Mening med livet?

[Minded]

En del av mig har svårt att relatera till det du säger om att det är så ni visar att ni bryr er om varandra. Det känns instinktivt fel, helt enkelt - eftersom att om jag vill att någon ska veta något, så säger jag detta till denne. Men jag inser att det beror på det du också nämner, uppväxtsmiljö aka kultur.

Och det slår mig, att jag respekterar det faktum att du delger oss andra denna del av ditt liv, nästan gränsande till tacksamhet faktiskt. Men i och med det associerar jag också till andra trådar, ca om att man tydligen inte ska respektera andras tro av just anledningen att det är deras tro. ..kom igår, på tal om det, att minnas talesättet blind leder blind - om alla skulle respektera alla.

[Avantgardet]

Att supa är väl för fan borgligt och alkoholismen om något. Och jag undrar vad du egentligen säger här, du uttrycker det som att du är trött på dem när det var du som föreställde dig honom nykter de sista åren. Kändes det bara motbjudande eller känns det bara motbjudande?

Är du alltså arg för att de en gång hade del i din dröm? Eller din dröm var att vara del av dem?

Sensmoralen i de här frågorna är att du gör antagonister av dem som lider lika väl. Om nu det borgerliga levernet skall raseras, och andra ideal ta plats, så håller det inte om alla med avvikande åsikter pekar finger och smädar den som är mitt uppe i och som mest kedjad vid den här kulturens dogmatiska normer.

Jag menar folk vill inte ha det borgerliga levernet det är ett medel för att få vad de vill ha. De går med på för att det bjuds dem inga alternativ i föreställningen, och så kommer den kollektiva hysterin som de facto omöjliggör ett alternativ leverne. Men funnes det en föreställning om ett annat så kunde de plats som kulturell praxis. Som det är nu vinner kapitalism per default.

Fråga människor, gillar du kapitalism? Nästan ingen säger ja, däremot så efterfrågas alternativ. -Vad annat finns det?

För övrigt svaret till gubben borde väl varit en hälsning att friheten är redan given, och pengarna enbart är ett fängsel. Så slipper han våndas över att han inte ger det han föreställer sig kommer av pengarna. Eller?

Stämmer du in i illusionen om att något verkligen blir givet av att han överlämnar lite slantar?

Hört talas om hegemoni?

Det har ingenting att göra med vad jag inbillar mig eller inte. Han vill ge, och av den anledningen fortsätter han. Det är hans enda motivation.

Tycker du är naiv, över hela djävla fältet. Det går inte direkt lära en gammal hund att sitta, och vore det verkligen rätt att ens försöka, när den vill allt annat än? Vore det inte bara djävligt fel?

[Avantgardet]

Du däremot menar allvarligt sådant som jag endast skulle skämta.

Så sade man en gång i tiden till människor som hävdade:
- att svarta människor är lika mycket värda som vita
- att kvinnor är lika mycket värda som män
- att barnaga borde förbjudas
- att djurplågeri borde vara straffbart
- att homosexuella är lika mycket värda som heterosexuella
m.m.

Att något, x, av vissa skämtas och av vissa menas allvarligt, innebär inte, och talar inte ens för, att x inte skulle vara en vettig ståndpunkt.

Hoppas nånstans att du är människa också.

Tänker du dig att det finns (eller skulle kunna finnas) någon sådan varelse som biologerna skulle kalla för en "människa" men som ändå inte nödvändigtvis är en "människa" enligt din definition av "människa"? Vad är i så fall din definition av "människa"?

Jag säger är att verkligheten inte är en kalkyl, Justin, och även sina högfärdiga filosofiska spekulationer kan det ibland vara klokt att lägga åt sidan och lyssna. T.ex. Det var vad som avsågs med "människa" här.

[Avantgardet]

En del av mig har svårt att relatera till det du säger om att det är så ni visar att ni bryr er om varandra. Det känns instinktivt fel, helt enkelt - eftersom att om jag vill att någon ska veta något, så säger jag detta till denne. Men jag inser att det beror på det du också nämner, uppväxtsmiljö aka kultur.

Och det slår mig, att jag respekterar det faktum att du delger oss andra denna del av ditt liv, nästan gränsande till tacksamhet faktiskt. Men i och med det associerar jag också till andra trådar, ca om att man tydligen inte ska respektera andras tro av just anledningen att det är deras tro. ..kom igår, på tal om det, att minnas talesättet blind leder blind - om alla skulle respektera alla.

