Hjälp

[J R Auk]

Till att börja med, nonchalans?

Läs igen och begrunda denna fråga om nonchalans i ljuset av mitt ursprungliga svar till dig. Jag skulle kunna upprepa det. Det är inte alltid längden som avgör du vet.

Sen skall jag dela med mig av en insikt jag gjorde för ett tag sen. Men först bakgrunden.

Jag talar inte om mina problem, annat än om jag tror att någon har en teknisk kunnighet som jag kan nyttja för att lösa dem.

Alltså, jag känner inget behov av att själv få reflektera, eller bolla, frågor som jag grubblar på. (Oftast skall jag säga, det är inte så att jag aldrig gör det, efter ett par stadiga pavor rött så blir sentimentalitet pockande och ömkan så lockande att dela för att försoningen skall smeka en med sin närvaro. Men det är som sagt inte ett behov av en lösning, eller reflektion, eller att behandla något, det är bara en njutning av att bekännelser, oavsett hur de lyder, kan skapa samhörighet.)

I alla fall. Det är min inställning, jag ser inte poängen om att tala om problem, tänka på dem, annat än som en ren kalkyl över olika handlingsmöjligheter. När väl möjligheterna är avtäckta, vilket brukar vara en relativt kort process, så handlar det om att ta ett beslut, att inbegripa sig i viljeprocesse, och där är falska idoler, överlåtelse till någon annan, bara ett säkert kort på framtida mentala krämpor.

Men det jag insåg är att vi inte bara gör dessa saker för oss själva. Alltså, att jag inte har ett behov, och inte agerar på det, kanske hjälper mig, men inte alltid de i min närhet. För då jag väl talar om problem, så kan jag lyfta någon annan från deras. (Det har funkat extra bra just för att jag så sällan gör det). Jag bjuder en möjlighet för andra att finna en mening i mitt problem, bjuder in dem att engagera sig i mig, och slippa sina egna våndor. Alltså, en seger kan ges utan att de själva måste springa loppet.

Så, vad betyder detta? Vad säger jag till dig?
Se dig kring, bjud in andras problem, så slipper du dina egna, och låt dina egna sköta sig själva. Vi är mycket mer autonoma än vi tror, ingen idé att bry sig så väldans om allt.

Och ingen idé att kräva den mästerliga planen om flykten från alcatraz. Det kanske räcker att fundera på hur man skall kunna odla en liten blomma på gården som man bjuds till rast på en gång per dag. Stora perspektiv är bra för drömmar, men inte problem.

När drömmarnas hus skall byggas måste ritningen vara klar innan första stenen läggs, även om vi även där måste lägga just första stenen, och inte kan tro att vi skall resa en hel väg i ett enda svep.

Men när helvetets portar skall raseras så gör vi bäst i att ta det sticka för sticka ur dörren. Så att vi kan glädjas över varje liten seger, och inte nedslås av vilken väldighet vi till slut kommer ha behövt forcera.

[J R Auk]

Jag brukar drömma om Holland, eller Schweiziska alptoppar, inte så långt, inte så annorlunda, och så mycket mera frihetligt. (vad det verkar)

Annars har jag hört att de gillar svenskar som arbetskraft i Norge. Kanske kan vara något.

[Morningstar]

---