Svårt att lita på människorna

[Skogsälvan]

Vet att jag är lite tröttsam (orkar knappt med mig själv), men jag tycker faktiskt att det är rätt magstarkt att kalla någon för satan. Föjövjigt tjoj ja att regjession äj bja föj oss alla ibland. "Hej - vad heter du? Ska vi leka?"  :)

[nytt namn]

Anna Sara/Satan är besatt av sin egen intelligens, och skadad så hon SÄTTER sig på andra. Bryr sig 0% procent om människorna hon vill lita på, men samtidigt "generös" på ett sjukt sätt att hon faktiskt tror sig "vilja hjälpa" = strunt.

Exakt sådär har Minded pratat om mig senaste veckan  :shock:

Fast jag har en gloria (aura) på mitt huvud. Glöm inte det. Haha.

Frågan är då: är du besatt av din gloria?  :?:

Nej, en klasskamp/klassfråga är det. Anna Sara skildrar bokstavligen hierarkier, den högres (~intelligentia) rätt - ATT SÄTTA SIG DÄR MAN BEHAGAR. På andras tron, kanske.

Jag tror inte att Anna Sara ensamt bär den karmiska skulden för ditt drama. Går du runt med denna föreställning så är jag rädd att du lever i en dockteater. Människor sårar varandra, men ingen enskild person bär skulden för allt.

[Morningstar]

----

[nytt namn]

Men samtidigt så är det viktigt att hitta kanaler där man kan uttrycka sin frustration, så att frustrationen inte låser in sig. Du har en frustration som ÄR befogad, men kanske inte riktigt på sättet du föreställer dig. Att få utlopp för den, för att sedan komma till förlåtelse. Frågan är då: hur kan vi hitta andra kanaler där du kan uttrycka din frustration? Det får gärna vara ett drama tillsammans med andra människor, men då måste det vara med glimten i ögat, någonstan där det faktiskt är okej att kasta in handduken. Detta är väldigt individuellt, men jag föreslår att du väljer något som du har en viss talang för, så att disciplineringen inte känns meningslös.

[Morningstar]

---

[transversal]

Anna Sara:

Kan vi (här på filosofiforum) hjälpa dig på något sätt?

I så fall hur?

[Skogsälvan]

Vet inte var jag ska skriva det här, så många trådar som flyter ihop (solipsimkänslan är nära), men jag skriver här då.

När jag var liten längtade jag verkligen efter att bli stor - göra som jag vill, frihet typ. När jag blev stor upptäckte jag att det inte är så mycket frihet med det; självdeklarationer, räkningar, tider att passa, ansvar, sociala roller som man "måste" infinna sig i. Lämmeltåget verkar gå på linjen stor  :arrow: större  :arrow: störst. Jag försöker ta en u-sväng istället och komma tillbaks.

Äldre människor säger ibland "det var bättre förr", tror mest de saknar det sammanhang där de var genuint levande. Riktigt gamla människor blir ibland senila och går i barndom. Jag tror att vi vill vara barn igen, åtminstone vill jag det ibland för nu skulle jag kunna hantera att vara barn så mycket bättre än vad jag gjorde när jag var barn.

Låter det konstigt?

Det finns en, i mitt tycke, jättebra tillitsövning som - ja, det här låter kanske fånigt - men som är stärkande. Personen står med en ögonbindel i en ring av andra människor. Personen ska falla åt ett håll, bli uppfångade, mjukt puttad runt och bara slappna av. Sedan kan man öka svårighetsgraden att någon först fångar upp en någon decimeter från golvet. Det är en skön känsla.

Annars kan ju en sexuell dominans vara lite förlösande. Hur du än hanterar det så krävs det en hel del mod att vara i "någon annans våld". Jag önskar dig verkligen lycka till och jag försöker hjälpa dig så bra jag kan nu. Det är aldrig försent att få en lycklig barndom.

