Ondskans dolda ansikte

[PopJimmy]

Människor som utesluter sig kan också vara de med "kraschade psyken", eftersom de inte förstått meningen med JAGETS "spår"/ursprungliga förutsägbarhet i presentation -vilken de blir rädda för, och ser som "onaturlig" -de är alltså rädda för sig själva, och bedrar sig i sin "neuros"/förfall. De har misslyckats med själsdöd, och upplever därför världen som hotfull, eftersom de inte är i "synk" alls.

Så sant, så sant.

[Åkes granne]

Ang. författaren. Pratade precis med en kompis på msn (för att fråga om han möjligen hade någon bok hemma av honom), och det roliga är att han refererade vagt denna författaren -igår kväll, när jag pratade om jag-förlust/identitetsbortfall.. bara att han inte nämnde namnet..


Alltså, jag är så oinsatt i denna genre av litteratur, därför.

Du, eller någon annan, får gärna skriva ner några rader här med böcker/författare värda att studera inom typ samma tema. Har tänkt på att fråga efter det på forumet ett tag.

[Avantgardet]

Det jag försöker säga är att vi redan har försökt detta - och vi lyckades uppenbarligen inte. Det jag försöker säga är: gräv ner filosofin tillsammans med stridsyxan, låt var och en tala - en i taget.

Det är detta jag inte förstår. Varför skall jag sitta och lyssna på strunt? På idéer som jag vet inte håller. På självmotsägelser. På saker som hör hemma på historiens sophög. I fråga om sanningen kan vi inte vara "demokratiska", det är att totalt och fullständigt förkasta begreppet sanning som sådant. Stridsyxan finns inte där. Jag vet heller inte vad det är du eftersträvat i våra samtal, vad du hoppats eller trott att de skulle kunna leda till. Jag står faktiskt helt främmande inför ditt prat om "ideella kommunikationer". Begriper inte ett smack av det, eller dess syfte. Vi är här, vi talar, vi reagerar på varandras tal, och vi omstöps hela tiden kontinuerligt genom denna process som är talet. Vad mer liksom?

Låt sedan alla andra att gå in i detta perspektiv. Utvärdera sedan efter det givna perspektivet är taget. Exprimentet måste göras innan slutsatser kan dras. Du är tyvärr rädd för att exprimentera, eftersom du tror att jag är ute efter att hjärttvätta dig, detta eftersom du är paranoid och misstror människor.

Det ligger en hel del i det du säger angående mitt förhållande till andra människor, men på samma gång är det uppåt väggarna galet. Jag är i själva verket bra duktigt naiv och godtrogen också, vilket jag får sota för gång på gång. Detta är inte enbart nåt slags självförhärligande snack. Jag tror att jag hyser båda dessa sidor i min person, eller snarare ingen alls. Mest förtjänstfullt är att se det som det i verkligheten är, det beror på en rad situationsspecifika betingelser hur jag kommer att ställa mig till människor (i just den situationen).

Anledningen att vetenskapen växte sig stark var inte för att dess "världsbild" var mer "sanning" än den "religiösa världsbilden", utan för att det fanns metoder för hur "sanning" skulle kunna "skapas". Vad försöker jag säga? Jo, att vetande/"sanning" är något som växer fram genom en process, och jag har flera gånger öppnat dörren för dig. Det du istället vill göra är att ställa paranoida prognoser på varför jag försöker tvinga dig in genom dörren. Men jag kan inte tvinga dig.

Nämen det är ju just detta. Du accepterar inte att jag faktiskt menar mig veta (inte tro) att det du säger är snick snack, det är något jag helt enkelt menar vara fel och jag har aldrig begripit varför jag skulle behöva anamma något som du förvisso menar vara rätt och riktigt men som jag menar vara vidksepelse och nonsens. I förhållande till mig så har du aldrig förmått kliva ned från dina hästar, varför vet jag inte. Du "ordinerar" vissa "insikter" åt mig, som om det vore nåt "fel" på mig. Jag försöker inte pracka på dig nån tanke alls, jag söker låta samtalet ledas av sanning (inte min, utan den obönhörliga som ingen utav oss kan neka till, den som ingen äger utan som på sätt och vis äger oss och vilken vi måste gå ned på knä inför). Du menar dig, kontinuerligt, veta bättre än mig, kanske gör du också det, men du har ännu inte gett något argument jag kunna köpa, och det är det som skall till innan jag köper dina slutsatser. Din övertygelse säger mig inget annat än att du är övertygad, ingenting om riktigheten i denna övertygelses innehåll. Och givetvis gör jag, precis som du ovan, en skillnad mellan vetenskapens form och dess innehåll, det är elementärt, min käre Watson.

