sociala perversioner

[Algotezza]

Ja, och du fortsätter ju på samma sätt som du anklagar mig för. Här projiceras hej vilt. Så hur meningsfull blir den här diskussionen?

Det är klart den inte är meningsfull, det är ju det jag försökt säga dig hela tiden! Det är inte meningsfullt att reducera vad andra människor säger till "projiceringar", bättre är istället att se relevansen i vad de försöker säga, vilket ni, hittils inte gjort.

Både du och Avantgardet har helt missat poägen i vad sailaways försöker säga. Skit samma i etiketten, det handlar om något helt annat.

Ja, jag har kanske missat den poäng som är tydlig för dig, med de bakgrundsfakta du har och som jag inte har. Naturligtvis får man en annan bild om man känner till mer fakta. Jag utgick enbart från vad sailaways skrev i det inlägg jag svarade på, och jag försökte förstå detta och reagerade på det. Det jag inte vet något om kan jag varken agera eller reagera utifrån.

Jag tar sailaways upplevelse som hans upplevelse på allvar men det kanske finns fler sätt att se på situationen som den kanske kan se som har den på distans, som tredje part.

Visst. Jag återkommer till detta.

Ja, det är ju bra.

Jag känner igen dina anklagelser att inte ta andra på allvar. Är det att ta på allvar att bara hålla med, inte ifrågasätta? Jag ifrågasätter inte att andra känenr och upplever vad de känenr och upplever men det finns väl fler relevanta synvinklar på samma problem. Det är väl vitsen med filosofi att visa på dessa.

Du lyfter fram extremerna. Jag håller inte alltid med sailaways, men jag förstår i alla fall vad han försöker säga.

Vad är det för extremer jag lyft fram. Jag förstår faktiskt inte vad du menar.

här kan vi ställa upp en femstegsmodell för för ett budskap tas emot i en en kommunikativ process:
1. sent
2. recieved
3. understood
4. agreed
5. acted on

Mitt förhållningsätt till sailaways ligger mellan 3 och 4, dvs understood och agreed. Ditt och Avantgardets förhållningstätt ligger istället mellan 2 och 3.

Jag tycker verkligen illa om när andra skall sätta diagnos på ens agerande som du gör här. Har du förstått vad jag menar, vad jag är ute efter med vad jag skriver här? Jag har, utifrån mina referensramar, förstått vad sailaways berättar och jag är inte ute efter att "rätta" hans känslor och upplevelser. Jag bara försöker säga, mest utifrån en allmän filosofisk ståndpunkt, att det oftast finns fler infallsvinklar på ett problem än vad som berättas ur en viss persons synvinkel. Jag kan inte ha annat än en sådan filososfisk synvinkel på detta problem, då jag bara känner till vad sailaways skrev i det inlägg jag besvarade.

Avantgardets modell ser däremot ut såhär (såvida han inte updaterat den):
1. sent
2. recieved

Men jag tycker inte det räcker.

Räcker inte för vad då? Räcker inte för att uppnå vad? Räcker inte för att agera hur? Vad då "inte räcker"?

Löser det några problem att kalla andra psykopater?

Okej, du lyfter fram två saker:
1. Hur tillvida det "löser några problem att kalla andra psykopater"
och
2. Om det "kanske finns fler sätt att se på situationen som den kanske kan se som har den på distans, som tredje part".


Jag ska kortfattat förklara varför du och Avantgardet bara mottagit det sailaways eller jag säger men ännu inte förstått det.


Jag kan, utan problem, se relevansen i Hitlers agerande och columbine studenterna osv. Jag kan försvara deras känslor. Men denna diskussion handlar inte om detta.



Du frågar: "Löser det några problem att kalla andra psykopater? ". Men du har tyvärr inte reflekterat djupare kring din egen frågeställning. Den naturliga följdfrågan på denna fråga är: "Löser problem, för VEM?".

Det är inte en följdfråga, den ligger självfallet inbakad redan i den fråga jag ställer. Det är självklart alltid någons problem som skall lösas.

För sailaways, som är arton år och som hela livet haft en mor som varit otroligt känslomässigt distanserad, till och med då han hade riktigt allvarliga ätstörningar, så måste denna diagnos vara kännas som en enorm lättnad.

Ursäkta, men här berättar du något som jag inte tidigare kände till. Självfallet tänker och reagerar du annorlunda än mig om du vet en massa som jag inte vet. Jag undrar då också om jag måste känna till allt om alla skribenter här för att reagera relevant på vad de skriver? Kan man inte bara utgå från deras texter, och betrakta dem utifrån ett slags allmän filosofisk ståndpunkt? Det här är ju trots allt ett filosofiforum och inte en personligt terapiforum i första hand.

