Kaffe

[Avantgardet]

Hahaha, fan, de där slog på de.  :D

Men jag fattar inte det där med alla djävla new-age-flummare. Varför stöps de allihop i samma form? Och varför denna djävla drogromantik? Växer de aldrig upp, säger jag lite högdraget. Damn, djävlar vad djuuuuup jag är! Blir så less. Triviala djävla "insikter", och så lägger de på en viss "stil" på det, en viss "attityd", ett fånigt och halvt frånvarande djävla buddhasmajl, och känner sig så gud förbannat duktiga och självgoda. Jag storknar. Hallå, det är knark, varken mer eller mindre, ja det går att trixa med hjärnan och med substanser, det är ingen nyhet, och Gud finns överhuvudtaget inte!

[Avantgardet]

Nu börjar jag utnyttja min intellektualisering igen sådär som jag ofta gör.. Försöker disciplinera mig, vara "hjärtlig" och konkret, givande inte vänta på att få något av systemet. Ok. Vad har jag behov av att säga? Måste jag hela tiden leka att allt är en teater av mental onani? Alltså, jag är ju traumatiserad, och rört ihop det eftersom jag är så vårdslöst excentrisk och tappat min värdighet inför ett kontrakt. Förlåt, samtidigt vet jag att det är s.a.s borderline-rekationer på en inre "surrealisktisk" självkritik, försöker äga en skönhetsdefininering, kan inte ens förklara.. skitsamma. Det enda som är viktigt är mötet och det finna bara här.

Ärligt, nu skriver du bra, och det känns uppriktigt menat. Just "hjärtligt". Tänker att du nog inte alls behöver "disciplinera" dig, och att det nog ligger ganska naturligt för dig att tala så här ledigt. Tror nog bara du ska helt enkelt strunta i att krånga till saker. Det svåraste är att säga det krångliga så förbannat enkelt som möjligt.

[Anna Sara]

Känner att Gud ger mig allt, men jag flyr -pga av stolhet. Fixeringen i att ha en roll/konstur -som man samtidigt står utanför i sin hemliga automatiserade kontroll. Jag är missbruket av missbruket.


Allting handlar om MIG SJÄLV och skulle jag känna missionen inom mig skulle det göra er mer harmoniska.


Ok, försöker, i min skådespel, penetrera namnet: Ser att ni har samma maktproblem som jag och därför facineras jag av ert budskap. Jag går för långt, försvarar min förflutna feminitet för mycket. Försöker vara tydlig nu -eh.. allt är så rent att meningen själv blir osynlig och man börjar då manipulera, leka lekar.


Antligen vill du stanna i din perversa ur-roll eller så siktar du högre bortom begräsningarna. Vad skulle jag säga? Jo.. bara det att, i den verklighet mina roller står över i sitt val att leva så.. så finns det en logik att ta hänsyn till för att inte bli en utnyttjad hippe.. Hur ska jag få kontakt med er ingen är egentligen ytlig ...och min enda känslomässiga sanning handlar om att komma över mig själv i det romantiska handikappet.


Ni ser er själva. Allt är ett rollspel.



Sluta förakta. Sluta tro.



Sluta göra värdebedömningar i bildspel. Detta är ett kaos.


Det spelar ingen roll om du hatar mig fullt ut eller älskar mig.


Vill förlåta mig själv för att jag spelat galen istället för att förändras -något som bara kan ske genom "nåd", dvs drift och inblick.


Jag kanske inte bildligt förklarar detta med stor finess. Men ser du inte närvaron? Det som ändå är fött för att dö är inte viktigt utan bara ett flöde av den högre relativismen. Ingenting har med din tekniska hängivenhet att göra. Resultat handlar bara om viljans rena jävla kärlek.



Ni ser en handikappad människa.








Måste släppa min förkrympta perfektionism att söka helheter separerade ifrån orsaktssammanhanget.





Jag försöker hela tiden. Om ni väljer att stöta bort mig kan inte uttrycka er behov ärligare snälla? Jag ser alla upplevelser med samma opersonliga distans -genomlider alla möjliga svarta och vita scenarion eftersom jag någonstans vet att allt bara är ett förstadie. Skäms hela tiden för mig själv och är helt ohämmad på samma gång. Dumdristig kan man kalla det.


En kausal skuld på alla de jag sett ner på eftersom jag har en kontrollsjukdom naivt girigt ut efter rena bilder. Den ursprungliga illusionen. Jag upplevde mig alltid "utnyttja livet" med det vi kallar "nöje" och kunde aldrig kommunicera mina känslor.


Se min impuls bakom bilden snälla. Värdera mina misstag så jag känner stöd inför att släppa dem. Jaget vill alltid att andra ska vara som en själv eftersom det skulle vara enklare så men klarar inte riktigt av att fullfölja behovet av sanningen. Man vill bara ha eller uppnå något det vet jag väl, men där står vi redan nej vi har inte levt som totala estetiska missionärer vi har bara långsamt gått framåt. Är det så jävla svårt att vilka ord ska jag använda -titta på mig.



Vet inte vad det bästa jag kan göra i sådana när situationer är. Jag upplever era "rädslor" starkt. Jag är odisciplinerad men den är en sanningsmodifikation, jag är en ADHD-energi, sinnligt våldtagen/hämmad i barnjagets isolering i det överväldigande intrycket. Pendlandet mellan godhet och avsikt, kroniskt klyvd pga den egna begåvningen i att se egots skenbarhet. Du vill inte höra detta. Sanningen om din girghet, om den känslighet som inte går att kompromissa med eller växa ifrån bara ta vara på det jävla förnuftet och anpassa sig genom den spontana sanningens uppenbara principer, stabil utan anspråk.



