Vart tog analysen vägen?

[Ling]

Jag hittar inte min plats i den här RUBBADE verkligheten.
Jag kan inte sluta tänka på allt ogreppbart som sker hela tiden runtomkring oss.
Jag tycker att de människor som känner sig trygga i den här verkligheten är blinda. Ni förstår inte vad som händer. Ni förstår inte vart ni är. Ni förstår inte vad ni är. Ni blundar.
VI är blinda, på olika nivåer.
Jag har haft det i bakhuvudet exakt hela tiden senaste åren.

Jag är inte bara blind, jag är nog rent av rubbad.

Lite lagom knäpp, galen even....ja, det sammanfattar väl det hela  :shock: Men införstådd med verkligheten..tja, en helt ok blandning

[Avantgardet]

Jag hittar inte min plats i den här RUBBADE verkligheten.
Jag kan inte sluta tänka på allt ogreppbart som sker hela tiden runtomkring oss.
Jag tycker att de människor som känner sig trygga i den här verkligheten är blinda. Ni förstår inte vad som händer. Ni förstår inte vart ni är. Ni förstår inte vad ni är. Ni blundar.
VI är blinda, på olika nivåer.
Jag har haft det i bakhuvudet exakt hela tiden senaste åren.

Jag är inte bara blind, jag är nog rent av rubbad.

Lite lagom knäpp, galen even....ja, det sammanfattar väl det hela  :shock: Men införstådd med verkligheten..tja, en helt ok blandning

Nähä, hörredu, det där "lagom" kan du köra upp! Är inte lagom nånstans!

[Ling]

Det låter nyttigt, och jag önskar att jag kunde funka mer så och samtidigt trivas. Men jag har aldrig varit bra på det där med gränser och jag vill bara ha mer och mer av sånt som tidigare har varit till nytta för mig på ett eller annat sätt. Som det känns nu så saknar jag det där extrema tänkandet mer än något annat. Det har ju blivit mitt liv, och förutom någon kortare paus här och där så skulle jag egentligen vilja ha fullt upp i skallen jämt med tankar att sortera och problem att lösa.
För ett par år sen skrev jag en post här där jag berättade just om min rädsla för att tappa den där lilla extra medvetenheten som man får när man hela tiden är "på hugget" med analyserandet (rädslan visade sig visst vara befogad..), och Angelina uttryckte i hennes svar exakt en av de fördelarna jag menade både då och nu:

"Tre månader i nästan total ensamhet. Sedan bryskt inkastad i diverse sociala tillställningar. Allt spel blir plågsamt tydligt, men väldigt komiskt. Varje situation tolkas på ett nästan abstrakt medvetandeplan. Allting länkas samman."

Det känns lite som att det extrema tänkandet höll i sig så länge för att allt var så nytt och spännande. Det fanns ju hur mycket som helst att ta tag i, och i jämförelse med nära nog noll av liknande tankeverksamhet som man hade färskt i minnet, så var det såklart intressanta tider. Nu börjar jag så smått misstänka att jag inte kommer få tillbaka det igen hursomhelst. Det är det jag är rädd för, att behöva stanna kvar i det här.

Varför är du rädd att nån gång vila hjärnan lite, tror du inte att det kommer tillbaka av sig själv när du har vilat klart? När nya intressanta saker, människor dyker upp i ditt liv med andra infallsvinklar kommer det nog tillbaka, behovet av att analysera menar jag.
Kan du förklara lite av det du menar med ”extrema tänkandet” som du saknar.

[Ling]

Jag hittar inte min plats i den här RUBBADE verkligheten.
Jag kan inte sluta tänka på allt ogreppbart som sker hela tiden runtomkring oss.
Jag tycker att de människor som känner sig trygga i den här verkligheten är blinda. Ni förstår inte vad som händer. Ni förstår inte vart ni är. Ni förstår inte vad ni är. Ni blundar.
VI är blinda, på olika nivåer.
Jag har haft det i bakhuvudet exakt hela tiden senaste åren.

Jag är inte bara blind, jag är nog rent av rubbad.

Lite lagom knäpp, galen even....ja, det sammanfattar väl det hela  :shock: Men införstådd med verkligheten..tja, en helt ok blandning

Nähä, hörredu, det där "lagom" kan du köra upp! Är inte lagom nånstans!

Haha, avantgardisten är rädd för att hamna i mellanmjölkens land tillsammans med oss andra. Det är inte farligt, seså....hälsa på oss borgare ett tag vettja  :twisted:

[Logos]

Jag hittar inte min plats i den här RUBBADE verkligheten.
Jag kan inte sluta tänka på allt ogreppbart som sker hela tiden runtomkring oss.
Jag tycker att de människor som känner sig trygga i den här verkligheten är blinda. Ni förstår inte vad som händer. Ni förstår inte vart ni är. Ni förstår inte vad ni är. Ni blundar.
VI är blinda, på olika nivåer.
Jag har haft det i bakhuvudet exakt hela tiden senaste åren.

Det är bara ogreppbart för att du försöker greppa det. Själva strävan gör målet vilket väl blir det ouppnåbara? I den meningen blir det absoluta enbart tillgängligt som ett absolut ideal, något att föra över vardagens ångest på. Det enda vi är blinda inför är förståelsen av våra egna ouppnåeliga abstraktioner.

Varat bara är. Det går inte att separera från dig. Vi förstår det genom att greppa det, rikta det och i samma stund konstruera det. Här finner jag min trygghet, men jag förstår definitivt om detta inte räcker för andra.

Men min fråga blir nu: Hade du en stadig grund att stå på innan du började filosofera (eller "tankepunda" om du nu hellre vill), eller är det något som går längre tillbaka?

[Oblivion]

EDIT: Den här lät intressant.

"Varat bara är. Det går inte att separera från dig. Vi förstår det genom att greppa det, rikta det och i samma stund konstruera det. Här finner jag min trygghet, men jag förstår definitivt om detta inte räcker för andra."

[Ling]

Men vad hände med ditt långa inlägg Oblivion, jag har ju funderat och tänkte svara....??

[Oblivion]

Men vad hände med ditt långa inlägg Oblivion, jag har ju funderat och tänkte svara....??

Jag behöver hitta grunden innan jag tror att jag ska kunna beskriva den. Det blev jag ju smärtsamt varse.
Jag får inte ens ord på det lilla jag har förstått.

Mental hemläxa. Inte tala om ovärpta ägg.
Praktisk hemläxa. Sväng förbi nästa Svenska A kurs.

[Anders]

Arne Persson? Han ligger nog i en kartong i källaren nånstans.

[Oblivion]

Frysen står på vinden.