Kul att du har vett att uppskatta... Det där med hur vi visar kärlek. Det är ju egentligen lika "öppet", så vitt man förstår de omvända förtecknen. De som inte begriper tycker alltid att man skämtar förbannat rått. Men så är det. Ett exempel är en kompis som gav sin mor en gevärskula med hennes namn ingraverat på. Det är helt enkelt så vi gör. Det är liksom kärlek och humor i ett.

Jag vet inte vad som är rätt. Det är därför jag vill ha andras reaktioner på det här. Finns inget jag direkt kan göra (har varit på brorsan om att vi borde fixa ett LVM på honom - "Lag om vård av missbrukare i vissa fall", det vill säga när de utgör ett hot mot sig själva -, men hans reaktion var "låt gubbdjäveln supa ihjäl sig"). Och jag vet inte riktigt längre. Jag tyckte det kändes oerhört befriande att han (min far) för första gången visade självinsikt (när det gäller supandet). Liksom inget trams och svammel längre, utan helt enkelt som det är.

[Minded]

Ett som är säkert är ju att du är en del av hans närmaste omgivning, men samtidigt inget mer. Själv förhåller jag mig olika till mina föräldrar, en hel del beroende av dagsform. Dvs enligt vår 'kulturs' normala beteende, så skiftar jag. Vissa dagar är jag trevlig, andra dagar har jag inte lust att vara någonting alls för dem. Men något av det som är mest prioriterat i grund och botten för mig är (och jag vill tro att det är relativt utan inverkan av vana) att jag ibland låter dem veta att om det verkligen kniper, om de verkligen behöver det, så är jag på deras sida - eller åtminstone lägger ned energi på att få dem att förstå vad som är fel. Och när det gäller att kommunicera det, så handlar en betydande del av det om att göra det på ett sätt de förstår och i mångt och mycket just är vana vid. Ungefär ett erkännande av dem, som de uppenbarligen vill bli sedda.

Faktum är att någonstans under min uppväxt så tappade vi tydligen i viss mån kontakten med varandra - mina föräldrar vs jag och brorsan. För något år sen var jag den som kramade om min pappa, snarare än tvärt om. Och oavsett turordningen, så hade det inte hänt genuint på i princip så länge jag kan minnas. Någonstans hade ett sånt beteende blivit tabu. Och det jag visste var att jag inte såg någon relevant anledning till det. Det är ett av mina starkaste minnen med föräldrarna.

[J R Auk]

Att supa är väl för fan borgligt och alkoholismen om något. Och jag undrar vad du egentligen säger här, du uttrycker det som att du är trött på dem när det var du som föreställde dig honom nykter de sista åren. Kändes det bara motbjudande eller känns det bara motbjudande?

Är du alltså arg för att de en gång hade del i din dröm? Eller din dröm var att vara del av dem?

Sensmoralen i de här frågorna är att du gör antagonister av dem som lider lika väl. Om nu det borgerliga levernet skall raseras, och andra ideal ta plats, så håller det inte om alla med avvikande åsikter pekar finger och smädar den som är mitt uppe i och som mest kedjad vid den här kulturens dogmatiska normer.

Jag menar folk vill inte ha det borgerliga levernet det är ett medel för att få vad de vill ha. De går med på för att det bjuds dem inga alternativ i föreställningen, och så kommer den kollektiva hysterin som de facto omöjliggör ett alternativ leverne. Men funnes det en föreställning om ett annat så kunde de plats som kulturell praxis. Som det är nu vinner kapitalism per default.

Fråga människor, gillar du kapitalism? Nästan ingen säger ja, däremot så efterfrågas alternativ. -Vad annat finns det?

För övrigt svaret till gubben borde väl varit en hälsning att friheten är redan given, och pengarna enbart är ett fängsel. Så slipper han våndas över att han inte ger det han föreställer sig kommer av pengarna. Eller?

Stämmer du in i illusionen om att något verkligen blir givet av att han överlämnar lite slantar?

Hört talas om hegemoni?

Det har ingenting att göra med vad jag inbillar mig eller inte. Han vill ge, och av den anledningen fortsätter han. Det är hans enda motivation.

Tycker du är naiv, över hela djävla fältet. Det går inte direkt lära en gammal hund att sitta, och vore det verkligen rätt att ens försöka, när den vill allt annat än? Vore det inte bara djävligt fel?

Nu förstår jag inte riktigt vad du syftar på med inbillar dig.

Ni har väl talat om det här, det är väl inte så att han gjort slag i saken än.