Låt mig göra en liknelse för hur jag ser på processen:
1. Jag har sett en film, filmen gav mig en intressant upplevelse som jag gärna vill dela med mig.
2. Jag frågar dig om du vill följa med mig på bio så vi kan se filmen tillsammans.
3. Du följer med, och ser filmen.
4. Efter bion sätter vi oss ner och diskuterar den.

Eftersom vi har delat en upplevelse, dvs, sett filmen tillsammans, så har vi ett ("empiriskt") material vi båda kan relatera till.

Och jag skulle vilja påstå att vi faktiskt, i många många fall utav de diskussioner vi haft, faktiskt haft just ett delat material att förhålla oss till (empiriskt ibland, andra gånger en idé som vi båda förstår osv. spelar inte så stor roll så länge vi talar om samma sak, som jag trots allt upplevt att vi gjort). Själv menar jag inte problemet ligga i den här processen, utan i det faktum att du omöjligt vill ta till dig att någon kan betrakta något (som är delat, men ändå olika beroende på perspektiv) annorlunda än du själv. Som om "materialet" inte var delat bara för att bedömningen av det skiftade, vilket jag snarare ser som normaltillståndet (om jag tillåts kalla det så).

Din syn på processen är istället denna:

(alternativ A)
1. Jimmy har sett en film (som han tror är Sanningen), Jimmy tror att han är fräst.
2. Jimmy försöker frälsa andra.

Nej, så är det inte alls (vilket framgår tydligt om du läser vad jag skriver, kan inte undgå dig, åtminstone inte nu), däremot menar jag just detta vara ett av dina kännetecken i en diskussion (lite på skämt nu). Påtvingandet av en bild på den Andre, istället för att lystra till det denna faktiskt säger.

(alternativ B)
1. Jimmy har inte sett en film, eftersom något sådant som "filmen" "existerar inte", det är helt enkelt fåfängt att tala om något sådant som att "se en film", jag ska strax förklara varför.
2. Jag frågar dig om du vill följa med mig på bio så vi kan se filmen tillsammans. Du tycker idén är rätt fånig, eftersom något sådant som "tillsammans" är en naiv föreställning i din solipsistiska värld. Du är inte intresserad av att se filmen - du ställer dig istället utanför biografen och skäller ut mig och anklagar mig för att vilja "kontrollera dig" utifrån dolda maktanspråk. Su förkastar begrepp som "förstå", "innehåll" och "film" - eftersom alla dessa kräver en någotsomnär definierad "identitet" - du hävdar att identiteter är för godtyckliga - allt detta är utelämnat till våra s.k "tolkningar". För mig tycks det såledess vara väldigt snurrigt. Det du är rädd för är att du själv ska "råka" göra en tolkning av det jag säger, som genom detta, "kontrollerar dig".

Igen, en halmgubbe. Det gör mig lite ledsen att du inte sett till de finare nyanserna i mitt tänkande, utan måste dra till med en ultrarelativistisk halmgubbe av detta slag. Jag menar nog känner du mig bättre än så? jag ifrågasätter inte att du sett "filmen", jag ifrågasätter snarare till exempel (något luddig liknelse nu) huruvida just denna film (som jag menar att jag också sett, men som du avfärdar som omöjligt då jag tar fasta på helt andra grejer i den, då min tolkning av den skiljer sig radikalt från din egen osv.) är att betrakta som en "film" då den t.ex. bara består av "stillbilder", vilket kanske då gör det lämpligare att betrakta den som ett "bildspel" eller något sådant, jag ifrågasätter vidare, kanske, underliggande maktanspråk i bildspråket som denna "film" består av, eller de outtalade och underförstådda meningarna i dialogerna, "sensmoralen" osv. I själva verket så ser vi, trots att det är precis samma filmrulle som spinner inne på biografen, inte "samma" film, vilket beror på att vi har olika referensramar. Detta ser jag dock inte som ett problem, utan som något berikande för "filmupplevelsen", vi förmår ju på så sätt lyfta fram, tillsammans, sidor hos "filmen" som vi var för sig var ovetandes om innan diskussionen tog vid. Det jag dock alltid motsätter mig är att du, utan annan grund än din övertygelse, söker "tvinga" mig att anamma din syn på "filmen", som att du var den store auktoriteten på området (igen utan några anförda skäl), och ofta (med en något töjbar formulering) i kraft av "Gud".

