Pilatus skrev:Illusionen skrev:Jag uppfattade det inledningsvis som att diskussionen handlar om, "Går det att utesluta att universum till viss del är imaginär till sin natur?"

Det imaginära har sitt ursprung i växelverkan, och de tänjnings-fenomen som är involverade.
Mer explicit refererar det imaginära atomärt till maskerings-principen, MP.
Jag skall inte bråka om detta, men ordet imaginär brukar tolkas som något som endast finns i föreställningen.
Vad är det i maskerings-principen som är av sådant slag att du väljer att kalla det imaginärt, samtidigt som du talar
om elektromagnetiska vågor där termen har tillämpning? Är det inte risk att det kan finnas de som inte förstår ändamålet
med att använda termen i så helt olika betydelser? Det finns ju fler än jag som varnat för att imaginär är en vansklig term att handskas med.
Det var Descartes som först använde termen i Geom. 1: 76 (1637)
Descartes Geometriae.jpg
Det är svårt att bryta ut en enskildhet i detta, och försöka förklara detta enkelt, men det är även här så att det
du efterfrågar är förklarat rätt detaljerat i tidigare inlägg. En ledtråd till att hitta ingången kan ev följande vara.
Notera att det inte enbart är matematik som tillämpas utan även hållfasthetslära, m a o en kombination.
Många känner till Eulers formel, och kan använda sig av formeln, men det är få, om ens någon, som verkligen
förstår dess hela bakgrund. Formeln känner du till sedan tidigare, men varifrån kom det
negativa tecknet i,
√‒1 ?
Jag började med att söka orsaken till det negativa tecknet i, √‒1, och varför j = ±√‒1 krävde dubbel-tecknet,
±.
Rätt snart insåg jag att det rörde sig om ett
skalfaktorberoende dubbelriktat tänjnings-fenomen.
Svårare att se inledningsvis var hur balansen mellan reellt och imaginärt skulle uppnås, men det löste sig när jag
förstod att formeln inte skulle tillämpas isolerat, utan parvis. Det var så
DRP och
MP såg dagens ljus.
Sedan var vägen inte lång till att inse att tänjningen tillämpad på en
cirkulär form gav en typ av ”
tänjnings-rotation”,
som i sin tur i förlängningen gav en
pol-vändning, som resulterar i det negativa tecknet. På likartat sätt resonerade
jag vidare och fann att jag kunde använda Eulers formel (inkl dess imaginära egenskaper) i konceptet.
Som jag uppfattade Davids kommentarer är han mer inriktad på att förstå budskapet, än att fastna i olika, i mitt tycke,
i sammanhanget oväsentliga skillnader mellan abstrakt och imaginärt. Jag tror att det är den bäst framkomliga vägen,
om man har som målsättning att nå målet inom rimlig tid.
/ Bengt Hj Törnblom / Illusionen
Pax vobiscum.