håller med. Kruxet för mig är såledess att inse att det är fel på mina föreställningar, och inte välden...J R Auk skrev:Och vad är hat om inte en vilja att få andra underkastade just ens vilja. Eller tycker ni annorlunda?
Innanför eller utanför systemet?
Moderator: Moderatorgruppen
Stämmer. Men frågan är då om det finns någon "central" del hos mig som är "auktoritär" eller som definierar mig som "person"? Något som är "äkta"? Tillskillnad från något annat som "inte" är äkta?A skrev:PopJimmy, det du skriver känns inte äkta.
Det är mer bara en futtig del av ett uttryck från en underliggande längtan, som inte kommer på tal nästan någonstans.
Jag har sedan en tid tillbaka funderat kring vad begreppet "ondska" egentligen innebär, och jag har funderat om det inte är så att ondskan fakiskt möjligtvis är en "metafysisk storhet". Jag har alltså funderat om det faktiskt inte i vissa fall går att prata om "ondska". Förut tyckte jag att begreppet "ondska" var var ett uråldrat begrepp som inte längre hade någon som helst relevans.
Men jag tror jag idag är redo att slå ett nytt slag för begreppet ondska. Naturligtvis är då onskan "underordnad och inluderad" den större kosmiska leken, det kosmiska dramat, den kosmiska historien, den bredare innebörden av evolution. På ett opersonligt plan så existerar ondskan med nödvändighet och är en viktig ingridigens i dramat.
Förut har jag försökt hålla mig borta från ondska, men inser mer och mer att den inte går att göra sig av med. Gränsdragningar måste göras.
Gammal tråd som kanske är relevant i sammanhanget... http://www.filosofiforum.com/forum/viewtopic.php?t=2326&start=0&postdays=0&postorder=asc&highlight=
Jag tror det är nödvänidgt att vara "ond", dvs att dra gränser. Men det bör göras direkt, utan tvivel, och med största möjliga öppenhet, annars blir rörelsen och organisationen stagnerad.
Jo, jag kommer inte bort från detta inkluderande.Det känns mer som om du försöker nå någonting genom att inkludera, tolerera? allt möjligt som du kan hitta på.
Jag har verkligen försökt att gå utanför detta inkluderande, men förstår inte hur det skulle kunna vara möjligt...
Jo, det stämmer... Jag har som sagt brottat väldigt mycket med problemet med "onskan", eller "etik", hur jag blir en "perfekt" "etisk" människa. Varit med om en kräkande uppväxt och till alla extremer försökt att inte kränka andra, men jag har på senaste tiden blivit mer och mer förtvivlad, eftersom jag insett att det i detta samhälle är mycket svårt att inte kränka andra.Nå någon gräns någonstans. Nå någon lösning på ett problem du inte helt kan definiera.
Någonstans vill jag vara andra till lags, att saker ska flyta på. Jag var väldigt konflikträdd en väldigt lång tid i mitt liv, just nu försöker jag "gräva upp min skugga", all aggression jag förträngt. Det är ett väldigt smutsigt jobb, ingen vacker syn. Men jag känner samtidigt att jag gör framtsteg.
Frågan är: är ALLT okej?Jag tror du egentligen bara vill känna dig hemma bland människor, och se så att alla andra också känner sig hemma, att allt är okej.
Vet inte, jag har lagt filosoferandet på hyllan sen en tid tillbaka.Men nu är det inte så du känner. Jag tror det är en oro som puttrar under ytan. En oro som ständigt frågar om allt är ok, om allt är som det ska vara. Som ständigt jämför tillstånd, alltså humör och situationer, och hur dessa samspelar.
Hittar du något? - Oro?
Ja, men poängen är att jag inte vet vad jag "vill göra".Kanske förlåta föräldrarna och dig själv, och inse fakta (dina föräldrar kommer förmodligen inte att ändra på sig, och du kan inte hjälpa dom på detta sätt) och gå vidare, göra någonting du vill göra, kanske fortsätta med spelgrejset och sluta upp med att göra världen till denna oro.
Kanske lurar jag mig själv. Finns det något som alla vill, nämligen tillskansa sig inflytande/makt? Men vill alla göra det till vilket pris som helst? Nej jag tror inte det. Man måste i förlägningen förgöra något hos sig själv eller hos andra, det svåra är bara att hitta det som är rent i denna oröra. Man lurar sig själv ständigt.
Kanske vill du hitta ett inre lugn där du kan känna att allting är ok?
Det är nästan som att hitta en plats, att hitta sig själv. Man går till ett ställe inom sig själv där man känner totalt lugn och trygghet. Men det är klart, vissa händelser kan totalt blockera tillgången till denna plats, temporärt. Eller, vad vet jag, kanske för alltid, men då får man hitta en ny.
