räddare kan ingen vara

[Zokrates]

Detta verkar djupt och jag vet inte om man bör botanisera i det.  

Jag tror att 'känna' är när stimuli bearbetas av erfarenhet och att 'tro' tvärt om är när erfarenhet påverkas av stimuli. Detta passar bra med de två olika citaten, det beror på hur man formulerar det.

Går det att avgöra om något är illusion eller inte.

I en dröm i natt så blev jag pinknödig, jag var utomhus och det blåste kraftigt, vinden slet i mitt hår och jag ställde mig bakom en buske för att inte få piss på byxorna,
då sa jag till mig själv i drömmen, lugn, allt är bara en illusion!

Fan vad djupt illusionen påverkar oss...

[kort]

 ja jag har svårt att hänga med... blev du blöt eller inte

[Zokrates]

:D  ja jag har svårt att hänga med... blev du blöt eller inte

Det var ett svar på din fråga, "Går det att avgöra om något är illusion eller inte". Det är möjligt att du avsåg att den var retorisk i det avseendet att du underförstått menar att det inte går.

Kan man bli blöt i en dröm, ja om man kissar på sig på riktigt medan man sover, kan man pissa på sig på låtsas?

Jag brukar ha ganska livliga och verklighetstrogna drömmar, men de är trots allt oftast surrealistiska i många hänseenden, jag kan till exempel flyga obehindrat, men likväl kan drömmarna ha exakt samma hinder som i verkligheten, men hinder kan även vara upphävda.

I verkligheten tål jag inte alkohol, men i drömmarna dricker jag ganska ofta.

I den piss sekvensen som jag beskrev hade jag innan det varit på en maskerad i ett höghus, den hölls på takterassen.
Jag hade klätt ut mig till Jesus, men alla andra trodde att jag var Lennon, så jag fick finna mig i det. Jag gick runt och smuttade på champagnen i glaset, träffade en trevlig kvinna och när festen led mot sitt slut gick jag och hon därifrån tillsammans, väl utomhus gick vi bort mot ett berg och uppför en backe, det var då jag blev pinknödig och det jag skrev om utspelade sig, med kommentaren jag skrev,

I en dröm i natt så blev jag pinknödig, jag var utomhus och det blåste kraftigt, vinden slet i mitt hår och jag ställde mig bakom en buske för att inte få piss på byxorna,
då sa jag till mig själv i drömmen, lugn, allt är bara en illusion!

men hur jag löste det hela, ja det räckte inte med att stå bakom busken så jag pinkade i glaset, ( kvinnan blev inte lite häpen ) det var alltså en smart lösning och därav blev jag alltså inte blöt, men mycket riktigt, när jag strax efteråt vaknade så var jag nödig som fan, så något i verkligheten triggade igång det som utspelade sig i drömmen, därav påverkade verklighetens fysiska aspekter mina illusioner i drömmen, därav går det att svara jakande på din fråga, ja det går oftast att avgöra om något är en illusion eller inte, med eftertanke och logik, men ibland går även jag bet.

[kort]

Ok, du uttrycker/berättar så fantastiskt bra att man ler! Det var längesedan som jag inte glömde vad jag drömt sekunden efter jag vaknade. Men en gång drömde jag att jag var vaken och låg på min säng och att jag i min fantasi kunde gå precis överallt utan att jag gick någonstans, jag låg i min säng och fantiserade att jag gick iväg från mitt hem och jag upplevde miljön omkring mig som om jag vore där, detta var en enorm frihetskänsla, det låg något hemligt över det också, något magiskt.

när jag strax efteråt vaknade så var jag nödig som fan, så något i verkligheten triggade igång det som utspelade sig i drömmen, därav påverkade verklighetens fysiska aspekter mina illusioner i drömmen, därav går det att svara jakande på din fråga, ja det går oftast att avgöra om något är en illusion eller inte, med eftertanke och logik, men ibland går även jag bet.

Yeah I guess so, efter lite eftertanke, det måste vara så, ens känslor och viljan vill ju det. Kan förresten en upplevelse i sig vara en illusion? Det går väl inte.. även om upplevelsen inte går att beskriva i efterhand utan efterhandskonstruktioner så har väl det som hänt ändå så att säga hänt, i sig, som en upplevelse?

[Zokrates]

Kan förresten en upplevelse i sig vara en illusion? Det går väl inte.. även om upplevelsen inte går att beskriva i efterhand utan efterhandskonstruktioner så har väl det som hänt ändå så att säga hänt, i sig, som en upplevelse?

