Fastna inte i tankar

[Avantgardet]

Nej, Krilles, tanken är ingen biprodukt till upplevelsen, tanken är redan med och strukturerar upplevelsen i samma stund som vi upplever. Det krävs i regel ingen reflexion för att uppmärksamma en vacker blomma, utan direkt man får syn på den så griper man efter den. Man ser den redan som en vacker blomma, det är inget man tvingar på den i efterhand. Så nej, tanken är visst mer än reflexion. Tanken är alltid redan en del av upplevandet. Vad gäller de övriga punkterna så får det stå för dig, jag står fast vid det jag skrev tidigare.

[Sceptisk]

Jag håller faktiskt med Avantgardet denna gång. Detta är fullständigt skitprat. Bara en mängd dåliga ursäkter för att lätta på sitt dåliga samvete. Var och en måste alltid sträva efter att upprätthålla och försvara vad den tror är sant, något annat vore idioti.

[Krilles]

vems samvete? (behöver inte svara)

det är fritt att tro

(jag skulle nog inte skrivit så detaljerat)

[Johan Ågren]

Angående barndom och sår.

1. Vad innebär "barndomens sår"? Att farsan slog en? Att potträningen gick snett? Att man mobbades? Vi blir ju sårade genom hela lviet i så fall. Varför skall just barndomens sår läka?

Man kan bli bestulen på sin barndom; uppsliten från sitt känsloliv och sina behov. Man överlever genom att bygga olika strukturer att hantera smärtan. Detta medför att man redan från början får en kausalitet på helt fel grunder som inte primärt utgår från individen utan utifrån reaktioner på en destruktiv omgivning. Det uppstår ett hopp som individen sedan inte förmår överbrygga även om omständigheterna sedan blir bättre. Detta beror på vår potential att adaptera som barn genom att vi inte förnuftmässigt sätter gränser för vårt beteende. När vi sedan blivit vuxna bär vi med oss våra vanor, och finner oss i detta, kanske till och med befäster dem som rättfärdiga. Men vägskälet finns kvar just som en "knut", och hindrar oss att agera sunt.

2. Ger per definition alla barndomar sår? Om det tillhör regeln, kan man kalla det "sår" då?

Ett "sår" kan defineras som vad som helst som ett barn tvingas adaptera till som saknar rationell grund. Det kan vara att man växer upp i en sekt, eller att man blir slagen av en far. Fadern projecerar över sina tillkortakommanden (sår) på sitt barn. Kausaliteten fortsätter till det att individen slutligen lär sig att meditera och bryta kausaliteten (karman), och hittar tillbaka till de grunder som inte förvanskats. Det finns således ett idealiserande här.

Att se hur man agerar, och varför, ger inte vad jag skulle kalla självkännedom. Man får vända på resonemanget; man måste först känna sig själv innan man kan sätta detta i relation till sin omgivning. Annars är man enbart en nickedocka för yttre omständigheter. En människa är mer än sina samlade erfarenheter och relationer. Hon är även allt det hon fötts med; och detta är större än vad många vill förstå. Vi föds inte som oskrivna blad. Vi föds heller inte enbart ur den kulturella/sociala historien. Hur stor betydelse dessa inre intima egenskaper har beror på hur stor plats vi ger dem. Men som jag ser det har de en helt avgörande betydelse. Det är det enda i oss vi verkligen kan kalla genuint, och därför ges det alltid en överordnad roll. Spelar ingen roll hur mycket kvantitativt innehåll vi sedan fyller oss med. Saknar vi kännedom om detta första så faller allt annat. Alla barn som det begås våld på och som fråntas sin kontakt med sig själva kommer således att vara osaliga andar till dess att de återknyter kontakten till det som avbröts.

"Låt barnen komma till mig, för Guds rike tillhör sådana som de. Sänd inte bort dem. Jag säger så allvarligt jag kan, att den som inte vill komma till Gud som ett litet barn kommer aldrig in i hans rike"
Markus 10: 14-15 LB

3. Vad innebär det att "läka barndomens sår"? Varför är detta önskvärt?

Det ligger ett genomskådande i detta, försoning, och förståelse för sina beteenden. Det handlar också om att frigöra sig och att inte vara underkastad sin miljö.

4. Finns det inte många exempel bland konstnärer som ständigt kliar upp såren och gör något kreativt av det?

"kreativt", visst. Många konstnärer använder sig av konst som självterapi, medan andra använder sig av sitt lidande för att få bekräftelse som konstnär. Huruvida det är kreativt och om det skapas "konst" beror på vilken betydelse vi ger konsten, så det är en vidare diskussion.

