Mina olösta problem

[Avantgardet]

Finns det nåt sätt att, på allvar, skilja vanor och ovanor åt då?

Det som skrämmer mig lite är hur pass mycket vi idag lever i en helt konstlad miljö/atmosfär, och de implicita krav det för med sig. I synnerhet rejält less på den där käckheten som pådyvlas oss från mediavärlden - och försäljarna givetvis. En fråga alltså, gör ni stor skillnad på era "offentliga" och "privata" personer? Eller är ni som mig att ni helt enkelt inte orkar tramset?

Jag ger upp i allting, hela tiden, det är förhållandevis odramatiskt. Först när man gett upp som man kan slappna av, och det är först då jag fungerar i ordning. Att ge upp livet är befriande, och alls inte detsamma som att ta livet av sig - bara göra sig kvitt den värsta ångesten.

[Minded]

Nja, vana, ovana. Allt är relativt något. I nio fall av tio vet man inte ens själv vad man vill ha eller egentligen behöver. Min måttståck har varit effektivitet, i första hand gällande ett fritidsintresse.

Hjärnspöken, att relatera till något som bara är en fix ide i sig själv finner jag föga relevant. Jag har gjort och gör det fortfarande en del. Visst om det är något harmlöst, men om det är något som är destruktivt för både en själv och omgivningen, och att det dessutom är något omedvetet som man egentligen inte är tvungen till att göra, då börjar jag själv kalla det ovana. Påminnandes om psykisk sjukdom, som ca definierades av att skulle innebära en fara för sig själv eller omgivningen.

Mycket av dagens samhälle består av implicita abstrakta förhållanden - jag nämnde 'saving face' i en annan tråd. Det är jäkligt relevant i ett sofistikerat (eller åtminstone komplext) samhälle. Det är i princip vad som faktiskt håller samman samhället - tron om ca dess suveränitet. Vilket förvisso är intimt förknippat med det tråden startade om, just skam och identitet. Att ändra en känsla inför något är inte direkt lätt, om det inte ögonblickligen finns en relevant anledning till det. Jag själv strävar efter någon slags jämvikt, ang offentlig o privat person. Jag vill kunna välja själv, från stund till stund. För förvisso, det är inte alltid relevant att bara agera på stundens ingivelse. Ca göra det bästa jag kan av situationen.

Måste sticka.

[Avantgardet]

Allt är förstås inte idealiskt i vårt samhälle. Hade jag till fullo skitit i alla måsten hade jag bara suttit nedrökt till apstadiet och improviserat mitt liv i toner på gitarr, men nu kompromissar jag visst vad det verkar.

Tycker annars - om jag får ge vika för mina narcissistiska böjelser - att jag formulerade mig rätt bra tidigare i tråden när jag påpekade det faktum att småborgerligheten behöver en diagnos för att tillåtas vara sig själv. Det är lite skrämmande vad som sätter ramarna för våra beteenden, eller snarare vilka beteenden vi sanktionerar. Tycker givetvis att Foucaults "Vansinnets historia..." är ett måste att läsa för alla. En relevant fråga att ställa sig är alltjämt i vilken utsträckning mitt beteende är en re-aktion på min faktiska omgivning, eller en re-aktion på ett slags föreställd storhet ("koventionen" eller "den goda smaken" eller vad man nu vill kalla den)? Är det riktiga individer jag svarar på, eller mina mer eller mindre hopfantiserade föreställningar om vad de kan tänkas tro eller tycka?

Är det månne fåfängt att påpeka dessa förhållanden, och tro att folk själva finner lusten till emancipation? Jag efterfrågade ju vinsterna med att följsamt ge vika för konventionerna. Efterfrågade också argument från OWEs sida. Får sitta här som ett frågetecken. Hade dock, helt uppriktigt, velat veta varför någon väljer (i den mån något sådant är relevant i sammanhanget) att framhärda som slav under strukturerna? Vad är vinsten? Finns där nån trygghet som jag, som utomstående, bara kan göra mig vaga föreställningar om? Nåt slags gemenskap som jag går miste om?

[Midgårdsormen]

Bygger inte borgerligheten i all enkelhet på dålig självkänsla? I sådant fall finns det ett lika enkelt svar på din fråga, Avant: Vinsten består utav att ingå i ett spel där man har möjlighet att inbilla sig att man har större självkänsla. Medspelarna är andra med låg självkänsla (vilket uppenbarligen motsvarar en majoritet av befolkningen, vilket säger en hel del om vad som är "normalt"); och man spelar om konstlade begrepp som rikedom, berömmelse, med mera. En patetisk, kollektiv metod att känna sig bättre än man känner sig, alltså.
Vad gäller rövslickande är nog de flesta rövar så rena vid det här laget att det inte spelar någon roll - det är snarare folks munnar som är fulla av skit.

