Will B.C. Omenor-Mal skrev:Justin Case skrev:Jag har aldrig riktigt förstått vad människor menar med "meningen med livet" och framför allt förstår jag inte varför så många är så besatta av att reda ut (eller utröna, eller upptäcka, eller inse, eller vad det nu är de vill) vad denna eventuella "mening med livet" är.
Det verkar som att du själv har många tankar kring vad mening är (och vad det inte är). Vad beror det på? - tänker och undrar jag.
Vad menar du med "vad mening
är"? Jag undrar vad människor
menar med ordet "mening" i frasen "meningen med livet", jag utgår inte från att "mening" (i nämnda fras)
är någonting (d.v.s. jag förstår inte varför det skulle
finnas något sådant som "meningen med livet", och just därför undrar jag varför folk pratar så mycket om det. Att en ansenlig andel av jordens befolkning pratar så mycket om "meningen med livet" förbryllar mig ungefär som det säkert skulle förbrylla både dig och mig om en ansenlig andel av jordens människor pratade mycket om Pomperipossa utan att någon kunde förklara vad det finns för skäl att prata särskilt mycket om just henne eller varför man överhuvudtaget ska anta att det finns något sådant som en Pomperipossa).
Apropå det där med att uppnå maximal lycka och att det skulle vara målet i livet så är det ju en tanke, men jag tror inte att det är så enkelt. Att uppnå maximal lycka torde vara något som man kan kontrollera, i alla fall i viss grad. Man definierar först vad som gör en lycklig och sen spenderar man tid och energi på att uppnå det tillståndet med de medel man anser fungera. Men jag tror att om man har lycka som mål, kommer man ofta eller alltid skjuta bredvid. Lycka är för mig kanske lite en biprodukt av meningsfullhet. Och vad meningsfulllhet är, ja, det är lite det jag håller på att ta reda på genom att leva, testa, och känna efter vad som känns meningsfullt och vad som inte känns meningsfullt.
Erfarenheten, att man ofta eller alltid tycks "skjuta bredvid" när man har lycka som mål, är en erfarenhet som det fram till nu tycks ha gynnat oss att låta oss guidas av. Historiskt sett oftast dåliga infall, som t.ex. våra stundvisa infall att försöka uppnå lycka för lyckans egen skull, är något som evolutionen säkert sållat fram hos människan en misstänksamhet mot (så att bl.a. du har en sådan misstänksamhet). Att låta denna generella misstänksamhet få oss att kategoriskt avfärda alla framtida möjligheter att uppnå lycka för lyckans egen skull är dock att behandla våra nuvarande gener, och vad dessa tenderar få oss att ha för inställning till saker och ting, som för all framtid optimala. Det är de med säkerhet inte. Det är redan idag möjligt att på artificiell väg, t.ex. elektriskt eller med droger, stimulera människohjärnor på ett sätt som håller dem ständigt lyckliga under en viss tid. Vartefter som bättre och bättre sådana metoder tas fram, kan man förlänga den tiden mer och mer, och till slut lyckas man bygga om människohjärnan så att den inte kan annat än bara vara superlycklig hela tiden. Efter många miljoner års idel "bredvid-skjutande" i vår jakt på lycka är vi nu på väg att träffa vårt mål. Under vår evolution fram tills nyligen har det inte funnits någon anledning att tänka detta, då det helt enkelt inte var tekniskt möjligt att genomföra något sådant som jag nämner här. Nu börjar det vara det.
Att det inte skulle vara främst lycka som människor i grunden strävar efter är en illusion, en illusion som kan upprätthållas genom att vi ofta tvingas ta så besvärliga och ofta plågsamma omvägar för att uppnå det som vår strävan efter lycka får oss att vilja uppnå. Man kan t.ex. med berått mod gå med på att under en begränsad tid äta äcklig mat om man på det sättet kan spara pengar så att man längre fram kan köpa sig något som man blir desto lyckligare av på sikt.
Men om du har att välja mellan att idag till middag äta en underbart välsmakande maträtt och en helt smaklös maträtt, och du får veta att båda maträtterna är lika näringsrika och lika bra för dig på lång sikt (om man inte räknar med din lyckonivå under den tid det tar för dig att äta maträtten i fråga), vilken av maträtterna väljer du? Den underbart välsmakande, tror jag. Att då hävda att du inte anser att man bör sträva efter lycka för lyckans egen skull är att motsäga din
faktiska inställning till lycka - den inställning till lycka som kommer till uttryck i din handling att välja den välsmakande måltiden framför den smaklösa. Jag tror att våra handlingar, snarare än våra ord och tankar, avslöjar våra verkliga värderingar. Det är för mig uppenbart att lycka är målet för så gott som alla människor. Sedan finns det naturligtvis enstaka undantagsfall, människor som lika gärna stoppar i sig exkrementer och spyor som god mat; dessa människor brukar betraktas som psykiskt störda.