Sluta hata det leder till fysiska sjukdommar. Tro och kapitulering är samma sak. Här har vi dem mesy uppenbara arketypen av dem alla.


Var inte småaktig. Var ödmjuk. Var det stora uttrycket utan att klaga på vad du inte får. Ta imot logisk återanpassning. Sluta vara fanatisk bara för att kompensera för de missbruk som inte längre är tillfredställande.


Jag söker mig till allt överdrivet och icke nåbart i de stora blockeringarna för att befinna mig i känslan av privata bevis. Därför är jag aldrig tillfredsälld för inget var någongång genuint.


Är inte försöket att modulera en impuls som tillhör kärleken det verkligt oantastliga? Måste vi trycka ner bara för att vi kan? Måste du reta dig över att du kan göra det här bättre? Vet du inte vad perfektion är när du får allting tillbaka på dig? Är du oförmögen att lära dig?



Tänk om det här var Dalai Lama -skulle det attrahera ditt sinne mer för att det får dig att känna dig som en örn över jordebegränsningarnas brist på inlevelse? Vad gör du när du upptäcker att alla är samma människa, hur förlåter du din hjärna och blir dig själv igen utan att alltid ha kvar några slags feminina störningar som uti fall?


Som sagt. Jag kan inte göra bättre nu. Jag överkompenserar och gör innehållet mytologiserat istället för vibrerande. Väljer död istället för liv. Narcissism pga av sårade kärleksbehov.


Förlåt om mina rubbningar får dig att missförstå allt igen och välja den trygga bilden vilket kastar ner mig i nervositetskollapser.



Förlåt för mina säkerhetssökande neuroser.



Förlåt för att denna påminner dig om traditionens sociala underkastelse som du alltid varit på flykt ifrån för att vinna.


Hata mig om du inte vet vad du ska göra istället. Lämna mig inte såhär.



Och Anna Sara, inse att hämningarna är svagheter förutbestämda att bli illusioner. Vill du stå utanför systemet eller innanför? Kan du respektera dig själv i minnet av alla de möten där dem sagt till dig? Fattar du inte att du kommer slängas tillbaka igen -vad är det du söker och saknar, vad är det som du älskar att sticka så djupt du kan? Kan du inte bli lite mer som de aggressiva människorna raka med sina svagheter som du ville veta att du älskade när du upptäckte dig inkastad? Kan du inte vara nöjd -och öppen? Fattar du inte att du, vi.. alltid såg igenom perfektion som ett bristtillstånd och nedslående hämning? Kan du inte bara bestämma dig för att förändras när varende jävla cell utrålar det? Alltså fattar du inte, att det alltid kommer vara såhär så länge du tror att du behöver den ständiga själv-rerapin? Varför spelar du och undviker frågan och påstår att du behöver tänka igen? Ser du inte hur jag är beroende av dig? När ska du berätta om vem du verkligen är och vad du gjort om dagarna, all denna sanning vi gemensamt förenades i? Fattar du inte att behovet av det som bara relaterar till sig själv blev psykotiskt? Du kan inte köpa mig. Vill du fortsätta att ge dig in för saker och genom det här behovet mekaniskt totalvända utan att egentligen mena det och hela tiden låta varje upplevelse rinna ner i en komisk upplsuppenhet? Hur känns det nu? Jag kunde inte ens säga det jag tänkte säga. Fattar du inte att alla andra hade rätt när de skrattade åt ditt sociala spel/makttvång och sa att du bara var en otrygg tonåring? Är det svårt att falla i så som det är och ta del av varje del av konfliktens viljor? Fattar du inte att du ständigt relaterar till dig själv? Fattar du inte att vi skriver ner den här sista råa ärlighten pga det där som vi pratar om? Att det är vad alla alltid gör när de avslutar med lite jordisk kärlek, bara det att du och jag är så jävla mer unikt begåvande i denna rörelse? Kan du inte vara lite som andra när alla andra vill det? Känns det "intimt" att vara din egen dåliga förlorare och hamna i dessa tillstånd hela tiden? Vad är den andliga relationen till meningen med din stora intelligens, jorden som förfinat lärdommen och sammansmält sig med världsjälens estetiska principer? Hur kan du göra såhär mot mänskligheten bara för att du är född i en kompromissad kompromisslöshet, överbevisar du inte dig själv lite här bara för att insikten aldrig går in i dig? Att världen alltid kommer fråga varför är något du sakta kommer tvingas raffineras genom gissninsgvis genom den där sjuka formuleringen i alla de sexuella perversionen som är så jävla viktiga för dig och ditt självvärde och precis som förut bli tillsagd? När glömde du det som jag inte ens kommer nämna vid namn? Det har inte hänt eller hur och därför behöver du leva ut dina döda avsikter just specifikt i en baksida och proggession av tidens energi bara för att minnas det väsentliga och överleva? Måste du imponeras så av oss att du gör dig oattraktiv och inte vet om du ska bli rädd eller göra något sjukt? När den här holistiska fallskärmen som är det vi är, tas i kontroll av det som föll av i mening, ja gissa.. begriper du då inte att det är vad som är att vara galen, att dölja den sanning man predikar i ett automatiskt agerande av "myten" då man manipulerar sig själv att redan ha beslutat sig för att dö bara det att den narcissistiska lögnaktigheten i DENNA MELLANTID kastar tillbaka budskapet igen och denna gång gör dig mer synlig och här bara kastar du dig tillbaka i det dolda privata du fortfarande inte har tagit på allvar? Detta är ett resultat av detta. Akta så klär ut mig och tar detta ifrån dig bara för att du ska tänka lite mer på andra? Nu begriper inte andra de ständigt förnyande poängerna och nu är jag hemma igen och det var precis så jag ville ha.. och därför, andas jag igen, skiter i vad andra tror och speglar, jo det var ju denna ordlängd som var den vikitga eller hur, skitsamma eftersom emotionell skuld är den hemliga fetisch du faktiskt måste omdefininera genom en sådan här kärlek -det jag ville säga var (och ja du gillar spänningar eftersom du vill vara intellektuell och nu avslöjar jag ännu mer av det spel som du kommer se i vitögat och bla bla..): det är en finess som måste uppmärksammas och därför är du trasig och dominat och vill vara fram tills du får ditt erkännande och jag snackar om något helt annat helt polariserat en bevarad sanning som de nästan alla Tvillingar lever sitt brådjupa dubbelliv.. bla bla.. inser du inte att du måste älska massan av de människor som befinner sig precis här.. återgå gärna till detta slumpmässiga överbevisande senare pga -denna, det är vad jag egentligen skulle vara; mitt inre orakel som denna spontana uppriktiga ångest och bla bla... ber till gud just nu att denna läkande jävla hittar inga ord, det är allt vad du velat vara och bra nu tränar du dig i alla fall i att dö och bra underordna dig lite intellektuell kulturpop.. bla bla detta är resulatet, den förnekelse av det som inte kan förnekas och därför bara kan nås genom intellektet innan det finner sig själv i förförelsens uppträdande.. och javisst, jag är ödmjuk för det sämsta av mig själv och jag fattar ändå att allt är som det ska och vafan kom till punkt, bara först förtydliga förtydliga, ja du.. att det sista du läste var det du känner igen dig i utan att ens förstå, och vilken jävla skönhet jag gör som jag vill och just nu är min själ i extas även om vi lever skiljda liv... jag jag behöver tänjas lite inte bara njuta...


