Reaktion på Uppdrag granskning ikväll - Den andra våldtäkten

[J R Auk]

Det intressanta som fanns i programmet är det tecken på masspsykologi som vi ser.

Skulle inte förvåna mig om den där snubben som våldtagit tjejen blir gutad om ett par år.

För vad är det vi bevittnar?

Först ställer sig folk tveksamma, med rätt tycks det, till att det har skett något. Utsagorna om vem personen som våldtog var verkade i det närmaste enbart positiva. Det är därför inte konstigt att man inte vill tro, inte vill rubba på en positiv föreställning, på att något ont kunde begåtts.

Världen framstår som lättare, mer positiv, mindre farlig osv, om den som framstår som snäll, omtänksam osv också är det.

Det intressanta är dock hur man ser vad investeringen i en trossats innebär. För varför fortsatte man att misstro tjejerna? När det uppdagades fler fall?

Den enkla anledningen är att ju mer du investerat i att det i första fallet var en lögn desto större anledning har du att fortsätta. Betänk alla som kallat den första tjejen för lögnare och dylikt vilken skuld måste de inte ta på sig om de sedan erkänner sitt misstag?

Så därför tror jag killen kommer dö.

Samma investering som motiverar till att fortsätta tro på killens oskuld trots ytterligare utsagor om hans skuld kan lätt förvändas till att skulden för våndan man lider av att tagit felaktig ställning till rätt/fel, sant/falskt, tillskrivs killen.

Med andra ord så blir tron på honom en lögn från honom, oavsett om han ljugit eller man bara förutsatt, och skulden som väger samvetet av tidigare ställningstagande för honom blir en skuld som samvetet kräver utkrävas av honom för att slippa sin vånda.

I övrigt garvade jag gått och skitjournalistiken och det vidrigt retoriska framställningssättet när jag hörde; borde ni inte bli bättre på att gå ut på internet?, i intervju med skolans rektor.

Frågan vi bör ställa oss är om vi är vuxna nog att ta en skeptisk ställning till den vi av erfarenhet tror och tror väl om utan att det behöver förstöra relationen. Kan vi ge frihet till någon som begått ett fel så att denna kan sona utan att behöva ljuga för vår skull?

[Justin Case]

Varför väljer du själv den här verbala striden/diskussionen?

För att få dig och andra att välja sina strider bättre, antar jag. Men det kanske inte var värt det, jag vet inte.

[Will B.C. Omenor-Mal]

Varför väljer du själv den här verbala striden/diskussionen?

För att få dig och andra att välja sina strider bättre, antar jag. Men det kanske inte var värt det, jag vet inte.

Det var ett väldigt rättframt och bra svar tycker jag.

Nej, när vet man om det är lönt att påverka andra. Förmodligen är det när man tror att man påverkar människor som mest - eller när man önskar att man gjorde det - som man påverkar dem som minst. Just när det kommer till diskussioner som den här eller andra dialoger på forumet, har man nog ofta små eller rentav inga möjligheter alls att påverka andra. Men man har en möjlighet att påverka sig själv genom att delta i diskussionen. Och det har jag gjort i och med vår diskussion.

Jag kommer inte välja mina strider "bättre" efter att ha läst din uppmaning om att jag borde göra det Mina strider är väl genomtänkta från mitt håll, även om det inte verkar så, och i nuläget skulle jag inte vilja debattera några andra saker. Trots din uppmaning. Men det du skrev gav mig tillfälle att tänka till och se att den (som i det här fallet var du) som vill att andra ska välja sina strider bättre, kanske själv väljer en strid som, i enlighet med det som den själv påstår, är "oviktig". Det var en intressant upptäckt.

[Zokrates]

Frågan vi bör ställa oss är om vi är vuxna nog att ta en skeptisk ställning till den vi av erfarenhet tror och tror väl om utan att det behöver förstöra relationen.
Kan vi ge frihet till någon som begått ett fel så att denna kan sona utan att behöva ljuga för vår skull?

Har tänkt väldigt länge på just detta sista du skrev, jag skulle önska att jag kunde tala för mig själv och svara ja, men samtidigt är jag full av fel och brister och vet inte om jag i ett svårt fall skulle klara av att fullt ut förlåta någon som gjort något ohyggligt , en liten rest av det denne gjort skulle ändå delvis förmörka en tidigare positiv bild av personen och att hålla kvar skenet av hur denne uppfattades innan är inte heller hållbart, det skulle kännas som att ljuga. Detta vet den andre redan om, undermedvetet eller ej, därav klarar de inte av de andras ogillanden och tvingas att ljuga för att kunna fungera någorlunda normalt i olika sammanhang.

Det är så stort att verkligen kunna hantera andras fel och brister när man knappt kan hantera sina egna.

