Inmålad, förvirrad, "öppen"

[Holodeep]

Den här relationen tar över mig och har gjort mycket mer än jag förstår.


Det är något som är fel på allt och alla. Jag vill inte agera konstlemmar längre. Kanske är jag hämmad inför värdet i min egen konst av förlorade intryck, tycker att det gått åt helvete.

[Holodeep]

Hur transcenderar man sanningen? Lämnar allt man ville se som skönhet?

Jag har blivit så gripen av att under en längre tid tänka/söka sanning, genom mina passiviserade estetiska receptorer, att jag "missförstår allt" -kanske t.o.m döden, för att bringa allt under kontroll, eftersom jag varit rädd för att såra min naivitet.

Hej på dig!


-

Filosofierade förut över strukturen och existensen i "transportsträckan" i arketypen av "fromt lidande", t ex sårbara sedan länge kristna människor. Jag antar att lidandet är "det som hjälper", allt är ändå bara intryck inför dolda impulser.

[Holodeep]

Kom föresten nyligen på att mitt intresse för eget självmord, som är passerat, antagligen handlar om att jag har "blandat ihop mig" med denna människan (o vice versa), eftersom jag alltid kände något främmande när han pratade om självmordslust väldigt ofta för några år sen, ville bl a hindra ett självmord han sökte när jag lärde känna honom. Detta kan handla om flera individer, och vidare.. Har försökt ge honom uppmärksamhet. Tänkte mest på självmord när vi vår kontakt började bli "kontrollerbar" genom distansering bl a, men jag relaterade ingenting som sagt till honom trots att jag sett kaoset.

Pratade om något annat än synkronisering faktiskt, eller alltså, vi är väl alla döva liksom.

[Holodeep]

Har en gång i mitt liv haft det jag är säker på var rösthallucinationer, alltså ett engångstillfälle.. och min partner/vän/pojkvän hade en som fysiskt manifesterade sig på samma sätt (personer som distinkt, högt pratade utanför fönstret) -nästan exakt 3 år sen, SAMMA DAG. Det handlade om personliga saker för oss men för varandra helt opersonliga. Pratade med honom över telefonen samma dag men berättade inte om "rösterna" (som lät autentiska dock), tror jag hörde dem precis efter det här föresten.. och han hade inte berättat något heller. Var i mitten av tonåren när jag började prata med honom över nätet, massa excentriska åsikter om psykiatrin och galenskap. Han sa att han tyckte att "shit hon är galen" när jag sa saker över telefonen, var lite maniskt exakt där. Vi har liksom INGEN kontakt och även om jag säger det och han "typ" håller med, så utger vi oss för att ha det, och det är det som känns dåligt, jag kan inte förhålla mig stabilt till relationen. Jag tyckte alltid att han var galen på vissa sätt som jag inte riktigt kunde "säga" till honom... det här känns lite absurt, eller rejält.


Självbild, mental kärna, paranoia, uppgivenhet, autism, renhet, storhetsvansinne...

Potential? Möte?

[Holodeep]

Psykopati, Schizofreni?


Omogenhet? Kärlek?



Det jag i min rädsla ser är att han inte kan erkänna sin rädsla för mig, eller någon annan.

Finns det någon som kan uppmuntra mig och oss? Jag är dominant och fixerad mentalt inuti men en tönt med mitt "grundläggande" utmejslade feminina martyrskap, problemet är att det är väldigt svårt att ta upp detta konkret eftersom jag bara blir fallen i en trög jävla upphakning på galenskap, min gnista tappar ljus.


Jag har ett väldigt stort behov av uppmuntran men jag projicerar det på honom.

[Holodeep]

Hans hallucination (han berättade innan så jag vet att det var synkroniserat, men vi trodde då att det var riktiga röster):

Typ: Några människor som pratade om "-Allt relaterar bara till sex" vilket enligt honom relaterade till saker han hade skrivit på ett forum vi satt vid när vi var yngre.


