Mina olösta problem

[Skogsälvan]

Så bra sagt av dig, transversal  :)

[scirocco]

Det finns inget normalt

[Minded]

Jag gillade både Avantgardets första korta svar och Transversals. Som en vidarebyggnad på bägge - det har med perspektiv att göra, varifrån man faktiskt förhåller sig till. Enkelt uttryckt, det du själv accepterar, tenderar andra också ha lättare att acceptera. Och det du själv inte accepterar, tenderar andra att också verka inte acceptera. Det hela beror på vad man uppmärksammar, thus perspektiv och riktning. Som man frågar får man svar, precis som att ha en ficklampa och lysa upp en situation på olika sätt. Det är fö också en generell tolkning av känslor - just ljuset som får bilden, upplevelsen, att se olika ut för olika personer. Fall in love. Fall in i (tillståndet) kärlek.

Det är en mer relevant förklaring än att bara säga att 'tänk positivt', även om det i essens är samma. Förutsatt att man vill tänka på ett visst sätt, dat is.

Värt att nämna också - jag tror att vi formas av omgivningen på det sätt jag förklarat ovan. Ens omgivning är alltså till största delen relevant för hur man förhåller sig till (åter igen) omgivningen. Här uppstår olika sätt att förhålla sig, här uppstår kulturell prägling. Ens omgivning sätter tydligen alltid spår i en (förvisso så mycket man själv tillåter, medvetet eller omedvetet av vana), men man kan förhålla sig olika relevant till denna påverkan vid olika skeden av livet. Ett sätt man lärde sig uppträda på när man var 5 kanske inte är lika relevant att hålla fast vid, vid ens 15 års ålder. Det handlar om kontext, situation.

Och på tal om det, jag tyckte förut att det var lustigt att om man band en liten elefant med ett rep runt benet så den inte kunde komma loss, så håller den denna vana även vid vuxen ålder, och därmed långt över tillräcklig kapacitet för att fysiskt klara att dra av repet som verkar hålla den fast. Den lilla lär sig, och den stora upplever att det fortfarande borde vara relevant.

[Vind]

Min dator fungerade inte, det är därför jag inte har svarat.

Jag vet att jagg skiljer mycket på normalt och onormalt, egentligen finns
det ju inte en sådan gräns. Om man är annorlunda eller inte beror ju på
vem man jämför med. Om man jämför med de jag umgås med, är jag
väldigt annorlunda. Men jämför man med er, är jag inte så annorlunda.

Att betrakta mig själv som annorlunda har varit som ett försvar för att
jag inte ska bli sårad. Ju mer folk har betraktat mig som konstig, desto
mer har jag betraktat mig som speciell. Det slutade i en massa lögner för
mig själv.

Jag tänker väl efter lite vad jag skriver här, inte bara för att jag inte vill
skämmas, utan för det som ligger till grund för skammen - jag vill bli
accepterad, jag är rädd för att någon ska "döma" mig och jag är rädd för
att bli avvisad. Ju mer jag lär känna någon, desto mindre rädd blir jag
och då tänker jag inte efter lika mycket.

Jag tror att det är väldigt nyttigt att få se andras synpunkter på det man
har tänkt. Då riskerar man inte lika mycket att ljuga för sig själv och man
får se problemet ur flera synvinklar.

Att ta reda på orsaken till sina problem är inte bara jobbigt och
besvärligt. Man mår ju bra av det, man blir så glad när man kommer på
någonting viktigt. Om man mår dåligt för att man t ex skäms, är det ju
bättre att hitta orsaken till problemet, så att man kan må bättre. Jag har
aldrig varit med om att det har blivit värre av att upptäcka saker om sig
själv.

[Minded]

Ärligt talat tror jag inte att du behöver ta reda på någon orsak till dina sk problem. Det du behöver göra är att släppa dem, att sluta göra dem, börja göra något annat istället.
Skillnaden mellan de två vägarna är just ett externt beroende eller inte. Om du (backwards rationalizing) hittar en händelse i ditt liv som verkar tillräckligt relevant för att sätta igång det hela, eller så, så har du bara hittat ett stöd att luta dig mot. Det enda du kan finna är en teknisk anledning till ditt beteende. Och en sådan kanske kan hjälpa dig att släppa din skam osv, men det gör inte detta automatiskt. Det är i princip ett irrelevant sökande, skulle jag säga (även om det förvisso upplevs som en relativt säker väg att gå). Du vet redan vad problemet är, hur det visar sig. Sluta gör det, eller uppmärksamma irrelevansen i att göra det. Fokusera på din framtid istället för din historia, sas. Gör rätt, istället för att inte göra fel. Acceptera dig själv, där du är idag.

[Vind]

Och en sådan kanske kan hjälpa dig att släppa din skam osv,

Ja, det är det jag menar.

men det gör inte detta automatiskt.

Nej, det vet jag. Men det är en början iaf.

Du vet redan vad problemet är, hur det visar sig. Sluta gör det, eller uppmärksamma irrelevansen i att göra det.

Jag kan ju inte bara sluta skämmas, mina känslor lyder mig ju inte.

