Tankar om kommunikation och filosofi

[David H]

The work of the philosopher consists in assembling reminders for a
particular purpose. 7

Philosophical problems can be compared to locks on safes, which can
be opened by dialing a certain word or number, so that no force can
open the door until just this word has been hit upon, and once it is hit
upon any child can open i t . / / . . . . and if it is hit upon, no effort at all
is necessary to open the d o o r / / i t / / . / / 9

Philosophy may in no way interfere with the real//actual//use of language//
. . . . with what is really said//; it can in the end only describe it.
For it cannot give it any foundation either.
It leaves everything as it is. 9

If one tried to advance t h e s e s in philosophy, it would never be possible
to debate them, because everyone would agree to them. 10

Learning philosophy is real1y recollecting. We remember that we really
used words in this way 10

(Our only task is to be just. That is, we must only point out and
resolve the injustices of philosophy, and not posit new parties - and
creeds.) 11

A philosophical problem always has the form: "I simply don't know
my way about." 11

The capacity for philosophy consists in the ability to receive a strong and
lasting impression from a grammatical fact. 12

/Teaching philosophy involves the same immense difficulty as instruction
in geography would have if a pupil brought with him a mass of
false and far too simple//and falsely simplified//ideas about the course
and connections of the routes of rivers//rivers//and mountain chains
//mountains//./ 12

I read " . . . . philosophers are no nearer the meaning of 'Reality' than
Plato got . . . . ". What a strange state of affairs. How strange in that
case that Plato could get that far at all] Or, that we were not able to
get farther! Was it because Plato was s o smart? 13 (sarcasm)

What kind of investigation are we carrying out? Am I investigating the
probability of cases that I give as examples, or am I investigating their
actuality? No, I'm just citing what is possible and am therefore giving
grammatical examples. 14

WE DON'T ENCOUNTER PHILOSOPHICAL PROBLEMS AT ALL IN PRACTICAL
LIFE (AS WE DO, FOR EXAMPLE~ THOSE OF NATURAL SCIENCE). WE EN-
COUNTER THEM ONLY WHEN WE ARE GUIDED NOT BY PRACTICAL PURPOSE
IN FORMING OUR SENTENCES, BUT BY CERTAIN ANALOGIES WITHIN OUR
LANGUAGE. 17

Unrest in philosophy comes from philosophers looking at, seeing,
philosophy all wrong, i.e., cut up into (infinite) vertical strips, as it were,
rather than (finite) horizontal strips. This reordering of understanding
creates the g r e a t e s t difficulty. They want to grasp the infinite strip,
as it were, and complain that i t / / t h i s / / i s not possible piece by piece.
Of course it isn't, if by 'a piece' one understands an endless vertical
strip. But it is, if one sees a horizontal strip as a piece //a whole,
definite piece//. - But then we'll never get finished with our work! Of
course//certainly//not, because it doesn't have an end. 17

(Instead of turbulent conjectures and explanations, we want to give
quiet demonstrations  statements// of linguistic fact s / /about linguistic
facts//.)//we want the quiet noting of linguistic facts.// 17

DIFFICULTY OF PHILOSOPHY NOT THE INTELLECTUAL DIFFICULTY OF THE
SCIENCES, BUT THE DIFFICULTY OF A CHANGE OF ATTITUDE. RESISTANCES
OF THE W I L L MUST BE OVERCOME. 3

Roughly speaking, in //according to the old conception - for instance
that of the (great) western philosophers - there have been two
kinds of problems in fields of knowledge //twofold kinds of problems
. . . . //: essential, great, universal, and inessential, quasi-accidental
problems. And against this stands our conception, that there is no such
thing as a g r e a t, essential problem in the sense of "problem" in the
field of knowledge. 3

Hemläxan blir att besvara:
Är detta filosofi, eller bara en text om filosofi?
Vad tror du W. själv skulle ansett om den saken?
En text om filosofi...eller en text i filosofi

Ja, eftersom ingen är intresserad av att svara, kan vi väl låta mr. W själv besvara frågan:

121. Man kunde mena: om filosofin talar om användningen av ordet "filosofi", så måste det finnas en filosofi av andra ordningen. Men så är det inte; det förhåller sig som med rättskrivningsläran som också har att göra med ordet "rättskrivningslära" utan att därvid vara av andra ordningen.