Min hallucination: Lät som om en grupp okända tonåringar i grannområdet "släppte tystnaden" som om de hade "smygit" utanför mitt hus (då jag var överdrivet pubertalt paranoid eftersom jag hade isolerat mig under skolkperioder, vår familj bråkade ofta även högt och jag hörde några gånger hur folk typ skämtade om det, inkl massa arga grannar i hela mitt liv). Gruppen sa lite provocerande typ: "-Girls, boys, girls, boys.." (och jag trodde det handlade om att de hade rönt ut att jag var bisexuell fast jag knappt hade gjort det själv, och utan att de kände mig) och pratade om att jag tog hand om mina två syskon (av vardera kön)... Ropade "-hämta en morot", trodde att de imiterade vad de hört mig säga när jag hade en period som hemmakock när jag var 16-18 typ, som om de hade först hade trott att jag använde den som dildo i incenstuösa lekar.. "-Tycker hon är assnygg" och någon tjej ropade högt riktat mot mig och mitt hus "-DU HADE FEL".. och dem pratade lite i övrigt om mig. (Grejen var att människor på ett annat ställe som jag inte kände hade börjat studera mig och "viskat" och sagt att "-hon är helt bisexuell alltså", bara genom att jag pratade med dem, var i en djup kris av saker som hände just då, och jag var helt förvirrad ang religiöst ursprung).

[Skogsälvan]

Hur går det, Holodeep? Ter det sig mot ett allvarligt skede då han faktiskt verkar vilja ta sitt liv så håller jag med Avantgardet att du ska ringa psykakuten. Även om ni har samma diagnos är inte hans problem dina och tvärtom. Jag förstår att du tycker om honom på iaf på några plan då ni är tillsammans och det är så lätt hänt då att du tar på dig hans smärta och vice versa, men som sagt tveka inte att ringa psykakuten om det krävs för både din och hans skull. Hör av dig!

[honey is cool]

Läkare misstänkte att jag hade asperger så jag fick genomgå en undersökning, men det visade sig att jag inte hade det. Asperger är enligt mig en felatig diagnos, jag hade bristande kontakt med verkligheten, det kan drabba vem som helst. Det handlar bara om att reagera olika på situationer beroende på vilka erfarenheter man har, jag pratar inte om mig själv och min relation till mina föräldrar eller närståendes nu men jag vet: tex om man har en osäker far för vilken allt är självklart och varje gång branet ställer en fråga så är det självklart, "visste du inte det, kan du inte tänka själv", då blir man påverkad av det. Alltså alla kan känna medkänsla (brist på detta är ett av kritierierna för aspeger) och alla har intressen inom vitt skilda områden om det inte är rädda för vad som finns bakom krönet (brist på detta är det andra kriteriet för asperger), sociala svårigheter är ju inget statiskt, se bara, tänk efter, hur många gånger har ni inte sett den där osäkre blomma ut. Det är inget fel på dig, inget som helst, du är bara normal, så tänk inte att ni är utanför systemet och att inget kan lösa era problem. Tänk positivt och käämpa hårt, nu vet jag inget om eran relation eller om ni passar eller är bra för varann, men jag tycker att ni ska söka hjälp av något slag, för alla behöver hjälp ibland.

[Holodeep]

Hur går det, Holodeep? Ter det sig mot ett allvarligt skede då han faktiskt verkar vilja ta sitt liv så håller jag med Avantgardet att du ska ringa psykakuten. Även om ni har samma diagnos är inte hans problem dina och tvärtom. Jag förstår att du tycker om honom på iaf på några plan då ni är tillsammans och det är så lätt hänt då att du tar på dig hans smärta och vice versa, men som sagt tveka inte att ringa psykakuten om det krävs för både din och hans skull. Hör av dig!

Känner igen rytmen just nu, men det är ingen som har tagit livet av sig eller så. Psykakuten känns inte som ett alternativ faktiskt. Liksom, sandlåda.


Självrelation/integritet - ansvar - filosofisk etik - bry sig om - identitet - rädsla - ?

[TekheeTaiteilijan]

Testa lite olika terapier - Primalterapi låter jäkligt intressant till exempel.

[Skogsälvan]

Visst kan man se psykakuten som en sandlåda, men ibland behöver man degrederas till den nivån (notera - jag sätter inget värde i det) att man böver banka med plastspadlar, gråta och skratta urskillningslöst i en begränsad miljö med begränsade stimuli.