Har jag nu själv låg självkänsla avslutar jag mitt uttalande med: "...eller är jag ute och cyklar?"

Har jag hög självkänsla avslutar jag istället med: "Där slog jag huvudet på spikjävelen"

[Minded]

Hade dock, helt uppriktigt, velat veta varför någon väljer (i den mån något sådant är relevant i sammanhanget) att framhärda som slav under strukturerna? Vad är vinsten? Finns där nån trygghet som jag, som utomstående, bara kan göra mig vaga föreställningar om? Nåt slags gemenskap som jag går miste om?

Att vika sig för strukturerna ger sannolik överlevnad inom gränserna för detsamma, och relativ makt till påverkan av kvaliten av detta fortsatta liv. Säg potential till rörelsefrihet inom den abstrakta verklighet som är just samhället.

Det man växer upp med att ha som världsbild och identitet blir tydligen djupt rotat - det är inte lätt att ändra en upplevelse inför något. Det är inte lätt att ändra vad man känner. Därför behöver som du säger 'borgerligheten en diagnos för att få vara sig själv'. Det handlar just om identitet och vad som är möjligt. Det är ca perverterad överlevnadsinstinkt. Varför skulle folk annars behöva detta som du tydligen så träffande säger? Det skulle förvisso vara rena idioter om de aktivt valde att just lida och må dåligt, sabotera för sig själva, om de egentligen inte trodde sig behöva göra det. Detta är trossystem på något sjukt sätt. Antagligen (förhoppningsvis) bara en barnsjukdom för samhället (mänskligheten?).

[Avantgardet]

Intressant analys Midgårdsormen. Självkänslans dialektik är annars ganska lustig. Så länge man strävar efter självkänslan så medger man i handling en avsaknad av den, man ger ett performativt bevis på bristen av den. Därför kan den endast vinnas genom att - och jag understryker eftersom det redan varit på tal några gånger - ges upp. "Självkänsla? Vad fan ska jag med det till? Går det äta?" osv.

Jag är helt med dig Minded i att det inte kan sägas vara en medveten process. Och i slutändan, utan att för den skull vara dumt eller fånigt på något sätt, är det en trivial fråga om att våga lita på sin intuition och sina "känslor". Att kortsluta den sociala präglingen genom ett hörsammande av ett mer ursprungligt och direkt förnimmande. För jag inbillar mig verkligen att de allra flesta, även de som blint och dogmatiskt springer konventionens ärenden, i "stunder av klarhet" (som det heter på missbrukarspråk) genomskådar det hela och själva upplever det falska och idiotiska med spektaklet.

Som det är nu är det ju endast mentalpatienter och konstnärer som har rätten att vara sig själva fullt ut, som inte behöver visa dessa hänsyn till den inbillade storheten (under vilket namn, eller genom vilken tradition, vi nu än väljer att beteckna den). Togs upp frågan om konstens värde i dagens samhälle i en annan tråd häromveckan, och det anknyter ju som sagt till detta, då jag vidhåller att konsten måste avsäga sig sin ställning helt och hållet, uppluckra alla gränser mellan konst och verklighet. Det är där den har sin roll att spela. Det är också därför all "konst" - alltså allt som lånar traditionens hela status - i mina ögon redan på förhand gått vilse. En kultur som alltså upptar den traditionella kulturens plats men med en helt annan mening och innebörd. Och som inte drivs framåt av nån strävan att upprätthålla en renhet, utan en praktik som ingår som ett helt ordinärt inslag i livet som helhet. Det egna livet som det enda egentliga konstverket.

[Midgårdsormen]

Ah, vilken jordnära inställning till konsten! Ljuv musik...

Som det är nu är det ju endast mentalpatienter och konstnärer som har rätten att vara sig själva fullt ut

Men skapar inte konstnärerna (i generell bemärkelse) en egen, i princip lika befängd, konvention inom sin sfär - en konvention vilken består just utav att bryta mot samhällets konventioner?
Det kanske bara är wannabe-bohemer jag talar om här; men det är ändå dessa som ränner på konstfack och klär sig i halsdukar och hemmasydda kläder, springer och tjatar om sin "ångest", som vore den konstens främsta legitimation. De är ju vandrande klichéer allihop! I sin desperata strävan att vara originella och "udda" blir de ju dessutom ändå mer patetiska än gemene Herr Svensson.

[Avantgardet]

Säger alls inte att du har fel, men handen på hjärtat, skulle du själv vilja kalla dessa du har i tankarna för konstnärer? Har sjukt svårt för såna människor själv.