Alltså enligt honom är svaret att detta är filosofi, inte bara en text om filosofi. Men hur ska man få det att gå ihop med det han skriver om filosofi? Alltså uppfyller han verkligen de "krav" han själv ställer? Jag tror frågan blir lite lurig att besvara. Men jag uppskattar att han svarar som han svarar.

[David H]

Tidigare har jag sagt att mina två huvudtexter är The Philosopher och Theory of communication. Min text The Philosopher är problematisk på flera sätt, men jag tror jag kommit till den punkt då jag måste lämna den som den är, inte göra fler ändringar. Tanken har dock slagit mig att Theory of communication knappt kan kallas en text alls. Den är mindre än en sida lång, och förklarar nära på ingenting, radar mest bara upp diverse exempel. Texten är till största del oskriven, existerar i mina tankar, men inte på pappret. Ett mål är att jag ska kunna skriva ner den på riktigt, där jag systematiskt går till väga, med förklaringar och exempel och följer en röd tråd. Har experimenterat en del med framställningsformer, har bl a testat skriva enligt en numrerad styckeindelning som i Tractatus, dessutom provat använda mig av olika färgkoder för olika "röster". Sammanlagt sisådär nio sidor känns lagom.

Jag brottas en del med begreppsanvändningen. Att kalla texten Theory of communication känns missvisande eftersom det inte är nån teori, så provade jag byta namn till Model of communication, men det lät liksom mekaniskt, kanske byter jag namn till nåt helt annat. I texten använder jag mig av begrepp som "sanning" och "status", vilka känns något fel att använda, jag tänker att jag borde kunna hitta bättre ord. Därför försöker jag läsa på nu, bli bättre bekant med användningen av olika begrepp, och teorier.

Har här samlat en lista med olika begrepp, och namn på olika personer som kan vara intressant att studera djupare...

---

Semantics: Relation between signs and the things to which they refer; their denotata, or meaning
Syntactics: Relations among signs in formal structures
Pragmatics: Relation between signs and the effects they have on the people who use them

Denotation - The denotation of this example (picture of a red rose) is a red rose with a green stem.
Connotation - Connotation of this example (picture of a red rose) is that it is a symbol of passion and love – this is what the rose represents.
Extension - The extension of a concept, idea, or sign consists of the things to which it applies. So the extension of the word "dog" is the set of all (past, present and future) dogs in the world: the set includes Fido, Rover, Lassie, Rex, and so on. Extension is defined (since Frege 1892) as its truth value. So the extension of "Lassie is famous" is the logical value 'true', since Lassie 'is' famous.
Insension, - the signified — the concept or idea that a sign evokes. An intension is any property or quality connoted by a word, phrase or other symbol. In the case of a word, it is often implied by the word's definition. An intensional definition of bachelor is 'unmarried man'
Comprehension
Literal language refers to words that do not deviate from their defined meaning.
Figurative language refers to words, and groups of words, that exaggerate or alter the usual meanings of the component words
**For example, the sentence "The ground is thirsty" is partly figurative: "Ground" has a literal meaning, but the ground is not alive and therefore neither needs to drink nor feels thirst. Readers immediately reject a literal interpretation and confidently interpret the words to mean "The ground is dry," an analogy to the condition that would trigger thirst in an animal.

AUSTIN: (Speech act)
Locutionary act - i.e. the actual utterance and its ostensible meaning, comprising phonetic, phatic and rhetic acts corresponding to the verbal, syntactic and semantic aspects of any meaningful utterance
Illoctionary act - i.e. the semantic 'illocutionary force' of the utterance, thus its real, intended meaning
perlocutionary act i.e. its actual effect, whether intended or not.

