förhållningssätten. Inget av dem är bättre än det andra. Eller, inget av dem är sämre än det andra.

Edit: ang prestation visad för andra och självkänsla, så gillar jag tanken om ett barn (1-3 år, och därför inte kan 'rita') som greppar pennan med hela den lilla handen och ritar sina streck över hela pappret. Grejen är att man ändå kan fråga tecknaren vad det hela föreställer, och trots att de knappt heller kan prata ordentligt, så får man utförliga svar.

Fan, vad småttingar är fina.

[Ling]

Jag har funderat på det där med att acceptera sig själv, utifrån vad jag är och inte utifrån vad jag presterar. Jag kan acceptera mig själv för den jag är, men inte alltid för det jag presterar. Just det att inte kunna förmedla i ord det jag vill säga irriterar mig våldsamt ibland. De finns inte där, eller så förstår jag inte egentligen själv vad det är jag vill säga, idén finns där, min tanke, men sedan så förvandlas det till något oerhört trivialt när det kommer ut. Precis som Algot säger.
Det gör ju att jag istället håller det för mig själv, istället för att i andra kunna få ut mer av det.

Men men, jag kommer väl till någon sorts insikt om det också så småningom.

[Minded]

Jag kan acceptera mig själv för den jag är, men inte alltid för det jag presterar.

Det här är en motsägelse. Det du presterar är en förlängning av dig själv, varför det gäller att om du accepterar dig själv, inbegriper det också att acceptera det du presterar.

Självkänsla är högre än självförtroende, av ovan anledning. Dvs självförtroende är en delmängd av självkänsla, men omvänt gäller inte.(Förutsatt att självförtroende definieras som beroende av prestationer.)

[Algotezza]

Känner ni att ni har inre ordlösa sanningar och insikter - kalla dem absoluta - som, om de verbaliseras i ert inre eller, i än högre grad, om de uttalas eller skrives  ned, då förlorar sitt värde, sin sanningshalt, blir triviala och relativiserade, kan ifrågasättas och betvivlas? Eller är det bara jag som upplever det så?

undrar Algotezza

Du har verkligen satt ord på något jag ofta känner och många med mig ser jag, hur otroligt svårt det är att förmedla för mig själv eller till andra mina insikter. De finns där, men som du säger, de förlorar sin massa när jag ska förklara vad jag menar. Varför är det så? Är de så personliga så jag knappt kan förklara för mig själv, de är som du säger ordlösa, hur sätta ord på en känsla, som jag knappt kan definiera?
Jag gör tappra försök att diskutera mina idéer, men när de är på väg ut ur munnen, så faller de pladask. Jag tror för egen del att det i mitt fall kan vara brist på ord att förklara, jag kanske måste läsa mer inom det jag vill förklara. Inte alltid, men ibland.

Är det principiellt omöjligt att uttrycka detta med bibehållen status på dessa insikter ochídéer  eller handlar det bara om ens egen ofullkomliga vokabulär och/eller uttrycksförmåga?  

Men att utrycka detta på något sätt för andra är väl vad all konst ytterst  handlar om... Eller?

undrar Algotezza

Men hur åstadkomma detta? Min första tanke är ett utökat vokabulär, men ifrån var? En annan tanke är ju ett kreativt uttryckssätt, men det får för mig inte samma genomslagskraft i min tanke, när det gäller mina specifika insikter och idéer. Men jag kan ha fel.

Genom att leva, erfara, förnimma, öva sig... älska och arbeta... Finns inga genvägar... bara livsvägar, där "vägen är målet"...

Med vänlig hälsning Algotezza

[Algotezza]

Jag kan acceptera mig själv för den jag är, men inte alltid för det jag presterar.

Det här är en motsägelse. Det du presterar är en förlängning av dig själv, varför det gäller att om du accepterar dig själv, inbegriper det också att acceptera det du presterar.

Självkänsla är högre än självförtroende, av ovan anledning. Dvs självförtroende är en delmängd av självkänsla, men omvänt gäller inte.(Förutsatt att självförtroende definieras som beroende av prestationer.)