För någon 50-60 åring som aldrig kommit i kontakt med problemet i vardagen kan det säkert vara "fult" att ta ställning. Du kanske tycker det är "helt i sin ordning" för en mor att inte ge något som helst stöd åt sina barn, att snarare motarbetat sitt egna barns välmående då en diagnos för ätstörning uppdagats? Men kanske har inte heller sailaways haft en ätstörning heller? Är denna diagnos bara förtryckande för sailaways? Är det förtryckande för människor att få ett samlingsnamn för en grupp beteenden vars konsekvenser leder till att inre organ kollapsar p.g.a. tvångsmässig matkontroll?

Detta är ju helt absurt! Jag skrev ett svar på sailaways inlägg som utgick från vad han skrev just där och här tar du upp en massa som inte varit uppe tidigare och som jag inte hört talas om tidigare. Vem är det nu som å det grövsta  håller på och projicerar en massa åsikter på mig? Är det så här vi skall föra diskussioner på ett filosofiforum? Detta är inte juste, det är oerhört ojuste av dig! Jag fattar inte vad du håller på med, uppriktigt sagt! Jag fattar inte vad du läser in i det jag skrivit! Du fungerar ju som en mental projektor och jag är filmduken! Du ser precis de bilder på duken du själv skapar och vill se!

Är allt i sin ordning, för den "tredje part" som i sin "distans" inte vill ta ställning då en fjortonårig dotter plötsligt får ett vredesutbrott och misshandlar sin mamma tills hon ligger och grinar på marken, samtidigt som dottern står och hånflinar åt sin gråtande och misshandlade mamma?

Här skrev jag, angådne detta fall, bara att det bör finnas en förhistoria som man måste känna till, hur de inblandades relation har sett ut och förändrats under åren. Är det en orimlig begäran om man vill bedöma en situation? Skall man bara gå på vad man känner spontant när man läser det? Skall man inte kräva mer bakgrundsfakta för att förstå något? Är det bara via våra primära spontana känslor vi skall försöka förstå? Krävs det inte en rationell och intellektuell dimension för att förstå? Den här avd. där vi nu skriver heter faktiskt Tankar och känslor . Glöm därför inte bort tankedimensionen! Du lyfter mest bara fram känslodimensionen men utan tanke har känslorna ingen riktning, de bara bubblar åt alla håll, utan mål och mening.

Jag menar inte att "ettiketten" psykopati är ett slags "magiskt trollspö", det har jag aldrig påstått.


Men för sailaways måste det antaligen vara enormt lättande att få en förklaring för den skit han gått igenom.

Än en gång, jag känner inte till allt skit sailaways gått igenom, visste inget om hans ålder, inget om hans mamma och deras relation, utan jag skrev ett inlägg med utgångspunkt från just orden i det inlägg det var svar på. Förlåt om jag inte känner till sådant jag inte känner till, men jag är inte telepat och jag har inte tillgång till akashakrönikan! Borde jag känna till det som ingen berättat?

Jag själv ställer mig frågande inför, om man kan klassa hans mammas störning som "psykopati", detta gjorde jag från första stund han berättade detta för mig, men det innebär inte att jag på något sätt försöker försköna andra människors störda beteende.

Återigen, här drar du upp en massa fakta jag inte kände till.

Jag själv är psykiskt störd i vissa kanter, för mig är detta något som bör tas på allvar, och inte trivivaliseras bort.

Förvisso, men jag antar att du har fler dimensioner i din personlighet än "psykiskt störd", att du inte vill förtingligas och bli objektet "psykiskt störd person" och ingenting annat. Att mena att "den andre" har fler dimensioner än sin diagnos är att ta hela personen på allvar, menar jag, att inte förtingliga honom eller henne. Ingen skall behöva bli bara  "en sak", " ett miffo", "en psykopat" eller avfärdas som en ignorant "50 - 60-åring" - eller förtjänar vissa det, att förtingligas, uteslutas ur mänskligheten?

MVH

Algotezza

[Algotezza]

Om vi uppfattar människor som si eller så har primärt att göra med vår egen erfarenhet, vilka vi själva är, då hur vi uppfattar andra är en bild som uppkommer i reaktionen mellan oss själva, ytterst vår erfarenhet, och "den andre". Hur den andre är i sig vet vi inte, vi vet bara hur vi själva reagerar när vi möter honom/ henne och vilken bild vi då skapar av den andre. Så om man mött "en sådan person" eller ej har att göra med vilken bild jag skapat av denne i vårt ömsesidiga möte och om jag då via min bild av den andre identiferat denne som just "sociopat"/ "psykopat" eller någon annan behändig etikett vi kategoriserar andra med.