SEARLE (Speech act)
Background - Searle calls the set of abilities, capacities, tendencies, and dispositions that humans have and that are not themselves intentional states. Obs! Searle argues that the concept of a Background is similar to the concepts provided by several other thinkers, including Wittgenstein's private language argument ("the work of the later Wittgenstein is in large part about the Background"[19]) and Bourdieu's habitus.

WITTGENSTEIN:
Logic - Wittgenstein called "the study of everything subject to rules"
Grammar - According to Wittgenstein: The rules for using our language -- including the rules of sense and nonsense

BAKHTIN:
Heteroglossia -  the multi-layered nature of language
Dialogism - Every word has a history of usage to which it responds, and anticipates a future response.

KRISTEVA
Intertextuality

BORDIEU
Habitus
Field
Capital

[David H]

Tidigare har jag sagt att mina två huvudtexter är The Philosopher och Theory of communication. Min text The Philosopher är problematisk på flera sätt, men jag tror jag kommit till den punkt då jag måste lämna den som den är, inte göra fler ändringar. Tanken har dock slagit mig att Theory of communication knappt kan kallas en text alls. Den är mindre än en sida lång, och förklarar nära på ingenting, radar mest bara upp diverse exempel. Texten är till största del oskriven, existerar i mina tankar, men inte på pappret. Ett mål är att jag ska kunna skriva ner den på riktigt, där jag systematiskt går till väga, med förklaringar och exempel och följer en röd tråd. Har experimenterat en del med framställningsformer, har bl a testat skriva enligt en numrerad styckeindelning som i Tractatus, dessutom provat använda mig av olika färgkoder för olika "röster". Sammanlagt sisådär nio sidor känns lagom.

Jag brottas en del med begreppsanvändningen. Att kalla texten Theory of communication känns missvisande eftersom det inte är nån teori, så provade jag byta namn till Model of communication, men det lät liksom mekaniskt, kanske byter jag namn till nåt helt annat. I texten använder jag mig av begrepp som "sanning" och "status", vilka känns något fel att använda, jag tänker att jag borde kunna hitta bättre ord. Därför försöker jag läsa på nu, bli bättre bekant med användningen av olika begrepp, och teorier.

Så, nu har jag laddat upp ny version: Model of communication

http://filosofiforum.com/gallery/albums ... cation.pdf

En kort presentation:

1.
beskriver delarna i kommunikation;
en avsändare, en mottagare och ett meddelande
utifrån detta presenterar jag en 'avsändarmening', en 'mottagarmening' och en 'meddelandemening'
beskriver det som: intention, tolkning och bokstavlig mening

2.
avfärdar idén om meddelandemeningen som en 'bokstavlig mening'
förklarar varför meddelandets mening är kontextberoende

3.
förklarar varför meddelandets mening är oberoende från avsändare och mottagare

4.
förklarar hur meddelandets mening kan anses bestämmas av en tredje person, "en domare"

5.
gör en genomgång av denne domarens egenskaper (lånar begreppen 'habitus' och 'doxa' från Pierre Bourdieu)

6.
avfärdar idén om avsändarmeningen som en intention
avfärdar idén om mottagarmeningen som en tolkning
vidareutvecklar avsändarmening och mottagarmening
sätter det i relation till den nybearbetade domarmeningen

7.
belyser skillnader och likheter mellan de olika meningarna

8.
diskuterar maktförhållanden, betydelse och de olika deltagarnas privilegier

--

Utformningen med numrerad styckeindelning lånade jag från Tractatus. Dock så finns det egentligen ingen tydlig logik i min numrering. Jag använde formen mest för att jag ville göra texten luftig, lättläst, och belysa den dialogiska formen.

En stor del av texten är skriven i fotnoter. Det var en av mina lärare i litteraturvetenskap som presenterade konceptet för mig, att man liksom kan skriva en text i två lager, genom frekvent användande av fotnoter. I den löpande skriver jag det som för undersökningen framåt, medan fotnoterna används till fördjupning, referenser, och bemötande av eventuella motargument.