Ja, ondskan. Den finns, men bara som ingrediens i den kosmiska leken, som du säger. Den "måste" vara med. Man bör inte ignorera den utan vara medveten om den, då behöver den inte längre vara ond, utan bara ett förfarande som man använder för att hamna i ett annat skeende. Finns det andra vägar att gå? Man bör alltid överväga alternativen.
Ibland ser man ingen annan lösning än det nödvändiga onda, men det betyder bara att man inte ser mer. Då får man acceptera det. Här är jag nu, dessa lösningar ser jag som möjliga på mina problem, som jag vill lösa. Och dyker inget annat upp, så får man ta tjuren vid hornen och hoppas på det bästa.
Men som sagt, det här vara bara mina tankar i nuet.
Det är nästan som att hitta en plats, att hitta sig själv. Man går till ett ställe inom sig själv där man känner totalt lugn och trygghet. Men det är klart, vissa händelser kan totalt blockera tillgången till denna plats, temporärt. Eller, vad vet jag, kanske för alltid, men då får man hitta en ny.
Ja, ondskan. Den finns, men bara som ingrediens i den kosmiska leken, som du säger. Den "måste" vara med. Man bör inte ignorera den utan vara medveten om den, då behöver den inte längre vara ond, utan bara ett förfarande som man använder för att hamna i ett annat skeende. Finns det andra vägar att gå? Man bör alltid överväga alternativen.
Ibland ser man ingen annan lösning än det nödvändiga onda, men det betyder bara att man inte ser mer. Då får man acceptera det. Här är jag nu, dessa lösningar ser jag som möjliga på mina problem, som jag vill lösa. Och dyker inget annat upp, så får man ta tjuren vid hornen och hoppas på det bästa.
Men som sagt, det här vara bara mina tankar i nuet.
PopJimmy skrev:
Kanske lurar jag mig själv. Finns det något som alla vill, nämligen tillskansa sig inflytande/makt? Men vill alla göra det till vilket pris som helst? Nej jag tror inte det. Man måste i förlägningen förgöra något hos sig själv eller hos andra, det svåra är bara att hitta det som är rent i denna oröra. Man lurar sig själv ständigt.
Vem är rikast, den som kan tillfredställa alla sina behov, eller den som inga behov har?
Vem är mäktigast, den som kan kuva alla under sin vilja eller den som inte behöver kuva någon under sin vilja?
Makt och rikedom äter upp sig själva när man når periferin.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Att inte veta vad man vill göra.
Jag tror att det inte spelar någon större roll vad det är man gör egentligen, så länge som man gör någonting (eller ingenting, eftersom att alla vägar leder till rom. Och ingenting eftersom att man antagligen redan befinner sig däri). Jag kommer inte ihåg var jag läst/hört det, men någon undrade om man ber eftersom att man tror på gud, eller om man tror på gud eftersom att man ber. Det som jag fokuserar på, ges energi och uppmärksamhet av mig, vilket leder till att det blir viktigt för mig, vilket ger att jag fokuserar mer energi ditåt. Eller som någon annan sa, det är inte så att jag tror det när jag ser det, utan jag ser det när jag tror på det.
Improvisation är frihet. Jag vill 'lära mig' improvisera eftersom att jag då har tron att jag kan göra perfekt teknik, vilket skulle skänka mig mycket glädje. Eller snarare, att jag då hela tiden gör perfekta tekniker, oavsett vilka tekniker det är. Jag är ute efter improvisation eftersom att då skulle jag på allvar kunna ge något som jag vet är av värde till folk. Eller att jag då verkligen skulle kunna nå det mål som jag sätter upp för mig själv. Min väg dit är att eftersträva avslappning. Detta eftersom att om jag vill göra något tekniskt perfekt, springa, snickra eller äta mat, så bör jag göra detta så effektivt som möjligt, effektivt i energibesparing och sånt. Kort och gott en god teknik för ändamålet. För att jag ska kunna nå högre nivåer av energibesparing, så behöver jag slappna av i tekniken och se var 'hindren' finns någonstans. Eller energitjuvar, kan vi kalla dem. Om jag vill springa snabbt så är det onödigt för mig att springa med överkroppen lutad åt sidan. Eller att försöka ta mig fram på knäna. Anpassning helt enkelt. För att kunna anpassa mig så behöver jag slappna av och prova nya tekniker, olika sätt att lösa mitt problem på. Detta leder till att min teknik effektiviseras.
Vid några av nivåerna i detta så stöts man ihop med sina rädslor. Vågar jag stoppa munnen full med mat för att se om det går bättre så? Vågar jag ställa mig upp och springa på allvar?