[Minimaxitiger]

Hej, vet ej riktigt hur jag skall närma mig med mina synpunkter då jag känner hur känslig Du är förenat med att Du mår dåligt.
Alla är unika så jag kan givetvis inte helt känna igen mig eller förstå en annan människa.

Detta är bara en spegling gentemot mina erfarenheter och bara Du kan bedöma om det är av värde.

Med all respekt:
Jag respekterar människor och försöker visa respekt men en stor del av respekten kommer av att människan kan vara ytterst farlig, kan vara farligt opålitlig.
De flesta djur vet detta instinktivt (och jag är ju ett djur).

Människor kan vara fantastiska också.

Min grundtes är att 98 % av mänskligheten är 98 % goda, men de 2 % fuckar till det, Då Du aldrig vet var Du möter det.
Abstrakt nog så tror jag alltså på det goda i människan men jag litar inte 100 % på någon, inte mig själv heller.
Rätt vad det är så stör hormoner eller stenåldersinstinkter mina egna självillusioner och självkontroll.

Du har nog en fantastisk fart i Dina tankar och tankeflöden, kan vara att Du är på ett högre medvetande-plan.
Det finns några som Du, en fantastisk tillgång om Du lär Dig hantera det.
Om Du lär Dig att kontrollera detta så kommer Du att ha stor nytta av Din eventuella gåva som just nu inte känns som en.

Erfarenheter är dock att ett o kontrollerat tankeflöde så Du inte sover förtär Dig.

Några handgripliga råd från livet (från en vanlig kille), jag resonerar personligen att om man tänkt sig sjuk kan man tänka sig frisk också :

1: Du måste sova ordentligt, mycket svårt när tankarna far, be läkare skriva ut Propavan milt sömnmedel ej beroendeframkallande.

2: Mindfullnes verkar så banalt enkelt men om Du har ett öppet sinne och tålmodigt tränar så ger det oftast ett mycket     bättre resultat än man i sin vildaste fantasi kan ana vid ett första påseende.

3:KBT har jag ej provat men det skall hjälpa.

4: Hård träning, gym, boxning, skidor, distanslöpning osv.

5: Vilodagen, oavsett religiös läggning eller ej så är det kunskap om mänskliga psyket som förts ned generation efter annan tills vi kom på att vi "står ju över sånt där skit". Läs gärna inlägget "informationsbomben".

Det finns mycket mer också detta är bara några förslag på lite grunder, få saker skulle skänka mig mer glädje än att Du så bara blev lite lyckligare av något av mina empiriska råd.

Vänligen

Minimaxitiger

[Lufier]

Det kan vara svårt att bryta sina invanda mönster.
Man känner en trygghet i att det är som det brukar.
Till och med när ens vardag är otrygg kan det kännas otryggt att våga bryta sina egna mönster.
Allt kan inte komma på en gång.
Du kan börja med något lite.
Som tillexempel säga:
-Hej Lufier!

[Zokrates]

Det finns väl ingen större vits med att lita på andra människor, de är ju inte kloka...

[Anna Sara]

Anna Sara:

Kan vi (här på filosofiforum) hjälpa dig på något sätt?

I så fall hur?

Jag vet inte. Tack för all feedback av er som skrivit i tråden.

[transversal]

Ok. Säg till om du kommer på något.

[Minded]

Nu hittade jag tillbaks hit.

Anna Sara/Satan är besatt av sin egen intelligens, och skadad så hon SÄTTER sig på andra. Bryr sig 0% procent om människorna hon vill lita på, men samtidigt "generös" på ett sjukt sätt att hon faktiskt tror sig "vilja hjälpa" = strunt.

Exakt sådär har Minded pratat om mig senaste veckan  :shock:

Även om det manifesteras i samma form som den jag använde mig av mot nytt namn, så är undertonen densamma som Mr M och Transversal. Sailaways, vad tror du om det?