[SigurdV]

Det här med självbild är något jag intresserat mig för. Att vi själva tror oss förstå saker bättre och vara mer upplyst än andra. Detta skriver jag inte i hånfull eller annan negativ bemärkelse gentemot oss (ja, jag inkluderar mig själv också), utan från kuriositetsperspektiv.

Vad jag snappat upp från forumet:
*Harald har kallat sig mest speciell i hela världen (el dyl).
*Johan Å skrev nåt om att han en gång i tiden såg sig som den mest upplyste tänkaren i Norden (el dyl).
*J R Auk nämnde att han aldrig mött någon med mindre vanföreställningar än han själv.
*Zokrates sa att 99,99% av människor drivs av illusioner, men räknar sig inte själv till den gruppen, alltså Zok upplyst som en på 10.000.
*nuddle har skrivit att han bedriver filosofi på högsta nivå, och framfört tanken att han kanske är för bra för detta filosofiforum.
*Citat från lösdrivaren/suchanother "Ibland känner jag mej överlägsen över alla andra."
*Justin Case har jag inte sett nämna något om sin speciella insiktsfullhet, men så som han resonerar följer det naturligt att han måste betrakta sig som mer upplyst än andra.

Det finns nog flera andra exempel också, och det finns nog många andra här som tänkt liknande saker utan att ha medgett det eller sagt det rakt ut.

rekojs historia

Jag har tänkt i banor om att jag skulle vara den mest upplyste tänkaren. För mig kom det att handla om frågan om “egoism”. Alla är 100% egoister var min stora insikt. Det var vad jag skrev mitt projektarbete i gymnasiet om. Målet var att jag skulle kunna motivera hur och varför (jag visste ju svaret redan innan). Jag blev inlockad på spår som “fångarnas dilemma”, sociobiologi med ESS och “naturlig etik”. Jag tänkte ett tag att det kanske var sociobiologerna som stod på min sida, men det kändes inte riktigt rätt. Min insikt hade ett annat djup, vad jag ville säga var nåt annat.
Det var först flera år senare jag förstod. Det var när jag lärde mig uppdelningen mellan empirism och logik, mellan a posteriori och a priori. Alla som behandlat frågan om egoism hade ju behandlat den som a posteriori, resonemang med stöd från empiriska studier, men min insikt, min känsla som jag försökt hitta ord för, det var helt och hållet a priori (logiskt, begreppsligt, helt oberoende empiriska studier)!!! Allt jag läst om fångarnas dilemma, sociobiologi mm var ju helt meningslöst för detta. Min poäng var alltså att alla är 100% egoister och att det är sant a priori. En a priori definition är egentligen helt innehållslös (säger ingenting om världen vi lever i), men kan likväl vara intressant och betydelsefullt.

Jag har senare förstått att antagandet om egoism som a priori sann, inte är unikt att komma fram till, och inte heller särskilt kontroversiellt. Intellektuella personer kan liksom konstatera det i förbifarten (likaså jag själv, numera), som att det vore enklaste bagatell, och sen inte fästa vikt vid det. Men skillnaden för mig är att det haft väldigt stor betydelse för mitt tänkande, att jag fäst väldigt stor vikt vid det.

Jag hade ju aldrig varit så klipsk egentligen. Jag hade ägnat flera år över att grubbla över något där svaret hade kunnat formuleras i bara en eller två meningar.

Du har alltså inte ändrat dig...du förklarar fortfarande "altruistiska handlingar" som att rädda livet på en annan människa trots att det kostade räddaren livet som en egoistisk handling?

Jag förstår inte hur du får ihop det!?

Vi har en naturligt given moral som pga evolutionen varierar lite grann...Vi har hittat "spegelneuron" i hjärnan som möjliggör för oss att uppleva andra människors upplevande...Klart vi är egoistiska men INTE BARA egoistiska!