Dessa rädslor är jäkligt jobbiga att hålla på med. Men jag tror att de är väl värda mödan att jobba med. Och för min egen del så finner jag en del tekniker inom zen av intresse för detta. Främst tekniker om icke-teknik faktiskt. Men men. Jag är i alla fall ute efter att på någon nivå normalisera mig själv, för att kunna göra gott någon gång i framtiden.
Edit: jo, för att återvända till poängen, jag tror inte man behöver veta vad man vill göra heller. För i grund och botten så handlar allting om känslor. Att veta vad jag vill göra innan jag gör det är att tekniskt kontrollera det jag avser göra. Vilket i sig är en omöjlighet. Dessutom är det mycket lättare att börja med någonting, för att sedan byta till något annat. Man vinner mycket i att inte behöva låsa sig själv vid att göra något speciellt i 40 års tid framöver. Det är ett jäkla stort åtagande. Låt det bli vad det blir istället. En kvart eller två. Börja där. Känns det som att det går att genomlida en till, så låt gå. Men själva grejen att vilja veta 'vad man ska göra' är svår. Gör något istället. Och om det upptäcks att det inte var något kul, gör något annat.
Hmmm. Fast där på slutet lät det nästan lite för lätt. Aja, 5 cent i alla fall.
Jag tror att det inte spelar någon större roll vad det är man gör egentligen, så länge som man gör någonting (eller ingenting, eftersom att alla vägar leder till rom. Och ingenting eftersom att man antagligen redan befinner sig däri). Jag kommer inte ihåg var jag läst/hört det, men någon undrade om man ber eftersom att man tror på gud, eller om man tror på gud eftersom att man ber. Det som jag fokuserar på, ges energi och uppmärksamhet av mig, vilket leder till att det blir viktigt för mig, vilket ger att jag fokuserar mer energi ditåt. Eller som någon annan sa, det är inte så att jag tror det när jag ser det, utan jag ser det när jag tror på det.
Improvisation är frihet. Jag vill 'lära mig' improvisera eftersom att jag då har tron att jag kan göra perfekt teknik, vilket skulle skänka mig mycket glädje. Eller snarare, att jag då hela tiden gör perfekta tekniker, oavsett vilka tekniker det är. Jag är ute efter improvisation eftersom att då skulle jag på allvar kunna ge något som jag vet är av värde till folk. Eller att jag då verkligen skulle kunna nå det mål som jag sätter upp för mig själv. Min väg dit är att eftersträva avslappning. Detta eftersom att om jag vill göra något tekniskt perfekt, springa, snickra eller äta mat, så bör jag göra detta så effektivt som möjligt, effektivt i energibesparing och sånt. Kort och gott en god teknik för ändamålet. För att jag ska kunna nå högre nivåer av energibesparing, så behöver jag slappna av i tekniken och se var 'hindren' finns någonstans. Eller energitjuvar, kan vi kalla dem. Om jag vill springa snabbt så är det onödigt för mig att springa med överkroppen lutad åt sidan. Eller att försöka ta mig fram på knäna. Anpassning helt enkelt. För att kunna anpassa mig så behöver jag slappna av och prova nya tekniker, olika sätt att lösa mitt problem på. Detta leder till att min teknik effektiviseras.
Vid några av nivåerna i detta så stöts man ihop med sina rädslor. Vågar jag stoppa munnen full med mat för att se om det går bättre så? Vågar jag ställa mig upp och springa på allvar?
Dessa rädslor är jäkligt jobbiga att hålla på med. Men jag tror att de är väl värda mödan att jobba med. Och för min egen del så finner jag en del tekniker inom zen av intresse för detta. Främst tekniker om icke-teknik faktiskt. Men men. Jag är i alla fall ute efter att på någon nivå normalisera mig själv, för att kunna göra gott någon gång i framtiden.
Edit: jo, för att återvända till poängen, jag tror inte man behöver veta vad man vill göra heller. För i grund och botten så handlar allting om känslor. Att veta vad jag vill göra innan jag gör det är att tekniskt kontrollera det jag avser göra. Vilket i sig är en omöjlighet. Dessutom är det mycket lättare att börja med någonting, för att sedan byta till något annat. Man vinner mycket i att inte behöva låsa sig själv vid att göra något speciellt i 40 års tid framöver. Det är ett jäkla stort åtagande. Låt det bli vad det blir istället. En kvart eller två. Börja där. Känns det som att det går att genomlida en till, så låt gå. Men själva grejen att vilja veta 'vad man ska göra' är svår. Gör något istället. Och om det upptäcks att det inte var något kul, gör något annat.
Hmmm. Fast där på slutet lät det nästan lite för lätt. Aja, 5 cent i alla fall.
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 8 och 0 gäster