Klardrömmar - Lucid Dreams

[freddemalte]

Som jag ser det är det en övning som ger förmågan att påverka en dröm.

innan du somnar, låt säga att du oftast drömmer mardrömmar, intalla dig själv att vad som än händer, så ta kontrollen över det som sker, förvandla dig vad nu än drömmen kräver att du ska vara behärska det som behärskar dig. (det är en dröm och inget ologiskt existerar, och allt är tillåtet) Det var mitt sätt att få kontroll över rädslor i drömmar.
i drömmen hade jag då via mitt omedvetna ett verktyg färdigprogramerat, en metod jag kunde använda mig av i drömmen

sen kan man med olika metoder lära sig att kontrollera vad som sker, tex att gradvis försjunka in i en dröm.

jag väljer väldigt ofta när jag ska vakna ur en dröm eller inte (tror det är majoriteten av fallen) kanske också inbakat i minnet som drömmen använder sig av... vet inte hur det går till, men att det går vet jag var och varannan natt.

hade en dröm precis, den var inte lucid, men jag väckte mig själv när jag ansåg att drömmen började loopa och den gav inte något mer.. (samma bilder-kännslor dök upp hela tiden)

Coolt och väldigt intressant! Som sagt, jag återkommer med fler frågor när jag har testat ett tag! Tack för att du vill dela dina erfarenheter!

[Justin Case]

Oj Justin! Tack så extremt mycket för allt du har skrivit i denna tråd! Det ska jag genast skriva ut och spara! Jag återkommer med frågor och eventuella resultat!

Varsågod!

Angående att nypa sig som metod för att kolla om man drömmer, tänker jag att det är viktigt att, samtidigt som man nyper sig, prova om man kan avsiktligt stänga av sin förmåga att känna smärta. Endast då berättar smärtan, om man känner smärta, något för en om sannolikheten för att man är vaken. Om man känner smärta, kan det dock fortfarande mycket väl bero på att man drömmer smärtan liksom allt annat; sannolikheten är bara liten, inte noll, för att man, även om man drömmer, fortsätter känna smärta trots att man provar om man kan stänga av den. Men i de fall då man lyckas stänga av sin förmåga att känna smärta kan man vara säker på att man drömmer. Men det gäller ju att komma ihåg att tänka på detta i drömmen. Det är något man får "programmera sig till", i förväg, i vaket tillstånd. En annan förutsättning är att smärtfriheten uppnås genom ett enkelt beslut, utan lång träning i att inte känna smärta. Det finns nämligen (tror jag) människor som genom lång tids meditation lärt sig att stänga av smärta. Men sådana människor kan nog hitta andra sätt att ta reda på om de drömmer eller inte, om de vill lära sig drömma lucida drömmar.

En annan metod för att ta reda på om man drömmer skulle kunna vara att prova om man kan flyga. Ska man använda den metoden, antar jag att man får börja med att i vaket tillstånd programmera sig att, närhelst man i någon (framtida) situation lyckas flyga när man provar om man kan flyga, alltid slutleda att det innebär att man drömmer. Det gäller att utrota vanan att - som man annars lätt gör i drömmar - av det faktum att man verkar flyga dra slutsatsen att det är möjligt (visserligen lite förvånande och jättekul, men "tydligen möjligt") att flyga.

När det gäller att träna upp förmågan att bli varse att man drömmer, har jag en känsla av att metodvalet spelar mindre roll än motivationen, och att "trägen vinner".

(Jag skriver "prova om man kan flyga" och inte "försöka flyga", för jag tänker att konceptet "försöka" är laddat med mer oro för misslyckande, och därför mer benäget att misslyckas, genom att det riktar in det undermedvetna mer på känsloprocesser som har med misslyckande att göra. Jag vet inte hur mycket detta gäller i drömmar i och för sig. Men tills det finns några observationer som talar för motsatsen, antar jag att man fungerar ungefär likadant i drömmande som i vaket tillstånd när det gäller det.)

[freddemalte]

Tack åter igen! Även detta var lärorikt och intressant. Jag ska testa detta. Jag har kommit så långt hittills att jag skrivt ner en hel del drömmar så detaljerat jag bara kunnat. Skrivit direkt när jag vaknade. Faktum är att mina drömmar redan blivit mer "verkliga", tydliga och mer innehållsrika rent intrycksmässigt. Jag har dock inte försökt mig på att bli medveten i dem eller på något sätt försöka styra dem. Men det kommer. Spännande är det i alla fall!

<iframe width="420" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/llw717IARpQ" frameborder="0"></iframe>

<iframe width="420" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/ASf55cov5F8" frameborder="0"></iframe>

[Justin Case]

Filosofiskt lagda människor, som (om man får generalisera) har en vana att ifrågasätta sådant som andra människor passivt accepterar, borde - kan man kanske tycka - mer sannolikt än andra människor komma på att ifrågasätta drömmen under drömmandet och på så sätt bli varse att de drömmer när de drömmer. Men å andra sidan har filosofiskt lagda människor kanske mer än andra människor även en tendens att gå djupare in i saker och ting, som till exempel drömmar, så att de är mer fokuserade på drömmens innehåll och vad som tycks gälla i den - något som kanske istället minskar sannolikheten för att de får för sig att reflektera över om de drömmer. Om filosofiskt lagda människor inte är bättre än andra människor på att bli varse att de drömmer när de drömmer (något jag inte vet om de är), beror det alltså i så fall på att nämnda två varandra motverkande tendenser (tendensen att ifrågasätta och tendensen att gå på djupet med saker och ting) båda finns i lika mycket högre grad hos filosofiskt lagda människor än hos andra människor?