Överdriven subjektivitet.

Vill du vara vänlig och förklara vad du menar, tack!

MVH

Algotezza

[Avantgardet]

Vad är "grava psykiska problem"? Går lite inflation på den där terminologin. Det är fan en lyx att ha tid till att ha "grava psykiska problem". Tycker sailaways verkar skärpt och vettig, dock nästan patologiskt självransakande i sitt sönderplockande av sig själv. Så exakt vad är sjukdomen? Stöd och stöd. Bort med stödhjulen, ryck plåstret på en gång. Njut av skiten istället. Jag har gått igenom för mycket skit för att straffa mig själv med sjukdom.

Vill du vara vänlig och utveckla det här?

Jag tyckte jag var förhållandevis tydlig...

[Tractatus]

Om vi uppfattar människor som si eller så har primärt att göra med vår egen erfarenhet, vilka vi själva är, då hur vi uppfattar andra är en bild som uppkommer i reaktionen mellan oss själva, ytterst vår erfarenhet, och "den andre". Hur den andre är i sig vet vi inte, vi vet bara hur vi själva reagerar när vi möter honom/ henne och vilken bild vi då skapar av den andre. Så om man mött "en sådan person" eller ej har att göra med vilken bild jag skapat av denne i vårt ömsesidiga möte och om jag då via min bild av den andre identiferat denne som just "sociopat"/ "psykopat" eller någon annan behändig etikett vi kategoriserar andra med.

Överdriven subjektivitet.

Vill du vara vänlig och förklara vad du menar, tack!

MVH

Algotezza

Sure,

Du överför en alldeles för stor tyngd på den subjektiva perceptionen av objeket. Du får det att låta som om psykopati, detta fall, is in the eye of the beholder. Det är inte så. Du, jag och de flesta andra kommer, om vi skalar lite på ytan av perceptionen av objektet, känna en liknande känsla gentemot det. Den uppfattade personens ifråga karaktär har större vikt för uppfattningen av denna än subjektets, alltså din eller min, subjektiva fenomenologi om karaktären.

Mvh

[Morningstar]

jfgjy

[Algotezza]

Om vi uppfattar människor som si eller så har primärt att göra med vår egen erfarenhet, vilka vi själva är, då hur vi uppfattar andra är en bild som uppkommer i reaktionen mellan oss själva, ytterst vår erfarenhet, och "den andre". Hur den andre är i sig vet vi inte, vi vet bara hur vi själva reagerar när vi möter honom/ henne och vilken bild vi då skapar av den andre. Så om man mött "en sådan person" eller ej har att göra med vilken bild jag skapat av denne i vårt ömsesidiga möte och om jag då via min bild av den andre identiferat denne som just "sociopat"/ "psykopat" eller någon annan behändig etikett vi kategoriserar andra med.

Överdriven subjektivitet.

Vill du vara vänlig och förklara vad du menar, tack!

MVH

Algotezza

Sure,

Du överför en alldeles för stor tyngd på den subjektiva perceptionen av objeket.

Fast jag skriver så här:
då hur vi uppfattar andra är en bild som uppkommer i reaktionen mellan oss själva, ytterst vår erfarenhet, och "den andre".

Utan den andre kan det väl inte bli någon reaktion alls. Hur vi  kommer att uppfatta den andre är väl betingat av hur hans egenskaper samspelar med  våra egenskaper. Hur kan jag annars skilja det ena från det andra? Vi uppfattar väl inte alla som psykopater heller?

Du får det att låta som om psykopati, detta fall, is in the eye of the beholder.

Ja, i din tendentiösa tolkning av det jag skrivit blir det så.

Det är inte så. Du, jag och de flesta andra kommer, om vi skalar lite på ytan av perceptionen av objektet, känna en liknande känsla gentemot det.

Ja, därför att vi har liknande kulturell och språklig och annan erfarenhetsmässig bakgrund. Vi har analoga förutsättningar att bedöma den andre och bedömer honom därför likartat.

Den uppfattade personens ifråga karaktär har större vikt för uppfattningen av denna än subjektets, alltså din eller min, subjektiva fenomenologi om karaktären.

Mvh

Hur vet du det? Vilka procentsatser gäller här, tycker du? Om man inte har någon erfarenhet alls av psykopati, hur kan man göra en bedömning alls då eller ens veta att det är en psykopat man har att göra med? Finns det något slags absoluta och objektiva bedömningar av andra, menar du? Berätta om dem och vad de grundar sig på i så fall!