[SigurdV]

Tidigare har jag sagt att mina två huvudtexter är The Philosopher och Theory of communication. Min text The Philosopher är problematisk på flera sätt, men jag tror jag kommit till den punkt då jag måste lämna den som den är, inte göra fler ändringar. Tanken har dock slagit mig att Theory of communication knappt kan kallas en text alls. Den är mindre än en sida lång, och förklarar nära på ingenting, radar mest bara upp diverse exempel. Texten är till största del oskriven, existerar i mina tankar, men inte på pappret. Ett mål är att jag ska kunna skriva ner den på riktigt, där jag systematiskt går till väga, med förklaringar och exempel och följer en röd tråd. Har experimenterat en del med framställningsformer, har bl a testat skriva enligt en numrerad styckeindelning som i Tractatus, dessutom provat använda mig av olika färgkoder för olika "röster". Sammanlagt sisådär nio sidor känns lagom.

Jag brottas en del med begreppsanvändningen. Att kalla texten Theory of communication känns missvisande eftersom det inte är nån teori, så provade jag byta namn till Model of communication, men det lät liksom mekaniskt, kanske byter jag namn till nåt helt annat. I texten använder jag mig av begrepp som "sanning" och "status", vilka känns något fel att använda, jag tänker att jag borde kunna hitta bättre ord. Därför försöker jag läsa på nu, bli bättre bekant med användningen av olika begrepp, och teorier.

Har här samlat en lista med olika begrepp, och namn på olika personer som kan vara intressant att studera djupare...

---

Semantics: Relation between signs and the things to which they refer; their denotata, or meaning
Syntactics: Relations among signs in formal structures
Pragmatics: Relation between signs and the effects they have on the people who use them

Denotation - The denotation of this example (picture of a red rose) is a red rose with a green stem.
Connotation - Connotation of this example (picture of a red rose) is that it is a symbol of passion and love – this is what the rose represents.
Extension - The extension of a concept, idea, or sign consists of the things to which it applies. So the extension of the word "dog" is the set of all (past, present and future) dogs in the world: the set includes Fido, Rover, Lassie, Rex, and so on. Extension is defined (since Frege 1892) as its truth value. So the extension of "Lassie is famous" is the logical value 'true', since Lassie 'is' famous.
Insension, - the signified — the concept or idea that a sign evokes. An intension is any property or quality connoted by a word, phrase or other symbol. In the case of a word, it is often implied by the word's definition. An intensional definition of bachelor is 'unmarried man'
Comprehension
Literal language refers to words that do not deviate from their defined meaning.
Figurative language refers to words, and groups of words, that exaggerate or alter the usual meanings of the component words
**For example, the sentence "The ground is thirsty" is partly figurative: "Ground" has a literal meaning, but the ground is not alive and therefore neither needs to drink nor feels thirst. Readers immediately reject a literal interpretation and confidently interpret the words to mean "The ground is dry," an analogy to the condition that would trigger thirst in an animal.

AUSTIN: (Speech act)
Locutionary act - i.e. the actual utterance and its ostensible meaning, comprising phonetic, phatic and rhetic acts corresponding to the verbal, syntactic and semantic aspects of any meaningful utterance
Illoctionary act - i.e. the semantic 'illocutionary force' of the utterance, thus its real, intended meaning
perlocutionary act i.e. its actual effect, whether intended or not.

SEARLE (Speech act)
Background - Searle calls the set of abilities, capacities, tendencies, and dispositions that humans have and that are not themselves intentional states. Obs! Searle argues that the concept of a Background is similar to the concepts provided by several other thinkers, including Wittgenstein's private language argument ("the work of the later Wittgenstein is in large part about the Background"[19]) and Bourdieu's habitus.

WITTGENSTEIN:
Logic - Wittgenstein called "the study of everything subject to rules"
Grammar - According to Wittgenstein: The rules for using our language -- including the rules of sense and nonsense

BAKHTIN:
Heteroglossia -  the multi-layered nature of language
Dialogism - Every word has a history of usage to which it responds, and anticipates a future response.

KRISTEVA
Intertextuality

BORDIEU
Habitus
Field
Capital

Tycker ditt program är ambitiöst...Lycka till!