När jag gick i gruppterapi på 70-talet visade sig att det inte finns någon ände på trauman och knutar man kan plocka fram ur sitt inre och försöka lösa, genom primalskri eller annat.

Nej det är till synes ingen ände, det är ett stort arbete om man ska bli fri från de impulser och fördommar vi ärvt.

En deltagare i gruppen hittade på en massa fiktiva knutar för att ha något spännande att komma med.

Vi är ofta som mest blinda för våra verkliga problem, och vårt överjag arbetar ständigt med att manipulera verkligheten för att minimera energiåtgången.

Varför kan man inte låta det förflutna och det undermedvetna vara en kaotisk kökkenmödding som kokar och bubblar på ett oförutsägbart sätt, och som kan föda idéer, tankar och känslor man inte har full koll gå? Varför skall man mentalt vara så ordnad, städad och prydlig, ren och läkt? Ha full koll? Blir man lyckligare då? Mer anpassad efter vuxenlivets krav? En bättre samhällsmedborgare?

Det kan man, men är man filosofisk då? Visst kan man bli lycklig även om man är manipulerad. Sanning och överlevnad behöver inte gå hand i hand. Men jag är av den naturen att jag väljer att rannsaka mitt liv och hur vi lever. Det började utifrån att jag bar med mig en massa fördommar som skapade lidande i mitt liv. Vistt tar jag även bort impulser som skänkt mig lycka, de åker ut med samma strukturer, men slutresultatet antar jag kommer att bli hållbart och varaktigt. Att känna sin kropp och naturen borde vara en förutsättning för överlevnad, även om vi tillfälligt kan bespara energi genom att manipulera oss själva.

Mitt livs mörker har ett egenvärde liksom dess ljus. Det är min lycka, klärobskyren. Lite trasiga, lite knasiga som trasdockorna i barnprogrammet förr. Annars kan man gå med i Livets ord så lägger Pastor Ekman handen på en och alla onda djävlar i en dras ut och man blir hel och ren. Halleluja!

Mörkret är kittlande, visst, men bara för att det ofta gömmer sig något vettigt däri som behöver komma i ljuset. Sedan kittlar det inte längre. Men så får man gå vidare, utvecklas, och inte just sitta och kittla sina sår. Men det är lätt hänt då smärtan glorifieras så mycket.

Varför denna ständiga strävan efter "renhet" i olika andliga sammanhang? Vad står den för? Ett outsinligt kontrollbehov, omtolkat till andligt sökande? Vad är det som säger att Gud är särskilt ren? Hans händer om några är väl besudlade med precis allt? Är orenhet/ blandning = ondska och renhet/ oblandat = godhet? Rasism ligger nära till hands...

Det handlart inte om "renhet" utan om att överkomma de impulser som gör oss förlamade; det som gör oss till de individer vi är. Jag är inte intresserad av att vara en och samma person hela livet bara för att jag låst mig vid en gångbar roll. Jag vill vara spontan och levande som ett barn och ständigt bemöta situationer utan fördommar. Jag vill ha en klarare skarpare syn, genomskåda det jag ser, och inga dammiga glasögon på näsan.

/Johan

[Krilles]

Jag håller faktiskt med Avantgardet denna gång. Detta är fullständigt skitprat. Bara en mängd dåliga ursäkter för att lätta på sitt dåliga samvete. Var och en måste alltid sträva efter att upprätthålla och försvara vad den tror är sant, något annat vore idioti.

den nya världens paroll.

zero tolerance

leder till krig?

[Algotezza]

Angående barndom och sår.

1. Vad innebär "barndomens sår"? Att farsan slog en? Att potträningen gick snett? Att man mobbades? Vi blir ju sårade genom hela lviet i så fall. Varför skall just barndomens sår läka?

Man kan bli bestulen på sin barndom; uppsliten från sitt känsloliv och sina behov. Man överlever genom att bygga olika strukturer att hantera smärtan. Detta medför att man redan från början får en kausalitet på helt fel grunder som inte primärt utgår från individen utan utifrån reaktioner på en destruktiv omgivning. Det uppstår ett hopp som individen sedan inte förmår överbrygga även om omständigheterna sedan blir bättre. Detta beror på vår potential att adaptera som barn genom att vi inte förnuftmässigt sätter gränser för vårt beteende. När vi sedan blivit vuxna bär vi med oss våra vanor, och finner oss i detta, kanske till och med befäster dem som rättfärdiga. Men vägskälet finns kvar just som en "knut", och hindrar oss att agera sunt.

Ja, det är en möjlighet men ingen naturlag.

