Inläggav Avantgardet » 12 mar 2009 09:02
Är det "töntigt" att köra moppe som vuxen Kalle?
Är dock med er lite här, står ju själv under vuxenhetens tvång, och håller mig själv åtstramad. Nu försöker ju visst poliserna sätta käppar i hjulen för mig. Tji fick de! Inväntar provsvaren med absolut lugn. Två djävla pojkspolingar i min egen ålder, fattar inte ens att de har tagit sig genom grundskolan. De ilsknade till på stört när de märkte att där inte fanns minsta rädsla för dem, utan bara ett stort djävla hån, och ett leende från ena örat till det andra, från min sida - blir sådär när jag dricker, tolererar inte översitteri och provocerar som fan, men njuter i fulla drag. Den ena av dem - klippan i duon (han som den andre vände sig till stup i kvarten för att söka stöd när jag underminerat vartendaste svarsalternativ han hade inom räckhåll och konfronterades med den inre tomhet som vi inte kan kalla annat än ett stort djävla frågetecken) - hade uppenbarligen ett behov av att upprepade gånger konstatera att jag tamejfan var den underligaste människa han stött på under sina år i tjänst. Personangreppen haglade från deras sida. Jag hade enligt dem å ena sidan rökt sönder skallen, och å den andra studerat sönder den. Tydligen är den enda giltiga tillvaron den som snudd på efterbliven polis. "Jaha, tack!", säger jag. "Men ni kanske skulle försöka ta och bemöta mina argument istället för att ställa era lekmannaanalyser på min person?" Inget blev det av det. "Är det lag på att ha tråkigt i arresten?", undrade jag, "jag menar, vi kan väl lyssna på musik, eller åtminstone föra ett samtal?". "Eller så kunde du vara tyst!", hasplar den mindre av dem ("klippan" - eller låt oss kalla honom "Kling" och på så sätt skilja från den likvärt begåvade kollegan "Klang"). "Har ni alltid så här tråkigt på jobbet?", försöker jag. Då griper "Klang" in och säger, utan att ens någorlunda kunna dölja det förakt han känner för mig (eller kanske snarare "såna som mig" - vad nu det skulle vara, uppenbart var att han förhöll sig till en sådan kategori): "När vi är i bilen så har vi roligt!". "Jaha", säger jag, "vad gör ni för nåt då?". "Klang" blir något överrumplad av denna alldeles raka och, kan man tycka, knappast oväntade följdfråga, varför han kastar nervösa blickar på "Kling" (som inte för en sekund plockar ned fötterna som han har på skrivbordet), som sedermera, efter att ha anlagt en min av överlägsenhet - tycker det kan vara viktigt att komma ihåg att jag faktiskt bara var "misstänkt", och intagen för kroppsbesiktning, och att jag i själva verket dessutom inte hade nåt i kroppen som kommer visa över gränsvärdena och därför, rent tekniskt, i juridisk mening är Oskyldig, men likväl tydligen förtjänt av detta pissiga bemötande av två idioter som jag under en rad timmar nu fick möjlighet att läxa upp inte bara i juridiska utan också i moraliska och medmänskliga skyldigheter - tillfogar till det vakuum som jag skönjer i kollegan "Klangs" anlete: "det har inte du med att göra!". Jag kan inte låta bli att fnittra. Vad är detta funderar jag för mig själv? "Kan du vara tyst nån gång!". "Förstår som inte varför jag skulle sitta här och ha tråkigt bara för att vara er till lags", svarar jag, "kan ingen utav er styra en kaffe så kommer det gå bra mycket fortare!". "Vi har ingen skyldighet att ge våra klienter kaffe". Bör tilläggas att jag direkt vid gripandet sa till dem att det hade varit lika bra att ta blodprov på en gång istället för urin, emedan jag hade pissat praktiskt taget två sekunder innan. Och blodprov blev det i slutändan, även om jag på slutet lika gärna hade kunnat pissa då jag fått i mig så pass mycket vatten att det hade blivit blaha av det i vilket fall som. Dock är blodprov att föredra också i den mening (alltså inte enbart för att slippa försöka pissa när man inte är pissnödig, med en poliskonstapel hängande över axeln och gluttande hungrigt på ens könsdelar) att vissa preparat och deras metaboliter inte alls syns lika länge i blodet - alla som kan vara berörda av denna information var goda och anteckna -, i synnerhet gäller detta för THC.