Om du däremot f.t. råkar vara väldigt uttråkad och har inget bättre för dig, och känner att du, f.t. kan släppa dina absurda krav på "korrelation" mellan oss.
3. Du följer med, och ser "filmen". Dock sitter du i bion och ständigt påpekar att vi minsann inte ser "samma" "film", eller att vi över huvud taget ser "sagan om ringen" (eller vilken film det råkar vara), för dig är det befängt att tala om något sådant som "sagan om ringen" upplevelsen, eftersom det aldrig är någon som någonsin sett filmen, eftersom filmen inte existerar, eftersom vad sagan om ringen "är" är alltid utelämnat åt "tolkning", (vad nu "tolkning" skulle kunna tänkas vara).
4. Efter bion sätter vi oss ner och diskuterar den. Du påpekar för mig att "vi" minsann inte sett någon film, eftersom "vi" aldrig varit på bion. Den s.k. "människa" som gick in i bion, är inte samma människa som kom ut.

Som sagt så vore jag tacksam om du skippade halmgubbarna, men kanske är de nödvändiga för att du skall kunna behålla ditt perspektiv (uppifrån hästryggen).

Hur som helst, det hela går att sammanfatta mycket mer kortfattat:
1. Du har ABSURDA krav på identiter, dvs, korrelationen mellan upplevelser, så höga att du helt och hållet förkastar all form av identitet mellan uppleveser - avsett om det råkar vara så att upplevelserna gälde "samma person" eller "två olika personer".
2. Du har ingen tilltro till andra människor.

Hur sluter du dig till detta? Vad i det jag skrivit, nu eller tidigare, berättigar denna slutsats? Jag känner alls inte igen mig i den. Den träffar på inget sätt min egen ståndpunkt, men kanske sätter den fyr på en halmgubbe? Det enda jag ser här är en direkt oförmåga att sätta sig in i mitt tänkande, eller kanske blott en irrationell ovilja.

Upplysning är, i grund och botten för dig, rent förnuftsvidrigt. Vi båda håller med om att Upplysning kan definieras som att "vara ett med identiteten", problemet är bara att du förkastar identitetsbegreppet, du menar att identiteter är helt godtyckligt - samtdigit som jag hävdar att fallet inte allt måste vara så. Jag håller med om att identiteter OFTAST är helt godtyckliga - och detta är POÄNGEN med upplysning. Upplysning är insikten om hur godtyckliga våra tidigare identiter varit.

Vet inte att jag skulle sagt att "identiteter är godtyckliga", det är mig främmande. Däremot har jag ett mycket specifikt sätt att närma mig identitetsbegreppet, som i mångt och mycket undanröjer eventuella fördomar. I själva verket så finns det alls inget godtyckligt i identiteter, utan de är betingade av en rad grejer, vilka jag anser det förtjänstfullt att utreda innan man skapar en rigid klass eller definition. Det är dessa för identiteten underliggande processer som jag underösker, om jag ämnar undersöka identitetsbegreppet just. Vad gäller benämnandet av något, så är det givetvis helt och hållet godtyckligt i den mening att vilken annan ljudkombination hade kunna beteckna exakt samma sak - men nu är ju detta i sig självt, att något s.a.s. "hade kunnat vara annorlunda" något som inget annat är än en föreställning utan förankring i den empiriska verkligheten, däremot kan saker bli annorlunda - så småningom -, vilket är en helt annan sak).

Om du säger att upplysning är omöjligt, måste du samtdigt mena att ren identifikation är totalt omöjligt, vilket samtidigt medför att du själv menar att inget går att förstå vilket i sin tur medför att du, egentligen aldrig kan veta eller påstå att upplysning inte existerar, alltså har du inget att sätta emot mig.



Jag förstår inte varför jag ödslar min tid på detta.

Förstår inte alls din slutledning här. Vi kan förstå våra egna skapelser - vilket redan Giambattista Vico påpekade långt tillbaka i tiden. Vet inte att jag skulle hävdat något annorlunda. Sen är detta första gången jag hör upplysningen definieras såsom "ren identifikation", och jag vet inte riktigt vad du vill mena med detta. Om du med det menar att ett slags transcendens skall inbegripas, vilket gör det möjligt för våra sinnen att kringgå momentet av förmedling som alltid är inbegripet i sinnesförnimmelsen, och att vår begreppsapparat på inget sätt skulle vara inblandat i vad vi ser/upplever/uppmärksammar så menar jag dig prata strunt, ja. Förutsatt att det var detta som "ren identifikation" [min kursiv] skulle beteckna.