önskar Algotezza

[Avantgardet]

Vad är "grava psykiska problem"? Går lite inflation på den där terminologin. Det är fan en lyx att ha tid till att ha "grava psykiska problem". Tycker sailaways verkar skärpt och vettig, dock nästan patologiskt självransakande i sitt sönderplockande av sig själv. Så exakt vad är sjukdomen? Stöd och stöd. Bort med stödhjulen, ryck plåstret på en gång. Njut av skiten istället. Jag har gått igenom för mycket skit för att straffa mig själv med sjukdom.

Vill du vara vänlig och utveckla det här?

Jag tyckte jag var förhållandevis tydlig...

Hur kan du förespråka ett visst tillvägagångssätt du inte själv vandrat på? Du fyllde det ömmande såret med kriminalitet och substansers tillfälliga välmåendetoppar.

Mina problem är inte påhittade, det var dessutom PopJimmy som uttryckte att jag hade "grava psykiska problem". Saken är att jag har redan negligerat, bagatelliserat mig själv under så lång tid, trots extrema ångesttillstånd - liksom mina föräldrafigurer gjort under hela mitt liv på ett väldigt subtilt och fult sätt. Ditt daltande leder i det extrema till död. Det tillvägagångssätt jag förespråkar är att ta sig själv på - ett balanserat sätt - allvar. Det finns inget annat för mig att göra heller, då jag aldrig får någon sorts frid, har under perioder ej kunnat läsa eller se film, sedan mitt jag försvann, tankeförmågan grumlades och det emotionella och kroppsliga blev en extern del av mig själv. Har levt så i över 4 års tid. Innan hade jag dagligen (panik)ångestattacker.

- Men sluta straffa dig själv! Allt är frid och fröjd. Här, ta lite subutex vetja!

Jasså, var det det jag gjorde? Vad trevligt det är när folk som aldrig träffat mig menar sig veta precis hur jag fungerar och vad jag gör. Vet inte att jag skrev något om knark i det där inlägget heller - var finner du det?

Du - eller ditt "jag" - är inget mer eller annat än vad du gör. Det du uppenbarligen sysselsätter dig med är vad vi skulle kunna kalla en patologisk diskurs. Du idkar psykisk sjukdom, om man så vill. Det var detta jag syftade på, och det är också något jag själv varit snärjd i under lång tid (och det utgjorde på den tiden också grund för mitt självmedicinerande). Att gå omkring och må dåligt över något är de facto att straffa sig själv. Vad åstadkommer man med detta? Visst kan man må skit emellanåt (i synnerhet om omständigheterna påbjuder det), och jag är inte hjärtlös, men jag vädjar här till ditt förnuft (då jag uppfattar dig som skärpt) att du tar och är lite pragmatisk och gör något för dig själv - en belöning. Ta de erfarenheter du har, gläd dig åt dem, extrahera diamanten ur kolet (det du inte dör av blir du bara starkare av) och njut för fan! En som inte är medveten om denna möjlighet kan man heller inte kräva det av, men, som sagt, du vet med dig nu och du är smart nog att agera på detta.

[Morningstar]

----

[Avantgardet]

Vad menas med detta "psykopat"? Rör det sig inte om ett specifikt modus av vara, vilket vi alla stundtals tar del av (eller rör oss inom)? Hur är till exempel Tractatus förhållande till djur (vederbörande, minns jag klart, kallade vid ett tillfälle dessa för (med Descartes) "biologiska maskiner")? Är inte det detsamma som psykopati då?

Som jag förstår det är psykopatin i det närmaste att behandla andra såsom objekt för att tillgodose sina egna önskningar (inga invändningar där, gissar jag). Och helt omärkligt - eftersom konventionen påbjuder det - så gör man sig här skyldig till exakt samma sak genom förtingligandet.

För er som är obekanta med reifikationen: ”Varustrukturens väsen består i”, skriver Lukács, ”… att ett förhållande, en relation mellan människor antar karaktären av ett ting och på så sätt får en ’spöklik föremålslighet’, som i sitt eget stränga, skenbart helt slutna och rationella lagsystem döljer varje spår av sitt fundamentala väsen: att vara en relation mellan människor.”

Såg förresten en dokumentär för ett tag sen där man genom att betrakta företag såsom individer kunde ställa en diagnos på dem och inte helt oväntat så var det psykopater vi hade att göra med. Psykologin, som vetenskap, har inga skrupler på denna punkt, och därför finns anledning att rikta kritik mot den - den, såväl som alla andra verksamheter, är först och främst detta: MELLANMÄNSKLIGA RELATIONER. Lite saker att ta i beaktande alltså.