[David H]

Du har alltså inte ändrat dig...du förklarar fortfarande "altruistiska handlingar" som att rädda livet på en annan människa trots att det kostade räddaren livet som en egoistisk handling?

Jag förstår inte hur du får ihop det!?

Vi har en naturligt given moral som pga evolutionen varierar lite grann...Vi har hittat "spegelneuron" i hjärnan som möjliggör för oss att uppleva andra människors upplevande...Klart vi är egoistiska men INTE BARA egoistiska!

Kan väl säga så här; jag har blivit mer öppen för att använda alternativa språkspel.

Definierar vi egoism som sann a priori (vilket jag var benägen att göra), så blir begreppet innehållslöst. Liksom alla tautologier. Bra är bra, säger inte mer än bra är bra.

Jag var benägen att säga att den mest egoistiska handlingen borde definieras utifrån vad man själv helst önskar. Vill man hellre offra sitt liv än att fegt fly undan, ja då är det mest egoistiska valet att offra sitt liv - eftersom man då handlar enligt sina preferenser.

Jag säger inte att det var speciellt smart tankegång jag hade. Nu hakar jag inte upp mig på det där med egoism längre. Men det ledde in mig på att förstå skillnaden mellan empiri och a priori, en distinktion som jag upplevt viktig.

Sammanfattningsvis: Ja, jag har ändrat mig! Men inte på grund av att jag ändrat min uppfattning om människans natur (det var inget antagande om människans natur som låg till grund för min slutsats), utan på grund av att jag ändrat min uppfattning om språket (jag hade inte tagit hänsyn till ordets faktiska användning i det vardagliga språket).

[David H]

Tycker ditt program är ambitiöst...Lycka till!

Tack!

[SigurdV]

Du har alltså inte ändrat dig...du förklarar fortfarande "altruistiska handlingar" som att rädda livet på en annan människa trots att det kostade räddaren livet som en egoistisk handling?

Jag förstår inte hur du får ihop det!?

Vi har en naturligt given moral som pga evolutionen varierar lite grann...Vi har hittat "spegelneuron" i hjärnan som möjliggör för oss att uppleva andra människors upplevande...Klart vi är egoistiska men INTE BARA egoistiska!

Kan väl säga så här; jag har blivit mer öppen för att använda alternativa språkspel.

Definierar vi egoism som sann a priori (vilket jag var benägen att göra), så blir begreppet innehållslöst. Liksom alla tautologier. Bra är bra, säger inte mer än bra är bra.

Jag var benägen att säga att den mest egoistiska handlingen borde definieras utifrån vad man själv helst önskar. Vill man hellre offra sitt liv än att fegt fly undan, ja då är det mest egoistiska valet att offra sitt liv - eftersom man då handlar enligt sina preferenser.

Jag säger inte att det var speciellt smart tankegång jag hade. Nu hakar jag inte upp mig på det där med egoism längre. Men det ledde in mig på att förstå skillnaden mellan empiri och a priori, en distinktion som jag upplevt viktig.

Sammanfattningsvis: Ja, jag har ändrat mig! Men inte på grund av att jag ändrat min uppfattning om människans natur (det var inget antagande om människans natur som låg till grund för min slutsats), utan på grund av att jag ändrat min uppfattning om språket (jag hade inte tagit hänsyn till ordets faktiska användning i det vardagliga språket).

Ditt tänkande leder dig alltså vidare, du tar till dig de sanningar du hittar... Jag tänkte nog det när jag såg ditt studieprogram...Hur var det nu med Logik...Jag vill minnas att du har grundkunskaperna,var det inte så? Jag frågar efterspm semantiska frågor ligger så nära logiken...

Men jag tycker/misstänker utan att ha noga kollat med texterna att den semantik du inriktat dig på gärna bortser vad logiken har att säga om semantik? Vad säger du som kanske har insyn i båda sammanhangen?

Jag tänker på utsagan: Att förstå ett påstående är att veta vad som är fallet om det är sant!