Ja vad är en upplevelse om inte annat än det som utspelar sig i våra medvetanden?

Jag brukar skilja på natur och kultur i det avseendet att vår mänskliga kultur i stort sätt idag innebär att vi lever i en förverkligad fantasivärld, allt vi skapar är ur tanken, från idéer och drömmar och för att bygga detta tar vi resurserna från naturen i form av beståndsdelar, det är verklighetsfrämmande till skillnad från naturen som var före oss och skulle vara där förutan oss, vi lever alltså inte i naturen längre, inte med den, utan mot den. Naturen har blivt en fiende som vi bekämpar, därmed förtrycker vi naturen och den reella verkligheten som vi ändock inte kan vara utan, naturen är den vakna delen av oss, kulturen den där vi sover och när naturen gör oss påminda om detta beroendet så kallar vi det för en katastrof, det rycker i oss och väcker oss, men istället för att lyssna och ta lärdom därav, så skapar vi nya skydd mot naturen. Vi utplånar världen samtidigt som vi i fysisk mening inte kan klara oss utan den, därav meningen med illusionen, människan begår ett långsamt självmord men innan vi själva dör så måste vi ha hunnit förinta naturen, därmed saknar allt värde och betydelse, ingenting är viktigt eftersom det ändå bara är en illusion. Detta är en farlig tanke, det är det världsförintelsen bygger på, att kalla allt och framförallt naturen för en illusion istället för enbart vår mänskliga kultur.

Ursäkta om det blev lite rörigt, men det är inte lätt att samla alla tankarna i ett konkret exemplifierande, jag lever ju i en "dröm".

[dokido]

"Detta verkar djupt och jag vet inte om man bör botanisera i det.    

Jag tror att 'känna' är när stimuli bearbetas av erfarenhet och att 'tro' tvärt om är när erfarenhet påverkas av stimuli. Detta passar bra med de två olika citaten, det beror på hur man formulerar det.

Går det att avgöra om något är illusion eller inte."

ja det går att avgöra, annars skulle nog inte illusions begreppet uppkommit
hur pass sant det är är en annan sak

och ja det kanske är lite djupt
har hört det förr
en del blir rädda för sånt här

men som konstnär är det min största inspirationskälla

[kort]

Jag brukar skilja på natur och kultur i det avseendet att vår mänskliga kultur i stort sätt idag innebär att vi lever i en förverkligad fantasivärld, allt vi skapar är ur tanken, från idéer och drömmar och för att bygga detta tar vi resurserna från naturen i form av beståndsdelar, det är verklighetsfrämmande till skillnad från naturen som var före oss och skulle vara där förutan oss, vi lever alltså inte i naturen längre, inte med den, utan mot den. Naturen har blivt en fiende som vi bekämpar, därmed förtrycker vi naturen och den reella verkligheten som vi ändock inte kan vara utan, naturen är den vakna delen av oss, kulturen den där vi sover och när naturen gör oss påminda om detta beroendet så kallar vi det för en katastrof, det rycker i oss och väcker oss, men istället för att lyssna och ta lärdom därav, så skapar vi nya skydd mot naturen. Vi utplånar världen samtidigt som vi i fysisk mening inte kan klara oss utan den, därav meningen med illusionen, människan begår ett långsamt självmord men innan vi själva dör så måste vi ha hunnit förinta naturen, därmed saknar allt värde och betydelse, ingenting är viktigt eftersom det ändå bara är en illusion. Detta är en farlig tanke, det är det världsförintelsen bygger på, att kalla allt och framförallt naturen för en illusion istället för enbart vår mänskliga kultur.

Ursäkta om det blev lite rörigt, men det är inte lätt att samla alla tankarna i ett konkret exemplifierande, jag lever ju i en "dröm".

Man kan fråga sig vad som styr världen, är det kanske dels viljan och dels ödet. Vi har glömt magin, tron på under, allt sådant klassas väldigt negativt, om man säger att man tror på under, så är människor så enfaldiga att de tror att det är det enda man gör, och magi tolkas väl som någon besatthet. Hur ska det gå att bygga upp något om det inte sammanfogas av en tro. Det är så mycket egoistiskt/taktiskt tänkande och man kan bara glömma att någon skall ta ansvar för någonting över huvud taget. Ansvar skrämmer livet ur oss, för när ingen tar ansvar och alla skyller på den som för en gång skull tar på sig ansvar, ja vad händer då? Men egentligen, är det bara att minnas vad man har varit med om, tänka på allt man varit med om, börja tänka på det, hur många lyckliga tillfälligheter som funnits, hur man har förändrats och hur många personer man varit. Alla mäktiga och varierande känslor man haft inom sig. Så ser man mening. Det är väldigt lätt att ifrågasätta sig själv, vad håller jag på med, vad gör jag, är det rätt, är det meningsfullt. Man kanske kan välja om man vill ha positiva eller negativa illusioner?