Om man vill maximalt ofta bli varse att man drömmer när man drömmer, kanske det lönar sig att få in en vana att ifrågasätta "allt och alla" hela tiden, även medan man går in på djupet med något.

Det där är förresten något jag undrat över annars också, mer generellt: är det värt att, om man kan, få in en vana att, exempelvis en gång varje minut man är vaken, från morgon till kväll, snabbt fråga sig - ordlöst - något i stil med "är det smartaste jag kan göra just nu att hålla på med just det här som jag håller på med just nu, eller håller jag bara på med det av något annat skäl (t.ex. av lättja, slentrian, obefogat stark rädsla för förändring, att jag för tillfället bara inte kommit på tanken att tänka ut något bättre att göra, etc); vore det bättre att göra något annat istället?". Frågan ska alltså inte vara formulerad i ord (det blir för långt att tänka) utan översatt till det medfödda ordlösa språk som ligger till grund för orden.

Jag tänker mig att en vana att så pass frekvent ställa sig en sådan fråga skulle kunna få en att upptäcka en massa "tidsbovar", som man sedan kanske kan förmå sig till att ta bort ur sitt liv (de blir förhoppningsvis svårare att stå ut med att ha kvar i sitt liv ju fler gånger per dag man blir påmind om deras existens, utbreddhet och skadliga verkan), och på så sätt få tid för fler av de vettiga saker man också vill hinna göra. De flesta av oss har nog några ovanor som vi egentligen skulle (på lång sikt) vinna på att göra oss av med. En vana att ofta ifrågasätta det man gör för stunden skulle bland annat kunna användas som "krok" på vilken man "hänger upp" även en fråga som "drömmer jag?". Alltså så att man tar för vana att, varje gång man (ordlöst) frågar sig om man tror att det man håller på med för stunden verkligen är det bästa man kan göra för stunden, samtidigt passa på att (i nästan samma ögonblick) fråga sig (lika ordlöst) om man drömmer. Det behöver inte ta mycket tid att ställa dessa två frågor exempelvis en gång i minuten varje minut av sin vakna tid - om man lär sig ställa dem ordlöst, som en enda "blixt" i medvetandet bara, som man genast minns vad den referar till.

Men det här är hur jag tycker att det "borde" funka, eller vad som tycks mig gälla "i teorin". Jag har många gånger försökt få in en sådan vana som jag nämner ovan, men det har hittills alltid snabbt runnit ut i sanden, genom att jag efter en stund blivit så trött på de ständiga avbrotten (i vad det råkar vara jag håller på med) att jag efter ett tag "blivit sådan" att varje gång det är dags för ännu en femtioelfte sådan där "blixt" av kort ifrågasättande, tänker (ordllöst) tanken "jaha, nu ska jag ifrågasätta igen" och därefter genast återgår till vad jag höll på med - utan att komma ihåg att verkligen ifrågasätta. Detta gäller om jag använder någon form av larm att påminna mig med. Om jag kör utan larm, glömmer jag helt enkelt mycket snabbt bort att regelbundet ifrågasätta mig och upptäcker detta först lång tid senare.

Det kanske i längden blir alltför ansträngande för hjärnan att ständigt eller väldigt ofta ifrågasätta (vad det än är den ska ifrågasätta, t.ex. sitt nuvarande beteende eller sina tidigare beslut)? Den kanske inte pallar med det helt enkelt, bortom en viss punkt, hur mycket man än försöker träna den i den förmågan och rota in den vanan? Eller är det "stopp" jag beskrivit bara en tröskel man stöter på i början, och som man kommer över när man tränat tillräckligt på den här förmågan? Är det bara en träningssak? Finns det t.ex. människor som lärt sig att aldrig låta det gå mer än en minut (under sin vakna tid) utan att de ifrågasätter något de vinner på att så ofta ifrågasätta (exempelvis huruvida det de för stunden håller på med verkligen är (vad de själva tror vara) det bästa de för stunden skulle kunna göra)?

(Eller förvandlas man, vartefter som man blir bättre och bättre på att ifrågasätta sitt beteende, så att man rentav börjar använda mer och mer av sin tid på ett optimalt sätt, med följden att det finns mindre och mindre i ens beteende att ifrågasätta, så att man inte längre vinner på att ifrågasätta sitt beteende så ofta? Nja, jag har i alla fall svårt att tro att man någonsin skulle nå - ens tillnärmelsevis - perfektion i sin tidsanvändning. De människor (de är oftast egenföretagare) som använder sin tid långt mer effektivt än de flesta människor verkar vara minst lika inställda på (fortsatt) självförbättring som andra människor, om inte mer. Många sådana människor verkar aldrig kunna sluta sträva mot perfektion - en perfektion som de själva är på det klara med att de aldrig kommer att nå, men som de kan komma närmare och närmare. Människans lott verkar vara att för evigt sträva vidare, bli bättre och bättre, utan ände.)

(Kanske borde starta en ny tråd för det här med att skapa en vana att mer frekvent ifrågasätta sitt eget beteende, även om den samtidigt har kopplingar till lucid dreaming.)