Vilket jag tycker är ett  logiskt grundläggande påstående, som kanske inte riktigt går ihop med Wittgensteins senare ideer
(som jag har fått för mig dem).

[SigurdV]

Du har alltså inte ändrat dig...du förklarar fortfarande "altruistiska handlingar" som att rädda livet på en annan människa trots att det kostade räddaren livet som en egoistisk handling?

Jag förstår inte hur du får ihop det!?

Vi har en naturligt given moral som pga evolutionen varierar lite grann...Vi har hittat "spegelneuron" i hjärnan som möjliggör för oss att uppleva andra människors upplevande...Klart vi är egoistiska men INTE BARA egoistiska!

Kan väl säga så här; jag har blivit mer öppen för att använda alternativa språkspel.

Definierar vi egoism som sann a priori (vilket jag var benägen att göra), så blir begreppet innehållslöst. Liksom alla tautologier. Bra är bra, säger inte mer än bra är bra.

Jag var benägen att säga att den mest egoistiska handlingen borde definieras utifrån vad man själv helst önskar. Vill man hellre offra sitt liv än att fegt fly undan, ja då är det mest egoistiska valet att offra sitt liv - eftersom man då handlar enligt sina preferenser.

Jag säger inte att det var speciellt smart tankegång jag hade. Nu hakar jag inte upp mig på det där med egoism längre. Men det ledde in mig på att förstå skillnaden mellan empiri och a priori, en distinktion som jag upplevt viktig.

Sammanfattningsvis: Ja, jag har ändrat mig! Men inte på grund av att jag ändrat min uppfattning om människans natur (det var inget antagande om människans natur som låg till grund för min slutsats), utan på grund av att jag ändrat min uppfattning om språket (jag hade inte tagit hänsyn till ordets faktiska användning i det vardagliga språket).

Ditt tänkande leder dig alltså vidare, du tar till dig de sanningar du hittar... Jag tänkte nog det när jag såg ditt studieprogram...Hur var det nu med Logik...Jag vill minnas att du har grundkunskaperna,var det inte så? Jag frågar eftersom semantiska frågor ligger så nära logiken...

Men jag tycker/misstänker utan att ha noga kollat med texterna att den semantik du inriktat dig på
gärna bortser vad logiken har att säga om semantik? Vad säger du som kanske har insyn i båda sammanhangen?

Jag tänker på utsagan: Att förstå ett påstående är att veta vad som är fallet om det är sant!

Vilket jag tycker är ett  logiskt grundläggande påstående, som kanske inte riktigt går ihop med Wittgensteins senare ideer
(som jag har fått för mig dem).

[David H]

Ditt tänkande leder dig alltså vidare, du tar till dig de sanningar du hittar... Jag tänkte nog det när jag såg ditt studieprogram...Hur var det nu med Logik...Jag vill minnas att du har grundkunskaperna,var det inte så? Jag frågar eftersom semantiska frågor ligger så nära logiken...

Men jag tycker/misstänker utan att ha noga kollat med texterna att den semantik du inriktat dig på
gärna bortser vad logiken har att säga om semantik? Vad säger du som kanske har insyn i båda sammanhangen?

Jag tänker på utsagan: Att förstå ett påstående är att veta vad som är fallet om det är sant!

Vilket jag tycker är ett  logiskt grundläggande påstående, som kanske inte riktigt går ihop med Wittgensteins senare ideer
(som jag har fått för mig dem).

Hej igen,
Ja det stämmer att jag läste en grundläggande kurs i logik. Matte och logik har varit ämnen som legat mig nära om hjärtat (läst matte en termin på universitetet också). Men just min text "theory of communication" upplever jag inte ha något att göra med detta i direkt mening.

Som jag ser det bortser jag dock inte från vad logiken har att säga. Snarare då så, att jag upplever att logiken i sig inte har något att säga. Jag tror inte jag utgår från några "logiskt grundläggande påståenden". Det låter främmande för mig att prata om logik på det sättet. Logik är något som jag tillämpar efter det definerats regler/villkor/premisser.