Minded skrev:Det var ett försök till svar på din fråga, så som jag förstår den i dagsläget...
OK, bra!
Algotezza
Pensionärer går till attack
Moderator: Moderatorgruppen
Men du missar att jag talar inte om en försvarsmekanism. Jag talar inte om att intellektualisera för att slippa problemet som ansätter en. Jag pratar om att känslor är mer basala för "personen" som man är, och att intellektet är det som anpassar "personens" uttryck i omgivningen. Klart att vi kan falla tillbaks på instinkter i många sammanhang, men det är då man flyr. Till gruppen om man har en sådan och till ensamheten om man saknar flock.
Det jag talar om är att känslan är det som är värdet, att känna med intellektet är att känna det skapade och inte det som skapas. Acceptans är nyckelordet, acceptans inför ansvaret/intellektet, och acceptans inför önskan/känslan.
Hur du menar att känslor gör beräkningar förstår jag inte. Är det intuitionen du talar om här? Annars har vi helt olika känslobegrepp. Mina känslor manifesterar sig på medvetandets scen, för att låna av den lokale Fromm, och är inte något dolt väsen som delar mig i två. Det är inget undermedvetet eller medvetet det är. Vad man kan göra däremot är att ge känslan utrymme, vilket du verkar fokusera mycket på, men jag ser inte hur det utrymmet skapas av känslan eller känslor. Det är intellektet som är den som ser, beroende iofs på termer, såg du läst Osho vilkens tradition talar om vittnet eller liknande. Och det är från samma tradition uppmaningen släpp din bodhi, släpp medvetandet, sluta styra och kontrollera. Men hur gör du det? Genom känslan? Eller genom intellektet? Vad är det för en slags uppmaning? Vad uppmanar det till, känslan eller intellektet?
Vilka organiska funktioner? Jag skulle vilja säga att det är just det som gör att det blir "fel" som är känslan som anger problemet. Det är just det att det inte känns "rätt" som anger att det är en konflikt. Egentligen finns ju bara upplevelsen, ingen rätt eller fel. Och sen finns din tolkning av den, som kan vara rätt eller fel. Jag har själv kastat mig djupt ner i känslor för att märka kroppsligt förfall p.g.a det. Tunnelseende och liknande.
Men min väg ut var inte en känsla, det var en insikt. Det var en insikt om att jag styr känslorna, jag väljer dem och deras vikt. De är bara där för mina underliggande motiv och behov, de aktualiserar det som motiverar mig. De behöver inte hänges åt eller ges utrymme, de behöver bara betraktas. Så där har du mitt medhåll, förtränga dem ger bara en tillfällig respit.
Det här förstår jag inte, har du hittat en uppmaning till det hos det jag skrivit till dig? Det du talar om här är beteendeförändring. Jag talar om acceptans.
Angående ex nihilo så menar jag att det kanske visar sig att du skapat något ur intet. Inte för det sagt att det har sitt värde här och nu, eller att det kommer ha sitt värde senare.
Det jag talar om är att känslan är det som är värdet, att känna med intellektet är att känna det skapade och inte det som skapas. Acceptans är nyckelordet, acceptans inför ansvaret/intellektet, och acceptans inför önskan/känslan.
Hur du menar att känslor gör beräkningar förstår jag inte. Är det intuitionen du talar om här? Annars har vi helt olika känslobegrepp. Mina känslor manifesterar sig på medvetandets scen, för att låna av den lokale Fromm, och är inte något dolt väsen som delar mig i två. Det är inget undermedvetet eller medvetet det är. Vad man kan göra däremot är att ge känslan utrymme, vilket du verkar fokusera mycket på, men jag ser inte hur det utrymmet skapas av känslan eller känslor. Det är intellektet som är den som ser, beroende iofs på termer, såg du läst Osho vilkens tradition talar om vittnet eller liknande. Och det är från samma tradition uppmaningen släpp din bodhi, släpp medvetandet, sluta styra och kontrollera. Men hur gör du det? Genom känslan? Eller genom intellektet? Vad är det för en slags uppmaning? Vad uppmanar det till, känslan eller intellektet?
Alltså man kan inte uppleva någonting på "rätt" sätt om ens organiska funktioner är till att börja med störda.
Vilka organiska funktioner? Jag skulle vilja säga att det är just det som gör att det blir "fel" som är känslan som anger problemet. Det är just det att det inte känns "rätt" som anger att det är en konflikt. Egentligen finns ju bara upplevelsen, ingen rätt eller fel. Och sen finns din tolkning av den, som kan vara rätt eller fel. Jag har själv kastat mig djupt ner i känslor för att märka kroppsligt förfall p.g.a det. Tunnelseende och liknande.