Förresten, kalla det "jordnära inställning till livet", för konsten är för mig inget annat än livet när det är som bäst.

[Midgårdsormen]

men handen på hjärtat, skulle du själv vilja kalla dessa du har i tankarna för konstnärer?

Det är nog bara "wannabe-bohemer", då...

Förresten, kalla det "jordnära inställning till livet", för konsten är för mig inget annat än livet när det är som bäst.

[Vind]

Det här blev ju en intressant diskussion . Hinner inte svara så mycket
nu men jag återkommer.

[J R Auk]

Jag ger fan i mig upp.

Du ger fan i mig inte upp! Du har så mycket begåvning och kraft inom dig att ett uppgivande vore att förneka dig själv, dina ideal och möjligheter att göra bra saker för världen

Ett uppgivande klingar negativt, eftersom vokabulär och förhållnignssätt normaliserad med samhällets/kulturens sätt att se på saken. Att ge upp låter typ som att lägga sig ned och dö. Men jag är inte säker på att det behöver vara det. Hmm. Och även om det vore så, så... Säg att man faktiskt fortsätter, kämpar och gör sig till. Vet du hur man reellt uppfostrar ett barn? Tänk om du fick ett barn på dina fingrar, och du skulle uppfostra detta, inget annat, allting annat tas om hand, mat och ekonomi osv. Visst att barnet skulle överleva, men skulle du kunna uppfostra det till att växa upp till en rejäl och mäktig jävla människa?

Ponera att du lyckades - Hur skulle denna då vara? Och vad specifikt är det som skulle vara mäktigt med denne?

Edit, äh skit samma förresten. Bara en omväg. Det mäktiga med någon är att denne är sas ren i det den gör. Naturlig, okonstlad. Mänsklig, faktiskt. Det är just att denne går mot att vara sig själv. Och det är inget man i sig kan ge till någon, det är upp till var och en att förhålla sig till. Man kan ge förutsättningar för visst, men aldrig styra mer än att ca låta sig styras av. På tal om att ge upp.

Instämmer, och vad vackert det är det mäktiga!

[Minded]

Första citatet är från en annan tråd.

Jag upplever också att ursäkten är ett verktyg för sociala positioner. Du har gjort mig orätt, jag har makten över dig genom att avkräva dig en ursäkt.

[...]

Skulle aldrig komma mig för att be någon be mig om ursäkt, hade jag en sådan känsla vore relationen inte relevant längre.

Ju mer jag tänker på det inser jag vilken identitetsförvirring som ligger bakom krav på ursäkt

OWE, allvarligt? Ät skit! Jag gör väl som fan jag vill. Det där tramset om att älska det bestående bara för att det är där - som Adorno upplyser oss om, i sig är ett bestående arv som varit tydligt ända sedan Montesquieus dagar - ger jag inte vitten för. Du får väl kalla min inställning "pubertal", men det i sig är inget argument för en "vuxen" attityd (vad nu den skulle innefatta, vilket dina oklara anspråk inte avslöjar något alls om). Ganska djävla tröttsamt med småborgerlighetens hegemoni. Ni får väl för fan börja tänka och ifrågasätta saker själva. Det är väl ändå inte så att jag ska vara tvungen ta emot en massa moraliserande skitsnack och behöva bli förbannad innan ni uppmärksammar det våld ni utsätter oliktänkande och annorlunda för. Sluta för fan tvinga oss andra med erat rövslickande!

Det här är förövrigt i sig ett belägg för att jag, och mitt sätt att vara, inte skadar andra, medan motsatsen faktiskt gör det. Om än genom att sätta vapnen med vilka subjektet skär sig själv med (de introverta tuktandet) i händerna på vederbörande själv.

Avant, jag menar faktiskt bara gott! Varför denna eviga nojja över att få beröm eller uppskattning? Dessutom, rövslickande för mig innebär att man får en personlig fördel. På vilket sätt menar du jag skulle få det genom att hedra dig? Ytterligare dessutom, var du inte socialist (eller till och med marxist)? Du har ett dåligt sätt att bemöta brödrar, systrar och kamrater på. Jag tror visst att ditt sätt att vara, skadar andra. Just nu har du skadat mig åtminstone.

Jag menar också att den sistnämnda 'skadan' i essens är irrelevant - även om jag idag ännu inte känner det.

Det finns två extrema förhållningssätt/riktningar, antingen närmandes nuet och därför också essensen i sig själv, eller bort ifrån detta. Dessa två är också själva livet, samt överlevnaden. Livet är lusten, är förvisso som mest manifesterad i 'sexualiteten', att ge utlopp för känslorna utan eftertanke. Överlevnad är vad som tydligen behövs för att kunna uppleva detta livet. Sexualiteten, eller den egna viljan, är i princip anledningen till sig själv. Lev ut dig själv, och du behöver ingen egentlig mening med livet. Livet är vad som händer när man ser åt ett annat håll, när man är upptagen med att göra något.