Gulliga djur, främst sid 2-3
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... c&start=30

[Minded]

Saxat från s6:

Dessutom tycker jag inte att fd Mr M / Marco är en sådan total dununge som ni beskriver honom. I den ton som du beskriver honom så låter det som om han verkligen är ett offer.

Det är den här snällhetsgrejen som vi kom in på i 'vad är mobbing'-tråden. Som jag också pekade på ett par grejer för Basal. Det som Basal manifesterade (och fortfarande gör, eftersom det tar tid att ändra en vana, en inställning) är något som också mr M manifesterar. Och kanske 90% av resten av befolkningen också. Det kommer av att leva i ett samhälle, det är att leva för (vad man uppfattar som) samhället eller för sig själv. Det är inte så många som har sett igenom den ekvationen, varför 'vad man uppfattar som' - i essens konvergerar de bägge och är samma. Objektivitet och subjektivitet, skillnad och gränser, du vet. Kontakt.

Du skriver: "Lyckligt nog verkar M ha lite salt i sig, så han fixar det. Men jag vet vilken jävla förödelse sånt där ger, varje dag, på hur jävla mycket folk som helst som är de som minst förtjänar det."

Och här har vi det "de som minst förtjänar det" - dvs Mr M.

Jag har fått ta mycket skit genom åren från folk som har hoppat på mig därför att de fått för sig konstiga saker om mig som faktiskt inte är sanna. Är det verkligen ok att göra påhopp till höger och vänster som folk ska försvara sig mot därför att man tror att något förhåller sig på ett särskilt sätt? Bör man inte fråga först hur det egentligen förhåller sig? Och är det inte annars det som när tidningarna gör det kallas förtal?

Jag tycker att det är märkligt att beskriva en person som offer som har ägnat sig åt ogrundade påhopp. Offer för vad? Sin egen rädsla? Tycker att man lika gärna kan beskriva Mr M/Marco som förövare i denna situation.

Man kan definitivt beskriva honom som förövare här. Men jag menar att själva anledningen till det är eftersom att han undertryckte sig själv från första början;

Det är det som är faran med hela den här jävla cirkusen - de som är längst ned fortsätter att vara just därnere. Eftersom att några spån där uppe väljer att aktivt förstärka detta samband. Och de som är där nere, de är de snällaste, de är de godaste, de skulle ta mig fan inte göra en fluga förnär. Titta bara, Mr M tycker sig ha blivit ignorerad av transversal. Och gillar tydligen inte detta. Och vet inte hur annars han ska göra än att bara släppa ut det, medveten om att det sannolikt blir fel. Hans både inledande och fortsatta misstag var att han trodde för lite om sig själv. Han var aldrig ute efter att skada någon

Och att undertrycka sig själv är inget man gör på egen hand. Det är grundläggande emot själva överlevnadsinstinkten, en av våra (alla levande varelsers) mest fundamentala drag. Det krävs en omgivning som läxar upp en om hur man ska vara (förtryck), eftersom att man inte ska vara sig själv. Det är uppfostran/kultur som är övervägande negativt orienterad (straffa bort det felaktiga), snarare än positivt orienterad (uppmuntrande av det goda, utbildande).