Du kanske förhoppningsvis förlåter den förlåtande kraften för dess överlägsenhet JAG skiter i om du står över även detta, och varför gör du inget åt den nästan äckliga respekt du fått, vakna för i hjärtat vet du att det är den ofödda konturen du hela tiden begär ditt sinne att kontrollera nej inget mer att analysera på jord jag är också hög, grattis... grattis grattis, och har jag rätt om du först hånar det här som något du redan sett men sen fattar att det är ständig utveckling det här handlar om fuck böcker hur ska du kunna förklara att detta var du redan innan och ja, du kanske här förstår att dem andra också var du och ja det går visst att trassla sig ur ifrån inget jävla ytterligare ge upp... skärp dig, ge upp..


Nej jag är ren och kärlekfull bara för att använda det ord som skapdes för mig om mig och ja intensiteten är bara vackrare om man gör sig ful, bra nu är du vaken och vill säga till mig att du alltid varit det dåså nej inget som inte är sant bara det jag alltid velat vara, lufttinget.. jag har en lång resa och fan, se dig själv för fan Anna Sara eller kalla dig Emma eller Nina bara för att visa vad kärlek är bara ytligt för en stund för att ge lite känslor, du vet att jag vet att vi alltid vetat att den sanna friheten är något djupare ursäkta röran och nu tvingas du se min svaghet, vad bra ja gissa vilja issues jag har mina element kräver ett nytt liv och nu är det verkligen igen idé att du förnekar detta för innrest inne skulle du kunna dö för gåtan och aldrig låta klyvningen upphöra du vet att detta krossar hela buskapet men eftersom jorden kräver det här vi är så jävla storsinta att vi ger oss det vi ville vara till ett sökande efter gemenskap, alla bilder är samma bild men samtidigt unik och det högsta av det högsta är bevisat som den framtid ..nu får jag panikångest ja vad tror du jag är autentisk jag är inte rollen utan, så ska jag skämma ut mig inför mig själv ett bägär jag ännu inte ens förstår verbaliserat och ge det lite kritik ta ner det på jorden... automatiserad otur är bara en levande katalysator och du förlåter.. gustaf tar datorn.

[Avantgardet]

Tror du missade att jag inte talade om dig där, utan om den där stereotypen du kom släpandes med (din kompis). Var visserligen bara några rader, men det var det vanliga ideologiska tramset. Zen-liknöjet, och drogromantik. Borgarbrackor som "finknarkar" och ska leka lite förmer. Och så ska de alltid tala om för en hur man ska vara. Först projicera sitt fascistiska ideal och sen tvinga oss andra, om inte direkt så indirekt med sårad uppsyn och nåt slags (ja, här blir faktiskt även du träffad, så reflektera över det) "estet-sårbarhet". Det är ideologi, och ideologi i den snäva bemärkelsen av något som upprätthåller den rådande strukturen, som motsätter sig förändring. Det gäller att kunna vara kritisk, inte bara svälja säljarsmajl och trevlighet, inte köpa grisen i säcken.