[Minded]

Sluta för fan tvinga oss andra med erat rövslickande!

Det här är förövrigt i sig ett belägg för att jag, och mitt sätt att vara, inte skadar andra, medan motsatsen faktiskt gör det. Om än genom att sätta vapnen med vilka subjektet skär sig själv med (de introverta tuktandet) i händerna på vederbörande själv.

Vete fan vad jag ska säga om det annat än att det bara måste bevärdigas med att citeras.

[Minded]

Förresten, med citaten där ovan, menar jag på en koppling mellan att inget är bra och att inget är dåligt. Att göra den skillnaden är i essens att börja skada.

[Vind]

Men skam är en känsla du själv tillskriver dig, eftersom att du är van vid att göra detta, eftersom att någonstans började detta upplevas som en relevant väg att gå (arv och miljö).

Ja, det är sant.

men jag säger att det är relevant att se över vilka tillfällen du faktiskt upplever det, och skärskåda varför du känner det vid dessa tillfällen. Och fråga dig själv vilket praktiskt resultat det ger, om det för dig själv och din omgivning strikt alltid är relevant att du faktiskt känner skuld.

Menar du skam? Och ja, det är precis det jag gör .

Du frågar hur du kan släppa det. Jag hävdar att det är principiellt samma som att sluta ex röka. Bara gör det.

Jag förstår hur du menar nu, men jag måste lita på mig själv först.

--

Vind, vet att problemet ligger i ditt sätt att se på dig själv och vad du tror att andra förväntar sig av dig. Och vet att det beror huvudsakligen av vana...

Helt rätt.

--

Men okej. Vad skulle vinsten vara att spela med i spektaklet? Vad har man att vinna på det?

Att inte bli avvisad, att bli accepterad. Det är väl vad man säger sig iaf.

--

Skam, och dess fortsatta vara trots medvetenhet om den, är endast en sak. Behov av makt.

Du vill kontrollera dig själv, för att styra andra genom den bild de håller av dig.

Tror jag, kanske har du annan problematik, dessa insikter har jag nått genom mitt eget känsloliv.

Och för att det här inlägget inte skall vara ett goddag yxskaft så bör tilläggas att makt som behövs inte är något annat än en svaghet.

Så följ impulsen men korrigera den som sig bör. Var mäktig i att du inte behöver kontrollen. Var mäktig i potentialen som situationen rymmer istället för att stagnera.

Helt rätt

--

Bygger inte borgerligheten i all enkelhet på dålig självkänsla? I sådant fall finns det ett lika enkelt svar på din fråga, Avant: Vinsten består utav att ingå i ett spel där man har möjlighet att inbilla sig att man har större självkänsla. Medspelarna är andra med låg självkänsla (vilket uppenbarligen motsvarar en majoritet av befolkningen, vilket säger en hel del om vad som är "normalt"); och man spelar om konstlade begrepp som rikedom, berömmelse, med mera. En patetisk, kollektiv metod att känna sig bättre än man känner sig, alltså.

Ja, det stämmer.

------

Här kommer lite fler tankar som jag skrev igår.
Jag har en bild av mig själv om hur jag skulle vilja vara. En bild som andra skulle acceptera och tycka om.  Jag försöker leva upp till den, men ju osäkrare situation jag befinner mig i, desto mindre risker vågar jag ta (som att våga säga någonting eller så). Alltså misslyckas jag med att leva upp till min bild, jag accepteras ändå men blir kanske inte alltid omtyckt, detta leder till låg självkänsla. Den låga självkänslan leder till ännu mer behov av att kontrollera mig själv – alltså mer skam.

Jag ser det här pågå i exakt denna stund.  Jag är hemma hos min pappa och en meter ifrån mig står han och försöker hjälpa min syster med engelskaläxan. Han vill få henne att chansa på vad svaret ska vara, men hon vågar inte ta risken att chansa ens på de enklaste frågorna. Hon vill veta svaret och säga det, men det fungerar att vara ”en sådan som” inte kan någonting – då blir hon accepterad men inte omtyckt. Det värsta skulle vara att vara ”en sådan som” säger fel – då skulle hon inte bli accepterad, tänker hon sig (det kanske inte är så). Hon är väldigt rädd för det – därför vågar hon inte lita på att det hon nästan är helt säker på är rätt. Pappa förstärker hennes låga självkänsla genom att visa tydligt att hon borde svara och att han inte förstår hennes beteende. Den här situationen har jag själv befunnit mig i många gånger.