Varför vill han det är väl relevant att fråga sig i sammanhanget. Du kanske inte har uppvisat en tillräckligt självständig livsstil ännu, har inte övertagit rollen av den som tar om hand. Och då måste han fortsätta.

Vi blir ju äldre och övertar roller från de som föregår oss. Nån måste ju faktiskt se till att maten hamnar på bordet. Någon måste ju sörja för.

[Avantgardet]

Att supa är väl för fan borgligt och alkoholismen om något. Och jag undrar vad du egentligen säger här, du uttrycker det som att du är trött på dem när det var du som föreställde dig honom nykter de sista åren. Kändes det bara motbjudande eller känns det bara motbjudande?

Är du alltså arg för att de en gång hade del i din dröm? Eller din dröm var att vara del av dem?

Sensmoralen i de här frågorna är att du gör antagonister av dem som lider lika väl. Om nu det borgerliga levernet skall raseras, och andra ideal ta plats, så håller det inte om alla med avvikande åsikter pekar finger och smädar den som är mitt uppe i och som mest kedjad vid den här kulturens dogmatiska normer.

Jag menar folk vill inte ha det borgerliga levernet det är ett medel för att få vad de vill ha. De går med på för att det bjuds dem inga alternativ i föreställningen, och så kommer den kollektiva hysterin som de facto omöjliggör ett alternativ leverne. Men funnes det en föreställning om ett annat så kunde de plats som kulturell praxis. Som det är nu vinner kapitalism per default.

Fråga människor, gillar du kapitalism? Nästan ingen säger ja, däremot så efterfrågas alternativ. -Vad annat finns det?

För övrigt svaret till gubben borde väl varit en hälsning att friheten är redan given, och pengarna enbart är ett fängsel. Så slipper han våndas över att han inte ger det han föreställer sig kommer av pengarna. Eller?

Stämmer du in i illusionen om att något verkligen blir givet av att han överlämnar lite slantar?

Hört talas om hegemoni?

Det har ingenting att göra med vad jag inbillar mig eller inte. Han vill ge, och av den anledningen fortsätter han. Det är hans enda motivation.

Tycker du är naiv, över hela djävla fältet. Det går inte direkt lära en gammal hund att sitta, och vore det verkligen rätt att ens försöka, när den vill allt annat än? Vore det inte bara djävligt fel?

Nu förstår jag inte riktigt vad du syftar på med inbillar dig.

Ni har väl talat om det här, det är väl inte så att han gjort slag i saken än.

Varför vill han det är väl relevant att fråga sig i sammanhanget. Du kanske inte har uppvisat en tillräckligt självständig livsstil ännu, har inte övertagit rollen av den som tar om hand. Och då måste han fortsätta.

Vi blir ju äldre och övertar roller från de som föregår oss. Nån måste ju faktiskt se till att maten hamnar på bordet. Någon måste ju sörja för.

Tvärtom, jag har tagit hand om gubben sen jag var liten. Det följer liksom av situationen som sådan. Visst har han satt mat på bordet dock.

Det spelar ingen roll vad jag säger till honom. Även om han inte skulle känna nåt behov så skulle han likväl agera på det sätt han föresatt sig. Han vill det för att det är så han tänker, känner, och fungerar. Att lära en gammal hund att sitta är enkelt i jämförelse med att lära en gammal alkis att ändra synsätt på nånting. Det funkar inte med argumentation - det enda det leder till är konflikter, och i slutändan slagsmål. Man kan förstås tycka det är idiotiskt, tjurskalligt osv., och visst kanske det är det men nånstans får man liksom bara acceptera det också. Han är inte jag, och han ser på saker och ting annorlunda. Och det är i ljuset av det man måste se det hela, och hur det ställer sig som fråga för mig. Visst kan jag fortsätta slåss med honom, eller så kan jag acceptera. Jag kan egoistiskt kräva att han ska vara på nåt sätt som passar mig bättre, eller låta honom leva på det sätt som han föresatt sig.

[Avantgardet]

Ett som är säkert är ju att du är en del av hans närmaste omgivning, men samtidigt inget mer. Själv förhåller jag mig olika till mina föräldrar, en hel del beroende av dagsform. Dvs enligt vår 'kulturs' normala beteende, så skiftar jag. Vissa dagar är jag trevlig, andra dagar har jag inte lust att vara någonting alls för dem. Men något av det som är mest prioriterat i grund och botten för mig är (och jag vill tro att det är relativt utan inverkan av vana) att jag ibland låter dem veta att om det verkligen kniper, om de verkligen behöver det, så är jag på deras sida - eller åtminstone lägger ned energi på att få dem att förstå vad som är fel. Och när det gäller att kommunicera det, så handlar en betydande del av det om att göra det på ett sätt de förstår och i mångt och mycket just är vana vid. Ungefär ett erkännande av dem, som de uppenbarligen vill bli sedda.

