Algotezza skrev:Problemet är inte alltid att vi ger folk falsk uppskattning - det tror jag vi kan leva med - utan att vi håller inne med vår uppskattning även när något är jävligt bra.
Att folk kan vara livrädda för att ta del av något man skapat - i ord, toner, bilder - handlar kanske inte alltid om att de är rädda att såra en när de ger kritik utan det kan vara att de är rädda för att det skall vara bra. Därför "har de inte tid". Men detta ätr nog mestatt tala i egen sak för min del. Hoho. Inte många nära och kära men väl fjärran och kära som bryr sig om vad krativt jag sysslar med - förutom när de retar sig på mitt "osunda datorrunkande".
Mina elever brukar göra sig lustiga över att jag skrattar åt mina egna skämt - som om det vore något, pinsamt. Då sade jagb bara: Klart jag tycker mina skämt är kul och skrattan åt dem - varför skulle jag anars berättan dem för andra om jag tyckte de var trista?
Det verkar sitta kodat genetiskt i oss människor att uppskatta och döma andra människor inte bara utifrån vad de säger, utan även utifrån vilken attityd de tycks ha när de säger det de säger. Om någon berättar ett skämt och inte själv skrattar, signalerar han outtalat att han vet att folk kommer att skratta och att han alltså inte behöver signalera med ett eget skratt att det är ett skämt han berättar. Och spontant kommer det kanske inget skratt; han kanske har berättat samma skämt så många gånger att han inte finner det skrattretande längre. Ståuppkomiker brukar inte skratta åt sina egna skämt. Varför gör de inte det, om så bara som en påklistrad handling för att få med sig publiken? Jo, för att det visat sig att publiken blir mindre tillfredsställd och skrattar mindre själva om komikern själv skrattar åt sina skämt än om han inte gör det. Varför fungerar publiken så då? Jo, för att de, om ståuppkomikern skrattar åt sina egna skämt, får upplevelsen att ståuppkomikern är osäker på sin förmåga att få publiken att förstå det roliga med de skämt han framför.
När en kvinna säger "åh, du skulle ha sett mig och min dejt i går kväll, vi hade så roligt", har hon säkert uppriktigt ett minne av att både hon och hennes dejt skrattade och hade roligt tillsammans under större delen av kvällen. Men det kan mycket väl ha varit så att hon var den enda som skrattade, medan hennes dejt bara var väldigt bra på att få henne att skratta. Män är genetiskt kodade att underhålla kvinnor; kvinnor är genetiskt kodade att vilja bli underhållna av män. Könsojämlikheten vad gäller humor och skratt sitter genetiskt.
Fråga dig själv: om du hade berättat ett skämt tusen gånger redan, och folk hade skrattat spontant varje gång, så att du nu visste att folk kommer att skratta även den här (1001:a) gången, är det då inte egentligen ganska troligt att du själv inte skulle orka skratta en 1001:a gång åt samma skämt? Du vet ju att det ändå kommer att skrattas.
Problemet är kanske att du inte vet att det ändå kommer att skrattas. Därtill kommer kanske att din omgivning känner på sig detta, de kanske känner på sig att du inte kan vara säker på att de kommer att skratta, och att det är därför du själv skrattar (som för att för säkerhets skull understryka att ditt skämt är tänkt att vara ett skämt). En sådan signal framkallar kanske en sådan olust hos din omgivning att deras eventuella skratt helt kommer av sig innan det ens fått chansen att triggas igång.
Samma sak med allt jag producerar i text, bild och ton - jag tycker om mina alster- tankebarn - är glad att ha varit havande med dem längre och kortare tyid och fött dem med glädje. Klart jag vill visa upp dem förmodligen i den naiva tron att andra skall gilla dem lika mycket som jag.
Ett litet problem är bara att du inte är så känd. Du skulle kanske kunna tillfredsställa lika många människor på denna planet lika mycket som t.ex. Lady Gaga - om du och Lady Gaga fick framföra era konstnärliga alster på samma villkor. Huruvida man blir uppskattad av massorna för sina konstnärliga alster eller inte avgörs inte så mycket av hur bra ens alster faktiskt är, som t.ex. hur massivt man rent monetärt har råd att se till att få massorna att ens komma att höra/se ens konstnärliga alster, och/eller hur stor tur man har när det gäller att få någon annan (t.ex. ett skivbolag, en förläggare, en utgivare, en producent, en mediemogul etc) att satsa på en. Jag tror att det finns tusentals människor på denna planet som skulle kunna få minst lika många att uppleva minst lika stor tillfredsställelse som de kändisar som nu råkar ha blivit kändisar får möjlighet att få massorna att göra, om de hade samma resurser som de som nu råkar ha blivit kändisar. Det räcker oftast med att lyckas slå igenom med en enda "hit", så kan man skapa vad fan skit som helst efter det, massorna kommer att köpa det i vilket fall - och rata tusen gånger bättre grejer gjorda av människor som ingen hört talas om. Hur skulle man kunna åtgärda denna orättvisa?