[Avantgardet]

Det är inte självrannsakandet i sig som orsakar den negativa cirkeln, utan när andras (omgivningens) negativa självrannsakande av en själv, adapteras och eftertas.

Plus fler saker som du inte har insikt i och som du inte tar med i dina fantastiska beräkningar.

Nej, helt riktigt, varför skulle jag ta med en falsk föreställning i beräkningen? Det är ju helt uppenbart så att du själv väljer hur du skall förhålla dig till omgivningen/omgivningens omdömen. Långfingrarna finns för att användas!

Visst finns modellinlärning och liknande, men dess grad av påverkan har sin direkta motsvarighet i individens underkastelse. Så länge du inte har en revolver mot tinnigen (faktiskt även då), är det du själv som har det absoluta ansvaret över din egen organism.

[Morningstar]

yf7oi

[Avantgardet]

Det är inte självrannsakandet i sig som orsakar den negativa cirkeln, utan när andras (omgivningens) negativa självrannsakande av en själv, adapteras och eftertas.

Plus fler saker som du inte har insikt i och som du inte tar med i dina fantastiska beräkningar.

Nej, helt riktigt, varför skulle jag ta med en falsk föreställning i beräkningen? Det är ju helt uppenbart så att du själv väljer hur du skall förhålla dig till omgivningen/omgivningens omdömen. Långfingrarna finns för att användas!

Visst finns modellinlärning och liknande, men dess grad av påverkan har sin direkta motsvarighet i individens underkastelse. Så länge du inte har en revolver mot tinnigen (faktiskt även då), är det du själv som har det absoluta ansvaret över din egen organism.

Jag gjorde en parodi på dig när jag tog inbeblandade knark/substanser i min "beräkning" av din livsproblematik.

Jag är mycket medveten om mitt egna ansvar, som sagt vet du inte tillräckligt mycket om min livssituation för att ge råd och undervisning - vilket i sig är nedlåtande hur hjärtlös du än inte är.

Varför göra parodi av mig? Vad vill du ha sagt med det?

Är inte allt riktande till en annan ofrånkomligen ett slags undervisning och rådgivande (åtminstone så länge man vill bli tagen på allvar, som om man inte talar strikt nonsens)? Vad du gör av mina synpunkter - mina råd, mina gåvor, mina förolämpningar (oavsett hur du nu väljer att förstå dem) -, det är upp till dig. Jag skulle råda dig att förutsätta det bästa, vad gäller mina intentioner. Den tolkning som resulterar av detta ligger - enligt mig - närmast min avsikt.

Återigen har mitt välmående fått förhinder av en människa med empatistörningar (orsakade av en genetisk avvikelse troligtvis), denna insikt har "halvt traumatiserat" mig.

Kunde komma till denna insikt - varför? För att jag gick på en amfetaminliknande (laglig) substans, så jag återigen kunde resonera, det kognitiva fick återigen sitt fäste i mina skallgångar. (...Tänka sig vilket självsarkasm : )

Du säger att återigen så har ditt "välmående fått förhinder av en människa med empatistörningar". Och sen menar du att du är fullt medveten om ditt eget ansvar i situationen. Vad är då detta? Du hävdar bokstavligen att den Andre kontrollerar din upplevelse, att du själv saknar förmåga att styra din egen organism. Är inte det omvända lika sant? Att denne Andra är kontrollerad emotionellt och kognitivt av dig? Om inte, varför? Om man befinner sig i en beroendeställning så finns det fog för det du säger, det är något vi måste ta i beaktande åtminstone, men om så inte är fallet så blir det direkt svårare. Du hävdar i all korthet att du är ett offer och den Andre en förövare, vill du ha det så? Kan du vända på steken (och skulle det vara etiskt riktigt om du så gjorde?)? Eller finns det något tredje alternativ?

Människor är olika, den ena knepigare än den andra - och den tredje knepigare ändå. Man får lära sig handskas med dem. Läsa av situationen och göra det bästa av den. Enda lösningen. Visst kan man åberopa auktoriteter (ropa efter bängen, eller tillkalla psykiatrins hjälp osv.) men i slutändan så är det jag här lägger fram för dig den arena på vilken det sociala äger rum och därigenom den spelplan du alltid redan befinner (och finner dig) på, och utifrån vilken du har att leva ditt liv och agera ut dina intentioner. Pragmatiska tips, inget annat, ta det som du vill.

Är det effedrin du stoppar i dig? Dock olagligt att sälja. De har väl klassa det som hälsofarligt eller liknande? Du gillar att gå på högvarv? Svenskar gillar centralstimulanter. Undrar om inte samhället skulle braka samman utan kaffe.