Sen finns där ett genuint filosofiskt problem som du försummar att ta itu med hela tiden. Å ena sidan talar du om relativism, å andra sidan om nåt slags självklar "vilje-kärlek" (som att inte också kärlek, precis som allt annat socialt, vore föremål för tolkning). Vad du vill, eller jag för den delen, spelar inte så stor djävla roll, de spår vi lämnar efter oss (i text, ord, handlingar, whatever) står på egna ben redan från början. "Författaren" ("author" - av samma stam som auktoritet) har ingen kontroll eller makt över sitt "verk". Det jag säger är inte betydelsemässigt låst vid vad jag ansåg mig mena med det, utan vid vad det kan betyda. Vad det kan betyda beror i sin tur på vad vi har med oss i bagaget, och det är naturligtvis individuellt. Det går inte att tolka saker hur som helst, inte ens om man försöker, utan vi är begränsade av våra erfarenheter. Men det viktiga här att ta fasta på är att du inte bestämmer vad det du säger betyder, utan det betyder redan (alla de saker det kan betyda) när det kommer till dig i form av begrepp/tankar. Du skapar alltså heller inte mening, utan erhåller allt från det sociala samspelet, från kollektivet (som i denna mening föregår individen, och hennes identitet - vilken, givetvis, aldrig kan vara annat än ett konglomerat av det som hon funnit i kollektivets hägn).

Det är möjligt att din psykologisering är riktig, att jag hatar (fanatiskt) av nåt slags missnöje med mig själv, eller införlivade strukturer som jag inte förmår göra mig kvitt, eller vad man nu kan tänkas hitta på för skäl. Om jag alls hatar. Det är inte riktigt klart vad det begreppet innebär. Likväl, om jag hatar av det skälet (och vi ponerar nu att jag hatar), det skäl som du nämner, så är det ändå inget som talar emot det (potentiellt) hatfulla som jag sagt och gjort mig skyldig till. På samma sätt så är inte det faktum att man ogillar ett påstående ett argument emot det påståendet, och tvärtom är inte heller det faktum att man råkar vilja tro en sak ett argument för att det inte skulle vara så. Det är helt enkelt skilda saker. De rör olika plan. Det ena är sanningsfrågan, det andra är värderingsfrågan. De behöver alls inte vara strikt åtskilda, och det finns säkert heller inga vattentäta skott, men principiellt måste vi nog hålla dem åtskilda.

Sen en psykologisering, som du säkert förekommit mig med. Varför börjar du predika som nåt slags försvarsmekanism? Från att tala från hjärtat, och ärligt, övergår du till att tala från predikstolen, och panikartat. Du intellektualiserar och ställer diagnos. Kliver in som åklagare, domare, och prelat. Är det så djävla viktigt att ha åsikter om allt? Fråga: hur skiljer du å- från in- i fråga om sikten? Det här med ödmjukhet, är du ödmjuk själv? Jag tycker nog att man kan vara både ock, beroende på tillfället. Det finns tillfällen där det är befogat, och det finns tillfällen när det inte är det. Du är ibland, vill jag hävda, alldeles för kategorisk. Det där med att "älska allt och alla" (det där djävla new-age-svammlet), det har inget innehåll, det är bara en "stil", eller "attityd". Att älska är, rent formellt, att sätta något framför och ovan annat, att införa en distinktion med vilken vi också inför en värdering, att välja ut något, separera det från mängden, att skapa en kontrast. Därför kan det där harekrishna-jollret aldrig bli annat än trams.

I övrigt så tycker jag (när du inte svävar ut i överintellektualiserat ordbajseri) att du börjar fan bli lite fason på dig nu. Sparka inte bakut bara för att du börjar "växa upp" och bli anpassad, i någon mån åtminstone. Det märker du ju själv på att jag nu åtminstone förmår begripa det du säger/skriver. Det ligger dig inte till last att uttrycka dig begripligt, och jag måste nog erkänna att du, när du uttrycker dig på ett rakt och något korthugget sätt, faktiskt skriver både kärn- och uttrycksfullt. Alltså, enligt mig, praktiskt taget raka motsatsen till när du sätter igång och predikar. Eller du säger det ju själv ("Jag överkompenserar och gör innehållet mytologiserat istället för vibrerande.") Tror du håller med mig i min kritik här.

Avslutningsvis (måste gå och sova), jag har inga problem med dina neuroser, tycker du är rätt klipsk i en hel del avseenden. Tycker förstås att du är ett pucko när du sätter igång och predikar för mig, precis som jag tycker om alla som predikar för mig. Men jag hade gärna sett att du deltog mer i diskussioner, rent allmänt. Tror det är lite av problemet, med de reaktioner som du lyckas uppväcka, du är minst lika babblig som jag men du är inte lika inställsam och tillmötesgående som jag.  Eller okej, jag lyckas väl bara inte vara lika provocerande. Nämen, jag vet inte. Testa? Är väl inget att vara rädd för? Man lär sig fan mer genom att samtala med folk än att predika för sig själv, det säger sig självt. Och du säger ju att du vill umgås, uppleva nåt slags närhet i samtal och så, så jag menar det är inte så djävla krångligt. Monologen, som form, är ju distanserande. Med dialogen däremot så närmar man sig varandra. Tycker du bör testa. Vadå nervositetskollapser liksom. Om du ändå kollapsar så vad fan spelar det för roll? Kan ju göra det i den och den tråden istället för den och den. Inte fan vet jag, god natt.