[Algotezza]

Sen håller jag alls inte med vare sig dig eller Algotezza (eller herr Ågrens, något vilseledande tolkning av mitt tänkande - i den andra tråden), och skulle påstå att den där monaden ni talar om alltid redan från början (från dess egen tillblivelse som något) är kluven mellan Jaget och Den Andre. Bakom varje tanke vi tänker finns redan Den Andre, språket (som tillhör symbolernas ordning, precis som tanken tillhör symbolernas ordning) är inget individuellt. Något strikt personligt existerar inte.

Jag tycker om när någon kastar leksaker till mig, det skärper mitt eget tänkande att göra dessa analyser. Tycker dock det är djävligt tråkigt att du gått över till nåt slags fullständig relativism, eller vågar man inte längre lämna ut sina tankar till andra än meningsfränderna?

Själv tycker jag olikheterna är det intressanta, det är först i skillnaden gentemot "det andra" som konturerna av "det egna" kan framträda. Här finns bara två alternativ, endera 1) kräver man ensamrätt på tolkningen av den egna "sanningen" och undviker att låta den manifesteras i klar och tydlig form (döljer den bakom en viss rörligt osäkerhets moment, och om jag får lov att psykologisera så skulle jag påstå att detta är en rest av rädsla hos dig, förutsatt att det är detta alternativ du ansluter dig till), eller 2) så låter man den spelas ut mot andra, ge den det liv den endast kan erhålla i mötet med det annorlunda (vilket alltid är en chansning, det språng som Kierkegaard talar om i närbesläktad mening).

Jag menar inte att det verkligen finns isolerade  monader, men jag pekade i den andra tråden på försök att stänga sig in i sin "tänkat" monad (via tanke på sin unicitet, isolering och oberoende av omvärlden).

Den jag är som som vätter mot världen är en social personlighet, "relationspersonligheten",  som har ett språk den utvecklat i dialog med omvärlden, som har en delvis socialt konstruerad personlighet och en medvetenhet om denna som vuxit fram i dialog med världen, "den andre/ de andra". Man lär känna denna del sig själv genom dialog med andra. Man får ett språk, på så sätt. Man stös och blöts, förändras.

Men vi har olika skikt i vår personlighet, den sociala relativt utåtriktade jag nyss beskrivit  och en mindre föränderlig djupare personlighet eller identitet, den vi är för oss själva med tankar och hemligheter, också av ordlös, icke-verbaliserad natur,  som aldrig eller sällan avslöjas i det sociala livet. Det är inte täta skott mellan dem utan det sker ett ständigt utbyte av information och annan påverkan. Den här delen måste också odlas, inte bara en sociala, för att man skall känna sig hel. Den sociala vätter mot Gud-omvärlden, "den andre", den djupare mot Gud-i det inre. Man kan också helt skippa begreppet Gud och tala om social personlighet och djupidentitet som sådana. Båda finns oavsett om man menar att Gud finns eller ej. Alla har tillgång till/ är båda (i sin helhetspersonlighet) men alla tänker inte alltid på det.

MVH

Algotezza

Tja, om det inte vore i det direkt "icke-rationella" i det hela (i ordet hela betydelse), i denna "djuppersonlighet". Tycker likväl att man skall låta denna belysas av språket också. Vet inte om jag förstår dig rätt, men den "fasthet" i karaktären som du talar om ser jag som nåt slags samlad livserfarenhet (där våra preferenser mer eller mindre blivit skrivna i sten), och det sätt du talar om att närma sig denna betraktar jag som ett slags "meditation", eller ett vilande i den egna personens sällsamma stillhet, ett slags lyssnande till dess "grundton" s.a.s. (avskyr att jag blir så pass vag i formuleringarna här, men det kan inte hjälpas).

Denna sida hos mig kommer nog mest till tals när jag sitter med en gitarr och improviserar, och den harmonierar med den anda negerslavarna i södern lät komma till uttryck i bluesen.

Djuppersonligheten är det sanna språkets källa, det icke trendkänsliga, men djupt dialektiska, dialogiska... talet från själ/hjärta till hjärta/själ. Som bluesen, musiken. Ett språk utan LÖGNENS ytliga ord, utan verbal kosmetika, skramlande bjäfsretorik... Den komplexa enkelheten...

MVH

Algotezza