[Morningstar]

lkyug

[PopJimmy]

Jag tror inte att jag skulle ha gjort de uttalanden jag gjort kring ämnet om jag inte hade gjort det (sett relevansen). Det måste vara bekvämt att hela tiden förutsätta att man ensam förstår saker och avfärda allt annat, säkert är det åtminstone bra för självkänslan - om den brister från början vill säga.

Det jag menar med relevans är att sätta sailaways behov och perspektiv i första hand. Det känns som du vill försvara människor som blir stämplade som psykopater, men poängen är, att i detta sammanhang, så är det (för sailaways) inte stämplandet som är problemet, utan den osäkerhet han tidigare känt innan han hittade ett begrepp/mönster som passar in på sin mors beteende. Det du pratar om är en språkdiskussion - dvs du försöker gång på gång - genom språket - att påpeka hur begränsat språket är, det sailaways pratar om - är något helt annat.

Det är lite komiskt hur du hela tiden vill påpeka din slutsats om hur begränsat språket är, samtidigt som du själv när du gör detta använder dig av språket.

Dina diagnoser om språkets oförmåga att diagnosicera blir bara fånig i förlängningen.

Vad är "grava psykiska problem"? Går lite inflation på den där terminologin. Det är fan en lyx att ha tid till att ha "grava psykiska problem". Tycker sailaways verkar skärpt och vettig, dock nästan patologiskt självransakande i sitt sönderplockande av sig själv. Så exakt vad är sjukdomen? Stöd och stöd. Bort med stödhjulen, ryck plåstret på en gång. Njut av skiten istället. Jag har gått igenom för mycket skit för att straffa mig själv med sjukdom.

Vad menar du? Du resonerar som en människa som blivit könsstympad.

Men det sorgliga är att ni inte fattar att jag fattar vad ni försöker säga, samtidigt som ni inte fattar att jag fattat vad sailaways försöker säga samtidigt som ni inte gör det.

Jag blev tvungen citera den där bara för att jag tycker den är lite komisk, och för att den säger så mycket. Jag tänker inte ens fråga dig hur du menar dig kunna veta detta, vilket tangerar psykopatiproblematiken för att inte säga detta med paranoia o.s.v.

Nej uppenbarligen är detta bortom ditt förstånd.

Släpp det du försöker försvara och försök ta sailaways perspektiv istället.

Du hade gärna fått förklara utförligare hur min modell ser ut!)

Tja, jag vet inte så mycket, förutom att du reducerat all form av förståelse och överenskommande till (blotta) tolkningar.

[PopJimmy]

Jag känner igen dina anklagelser att inte ta andra på allvar. Är det att ta på allvar att bara hålla med, inte ifrågasätta? Jag ifrågasätter inte att andra känenr och upplever vad de känenr och upplever men det finns väl fler relevanta synvinklar på samma problem. Det är väl vitsen med filosofi att visa på dessa.

Du lyfter fram extremerna. Jag håller inte alltid med sailaways, men jag förstår i alla fall vad han försöker säga.

Vad är det för extremer jag lyft fram. Jag förstår faktiskt inte vad du menar.

Med extremer menar jag att det antingen handlar om "bara hålla med" eller ifrågasätta.

Min poäng är att det viktiga är att bilda sig en ordentlig förståelse (och inte bara göra tolkningar) innan man "ifrågasätter". Tolkning och förståelse är inte samma sak, förståelse bygger på, och går bortom, tolkning.

Jag tycker verkligen illa om när andra skall sätta diagnos på ens agerande som du gör här. Har du förstått vad jag menar, vad jag är ute efter med vad jag skriver här? Jag har, utifrån mina referensramar, förstått vad sailaways berättar och jag är inte ute efter att "rätta" hans känslor och upplevelser. Jag bara försöker säga, mest utifrån en allmän filosofisk ståndpunkt, att det oftast finns fler infallsvinklar på ett problem än vad som berättas ur en viss persons synvinkel. Jag kan inte ha annat än en sådan filososfisk synvinkel på detta problem, då jag bara känner till vad sailaways skrev i det inlägg jag besvarade.

Men håller du med om att det du försökt säga, handlat om: problematiken med att ställa diagnoser på s.k. "psyiskt sjuka", "psykopater", osv?

Eller har du förtsökt säga något annat utöver detta? Vad isf? Kan du citera det du skrivit och förtydliga någon poäng jag missat?