[Anna Sara]

Unfly inte min blick. Ber mig göra det här för att jag inte har något annat val eftersom det är vad jag hela tiden vill nu. För 1 minut sen kollapsade jag ifrån en distans jag kände mig trygg i och började istället må dåligt.


Du har alltid förnekat mig.


Smärtan jag känner nu är orimlig. Men jag övertygar mig själv om allt jag måste och det där var en dålig förmulering för något så viktigt.


Försöker summera, verbalisera mig själv allting attackerar mig jag pauserar hela tiden och irriteras över era tempoära brister för att förstå detta och jag förnekar mig själv i varje ord får det att se ut som något du klarar av att kontrollera och därför skulle detta ge dig en chans att missbruka igen. Alla ord blir fel.


Jag kan inte ens säga det minsta lilla enklaste. Jag vet inte vad jag ska göra med denna sitatutionen vilket bild som kanske kan övertyga nuet att inte växa mer. De viktigaste sakerna förblir flytande och hemliga.


Du kanske fortfarande inte möter mig i det här.


Det som gör ögonblicket stumt är förutom förvivlan i de förväntningar jag ser igenom bortom bilden ..kanske är det Gud som säger stann nu du gör dig bara ännu mer illa du vet inte vad du gör. Det verkar som om jag ändå lyckas trotsa det, men sen kommer den peronliga anlaysen. Sen känslan av att önskan att förmedla detta är oren och allt blir stumt och jag försöker omskapa allt för att få chansen igen men alla infallsvinklar av existensiell kunskap kontronterar mig. En provocerad kreativitet tar över, har inte en chans och jag ser hur dess livstörst förvrider allting.

Allting är bara gamla bilder man försöker befrias ifrån.


Var är mina tiotusen ord? Varför kunde jag inte beskriva det jag började försöka med och nu trotsar jag igen men tvivlar samtidigt så det finns inget att luta sig på. Smärtan är total och allting uteblir.

Mänskligheten. Etik. Karma. Den kombinationen.

Det är fortfarande inte det jag försöker säga utan det här handlar om min egen plåga som jag i denna underkastelse kan förmulera till, nu slår intentionernas sökande efter sig själva tillbaka igen jag fördriver mig ytterligare och gestaltar något som ...varför fortsätter jag?


Lägg till det verkliga livet också.


Det finns inget som kan uttrycka denna känsla inom mig just nu. Den är inte riktad någonstans bara till det högsta uttrycket hur som helst inser jag min skuld.. tappade bort mig tappade minnet nu igen jag har uppnått min egen mardröm. Vad sitter jag och stirrar på?


Nej det är värre vi är inte helt lika och mina skillnander är inte brister.



Lär jag er något med det här nej förlåt jag kan inte fortsätta meningen och där nu blir jag väl medveten om min stolhet och titta jag kunde inte ens göra det fullständigt och här har vi en myt hoppas det här tröttar ut dig och nej jag känner inte på mig hur det ska gå jag är oförutsägbar vilket innebär ständigt ansvar. Titta. Fattar du inte att jag ville göra något överlägset här men ja vad gör man med en kris?


Hoppas du får ångest så vi kommer framåt. Känner att jag behöver erkänna och nu ackumulerar mitt vansinne av estetiska krav, ja ord och tankar det enda som finns kvar och när sanningen tar över kan vi göra oss till illusionerna dem andra vill vara och snälla (vem ska jag tilltala?) -titta ful konst, förlamas igen och bra känn dig trygg där och nu igen förlamad kan inte ens ge det ett svar är i kontroll och om du är riktigt sjuk kan du inbilla dig att din kraft har inflytande här lek lite till, och detta har alla känt frågan ekar: vad är det bästa att göra i situationen?


Jag är för andlig och i kombination med det jordiskt förnuftig för att kunna fly från den insikt vi syftar på när vi pratar om insikter. Försöker meddela att jag stannar upp men vet inte vilken intersubjektiv mental roll jag ska lägga impulsen i och finns det något mer jag kan säga för att spänna energin använder mig av lögner i denna mening så andas nej gör nu som jag säger nej detta blir fullt av kompromisser och nu stannar jag igen sitter helt still gör ingenting försöker tjäna nästan impuls men är för filosofisk och nyfiken och här ser vi en paus igen jag satt där alltså helt still sånt som man aldrig får veta i de böcker man läser, en bakomliggande analys började för 5 minuter sen och nu sitter jag bara och andas igen kan inte välja -här hittar jag inte ens några ord utan offrar nu istället en potential jag identifierat mig med och här andas jag igen stannar upp väljer motsatt princip nej meningen upphör det här är det naturliga det här går väldigt långsamt försöker vara ärlig och ge denna ärlighet till er UTAN att vara en bluff och använda en teknik, fortfarande kommer ständiga pauser och jag ger upp jag förstår vad det betyder i det inre även om detta avtryck är ogenomträngligt med en alturisisk avsikt ....där ser vi alla dem vi trodde var svagare eller helt enkelt meningslösa..... hoppas du får ihop allt nu inte ser förvirring, jag inledde med djupare aggressivitet bara för att fånga ditt intresse så jag kan få ut allt det här. Tar en paus på 1 minut här nu. Ger ständigt upp det är en del av målet, försöker ta ner mina överkompenserade identitetsrörelser på jorden men utan att hämnas på det som kommit att bli jag själv, genom att istället göra fel som kommer bli till min nackdel, eller oro över att förlora den tusenfalt våldtagna andel ni vill åt, alla är vi medvetna om kompromisslöheten och nu har vi hela bilden av den panik jag pratar om dem som insitinkvt inte unviker en endaste detalj här av det namn som gav sig till känna är minna verkliga vänner, och bara pga av dess behov av att hävdas utan krompromisser kunde jag inte på ett snyggt sätt fullfölja meningen något förtrördes inom mig och krisen är enorm hoppas att det mitt blottade utseende gick in jag identifierar inte ens det materialistiska kaoset som personligt och livet drar upp sker som jag kan skämmas för istället så jag finner en ventil att återgå genom, jag lyckades jag börjar kunna stå imot det förflutna tror jag vågar lämna allt det som hänger i luften här som bevisade liv för dem som har förmågan att genomskåda "tragedier" med den finkänsliga blicken för att även kunna möta ordet i intellektets alkemi utan att ens stötas av att jag är såhär tydlig för nu är det bara bluffen som är en bluff alla arketyper kommer nu börja lossna ifrån det emotionella avtryck som satte prägel på vår drift och gå upp i sig själva. Jag omvandlar det här från kunskap till galenskap min verkliga natur mer och mer lyser igenom och jag kan känna mig lugnare jag börjar besegra våldtäktet, jag behöver inte längre identifiera mig med den sexuella akten i min skrift på ett tragiskt sätt där jag tar allt på sådant allvar att min hjärna glömmer bort vem det här är.