Frågan är vad/ vem man är: sin bild av detta - eller det "något" som bilden avbildar... Man blir vad man gör sig till - men vad är man bortom detta (bortom personligheten)?

Med vänlig hälsning Algotezza

[kWee]

för mig är det otroligt svårt att få mina tankar till skrift,antar att det är just bara så att som med allt annat "övning ger färdighet". ofta vill jag svar på trådar men min formuleringsförmåga tar stopp,vipps där sitter man å har skrivit ett par rader...å fattar inte längre sin idè...tex Minded fick mig på spåret häromdan i en annan diskussion...vilket ju stärkte riktigt bra!många tack!

[Ling]

Frågan är vad/ vem man är: sin bild av detta - eller det "något" som bilden avbildar... Man blir vad man gör sig till - men vad är man bortom detta (bortom personligheten)?

Med vänlig hälsning Algotezza

Är personligheten något man lägger på sig själv, ändrar efter behov, behag? Jag tror inte den är statisk, visst är man van vid att vara på ett sätt, men det går att ändra. Finns det något som är oföränderligt?

[Minded]

Jag kan acceptera mig själv för den jag är, men inte alltid för det jag presterar.

Det här är en motsägelse. Det du presterar är en förlängning av dig själv, varför det gäller att om du accepterar dig själv, inbegriper det också att acceptera det du presterar.

Självkänsla är högre än självförtroende, av ovan anledning. Dvs självförtroende är en delmängd av självkänsla, men omvänt gäller inte.(Förutsatt att självförtroende definieras som beroende av prestationer.)

Frågan är vad/ vem man är: sin bild av detta - eller det "något" som bilden avbildar... Man blir vad man gör sig till - men vad är man bortom detta (bortom personligheten)?

I så fall, fortfarande en bild - sin uppfattning om saken, oavsett uppfattning. I enlighet med detta du skrev:

Undra hur hjärntvättade våra ungar blir i skolan av den litteratur som serveras.

Och hur hjärntvättade barnen skulle bli om de gick i en alternativ skola och lästa annan litteratur, fick annan info och undervisning... Och hur hjärntvättad man blir i en skola som garanterar att det inte sker någon hjärntvätt...

Dvs hjärntvättad, även om detta är i frånvaro av just hjärntvätt.

Man behöver vara redo att släppa allting man tidigare definierat sig själv som.. Att frivilligt möta döden för att se vad som händer. Eller enligt zen - bara för att, helt utan egentlig anledning.

För att vara dig själv, glöm dig själv.

[Ling]

För att vara dig själv, glöm dig själv.

Detta gillade jag, frågan är ju bara hur.

[Algotezza]

För att vara dig själv, glöm dig själv.

Detta gillade jag, frågan är ju bara hur.

Vet ej - det har jag glömt!

Annars kan man väl bara följa uppmaningen lydigt: Glöm dig själv! så är det gjort! Lika lätt som att inte tänka på en grön apa som cyklar på en gul cykel...

Med vänlig hälsning Algotezza

[Minded]

För att vara dig själv, glöm dig själv.

Detta gillade jag, frågan är ju bara hur.

Typ 3e gången jag refererar till den här korta tråden - som lustigt nog ligger i soptunnan:
/soptunnan/Truth is a pathless land/
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=5312

[suchanother]

Den finns i soptunnan för att det är en typisk österländs skitvisdom som vi har fått nog av.

[Algotezza]

Den finns i soptunnan för att det är en typisk österländs skitvisdom som vi har fått nog av.

Hur kan man få nog av det?

undrar Algotezza

[suchanother]

Har inte du Algotezza fått nog av ”visdomar”?. På mej står de rätt upp i gurkan.
Men alla är inte som jag ”respekterar”, i helvete heller. Respekten försvann för länge sen.
Demokratiskiten ger jag inget för.

[Minded]

Har inte du Algotezza fått nog av ”visdomar”?. På mej står de rätt upp i gurkan.
Men alla är inte som jag ”respekterar”, i helvete heller. Respekten försvann för länge sen.
Demokratiskiten ger jag inget för.

Respekterar du vad någon annan lagt ned ärlig energi på att bygga upp? Räknas tanken, avsikten?