xion skrev:Jag tänkte på Dan Anderssons dikt "God natt, god sömn". (Epilog)
Jag har nu avverkat vad som troligen är den huvudsakliga delen av mitt liv. Men jag minns att Ingemar Johansson svarade när han fick frågan om erövrandet av världsmästartiteln var hans livs största ögonblick: "Nej, nej, det hoppas jag att jag har kvar att uppleva". Bra tänkt, tycker jag, för vad vet man om framtiden.
När jag var barn var drömde jag om att flytta till Hälsingland. Det gjorde jag ju också. På landet skulle jag bo, gärna på en bondgård, och det skulle man kunna säga att jag gör också. En granne där jag växte upp hade en egen bäck på tomten, och det tyckte jag skulle vara fantastiskt. Nu har jag det också, så på många sätt har livet blivit som jag tänkt mig. Sen finns det naturligtvis mycket annat som inte alls har blivit som jag tänkt mig, men man får väl vara glad att man får vara nöjd. Någon yrkeskarriär har jag inte gjort. Jag har hankat mig fram genom att hoppa från tuva till tuva. Nu, som pensionär, känns det tryggare. Jag har aldrig haft så stora behov så garantipensionen duger gott.
Det var ett trevligt inlägg, jag tror vi har vissa beröringspunkter, varav Dan Andersson är en.
Vi kanske ibland är omedvetna om det, men naturen sätter sin prägel på oss människor.
Själv har jag tillbringat merparten av mitt liv vid Mälarens norra strand.
Här bor min fru och jag under några stora ekar, i en gammal nedlagd byskola,
http://www.maticweb.com .
Den kringliggande bygden har karaktär av typiskt ”mälarlandskap”, med historiska anor, och rikt djurliv.
Det är här som jag tillsammans med min far byggde båtar en gång i tiden.
Olaus Magnus skriver redan i ”Historia om de nordiska folken”, 1555,
I öfre Svealand ligger den märkliga sjö, som kallas Mälaren. Om denna har förut berättats åtskilligt anmärkningsvärt,
särskilt att den är det fiskrikaste bland alla vattendrag i Norden, och att vid dess stränder ligga flera borgar och slott,
tillhörande ädlingar och andra framstående personer och efter landets sed ganska ståtliga.
Dessutom finnas där några märkliga domkyrkor såsom Västerås och Strängnäs.
I denna trakt bedrevs i fordomtima en vidskeplig avgudadyrkan; där utkämpades ock väldiga strider mellan hjältar,
kämpar och resar, såsom man ännu kan se av de mäktiga stenhällar som från berg och fält ditflyttats och inlagts i
kyrkomurarna och på vilka sagda resars bragder stå att läsa i en lång slinga med götiska skriftecken ……
I kontrast till denna beskrivning av Mälardalen tänker jag ofta på mina morföräldrar och deras kärva uppväxtförhållanden .
Morfars far var postiljon och blev rånmördad i tjänst. Min morfar och mormor bodde i en ensligt belägen liten stuga
djupt inne i skogen uppe i Kilsbergen gränsande till Finnmarker.
Stugan var mycket lik, nästan identisk med, ”Luossa house”, som syns på länken,
https://www.youtube.com/watch?v=RkriPebgemM Jag tror att det är nödvändigt att ha tillbringat en längre tid i detta skogslandskap, och på plats lärt känna
människorna där, för att förstå Dan Andersson, och de stämningar han förmedlar.
Det är ant först när man en tidig morgon upplevt orrens spel på myren och lommens klagorop på älven som
Dan Anderssons lyrik kommer till sin rätt. Att som 12-åring ensam stå på pass på en gammal kolbotten med en
grovkalibrig mynningsladdare från adertonhundratalet är en annan erfarenhet som öppnar dörren till Dans värld.
Min mormor gick bort i början av förra seklet, endast 37 år gammal.
Det fanns inte el och rinnande vatten, utan man använde en fotogenlampa, och hämtade vatten utomhus i en kallkälla.
En vedspis i köket, och en järnkamin i rummet utgjorde värmekällorna.
Min mormor fick cancer, men knappa förhållanden gjorde att hon bodde kvar i hemmet trots sin sjukdom.
En sjuksköterska besökte henne sista tiden, och ant var det morfin hon fick mot smärtorna.
Hon avled i sängen i köket i närvaro av min morfar. Min mor och hennes två bröder sov i rummet intill.
Mina morbröder 6 och 11 år, blev kvar hos morfar. Min mor fick däremot som 8-åring resa till sina morföräldrar
där hon parallellt med skolgången fick arbeta hårt.
Morfar, vars far rånmördats och sedan tidigt förlorat sin fru, försörjde sig därefter som lantbrevbärare,
varför mina morbröder tvingades klara sig själva på dagarna. Det blev jakt och fiska som dominerade.
När morfar var 80 år bodde han fortfarande ensam kvar i stugan.
När han då barfota högg ved på vedbacken blev han biten av en huggorm i foten.
Trots dessa omständigheter blev han 86 år.
Det märkliga och intressanta är att morfar hade några grannar, "Kalle på udden" och "Per i backen",
som levde ensamma, under liknande enkla förhållanden, och som båda blev över 90 år gamla.
Orsaken var troligen den enkla och spartanska livsstilen, kombinerat med närheten till naturen.
Man berättade om flera livsöden i trakten som hade fattigdom som gemensam nämnare.
Någon kilometer från min morfars stuga ligger det en ensligt belägen liten tjärn omgiven av storskog.
Mina morbröder berättade att det hade bott en ensam gammal gumma i ett pörte invid stranden .
Hur hon klarade livhanken under vintrarna, som här ofta kan vara riktigt kalla, har jag ofta undrat över.
/ Illusionen
God natt - god sömn jag önskar er,
ni alla vandringsmän.
Vi sluta sjunga och skiljas - vad mer
om aldrig vi träffas igen.
Jag har sagt något litet och fattigt av det
som brunnit hos mig och så snart brinner ner,
men den kärlek, där fanns, ej förgängelse vet -
god natt - god sömn åt er.
Långt från bygden, i storskogens innersta gömma,
i min koja på Sami, vid de mörknande glöden,
har jag mött den starkaste, talat med döden,
och han kom för att lära mig vila och glömma.