Poängen är, att sailaways skriver här för att hantera sin relation med (främst) sin mamma. Sailaways är i en process mot "psykisk stabilitet" - och ett stort steg i denna proces är att nå en insikt om sin mors problem, eftersom detta frigör omedvetna och diffusa skuld och ansvarskänslor han antagligen har gentemot sin mor. Kommer då någon in och säger att han inte får åberopa begrepp kring sin mors (märkliga) beteende, så kommer han fortsätta att famla i ett emotionellt mörker. Att säga att "det inte går att kalla folk för psykopater" räcker alltså inte. Har du en insikt i varför begreppet psykopat är problematiskt, får du gärna komma med en beskrinving vad en psykopat är - och varför denna teoribildning inte stämmer i praktiken. Skulle du ge en utförlig beskrivning VARFÖR begreppet psykopat är problematiskt, skulle jag naturligtvis kunna köpa den. Men det du har gjort, har för mig mer handlat om att slå undan benen på sailaways i den process av att begripa sin mor.

Varför får inte sailaways använda sig av begreppet psykopat? Tror du inte att hans mamma betett sig konstigt mot honom? Vad vill du kalla hans mamma om psykopat inte "passar"? Eller ska vi göra oss av med alla begrepp ö.h.t? Ska vi göra av oss med begrepp som mördare och våldtäktsman också? Är dessa också problematiska? Om de är lika problematiska som "psykopat" - varför är de problematiska? Om de inte är lika problematiska som "psykopat" - varför är de inte det?

Vi kan ju vidare köra på din stil och även förneka att mord och våldtäkt förekommer. "Mord" och "våldtäkt" är bara social konstruktioner avsedda att hämmar människors vilja till makt och deras frihet att agera ut sina behov. Eller hur? Människor som kallar andra för "våldtäktsmän" projicerar bara sina egna känslor på andra människor och detta är kränkande för den s.k. "våldtäktsmannen". Eller hur?

Människor bör vara fria att bete sig hur de vill, om andra människor säger något om deras beteende, är detta bara projiceringar som inte säger någonting om den man pratar om/till. Eller hur? Alltså kan man aldrig "våldta", "misshandla" eller "mörda" någon annan, eftersom det är bara svaga människor, s.k. "offer" som väljer att nedvärdera sig själva...

Avantgardets modell ser däremot ut såhär (såvida han inte updaterat den):
1. sent
2. recieved

Men jag tycker inte det räcker.

Räcker inte för vad då? Räcker inte för att uppnå vad? Räcker inte för att agera hur? Vad då "inte räcker"?

Glöm detta. Förstår du inte så förstår du inte.

För sailaways, som är arton år och som hela livet haft en mor som varit otroligt känslomässigt distanserad, till och med då han hade riktigt allvarliga ätstörningar, så måste denna diagnos vara kännas som en enorm lättnad.

Ursäkta, men här berättar du något som jag inte tidigare kände till. Självfallet tänker och reagerar du annorlunda än mig om du vet en massa som jag inte vet.

Jag tycker iofs att det är rätt uppenbart att han har issues. Att du inte vet, är för mig också uppenbart. Men den förståelse jag har, dvs det jag vet, är saker jag bildat mig genom att läsa vad han skriver. Informationen om hans sinnestillstånd finns implicit i det han skriver, om man vet hur man ska lyfta fram den. Naturligtvis är det orimligt av mig att ställa höga krav på allt alla ska förstå varandra. Men samtidigt kan man vara mer försiktig i hur man går fram mot vissa skribenter som uttalar att de har problem.

Jag undrar då också om jag måste känna till allt om alla skribenter här för att reagera relevant på vad de skriver? Kan man inte bara utgå från deras texter, och betrakta dem utifrån ett slags allmän filosofisk ståndpunkt? Det här är ju trots allt ett filosofiforum och inte en personligt terapiforum i första hand.

Visst.

Detta är ju helt absurt! Jag skrev ett svar på sailaways inlägg som utgick från vad han skrev just där och här tar du upp en massa som inte varit uppe tidigare och som jag inte hört talas om tidigare. Vem är det nu som å det grövsta  håller på och projicerar en massa åsikter på mig? Är det så här vi skall föra diskussioner på ett filosofiforum?

Förlåt, jag antar bara att man bildar sig en mer allmän uppfattning om deltagarna på forumet och inte bara förhåller sig till ett specifikt inlägg. Det beror naturligtvis hur du förhåller dig till andra på forumet. Om du aldrig bildat dig en uppfattning om någon på forumet, förstår jag dig. Men jag tror man alltid bildar sig uppfattningar om andra skribenter. Vilken uppfattning hade du kring sailaways då du skrev dina inlägg tidigare?

Detta är inte juste, det är oerhört ojuste av dig! Jag fattar inte vad du håller på med, uppriktigt sagt! Jag fattar inte vad du läser in i det jag skrivit! Du fungerar ju som en mental projektor och jag är filmduken! Du ser precis de bilder på duken du själv skapar och vill se!