För egen del utgår jag från att reinkarnationsprincipen och karmalagen styr våra liv, och då finns  grunden för vårt öde inte hos en oförstående och kall omvärld när vi växer upp, utan hos oss själva. Inte heller finns någon biologi eller Gud att skylla på.  Jag har dock ingen universalmetod för hur man skall utvecklas/förändras, utan det handlar om vad man själv hungrar efter och är mätt på. Hunger och mättnad på alla plan, från fysiska till psykiska/andliga, styr våra liv. Ingen utifrån kan lösa ens problem, ingen universalteknik kan göra det; omvärlden kan bara visa på olika möjligheter; sedan får man prova sig fram och själv göra jobbet. I samarbete med andra om man i den utsträcknin man vill - men det handlar om ens egen strävan/ icke-strävan. Den andre finns där ju, att förhålla sig till, relatera sig till, föra en dialog med. Som nu.

2. Ger per definition alla barndomar sår? Om det tillhör regeln, kan man kalla det "sår" då?

Ett "sår" kan defineras som vad som helst som ett barn tvingas adaptera till som saknar rationell grund. Det kan vara att man växer upp i en sekt, eller att man blir slagen av en far. Fadern projecerar över sina tillkortakommanden (sår) på sitt barn. Kausaliteten fortsätter till det att individen slutligen lär sig att meditera och bryta kausaliteten (karman), och hittar tillbaka till de grunder som inte förvanskats. Det finns således ett idealiserande här.

Som jag ser det ligger orsaken djupare än så. Det handlar om vilken karma man sått och skördat i tidigare liv. Det finns inget som säger att alla ens knutar skall gå att lösa i innevarande inkarnation.

Att leva ett fysiskt liv innebär bl.a. att lära sig bära sitt kors men också att arbeta med sig sjäv och sina relationer till andra, men det bygger på vad man själv hungrar efter, vill, önskar, resp. är mätt på, utled på. Ingen utifrån kan veta något mer konrket om det, bara man själv, men andra kan ge tips och råd, och vi kan ha en dialog med dem där de kan peka ut ens blinda fläckar.

Att se hur man agerar, och varför, ger inte vad jag skulle kalla självkännedom. Man får vända på resonemanget; man måste först känna sig själv innan man kan sätta detta i relation till sin omgivning. Annars är man enbart en nickedocka för yttre omständigheter.

Ingen är bara det. I vissa situationer, för en tid, men inte för alltid.

En människa är mer än sina samlade erfarenheter och relationer.

Ja, hon är mer än sina samlade erfarenheter under innevarande inkarnation, som jag ser det.

Hon är även allt det hon fötts med; och detta är större än vad många vill förstå. Vi föds inte som oskrivna blad. Vi föds heller inte enbart ur den kulturella/sociala historien. Hur stor betydelse dessa inre intima egenskaper har beror på hur stor plats vi ger dem.

Men var kommer dessa egenskaper ifrån? Från omvärlden, DNA? Då är vi ju i grunden omvärldens nickedockor, om vi inte menar att förfluten karma och reinkarnation kan förklara sammanhangen och ens livssituation.

Men som jag ser det har de en helt avgörande betydelse. Det är det enda i oss vi verkligen kan kalla genuint, och därför ges det alltid en överordnad roll. Spelar ingen roll hur mycket kvantitativt innehåll vi sedan fyller oss med. Saknar vi kännedom om detta första så faller allt annat. Alla barn som det begås våld på och som fråntas sin kontakt med sig själva kommer således att vara osaliga andar till dess att de återknyter kontakten till det som avbröts.

"Låt barnen komma till mig, för Guds rike tillhör sådana som de. Sänd inte bort dem. Jag säger så allvarligt jag kan, att den som inte vill komma till Gud som ett litet barn kommer aldrig in i hans rike"
Markus 10: 14-15 LB

Livets eget tal, ens dialog med omvärlden på alla plan, den egna hungern och mättnaden, är vad som förändrar oss, utvecklar oss, får oss att vakna upp - eller somna in mentalt. Inte en enskild teknik, enskilda preparat,  även om sådana kan vara till viss hjälp om de tilltalar en.

3. Vad innebär det att "läka barndomens sår"? Varför är detta önskvärt?

Det ligger ett genomskådande i detta, försoning, och förståelse för sina beteenden. Det handlar också om att frigöra sig och att inte vara underkastad sin miljö.