[freddemalte]

I den piss sekvensen som jag beskrev hade jag innan det varit på en maskerad i ett höghus, den hölls på takterassen.
Jag hade klätt ut mig till Jesus, men alla andra trodde att jag var Lennon, så jag fick finna mig i det. Jag gick runt och smuttade på champagnen i glaset, träffade en trevlig kvinna och när festen led mot sitt slut gick jag och hon därifrån tillsammans, väl utomhus gick vi bort mot ett berg och uppför en backe, det var då jag blev pinknödig och det jag skrev om utspelade sig, med kommentaren jag skrev,

I en dröm i natt så blev jag pinknödig, jag var utomhus och det blåste kraftigt, vinden slet i mitt hår och jag ställde mig bakom en buske för att inte få piss på byxorna,
då sa jag till mig själv i drömmen, lugn, allt är bara en illusion!

men hur jag löste det hela, ja det räckte inte med att stå bakom busken så jag pinkade i glaset, ( kvinnan blev inte lite häpen ) det var alltså en smart lösning och därav blev jag alltså inte blöt, men mycket riktigt, när jag strax efteråt vaknade så var jag nödig som fan, så något i verkligheten triggade igång det som utspelade sig i drömmen, därav påverkade verklighetens fysiska aspekter mina illusioner i drömmen, därav går det att svara jakande på din fråga, ja det går oftast att avgöra om något är en illusion eller inte, med eftertanke och logik, men ibland går även jag bet.

Jag brukar skilja på natur och kultur i det avseendet att vår mänskliga kultur i stort sätt idag innebär att vi lever i en förverkligad fantasivärld, allt vi skapar är ur tanken, från idéer och drömmar och för att bygga detta tar vi resurserna från naturen i form av beståndsdelar, det är verklighetsfrämmande till skillnad från naturen som var före oss och skulle vara där förutan oss, vi lever alltså inte i naturen längre, inte med den, utan mot den. Naturen har blivt en fiende som vi bekämpar, därmed förtrycker vi naturen och den reella verkligheten som vi ändock inte kan vara utan, naturen är den vakna delen av oss, kulturen den där vi sover och när naturen gör oss påminda om detta beroendet så kallar vi det för en katastrof, det rycker i oss och väcker oss, men istället för att lyssna och ta lärdom därav, så skapar vi nya skydd mot naturen. Vi utplånar världen samtidigt som vi i fysisk mening inte kan klara oss utan den, därav meningen med illusionen, människan begår ett långsamt självmord men innan vi själva dör så måste vi ha hunnit förinta naturen, därmed saknar allt värde och betydelse, ingenting är viktigt eftersom det ändå bara är en illusion. Detta är en farlig tanke, det är det världsförintelsen bygger på, att kalla allt och framförallt naturen för en illusion istället för enbart vår mänskliga kultur.

Ursäkta om det blev lite rörigt, men det är inte lätt att samla alla tankarna i ett konkret exemplifierande, jag lever ju i en "dröm".

Zokrates
Du skriver väldigt bra och medryckande! Du "borde" verkligen skriva en bok om dina upplevelser och din syn på tillvaron - jag hade läst den direkt även om den hade blivit på över 1000 sidor!

Vänligen

Fredrik

[kort]

ja det går att avgöra, annars skulle nog inte illusions begreppet uppkommit
hur pass sant det är är en annan sak

och ja det kanske är lite djupt
har hört det förr
en del blir rädda för sånt här

men som konstnär är det min största inspirationskälla

Det är ganska kul när man är medveten om att man har illusioner men trivs med det, när man inte vill undersöka illusionerna närmare utan låter det vara som det är, men det är skrämmande när hela ens värld vänds upp och ner. Själv är jag nog så lite konstnär man kan bli, det är min uppfattning, men när jag var yngre älskade jag att skapa, för jag gillade det jag skapade, det är en fantastisk känsla, numera är det mest minnen, fast jag gillar andras skapelser, verkligen, konst är det som förgyller tillvaron.

[dokido]

jo man får vara tacksam kanske att man har inspiration...