Men min väg ut var inte en känsla, det var en insikt. Det var en insikt om att jag styr känslorna, jag väljer dem och deras vikt. De är bara där för mina underliggande motiv och behov, de aktualiserar det som motiverar mig. De behöver inte hänges åt eller ges utrymme, de behöver bara betraktas. Så där har du mitt medhåll, förtränga dem ger bara en tillfällig respit.
Om man då åter-omskriver ens personliga historia kommer man kanske finna viss "objektiv sanning" och kunna korrigera vissa felaktiga inlärningar, men man skapar ingen inre frid, ingen inre förståelse och ens förnimmelsebara/kroppsliga och emotionella system kommer fortsättningsvis fortsätta vara stört även om man får vägledning att tänka annorlunda.
Det här förstår jag inte, har du hittat en uppmaning till det hos det jag skrivit till dig? Det du talar om här är beteendeförändring. Jag talar om acceptans.
Angående ex nihilo så menar jag att det kanske visar sig att du skapat något ur intet. Inte för det sagt att det har sitt värde här och nu, eller att det kommer ha sitt värde senare.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Tänkte bara referera till det jag tidigare sagt så att det här utbytet får alla chanser att vara korrekt förmedlande av mening.
Det är alltså ingen idé att se på det som varit i ett försök att rättfärdiga det. Det görs enbart genom att se till det som är och göra det bra. Situationen vi befinner oss i är intimt förknippad med allt som varit och löses således i stunden och inte i ett hopplöst sökande efter att ändra det som varit.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
-
magicadehex
Jag tror det jag försöker säga med att man inte måste hänge sig dem är att de tar den plats de tar och att hänge sig dem är bara ett annat sätt att hålla dem borta. Det är som två poler, att förneka och att hänge. Intensiteten är inte avgörande för känslor, intensivt kännande spar jag för det som jag upplever som positivt. Det andra låter jag uppmärksamheten vila på, men jag dyker inte in i känslan.
Sen tror jag att det här är individuellt jag kan inte säga hur det börs, bara hur jag har upplevt och upplever.
Sen tror jag att det här är individuellt jag kan inte säga hur det börs, bara hur jag har upplevt och upplever.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Jag vet inte hur mycket hjälp du har av egenhändigt hopsnickrad psykoanalys. Gå tillbaka till Freud i såna fall. Som jag förstår honom så handlar psykoanalysen ingalunda om att genomleva de händelser som varit smärtsamma i livet för att upplösa dem, utan om ett tolkningsarbete omkring dem. Analys alltså, inte ältande. För att överhuvudtaget kunna analysera dessa händelser så krävs den där kompetensen som psykoanalytikern besitter - en viss beläsenhet i den psykoanalytiska metoden.
Detta är också skälet till att Foucault anklagade psykoanalytikerna för psykoanalys som försvarsmekanism.
Detta är också skälet till att Foucault anklagade psykoanalytikerna för psykoanalys som försvarsmekanism.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
sailaways skrev:Min ålder har inte med saken att göra...
Ett flertal gånger har jag kommit in i lägen varandes ca 5 minuter där jag seriöst tror att allting, hela min omvärld, bara är ett hjärnspöke och himlen ett förljuget luftslott. Jag tror helt säkert att jag egentligen ligger i koma någonstans i ett sjukhus i typ Schweiz och endast befinner mig i en dröm, en illusion... att jag vandrar omkring i mitt undermedvetnas fotoarkiv. I dem lägen tror jag mig ha förstått allting... "aah, NU fattar jag!"
Det borde motivera min rätt till terapi, eftersom det nästan är ett psykotiskt tillstånd.
Och särskilt om morgnarna när jag vaknar tror jag att någon driver med mig då jag liksom inte kan GREPPA någonting- främst inte mig själv. Greppa, liksom känna--- ta på själsligen---....
Tonåren är en hormonellt betingad psykos. Fortsätter det är det bara elchocker som hjälper.
Terapi har jag gått igenom till ingen nytta, grupp och annat. Kul så länge det varade och jag fick vara i centrum. Men rätt värdelöst.
Vardagssnack med nära och kära är vad som hjälper. Finns inga genvägar till den perfekta själen. Bara den i imperfekt, barndomens.
MVH
Algotezza
Algotezza aka Algotezza
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 10 och 0 gäster