Ingenting förändras om man inte själv önskar det. Vad nyttar andras vackra ord om försoning och genomskådande om man menar att detta inte gäller en själv? Om man köper andras diagnoser och  beskrivningar av ens mentalt-sociala tillstånd och tar deras råd till sig angående vägen ut ur mentala återvändsgränder, därför att man tycker att det låter bra eller känner ett tryck utifrån att ägna sig åt ena eller andra tekniken, terapin, drogen,  som ligger tiden, är man väl lika mycket en nickedocka för omvärlden...

4. Finns det inte många exempel bland konstnärer som ständigt kliar upp såren och gör något kreativt av det?

"kreativt", visst. Många konstnärer använder sig av konst som självterapi, medan andra använder sig av sitt lidande för att få bekräftelse som konstnär. Huruvida det är kreativt och om det skapas "konst" beror på vilken betydelse vi ger konsten, så det är en vidare diskussion.

Konst används på lika många sätt som det finns konstnärer.

När jag gick i gruppterapi på 70-talet visade sig att det inte finns någon ände på trauman och knutar man kan plocka fram ur sitt inre och försöka lösa, genom primalskri eller annat.

Nej det är till synes ingen ände, det är ett stort arbete om man ska bli fri från de impulser och fördommar vi ärvt.

Att leva är att ständigt arbeta med sig själv och sina relationer, i högre eller lägre grad, även när man inte medvetet går in för det. Men drivkraften är den egna viljan och de egna behoven. Visst kan man växa fast i sig själv och sin situation, men bara temporärt, ur reinkarnationens perspektiv. Förr eller senare händer något som spränger de skenbart fasta och givna ramarna.

En deltagare i gruppen hittade på en massa fiktiva knutar för att ha något spännande att komma med.

Vi är ofta som mest blinda för våra verkliga problem, och vårt överjag arbetar ständigt med att manipulera verkligheten för att minimera energiåtgången.

Förr eller senare hamnar vi i en situation som är första steget till att se mer klart. Man kan inte i evighet leva på och i en lögn, bara temporärt.

Varför kan man inte låta det förflutna och det undermedvetna vara en kaotisk kökkenmödding som kokar och bubblar på ett oförutsägbart sätt, och som kan föda idéer, tankar och känslor man inte har full koll gå? Varför skall man mentalt vara så ordnad, städad och prydlig, ren och läkt? Ha full koll? Blir man lyckligare då? Mer anpassad efter vuxenlivets krav? En bättre samhällsmedborgare?

Det kan man, men är man filosofisk då? Visst kan man bli lycklig även om man är manipulerad. Sanning och överlevnad behöver inte gå hand i hand. Men jag är av den naturen att jag väljer att rannsaka mitt liv och hur vi lever. Det började utifrån att jag bar med mig en massa fördommar som skapade lidande i mitt liv. Vistt tar jag även bort impulser som skänkt mig lycka, de åker ut med samma strukturer, men slutresultatet antar jag kommer att bli hållbart och varaktigt. Att känna sin kropp och naturen borde vara en förutsättning för överlevnad, även om vi tillfälligt kan bespara energi genom att manipulera oss själva.

Var och en har sin livsväg. Man gör ofta misstaget att tro att det som passat bra för en själv också skall passa alla andra. Inget fel att tipsa andra om vad som varit lyckat för en själv. En del kan bli hjälpta av det.

Frågan är vad lycka är, på vilket plan den finns. Och vad du menar med "manipulerad" till lycka...

Mitt livs mörker har ett egenvärde liksom dess ljus. Det är min lycka, klärobskyren. Lite trasiga, lite knasiga som trasdockorna i barnprogrammet förr. Annars kan man gå med i Livets ord så lägger Pastor Ekman handen på en och alla onda djävlar i en dras ut och man blir hel och ren. Halleluja!

Mörkret är kittlande, visst, men bara för att det ofta gömmer sig något vettigt däri som behöver komma i ljuset. Sedan kittlar det inte längre. Men så får man gå vidare, utvecklas, och inte just sitta och kittla sina sår. Men det är lätt hänt då smärtan glorifieras så mycket.(/quote]

Olika metoder att frigöra sig och bli lycklig glorifieras också i den miljö där jag lever. Det talas om Byron Katie, Eckhart Tolle, Redfield, m.fl. Där finns också ett gloriferande av att leva i nuet, befria sig själsligen etc., vägar att finna lycka och harmoni, bli hel (få koll?). Gå in i en new age- affär och det är feel good-tekniker över hela linjen. Bara välja och vraka. Inget fel i det. Men var och får finna sin livsväg. Var och en har en redan. Var och en är högsta auktoritet i sitt liv.