För att citera dig: "Du ser precis de bilder på duken du själv skapar och vill se. "

Du säger att du "inte fattar vad jag håller på med", men jag fattar uppriktigt talat inte heller vad du har att bli upprörd kring, allt du blir upprör kring rör ju enbart dina egna projiceingar. Om du tycker dina egna projicerinar är "ojust", tja, vad har detta med mig att göra?

Du är för rolig du Algotezza.

Här skrev jag, angådne detta fall, bara att det bör finnas en förhistoria som man måste känna till, hur de inblandades relation har sett ut och förändrats under åren. Är det en orimlig begäran om man vill bedöma en situation? Skall man bara gå på vad man känner spontant när man läser det? Skall man inte kräva mer bakgrundsfakta för att förstå något?

Nu motsäger du dig själv. Nyss tyckte du att jag var orättvis mot dig eftersom jag krävde att du förstod sailaways bakgrundfakta innan du började delta i diskussionen. Nu kommer du plötsligt med dessa krav på andra! Hur ska du ha det egentligen? Är det bara du som får ställa krav på andra? Om andra ställer krav på dig att sätta din in i bakgrunden - då är det "ojuste"? (som du kallar det)

Tror du inte jag fattar att det finns en historia bakom sailaways problematik? Det är ju JAG om någon (utöver sailaways) som förstått bakgrundsfaktan - så varför säger du detta till MIG?

Är det bara via våra primära spontana känslor vi skall försöka förstå? Krävs det inte en rationell och intellektuell dimension för att förstå? Den här avd. där vi nu skriver heter faktiskt Tankar och känslor . Glöm därför inte bort tankedimensionen! Du lyfter mest bara fram känslodimensionen men utan tanke har känslorna ingen riktning, de bara bubblar åt alla håll, utan mål och mening.

Haha, du är för rolig du. Det du själv gjort senaste styckerna är ju att ge en lång textdemonstation av nerdränkta känslor, du är upprörd och pratar om hur "ojuste" jag är osv...

Än en gång, jag känner inte till allt skit sailaways gått igenom, visste inget om hans ålder, inget om hans mamma och deras relation, utan jag skrev ett inlägg med utgångspunkt från just orden i det inlägg det var svar på. Förlåt om jag inte känner till sådant jag inte känner till, men jag är inte telepat och jag har inte tillgång till akashakrönikan! Borde jag känna till det som ingen berättat?

och

Återigen, här drar du upp en massa fakta jag inte kände till.

Låt mig citera dig: "Är det en orimlig begäran om man vill bedöma en situation? Skall man bara gå på vad man känner spontant när man läser det? Skall man inte kräva mer bakgrundsfakta för att förstå något?"

Du säger att andra har ett ansvar att sätta sig in i bakgrunden - samtidigt kallar du mig "ojuste" för att jag påpekar att du inte satt in dig i bakgrunden. Dubbelmoral kan inte blir mer uppenbar än såhär...

Förvisso, men jag antar att du har fler dimensioner i din personlighet än "psykiskt störd", att du inte vill förtingligas och bli objektet "psykiskt störd person" och ingenting annat. Att mena att "den andre" har fler dimensioner än sin diagnos är att ta hela personen på allvar, menar jag, att inte förtingliga honom eller henne. Ingen skall behöva bli bara  "en sak", " ett miffo", "en psykopat" eller avfärdas som en ignorant "50 - 60-åring" - eller förtjänar vissa det, att förtingligas, uteslutas ur mänskligheten?

Varför resonerar du så svartvitt? Varför tror du att jag tror att någon är [b]enbart[b] psykopat - när jag säger att någon är psykopat? Jag har sagt att det går att använda begrepptet psykopat och legitimera det praktiskt - det är allt jag sagt. Det är du - som i dina svartvita och begränsade sätt att resonera - antagit att jag antar att människor ENDAST är psykopater (och inget annat) när jag kallar dem psykopater. Men vet du vad? Detta säger ingenting om hur JAG använder mig av begreppet psykopat. Detta förklarar bara hur DU använder det (och samtidigt då - i förlängningen hur du tror att andra använder begreppet på SAMMA SÄTT som du gör).

Problemet du gör, är att du tror att för att använda begreppet psykopat, så reducerar man hela människan till psykopat - och därför vill du förkasta begreppet.

Men jag har aldrig använt begreppet så svartvitt som du gjort, därför har jag aldrig behövt förkasta det. Jag ser den praktiska och begränsade relevansen i begreppet - det gör inte du. Du inser inte hur begränsat begreppet är - och ser det därför som ett hot.