Vilket för oss in på just det här ämnesområdet - positiv eller negativ orientering; den positiva motsvarigheten är att uppmuntra det som är bra. Den negativa är att straffa det som är dåligt. Detta senare, 'sparka på den som ligger ned', är därför negativt orienterat. Och det är negativt orienterat relativt någon som inte (av någon anledning) är kapabel att försvara sig om det skulle behövas. Thus, man kan stå och sparka på den, utan någon risk att den biter tillbaks, om sparkandet skulle vara orättfärdigt. Det som kommer av en dålig tro på sig själv, är de saker jag snabbt nämnde för basal, men som jag hoppas så många som möjligt läser och verkligen funderar över. Det som kommer av en dålig tro på sig själv är att man tenderar att värdera andra högre än sig själv, oavsett om det reellt finns en anledning därtill eller inte. Det visar sig i att man i 9 fall av 10 inte säger ifrån på ett klart och tydligt sätt, när man egentligen skulle vilja det - eftersom att man egentligen har rätt till det, i det. Att bara kunna säga 'Nej'. Tricket ligger i att kunna säga 'nej' klart och tydligt, utan att behöva göra en grej av det. Det betyder inte mycket alls, det behöver inte betyda mycket alls - om man hanterar problemet när det fortfarande är litet, innan det vuxit till sig. Säg nej direkt, istället för att hoppas att det ska bli bättre senare. Chansen finns förvisso att det faktiskt blir bättre oavsett, att partnern bara hade något i ögonblicket där och då, och reellt ändrar sin approch av sig själv. Men de gånger där så inte är fallet, är så inte fallet. Och då är det redan fortsatt svårare att säga ifrån, eftersom att man en gång tidigare har låtit det passera, man har redan accepterat det.

Dessutom menar jag att det är att visa respekt för sin partner, den man hänger med för ögonblicket, om man verkligen säger vad man känner. Detta är i essens den här utbildningen som är positivt orienterad. Därför har jag lätt att tända till nu för tiden. Genom det visar jag respekt både för min partner och för mig själv. Därigenom manifesterar jag att vi bägge är betydelsefulla, eftersom jag faktiskt lägger min tid och energi på oss.

[Anna Sara]

Vad fan är det som händer på forumet egentligen?



Epilog:

Om jag utgår från den "psykadeliska" verklighet jag befinner mig i... problemet är en personlig skuld jag ibland känner.

Min blindhet för vad som är syftet. Sen när jag är deprimerad känner jag att det kanske är något kemiskt som gör att jag mår såhär, kände mig lat eftersom jag inte provat antidepressiva för ett år sen, gick och bad om det när jag 20 gånger under ett dygn övervägt att ta livet av mig. Fick en kick av det ett tag, men skulden intensiferades bara. Befann mig i det pubertala mörkets perversitet men mådde bra och älskade "hemmet" som min självprojektion.

Liksom saknar en vy/världsåskådning över vad som egentligen är intressant. Blindheten "orsakat" av grubblerier, det skapar en slags manodepressivitet.

Har inte så stor koll på mig själv egentligen, känner mig bara klyvd och lutat mot en estetisk bild/saga. Mitt sinne misslyckas i att sammansätta vinklarna av mina tankeslott/projektioner känns det som, skulle gärna få en mental halvpsykos, det var där jag började må såhär, för 9 år sen tillsammans/i och med intensiv panikångest. Jag vet inte om jag har känslighet eller inte, den känns försvunnen, det känns så absurt och jag börjar tycka synd om "psykfalls" karmiska livssituation. Finns det någon som "passar in" i psykvården, även om det är fasligt hemmatamt? Mår dåligt av att ha befunnit mig i detta, har blivit mer deprimerad av det.

Ska ringa läkaren på måndag för att fixa antidepressiv medicin och be om hjälp med att fasa ut Litium. Whatever, jävla skit.

Vad förväntar jag mig? Löjliga stationer? Känns som felet är mycket djupare än mina inställningar till mig själv.



Olika kriser, som uppstår utan förvarning i sin kaskad, man kan inte beskylla någon för det, det är ungefär som jag skulle säga att de med månen i skorpionen är tredje klassens medborgare.

Kriserna är det som (akut) projicerat idealens verklighet, system osv. Det är känsla/feeling, jag måste vara för sentimental och vulgärt senildement uppstyrd. Vet inte vad jag håller på med, verkar som jag försökt skada känslorna för att bli mer orsakad för att få fler möjligheter (och täppt till mig själv), är det detta som är att resignera? Allt är så barnsligt.

Man är snart för känslig och på samma gång okänslig för att "riktig psykisk sjukdom" ska tjäna en evolutionär stöt framåt. Det är förnekelsesjukdom -FATTA VAD PATOLOGISKT DET ÄR!