Faktum är att någonstans under min uppväxt så tappade vi tydligen i viss mån kontakten med varandra - mina föräldrar vs jag och brorsan. För något år sen var jag den som kramade om min pappa, snarare än tvärt om. Och oavsett turordningen, så hade det inte hänt genuint på i princip så länge jag kan minnas. Någonstans hade ett sånt beteende blivit tabu. Och det jag visste var att jag inte såg någon relevant anledning till det. Det är ett av mina starkaste minnen med föräldrarna.

Thanks for sharing.

[J R Auk]

Tja inte förespråkar jag att du skall pådyvla honom något sätt som är honom främmande.

Jag frågade mig bara om det inte i samtalet du återgav oss ligger en fråga och inte bara ett påstående. Går förstås inte tolka med så här knapphändigt deltagande.

Men det var vad jag tänkte och det var vad du efterfrågade.

Jag menar varför vill han ge det där arvet? Är det för sin egen skull eller för er skull? Agerandet utgår väl från en föreställning om hur världen är, en värld där även du är föreställd för honom. Vad du presenterar dig själv som påverkar ju då det där agerandet. Det handlar inte om att diskutera, argumentera, utan att fråga sig vad man visar upp, och vad den bilden då ger för handlande när det föreställs.

[Avantgardet]

Krasst, och lite ledsamt, är det så att han gör det för sin skull. Till syvende och sist. Hur jag hade levt hade inte ändrat på faktum här. I själva verket hade han, om jag hade det gott ställt, bara känt en större press att prestera. Han känner naturligtvis skuld över att han inte kunnat ge oss allt det som "normala" familjer haft. Inget jag säger eller uppvisar skulle skingra det. Min tacksamhet, som är helt uppriktig, biter heller inte. Kan faktiskt inte tänka mig ett liv som hade gett mig nyttigare erfarenheter. Men han ser naturligtvis bara hur han själv inte på egen hand kunnat ge oss allt det som andra föräldrar (som varit två) gett sina.

[Justin Case]

Jag säger är att verkligheten inte är en kalkyl, Justin,

Halmgubbe. Jag har inte påstått att verkligheten är en kalkyl. Att det kan vara bra att göra kalkyler innebär inte att verkligheten är en kalkyl.

och även sina högfärdiga filosofiska spekulationer kan det ibland vara klokt att lägga åt sidan och lyssna.

Tack för förolämpningen. Jag lyssnar. Definiera nu "människa".

T.ex. Det var vad som avsågs med "människa" här.

Vad?

[Logos]

Är det inte dyrt med dricka i Norge?

[Avantgardet]

Är det inte dyrt med dricka i Norge?

Jo, och inte lär han få ihop några pengar heller, men varför envisas med att söka rycka halmstråt ur handen på honom? Jag vet helt enkelt inte.

[Avantgardet]

Jag säger är att verkligheten inte är en kalkyl, Justin,

Halmgubbe. Jag har inte påstått att verkligheten är en kalkyl. Att det kan vara bra att göra kalkyler innebär inte att verkligheten är en kalkyl.

och även sina högfärdiga filosofiska spekulationer kan det ibland vara klokt att lägga åt sidan och lyssna.

Tack för förolämpningen. Jag lyssnar. Definiera nu "människa".

T.ex. Det var vad som avsågs med "människa" här.

Vad?

Poängen var, och är, att detta överhuvudtaget inte är en diskussion (inte i den bemärkelse du tänker dig). Det är något annat. Låt oss kalla det en existentiell situation. Här hjälper ingen rationalism. Utan det är mer en fråga om att inta en attityd till tillvaron överhuvudtaget, och den attityden kan naturligtvis vara filosofens (det är mer eller mindre ofrånkomligt i mitt fall), men den är inte föremål för filosofens kalkyler.

[Logos]

Är det inte dyrt med dricka i Norge?

Jo, och inte lär han få ihop några pengar heller, men varför envisas med att söka rycka halmstråt ur handen på honom? Jag vet helt enkelt inte.

Tja, tanken är ju fin. Antar att man får ta kärleken som den kommer.