[Justin Case]

Varför väljer du själv den här verbala striden/diskussionen?

För att få dig och andra att välja sina strider bättre, antar jag. Men det kanske inte var värt det, jag vet inte.

Det var ett väldigt rättframt och bra svar tycker jag.

Nej, när vet man om det är lönt att påverka andra. Förmodligen är det när man tror att man påverkar människor som mest - eller när man önskar att man gjorde det - som man påverkar dem som minst. Just när det kommer till diskussioner som den här eller andra dialoger på forumet, har man nog ofta små eller rentav inga möjligheter alls att påverka andra. Men man har en möjlighet att påverka sig själv genom att delta i diskussionen. Och det har jag gjort i och med vår diskussion.

Jag kommer inte välja mina strider "bättre" efter att ha läst din uppmaning om att jag borde göra det Mina strider är väl genomtänkta från mitt håll, även om det inte verkar så, och i nuläget skulle jag inte vilja debattera några andra saker. Trots din uppmaning. Men det du skrev gav mig tillfälle att tänka till och se att den (som i det här fallet var du) som vill att andra ska välja sina strider bättre, kanske själv väljer en strid som, i enlighet med det som den själv påstår, är "oviktig". Det var en intressant upptäckt.

Två reflektioner:

1) Den som säger till den han/hon diskuterar något med: "du kan inte påverka mig, så det är bara tidsslöseri av dig att försöka", är ju själv medskyldig till att diskuterandet blir tidsslöseri; det är ju lika mycket på grund av hans ovilja att låta sig påverkas som den andres diskuterande blir tidsslöseri. Det är vilseledande av honom att framställa sin "opåverkbarhet" som ett naturens faktum som den andre borde ha förstått att inte slösa tid på att försöka förändra; han är ju bara så opåverkbar som han själv väljer att vara. Hade han låtit sig påverkas hade tid sparats för båda parter. Lika gärna som att säga att det är den som försöker påverka någon som slösar med sin tid genom att försöka påverka, kan man säga att det är den som inte låter sig påverkas som slösar med bådas tid genom att välja att vara opåverkbar.

2) Sokrates lär ha sagt att om han lyckades övertyga alla om att han hade rätt, skulle han börja tvivla på att han hade rätt. Var inte det uttalandet egentligen förtäckt skryt/förolämpning? Jag menar, om Sokrates tvivlar mer på det han själv tror på om folk tror som han än om de inte tror som han, vad säger det om hans syn på folks förnuftsgrad (givet att han ser sig själv som förnuftig)?

[J R Auk]

Frågan vi bör ställa oss är om vi är vuxna nog att ta en skeptisk ställning till den vi av erfarenhet tror och tror väl om utan att det behöver förstöra relationen.
Kan vi ge frihet till någon som begått ett fel så att denna kan sona utan att behöva ljuga för vår skull?

Har tänkt väldigt länge på just detta sista du skrev, jag skulle önska att jag kunde tala för mig själv och svara ja, men samtidigt är jag full av fel och brister och vet inte om jag i ett svårt fall skulle klara av att fullt ut förlåta någon som gjort något ohyggligt , en liten rest av det denne gjort skulle ändå delvis förmörka en tidigare positiv bild av personen och att hålla kvar skenet av hur denne uppfattades innan är inte heller hållbart, det skulle kännas som att ljuga. Detta vet den andre redan om, undermedvetet eller ej, därav klarar de inte av de andras ogillanden och tvingas att ljuga för att kunna fungera någorlunda normalt i olika sammanhang.

Det är så stort att verkligen kunna hantera andras fel och brister när man knappt kan hantera sina egna.

För mig handlar inte skuld om vad man gjort, utan om vad man kommer göra. Det hjälper. Jag behöver inte tillskriva skuld då, eller hysa agg, mot den som felat. Endast den som kommer fela, vilket förstås är ett omdöme jag gör om den totala komplexitet som varje människa är och vad den kommer leda till, fördömer jag.

Men det är ju inte lätt. Tanken dras ju till att föreställa sig vad som avsågs när det skedde, hur tankarna då byggdes inom personen som gjort det man inte vill se igen. Och sådan ger vi också varandra, vare sig vi är övertygade om det rätta i det eller det felaktiga i det.

Men jag är fullt övertygad om att det är en viktig moralisk princip. En viktig moralisk princip för att det frigör mig samtidigt som jag lämnar utrymme för andra. Principerna som angränsar anser jag vara; Att inte ställa krav på hur någon skall vara i ljuset av vad de varit för mig. Att inte heller göra omdömen om det som varit utan göra omdömena om det som kan komma vara. (Det som varit når vi inte annat än i återgivandet. Det som komma skall konstruerar vi inför vårt omdöme, sanning kan råda där).