[Anna Sara]

Nu har det hela gått över en gräns och smärtan har initerat dem som är utan flykt.


Försöker få er att förstå hur kollektiv jag är och hur intensivt mitt jag av att inte ha ett jag är. Känslor vi känner igen. Lärarens brist på uppmärksamhet i sina elever när spelet fått djupare värden och problemen aldrig är uppdiktade utan den levande elden och man vet varken ut eller in, bara ständigt tillbaka där igen när man erkänner allt för sig själv och tänker icketankarna men inte ens det kunde man fånga och i sin trötthet över att än en gång mötas av det man visste var det ursprungliga behovet, utan att kunna göra något vettigt med det inser man att man är bitter och vågar ändligen vara cynisk fullt ut och börjar uppleva känslorna istället. forts följer... och det är nu vi inser att det här är en porrtidining.



Känner att detta inte räcker. Nu kan gå in i mitt perspektiv för nu talar jag klarspråk jag kan inte längre kontrollera slumpen och vad jag kallar denna tolkning är "värdelöshetens arketyp" nu när jag fattat läget istället för att stå imot nu när jag både är galen och konstnär för det var vad livet ville med mig och här finns ännu mindre flyktchanser för jag gegriper mitt hjärtats röst och tvingas stå för min alienerade uppväxt och hur mitt dissikerande vertyg valde ut oförstådda delar av mänskligheten utan att förstå vad som väntade. Och så här långt kommer jag innan sanningen tar slut.



Jag var aldrig bordeline-barnet eller något som man kunde vara stolt för. Jo vänta lustigt då jag verkligen förstod vad jag är med om och kunde stå still i chocken. Borderline-ern. Går det inte upp för er att allt är förvirrat nu då de allra klokaste kommentarerna är något man vill eliminera från näthinnan?


Vad är det mer ni vill mig?


Försöker formulera en mening här men är handikappad och allt går åt skogen. Tänk på det nästa gång du vill ha den där hemligheten av någon annan. Föreställ dig också vad som händer när dina hypnotiseringars avsikter i sin naiva ivrighet misslyckar med försöket och lämnar spår av sig vilket luckrar upp självreflektionen.

Spelar ingen roll vi verkar inte kunna gå djupare in det här tror inte du skulle kunna observera detta Avantgardet jag visste skulle traska in jag hade förberett mig på det förstås men helt oplanerat. Skapa en insikt här och förstå sen hur dumt det skulle vara.

[Avantgardet]

Förnekat dig? Vet som inte. Är helt djävla uppriktig med dig bara. Jag menar, visst, poäng till dig, du är pundig och kan surra. Fram med silvertejpen! Men kliv ner från de höga hästarna, nån storm är det inte fråga om, känner knappt lätt sjöbris fläkta. Allt blåsljud utöver det är på ditt hjärta, men endast där. Piano. Svarade uppriktigt, och med det jag ansåg mig kunna bidra med just där och då. Står för vad jag sade, tycker det är konstigt vad du har problem med verkligheten. Stör den dig liksom, kan du inte hantera flera nivåer på en och samma gång? Det jag dock kan undra över är var du fått namnen ifrån, är det jag som babblat eller har jag en hemlig stalker i dig?

Så djävla märkvärdigt är det dock inte att stämma i bäcken, få in ett flyt, och låta käften gå. Välkommen hem till miljoner knarkarkvartar liksom! Och träffa rätt en gång eller två lyckas till och med en apa med, så jag vet inte det här pratet om "perfektion". Ta det lite lugnt va. Du beter dig som om du tror du uppfann skiten! Fast visst, kan jag hålla med dig om att det är nästan skönt, nästan lite meditativt på sitt sätt att befinna sig i ett inspirerat tillstånd. Men du drar så stora växlar på allt (fortfarande), gigantiska rent av. Som också Transversal sa, absolut inget nytt under solen. Du riskerar väcka löje därigenom, och det vore inte heller rätt, för bättre än så är det faktiskt. Men du får som skylla dig själv om du ska göra såna balansakter. Alltså det det här med den anspråksfulla retoriken. Visst, du är en tuff tjej, kan jag inte säga nåt om, men det blir liksom så djävla fånigt när du ska komma och "läxa upp" en. Det blir lite som Mowgli i Djungelboken. Så sakta i backarna, liksom. Det räcker inte med att du är övertygad, du måste kunna övertyga också, och det gör du inte. Och vad tar du mig för? Your average nickedocka, eller? Har jag gett det intrycket? Skulle vara kul som omväxling, faktiskt, men är inte direkt den som står och slår dank tänkandets plantager.