"Inte mycket till fest det här", påpekade jag, och kände verkningarna av mina två stackars cider dunsta bort som i intet, och träbänken jag satt på bli allt mer påtaglig. Antar att det var dags dock. Förr eller senare ska de ju ta in en för att djävlas om man inte haft med dem att göra tidigare, och poliserna i den här staden har jag inte haft att göra med tidigare. De har visserligen cirkulerat runt mig som hökar när jag gått hemåt från ett känt missbrukarkvarter om nätterna ibland - i själva verket sex gånger på en och samma gångtur, och då kan man ju tycka att de lika gärna hade kunnat stannat och erbjudit skjuts, för jag menar för vem spelas detta skådespel? De har inte haft in mig tidigare, men är inte den som smyger. Hela min umgängeskrets är luttrade gamla missbrukare, allihopa kända av polis sen tidigare. De ser mig komma ut från ett känt knarkarnäste, de förföljer mig med patrullbil, cirklar runt mig sex gånger, praktiskt taget lotsar mig till dörren hem (tilläggas bör att det var kallt som fan just då). Men denna uppdelning i skurk och hjälte är väl nåt viktigt som jag helt och hållet missat, och som de måste hålla stenhårt på av någon outgrundlig anledning. Så till den grad att de febrilt måste försöka förpesta tillvaron för alla dem som de betraktar som sina "klienter". Jag menar, visst fan kan jag pissa. Jag var ju som sagt så där lämpligt stridigt efter mina cider och glad i hågen praktiskt taget hoppade in i bilen deras när de stannade oss (var ju som hundra på att det inte skulle visa nåt som sagt), har inte gjort dem ett piss (och inte tänkt som en ordvits där, även om det nu råkar vara sant i dubbel bemärkelse här). Men "Kling" och "Klang" måste väl få ha sin hemliga arbetsglädje i bilen när ingen annan ser. Men jag kan inte hjälpa undra vad detta hemliga lyckoämne kan ha varit, nu när de inte ansåg det för möjligt att delge "en sån som jag" vad detta skulle vara. Jag var helt enkelt inte värdig att ens kallprata med. Vilka underbara tillfällen man ibland erbjuds till sociologiska iakttagelser och karaktärsstudier, om man bara visar framfötterna lite här i rännstenen.
Men, ja, jag har väl också för avsikt att bli vuxen. Men de flesta av er verkar inte ens behöva konfrontera varats fundamentala meningslöshet. Ni har ju ungar som ni kan tillskjuta som den nödvändiga princip som håller er stadda i aktivitet och skjuter den egna meningslösheten åt sidan. Att ha andra som är beroende av en kan helt klart vara en lyx väl värd att eftersträva. Och egentligen nånting som bör lyftas fram bra mycket mer som motvikt till denna individualismens epok. Problem löses lättare om man delar dem. Kvantitet övergår i kvalitet.
Fortfarande ser jag dock inte varför det beteende jag skisserade i mitt inledande inlägg nödvändigtvis måste ses som "ungdomligt" eller "barnsligt". Jag inbillar mig att det bara är ett extremt uttryck för något vi alla går omkring och bär på. Ska bli spännande att se den dag jag kan tillämpa ett begrepp som "lite-svensson-crazy" på mig själv.
Förresten, tack scirocco, värmande ord. Finns något jag alltid beundrat min farfar för. Han gjorde aldrig någon skillnad på folk. Vet att det låter som en klyscha, men detta är allvarligt. Om än ordnad, och skötsam själv (var aldrig missbrukare, det var nåt som min far införde i släkten), så var han tjenis med A-laget. Ofta när han hade mig och brorsan, så stannade han och surrade med gubbarna på parkbänkarna. Och inte så där distanserat och nedlåtande, utan lät sig följsamt dras med, med inlevelse, och riktig mänsklig värme. Det är en förebild. Sen att han är omtalad i trakten hemmavid för sin nästintill outtömliga arsenal av practical jokes (som alltid slog uppåt, han gav sig på basarna på arbetsplatserna, cheferna, och alla som skulle stila med sina nyköpta grejer), finns hur mycket som helst att berätta om den gubben.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
precis som Avant beskriver har jag brukat leva till det! 