Varför denna ständiga strävan efter "renhet" i olika andliga sammanhang? Vad står den för? Ett outsinligt kontrollbehov, omtolkat till andligt sökande? Vad är det som säger att Gud är särskilt ren? Hans händer om några är väl besudlade med precis allt? Är orenhet/ blandning = ondska och renhet/ oblandat = godhet? Rasism ligger nära till hands...

Det handlart inte om "renhet" utan om att överkomma de impulser som gör oss förlamade; det som gör oss till de individer vi är. Jag är inte intresserad av att vara en och samma person hela livet bara för att jag låst mig vid en gångbar roll. Jag vill vara spontan och levande som ett barn och ständigt bemöta situationer utan fördommar. Jag vill ha en klarare skarpare syn, genomskåda det jag ser, och inga dammiga glasögon på näsan.

/Johan

Ja, det är en möjlig beskrivning av en människas livssituation. Men det kommer an på oss själva vad vi vill och vad vi uppnår, utifrån vad vi hungrar efter och är mätta på. I denna och kommande inkarnationer.

MVH

Algotezza

[Sceptisk]

den nya världens paroll.

zero tolerance

leder till krig?

Nej Krilles, att stå för vad man håller för sanning har inget med krig eller intolerans att göra. Det må vara din åsikt, men att förstå krig och intolerans är ett helt eget ämne för sig. Jag håller alltså inte med din åsikt om att den som strävar efter sanning automatiskt är intolerant och vill ha krig. Hur ska man till exempel kunna förstå intolerans och krig om man inte får sträva efter sanningen?

Däremot kan en viss sorts sanning användas i intoleranta och krigiska syften.   Statistik till exempel, eller utvalda sanningar där helheten klippts bort. Men då är heller inte syftet att försvara sanningen utan något annat.

[Krilles]

den nya världens paroll.

zero tolerance

leder till krig?

Nej Krilles, att stå för vad man håller för sanning har inget med krig eller intolerans att göra. Det må vara din åsikt, men att förstå krig och intolerans är ett helt eget ämne för sig. Jag håller alltså inte med din åsikt om att den som strävar efter sanning automatiskt är intolerant och vill ha krig. Hur ska man till exempel kunna förstå intolerans och krig om man inte får sträva efter sanningen?

Däremot kan en viss sorts sanning användas i intoleranta och krigiska syften.   Statistik till exempel, eller utvalda sanningar där helheten klippts bort. Men då är heller inte syftet att försvara sanningen utan något annat.

sant.

[kWee]

framåtandan, viljan till nyskapande, Framtiden.

fick en vision i att sånt kommer ur konflikter eftersom människan strävar efter lösningar, men inser ju at de också kommer ur problem....ordsnickeri..

vad tror du krille?

[Krilles]

framåtandan, viljan till nyskapande, Framtiden.

fick en vision i att sånt kommer ur konflikter, men inser ju at de också kommer ur problem....ordsnickeri..

vad tror du krille?

hehe
jag ser din pik och jag bugar för den

men i min bok kommer jag tydligt ta upp
hur vårt beteende påverkar oss själva, miljö
och omgivning utan att säga att det är rätt eller
fel. Bara lite orsak/verkan bok.

ge argument till mig hur den utveckling som pågått
senaste hundra åren har förbättrat för den enskilda individen,
miljön eller sin omgivning så ska jag försöka ge repliker

[Anders]

Jag håller faktiskt med Avantgardet denna gång. Detta är fullständigt skitprat. Bara en mängd dåliga ursäkter för att lätta på sitt dåliga samvete. Var och en måste alltid sträva efter att upprätthålla och försvara vad den tror är sant, något annat vore idioti.

Varför måste man det? Upprätthålla och försvara? Inte bättre vara skeptisk? Till de egna sanningarna också?

Den här länkstarten är luddig. "Tro". Bra katalysator för diskussioner.

Söka sanningen är JOBBIGT, men åtminstone jag skulle inte kunna skita i det ens om jag tog i. Men emellanåt kan jag slappna av i det här levainuet. Om det sen är RÄTT eller FEL att tänka, söka sanningen, de vete fåglarna, men jag kommer i alla fall att ägna mig åt det.

Den är lite lustig, länkstarten. Först - fastna inte i tankar om vad som är rätt och fel. Sen - Vet inte en massa saker. Då man tycker sig veta finns risken (eller för all del chansen) att man slutar tänka på vad som är rätt och fel. När man vet har man tänkt klart, liksom...

Men den är rätt laid back.

[Algotezza]

Jobbigare än att söka sanningen är när den söker mig, hinner i fatt mig och sparkar mig hårt i röven.

MVH

Algotezza