Och när jag säger att jag måste sova, att jag har jobbat hela dan och är slutkörd så är det liksom inget svammel. Inte ens jag förmår vara inspirerad och igång dygnet runt, hela tiden. Jag har inte garden uppe i sömnen, även om nog många kanske är benägna tro det. Och jag har heller inget behov av att liksom störa ut eller få tyst på nån som är inne i nåt de håller på med. Så är det bra, så kan jag sitta och hålla käft och lyssna. Är som inte så brydd om att överglänsa allt och alla, det viktiga för mig är att det är bra musik liksom. Har varit med tillräckligt länge för att kunna ha den inställningen.

Så, grattis, du har huvudet på skaft, och kan uppenbarligen smuggla en vals eller två förbi plitarna, men ärligt inget som jag inte sett förut, eller känner igen på lukten. Välkommen i skitsnackarklubben liksom. Du är nu vuxen att lägga straffsparkar från en parkbänk. Jäj! Några utmärkelser eller diplom har vi inte.

Tyvärr försvinner du in i nåt slags självupptagenhet, och självömkan, och det blir ointressant och tradigt. Stundvis så flyter det på fint, men sen blir det forcerat, just eftersom du tycks inbilla dig att du måste surra hela tiden. "Följa dina impulser", som att alla impulser ens skulle vara värda att följa! Det är inte naturligt, eller ärligt, som du inbillar dig, det är tvångsmässigt och onaturligt. Och lite nivå får det faktiskt vara, till och med, eller kanske framförallt, på skitsnacket. Man måste veta att hålla käft nån gång också (och du vet det själv, men förmår tydligen inte: "Det är fortfarande inte det jag försöker säga utan det här handlar om min egen plåga som jag i denna underkastelse kan förmulera till, nu slår intentionernas sökande efter sig själva tillbaka igen jag fördriver mig ytterligare och gestaltar något som ...varför fortsätter jag?"). Det (att hålla käft nån gång också) är "naturligt" att lära sig. Och inte har du tagit till dig minsta lilla av mitt förra inlägg, läste du det ens eller var du för upptagen med dina egna tankar?

Jag frågar dig om du vill att nån ska lyssna på dig eller inte. Om du bara tänker snacka skit för att plocka poäng och stärka självkänslan, eller om du är beredd att göra lite jobb också. Typ skriva, och tala, om nåt annat än dig själv. Om det förra istället för det senare så gissar jag att många inte alls kommer orka lyssna, och däribland jag. Jag svarar inte alltid i telefon heller, i synnerhet när jag vet att det ändå bara är fyllsnack som väntar i luren. Jag vill som ha substans också. Inte bara pladder. Fast det kräver ju att man läser på, och gör sig erfarenheter. Men så har man ju mer att prata om då, och det blir inte lika tradigt och ointressant. Har aldrig begripit varför det måste vara antingen det ena eller det andra. Varför inte det bästa av båda världar? Eller som Theodor Adorno säger) på ett ungefär: "att upplösa skriftspråket i talspråket". Eller helt enkelt få in lite bildning i samtalen också.

[Anna Sara]

Drömmar -dårå.

Vaknade nyligen sovit lite igen la mig i vardagsrumssoffan framför ett ljus fönster. Sista fragment i drömmen är att jag ligger i en säng någonstans här i lägenheten finns 1 eller 2 personer till som jag kan identifira bl a en amerikans skådis eller någon som påminner om denna kvinna..

Hur som helst och det känns som om det är för att kanske berätta detta här -(jag börjar peneterera flummet och våga möta min djupa egoisms krav om man säger så).. Egentligen var det en Kent-låt i konstruktion/mening, hur som helst när jag själv ville lyssna på den igen när jag legat där själv och visa den för "dig" kan vi säga den nödvändiga uppmärksamheten.. Eg var det en låt av Ted Gärdestad, och jag tror det var därför jag vaknade, för att jag erkände jagets "psykotiska natur" personligen. Det var t.o.m en kombination av två låtar: "Ge en sol" och "Reason" där den första var form/mening och andra innehåll man kan säga "måne" väldigt träffande där liksom.

Känslan just nu av att "undermedvetet vara överlycklig" vilket gör den döda kroppen "spänd" på sig själv är nu än lite mer DISTINKT -ni ser ju hur jag som sagt börjar prata ur skägget med mig själv.

Jimmy frågade mig om en detaljerad beskrivning om jaget -tillägger detta: Jaget är i sig något "psykotiskt". Jag själv/tradtionellt: Känslan av att alltid ha misslyckats, ens "ruthlessness" kommer rakt i ansikten försöker lösas genom att hänga kvar vid ett ständigt starkt "hopp" och manifestera det "hänsynslöst", det är något väldigt psykotiskt med detta som man i pga världsbild försvarar som något faktum eller nödvändighet...