[Minded]

Jag håller med om att det kan sitta djupt, och antagligen gör detta. Men skam är en känsla du själv tillskriver dig, eftersom att du är van vid att göra detta, eftersom att någonstans började detta upplevas som en relevant väg att gå (arv och miljö). Om du tillåter dig själv att styra dig mer, än vad du idag gör, så kommer du finna att känslan inte är permanent rotad i dig. Snarare är den betingad i mångt och mycket, då skuld generellt är ett mäktigt medel till kontroll och makt över människor. Visst, jag säger inte att du ska bli psykopat eller något, men jag säger att det är relevant att se över vilka tillfällen du faktiskt upplever det, och skärskåda varför du känner det vid dessa tillfällen. Och fråga dig själv vilket praktiskt resultat det ger, om det för dig själv och din omgivning strikt alltid är relevant att du faktiskt känner skuld. Gissning; du kan också känna skuld, eftersom att känner skuld. Och det jag efterfrågar är den reella, faktiska och giltiga anledningen till detta ditt beteende. Men i åtminstone några av fallen, situationerna som du känner skuld i, så är detta en - för i princip alla du kan tänka dig - ett irrelevant beteende av dig. Så frågan är om du vill hålla kvar vid denna din ovana eller inte. För ovana är just vad det i många fall är. Eftersom du upplevt skuld många gånger, så fostrar du dig själv att fortsätta med det. Du frågar hur du kan släppa det. Jag hävdar att det är principiellt samma som att sluta ex röka. Bara gör det. Din vana, din tro (eftersom att fram tills idag, din erfarenhet) är att så ser världen ut. Så måste det vara. Detta är din subjektiva verklighet. Och där har du makt, om du själv vågar tillskriva dig havandes den.

[Minded]

För övrigt är det en process, det kommer ta tid, det kommer inte gå över en natt. Men håll dig till det, fortsätt ansträng dig - för din egen skull, så kommer du att komma framåt.

[Andreas]

Jag är väl inte den som är den. Ger mig in och gäjmar lite i denna tråden med. Tycker Minded lägger ribban lite högt. Ser man runt sig så hittar jag inte många som lyckas med något sådant bara sådär. Inget exempel som jag kan komma på som lyckats med något så djupliggande som Vind beskriver utan hjälpmedel i form av tekniker eller yttre hjälp så som Minded presenterar. Å ena sidan, å andra sidan kanske jag inte tolkar Minded välvilligt nog. Så motbevisa gärna med exempel. Är det kanske kognitiv beteendeterapi via nätet som Minded provar på? I så fall krävs att Vind är beredd att öppna upp sig om sitt privatliv och sin vardag för konkretisering av teorierna som Minded lägger fram. Prestationsorienterat som samhället i stort, lite grand som en psykologisk couch för en elitidrottare eller yrkesmilitär?

Om intresse finns för min linje så är tipset fortsatt att ventilera dina känslor med hjälp av kontakt med människor som är lika konstiga eller konstigare än dig själv. Se och erbjud din medmänsklighet till människor som av det sekulära prestationssamhället diagnostiserats och klassats på ena eller andra sättet. Men umgås med dem på lika villkor, prata med de galna på de galnas vis utan att försöka förändra dem. Vänd prestationssamhället ryggen då och då och gå en promenad med en dement gammal tant!

[Andreas]

...gå en promenad med en dement gammal tant!

Fast de har ju ofta svårt att gå. Skaffa dig en sån här vettja och ut och gör stan. Funkar utmärkt som isbrytare i kontakterna ute på ditt senaste FF-inspirerade uppdrag!

[Minded]

Vind, vet att problemet ligger i ditt sätt att se på dig själv och vad du tror att andra förväntar sig av dig. Och vet att det beror huvudsakligen av vana. Eller ovana. Du har helt enkelt tränats till ett förhållningssätt. Och jag skulle säga att det är ett irrelevant sådant. Sluta tro dåligt om dig själv, du är värd mer. Men det är i essens bara du som kan övertyga dig själv. Förvisso, förhållningssättet i sig underhåller bara syftet att hålla tillbaks dig från att verkligen uttrycka och vara dig själv. Du är inte skamlig by default. Någonting har under lång tid fått dig att tro det. Hjärntvätt, faktiskt.

Och för den faktiska förändringen, all anstränging, alla handlingar, har en riktning. Och att det inte finns några icke-handlingar. Välj i vilken riktning du kommer utvecklas. Eller välj att låta vad som händer ske. Vet att du inte behöver skämmas. Tro inte att folk står över dig. Låt dem inte visa dig tillrätta alltid - det de visar är bara förlängning av sig själva, vilket förvisso är vad du i stor mån väljer att inte visa. Ingen vet allting. Ingen har egentligen mer rätt än någon annan att uttrycka sig och sina tankar och känslor. Och för övrigt, själva uttrycket av tankar och känslor är inte det relevanta - det som spelar roll är hur man förhåller sig till det sagda, som dikterande och permanent sanning eller som något mer föränderligt.

Börja lätt med att bli medveten om hur du faktiskt för dig, inför vad och vem du faktiskt skäms. Detta är halva arbetet.

Men gör vad du känner för - det är som sagt det som är essensen, att du går din egen väg. Någon sa att det är hjärtat som räknas. Jag tror på det.

[Minded]

Och som sagt, du har alltid filosofiforum att vara konstig på

[Avantgardet]

Som att det är nån som ens är särskilt "konstig" här? Konform - "lagom" - excentrism hela vägen. Småborgerligheten - livrädd för konflikter och vad andra/grannar ska tänka om dem. Behöver diagnos för att få vara er själva. Grattis! Ändå så ska man slåss för bevarandet av jämvikten, inga sprickor i fasaden nej... Avundas er inte.

[Minded]

Det sista om varandes konstig var sarkastiskt menat. Och nej, uppenbarligen är det inte ett förhållningssätt vem som helst väljer för glöden och glamourens skull.

[Minded]

livrädd för konflikter och vad andra/grannar ska tänka om dem. Behöver diagnos för att få vara er själva.

Jäkligt relevant. Även om hårt.

Rättfärdighet från en yttre källa. Det var i diskussion i någon annan tråd alldeles nyss. Transversal pratade om någon som ansåg något.