Skrivkramp

[Algotezza]

Det hela är mycket enkelt. Skrivkramp beror på brist på inspiration.

Ett sätt att bli inspirerad är att tillåta sig själv bli provocerad.

Hellre att inte tillåta sig det - och ändå bli det!

Med vänlig hälsning Algotezza

[Algotezza]

Fick fundera som fan här. Kom fram till att jag fungerar lite annorlunda. Jag har några sidor till min person som slåss om herraväldet. De har hand om olika delar av mitt liv. Vissa gånger är en utav dem körd i botten, då finns utrymme för en annan. Vem som styr för tillfället beror mycket på omständigheter runt omkring (innebär alltså att jag ägnar mig åt olika saker vid olika tillfällen, en disparat natur med många strängar på sin lyra kort och gott). Så någon egentlig "skrivkramp" finns inte för mig, dock kan jag inte alltid skriva med just penna utan måste ibland uttrycka mig annorlunda - kanske för att överhuvudtaget själv begripa vad det är jag försöker säga.

Skaparkramp får du alltså inte? Men det kan kanske drabba Gud efter lite för många Varde ljus... blir så förblindad att han betvivlar sin existens... om Gud blev ateist...?

Med vänlig hälsning Algotezza

[Algotezza]

I vilken mening? Att det krampar så att det som vill bli sagt inte når ord, eller att det krampar så att det som borde bli sagt inte når ord?

Det kan jag krampa därför att man vill säga något (oavsett vad), alltså känner ett inre tryck, eller känner trycket utifrån att säga/skriva något, men inte upplever att man har något att säga sin omvärld.

Jag ser de tu som fundamentalt olika.

Mental förstoppning i båda fallen...

Den senare är en del av roten till allt det onda. Den late vill inte möta utan ställer ett krav, bevisa dig värdig uttalas. Beviset ligger i att skriva "rätt". Och när skriften blir "rätt" så relaterar den så klart till den sfär som ligger mellan livet och mening, och det som vi nedlägger i livet. Det blir tomt.

Varför är det tomt i sfären mellan liv och mening? Är det inte där det händer, i denna själens jäsande kjökkenmödding?

Sen kommer läsaren in och tror att det som talas om är just livet och mening, och ser inte att allt som verket uttrycker är en relation till det som redan nedlagts i livet och dess mening. Och ord som bara sökte ge position, erkännande, osv osv tas för något som talar om sanning.

Men skrivandet handlar väl inte bara om bekräftelse, det kan völ ha ett kognitivt-emotionellet innehåll också...

P g a liknande funderingar så krampar det sig illa ibland.

Det skulle det öfrmodligen göra för min del också om jag fastnade i sådant tänkande, för jag fattar inte vad du talar om här...

Jag menar vad finns det som är värt att säga och som rymmer en riktig mening. Hur undflyr jag den senare typen av skrift, och garanterar den första?

Det genuint och ärligt  subjektiva. Inte inbilla sig komma med universella sanningar. Ens om detta.

Med vänlig hälsning Algotezza

Det hela handlar väl om varför man skriver.

Är man en sådan som ser skrivandet i sig som en förädlande process, i att det tydliggör något dolt, det illuminerar, så uppstår inte problemet.

Men ser man skrivandet som enbart en deskription, ett tecknande, så uppstår problemet i orsaken till textens konception.

Är detta en meningsfull text?

Om ja, hur är den meningsfull?

Är den meningsfull på rätt sätt? (detta blir problemet jag beskriver aktualiserat)

Jag tänker att det hela handlar om att vi vid alla tecknanden av världen måste nedlägga ett etos för tolkaren. Eller måste måste vi inte, men vi gör oftast, det är som att vi inte litar på att orden i sig rymmer sin mening, utan vi söker att tillskriva en mening för att vi har nedtecknat dem. Alltså, vi ser skriften som en process, och inte en produkt som tecknar sin avbild, (även om avbilden här enbart kommer sig av att det avbildats [givet vi förutsätter att ett medium behövs för överbyggnaden från det som tecknats till tecknet och med det en ouppnålighet av absolut överensstämmelse]), .


Antar att det jag söker är att jag i skrivandet läser det som blir skrivet snarare än tecknar det jag läser behövs skrivas. En intuitiv tilltro till meningen och med det ett brott mot den perversion som tanken på tecknandet som ett tecknande i en social kontext innebär.

Ytterst få verk klarar sig utan en litterär referens för att frambringa sin mening (och det gör nedtecknandet absurt då jag inte vill tala till böcker om böcker, utan om en upplevelse till en upplevande).

Det är egentligen en slags estetiskt etisk fråga. Är produkten av ett skapande värd i sig självt? Men enbart i filosofin har vi, vilket ger den verksamheten en särställning inför detta, (oftast och enligt många börligt) ingått en pakt inför skapandet till att låta det som skapas vara något som är värt i sig. Sanningsvärdet skall ligga i den inneboende relationen mellan tecknet och det tecknade (även tänkt då materiell form mot den ideella formen i konsten) och inte relativt dess utläsande (exempel kan tydliggöra genom att exemplifiera med den installation där betraktelsen av installationen är vad som avses).  Vi är ju inte någon som skapar en värld för någon annan, filosofin är ju den verksamhet som avser att ge världen som den är till en annan eller en själv.

Ps. Inser att jag inte inte kunde relatera din fråga till filosofi man kan ju använda ord och skrivande till annat också. Ds

Jag skriver och tecknar av två skäl: jag vill veta vad jag egentligen tänker och känner - vill  veta det "på riktigt" = optimalt medvetet blir det först när jag ser det framför mig. Det inre symbolflödet...

Med vänlig hälsning Algotezza