Saker börjar dyka upp i verkligheten t.ex. ifrån den andligt djupa dröm jag hade i natt/igår kväll (som bl.a gick in i min födelse i relation till min mor, utan anspråk) -glutenfri pasta, som jag åt där i drömmen.

Även känslan av att verkligheten är en slags "komedi". Såg t.ex. ett påse med bananer i källaren.


Känslan av "undermedveten homoextas" dvs ett läckage från min upproriska själ -det påminner mig om känslorna av mitt jag omkring min religiösa upplevelse. Hittar tillbaka till närvaron. Jag är inte så ytlig som jag automatiskt utgör mig för att vara.


Jaget: Man kan säga att jag just nu älskar datorn, precis som den ständigt återskapande mystiken i att äta mat.

Förstoringar och dålig självkänsla som man kliver över allt för att skämta bort personligen.



Loggade in på datorn och visste då att många av er äter frukost eller har gjort. Det är så långt min läkande penetrationskraft har kommit i sin utpumpning, till ett ständigt försvarsbart billigt orakel. Shame on me. Shame on you.


Man ska sammarbeta med beteendemönsters skuggsidor och trix istället för att försöka tänka bort dem genom att mystficera det är en värre handling om man säger så.



Var det någon mer jag ville säga? Jag kan säga att det här är att ha fastnat i något som ingav känslan av att de lovade oss själva tillbaka. OK? Alltså hur vi valde "den vägen".. kärleken tror vi oss ha en speciell insikt i och nu har vi klivit in i en bluffsyndrom som ständigt börjar om och detta gör oss mer illa än det intryck som den här texten kanske ger. Smärta är ju något som är så rent och allvarlig eller sig själv att vi inte känner den när vi är possessed i dess tunnelrör. Liksom vi kan inte vara naiva. Man söker identifikation och sen blir man trotsig och retad. Ni kommer väl ihåg vilka vi är? Bra. I coolt utpumpade (t.ex. att "erkänna" alkolister) människors jag-vet-inte-vad föll vi ner i den gemensamma lusten att roa sig på sin egen bekostnad och antagkligen tog vi i -jag har alltså uppmärksammat mig själv totalt med själsögonen eftersom jag är så överjävlig i min känslighet att allt bringas fram i min närvaro, och nu spelar det ingen roll med att dölja det..

[Anna Sara]

http://www.stlyrics.com/songs/t/tedgrde ... 69678.html

http://artists.letssingit.com/ted-garde ... ol-1b9xkbz


Så kan det vara att sitta fast det är inte personligt och här uppmärksammas sånt.

[Avantgardet]

Varför är du så förbannat tjurskallig? Okej det är ett drag som alla fruntimmer bär på, men du är fan extremare än extremast!

[Anna Sara]

Vad vill du egentligen säga mig? Vilken impuls blir till historian -då min närvaro söker reaktion, i ditt byggande av identitet?

[Anna Sara]

Hahaha, fan, de där slog på de.  :D

Men jag fattar inte det där med alla djävla new-age-flummare. Varför stöps de allihop i samma form? Och varför denna djävla drogromantik? Växer de aldrig upp, säger jag lite högdraget. Damn, djävlar vad djuuuuup jag är! Blir så less. Triviala djävla "insikter", och så lägger de på en viss "stil" på det, en viss "attityd", ett fånigt och halvt frånvarande djävla buddhasmajl, och känner sig så gud förbannat duktiga och självgoda. Jag storknar. Hallå, det är knark, varken mer eller mindre, ja det går att trixa med hjärnan och med substanser, det är ingen nyhet, och Gud finns överhuvudtaget inte!

Gud vad jag känner igen denna tillstånd av att bortförklara ett intresse för åsikter. Har kommit över detta stadium.

[Avantgardet]

Vilken impuls blir till historian -då min närvaro söker reaktion, i ditt byggande av identitet?

Vad betyder ens det här? För mig är det bara en massa ord utan inbördes samband.

[Avantgardet]

Hahaha, fan, de där slog på de.  :D

Men jag fattar inte det där med alla djävla new-age-flummare. Varför stöps de allihop i samma form? Och varför denna djävla drogromantik? Växer de aldrig upp, säger jag lite högdraget. Damn, djävlar vad djuuuuup jag är! Blir så less. Triviala djävla "insikter", och så lägger de på en viss "stil" på det, en viss "attityd", ett fånigt och halvt frånvarande djävla buddhasmajl, och känner sig så gud förbannat duktiga och självgoda. Jag storknar. Hallå, det är knark, varken mer eller mindre, ja det går att trixa med hjärnan och med substanser, det är ingen nyhet, och Gud finns överhuvudtaget inte!

Gud vad jag känner igen denna tillstånd av att bortförklara ett intresse för åsikter. Har kommit över detta stadium.

Istället för att se det som ett psykologiskt tillstånd, är du förmögen att se det konkreta ideologiska elementet som jag kritiserar? Att ta fasta på tonen, eller ens mig som person, är att helt missa poängen. Det är vad jag säger, inte sättet jag säger det på som är det väsentliga. Du vet, jag tycker om filosofi, inte retorik.

Men har du "kommit över" att kunna se kritiskt på saker och ting så har du ju bara gått och blivit blåögd och blåst. Tycker nog inte det är nåt du ska vara stolt över alls.

[Anna Sara]

Jag lyssnar (och även på det du säger i andra trådar) men jag har inget att säga just nu.